Snö betyder försening och inställda bussar och tåg. Se Prestationsprinsarna och alla andra som förlorar sin struktur och förutsägbarhet.
Nu är det snö här och där. Snön ställer till det. Snökaos ställer till det. Snö, snö, snö. Det virvlar på bra i delar av vårt avlånga land. Och allt som inte blir röjt och plogat blir is eller drivor. Halka och frusna växlar…
Vi gillar alla att morgonrutinerna flyter på. Eller hur? Vi gör ungefär som vi brukar, i samma ordning, äter ungefär samma grejer och åker oftast samma väg till jobbet med samma färdmedel. För en del Prestationsprinsar, kanske med asperger, autism eller lite extraordinär funktionsuppsättning är detta en förutsättning för att ta sig till jobbet eller skolan. Att allt rullar på som vanligt alltså. Det är det för många av oss andra också! En del av oss vet om det, en del inte…
Prestationsprinsen har problem med oförutsedda förändringar, mycket folk, ibland samspel med andra människor, lite svårt att förstå instruktioner, extra känslig för sinnesintryck, svårt att förstå konsekvens av sin handling och därmed helt beroende av uppbyggda rutiner, så det är inte skoj med förseningar och inställda tåg eller bussar!
En fullsatt buss innebär ont om syre, oro över om man kommer att kunna komma ut i tid, grannen luktar parfym eller äckligt, bussen verkar bli sen… En försenad buss innebär att man kan komma för sent, vad kommer att hända då, blir slöjdmagistern arg? Blir de vuxnas chef arg? Eller om bussen är inställd! En högtalarröst ger instruktioner om en ersättningsbuss! Vart skulle jag gå? Vi var ju flera hundra på tågen och här kommer en buss… Kommer det fler bussar? Kommer jag att komma hem? Det är trångt! Vaddå resegaranti?
Ni förstår. För en del är det inte bara att tänka om. Hoppa på nästa buss, ställa sig i kön, förstå vart man ska gå, hoppa på ersättningsbussen eller ringa efter en taxi och utnyttja resegarantin. Det blir svårt eller så låser det sig helt och hållet.
Vi kan väl försöka se oss om nästa gång det kör ihop sig i kollektivtrafiken efter barn och prestationsprinsar. Vi kanske kan göra en insats. Förklara var ersättningsbussen går, fråga om vi kan hjälpa till, kanske bara tala lugnt med en orolig person, dela en taxi (bjuda på en taxi?), ta sällskap till en annan linje, helt enkelt förklara läget för någon som kanske inte riktigt förstått, med eller utan funktionsnedsättning…
Och! Ha stort överseende med försenade, förvirrade och frustrerade elever. Det kommer att ta sig uttryck i för sen ankomst, som lätt orsakar oro, förtvivlan, irritation och aggressivitet hos såväl oss som eleven! Ja, vi alla måste ha tålamod med medarbetare, kollegor, lärare… för våra älskade ungars skull, ja, för allas skull.
Det var just sådana här stunder som jag kom på att man kunde leka agenter, eller räkna hur många damer i hatt det fanns, och vem som hade roligast hatt, eller se vem som hade längst skägg och kanske var jultomten (!), under tiden som mina ögon och öron inhämtade information i en helt sjuk-hysterisk-hyper-fart för att ta reda på var in i helskotta man skulle ta vägen. Under tiden hittade min prestationsprins tomten och som helt upptog hans intressesfär. Sedan kom jag även på att man kunde skita i det och gå hem och dricka choklad. Kostnaden var ibland för hög för att försöka passa in, för vem visste, nästa gång vi gick för att ta tåget så kanske vi inte ens skulle komma in på stationen på ett helt år.
Men hur vi klarade det var att göra kaoset till en lek, när alla andra strulade – för det gör alla för jämnan. Ett tips är att ha en tärning i fickan för att tex leka ”den som slår högst nummer vinner det blåa tåget och kan ställa det i sitt garage”, osv.
Det bästa till er alla, och för alla!
Bra idé att sysselsätta sitt barn/elev om man är med! Men jag fattade inte det där med tärningen, blå tåget och garaget….
Det var en tid då min prestationsprins till slut inte klarade av att lämna hemmet. En kväll tog jag bara en tärning i handen och sa: ”Kolla, här är en tärning och jag är på väg ut, vill du hänga med?”. Nyfikenheten tog plötsligt över och i hissen ner tänkte jag febrilt på vad jag skulle göra med tärningen under tiden. Där stod min son och var på väg ut med mig och med en gnista i ögonen som jag inte sett på länge. Mitt förslag hade ju bara varit ett av tusen tricks som jag försökt komma på för att få med honom ut och att det skulle fungera just den här kvällen var jag inte beredd på. Vänta, sa jag till min son, så får du se. Väl ute på gatan så krävde min aktion ett svar, vad var det vi skulle göra med tärningen? I mitt huvud for tankarna vilt omkring, jag hade fått ut min son, nu gällde det. Jo, sa jag, och titta mig runt omkring. Du har ett garage, och jag har ett garage. Du har tre platser i ditt garage, och jag har tre platser i mitt. Hjärnan gick på högvarv. Nu ska vi gå och leta rätt på de finaste bilarna och så rullar vi och ser vem som vinner bilen till sitt garage. Den kvällen lämnade vi kvarteret runt vårt hus (som var det enda området min son ville röra sig i vid den tiden). Vi vandrade säkert fyra kilometer tills klockan slog midnatt. Det var den kvällen för startskottet som gjorde att isoleringen sakta bröts. Sedan dess har jag alltid tärningen med mig i fickan och så fort det blir jobbigt så leker vi kasta tärning för att öppna världen mer och mer.
Du verkar vara en fantastisk förälder! Ja, kreativitet är en verklig framgångsfaktor när det gäller prestatonsprinsar. heja er!
Hej igen! Missa inte SR Kanal 1 om Kaosklassen. Kolla Twitter och alla berättelser som strömmar in. Förmodligen har du redan sett den men tänkte att ibland kan man ha alldeles för mycket att göra om dagarna och orken räcker inte till att hålla sig uppdaterad.
Tack för tipset, jo jag har sett det och deras lilla enkät. Men det är precis som du gissar, det är lite mycket så jag har inte lyssnat. Än…
Tack för fina ord. Vi har alla på något sätt pressats till det yttersta och funnit oanade talanger. Du har en fantastisk blogg som sprider kunskap – nyckeln till förändring. För min del blev det leken. Men mest av allt har jag min prestationsprins att tacka för att jag fick utveckla oanade talanger – för jag vet ingen annan som skulle hänga med och rulla bilar en kväll. Jag hade helt missat detta fantastiska äventyr. Återkommer om maten som du skrev om, för där hade vi också en lek för att öppna världen (lite av tärning i det med).
Reblogga detta på Prestationsprinsen.