Så var Almedalsveckan i gång. Och det är första gången jag är här. Otroligt intressant, jag kommer att lära mig massor om social hållbarhet, om socialt företagande och kanske lite hur man kan göra sig hörd i det här bruset… Jag plockar på mig sådant jag tycker är bra gjort och mindre bra, så kan Prestationsprinsen satsa mer ett annat år.

Idag började jag lite lugnt med ett par timmar i Almedalen. Kung över livet hade en föreläsning om hur det är att vara förälder till en hemmasittare, talare var Ann Sophie Forsell Öhrn. Mycket bra som sas, till exempel att det faller ett alldeles för stort ansvar och projektlederi på vårdnadshavarna, att det borde finnas en ”sambandscentral” som klev in och tog den rollen. Att det sparar så mycket pengar att agera i tid, men framförallt mänskligt lidande om ungarna får hjälp i tid. Ann Sophie berättade att hennes barn ofta känt att han inte var värd lika mycket som andra, vuxna i skolan och runt om brydde sig ju inte… Att hemmasittande kan leda till utanförskap som kan leda till allt från fortsatt social isolering till missbruk och kriminalitet.

Åh vad skönt, sommar! Prestationsprinsen har inte varit i skolan på nästan hela terminen. Det bara inte gick att gå tillbaka efter sportlovet. Han kände sig ganska glad och ville egentligen, men det gick inte ändå. De sa att nu är allt ändrat och så bra. Bara du kommer. Men han vet att de bara säger så där. Sen kommer han dit och allt är lika jobbigt som vanligt. De gör ju inte det han bett om. Alla tjatar, det är sååå stressande. Om bara du kommer till skolan så…

Drottningen och pappa talar med mentorn och specialpedagogen och BUP och allt vad det heter. De tror att han inte hör, men så fort de ringer eller pratar om honom hör han det. Det är jättekonstigt. Fast han har hörlurar med musik eller spelar CS, så hör han det. Han hatar det. Han vill att de skulle tala med honom! Eller inte tala med honom, för de säger bara du måste, förstår du inte att…, nu har du varit hemma i 10 veckor…, du måste ju gå i skolan, nu har vi gjort ändringar i ditt åtgärdsprogram…. De bara pratar. De lyssnar inte! Så han säger bara vettinte när de frågar.

Han vet vad han behöver. Han har sagt det flera gånger. Men nu har han slutat. För de säger bara men det går ju inte, men hur skulle det se ut, då skulle ju alla vilja…, vaddå bara matte, slöjd och hemkunskap? Ska vi göra schema bara för dig? Vill du inte skriva! Man måste kunna skriva vet du. Men skit i det då! Skolan är bara för mycket. Han pallar inte. Jävla skitskola. Han vill inte dit, han vill gå i skolan.

Vid middagsbordet säger han till mamma och pappa att han är så glad att det snart är sommarlov. Va? Du går ju inte i skolan ändå, säger mamma. Och du sover hela förmiddagen som om det var lov varje dag! Hon tittar på pappa så där som han hatar.

De fattar ingenting. De fattar inte hur asjobbigt det är att vara hemma när alla är i skolan. Sover man på förmiddagen, så är det bara ett par timmar man är annorlunda. Framåt 15 slutar andra skolan. Då är man som alla andra igen… Det är därför han älskar helgerna, men söndag är pest, för då ”ska” man till skolan nästa dag. All förväntan från mamma och pappa, sms från fröken… Men tjata inte, tala med mig och gör det jag behöver!

Åh vad det ska bli härligt med ett helt sommarlov, tio veckor att få vara som alla andra. Längtar som fan. Men ingen fattar. Tror de att det är skönt att inte kunna gå i skolan som alla andra? Det är ju så as-stressande.

Vi kanske kan försöka att förstå i alla fall, för våra älskade ungars skull, ja, för allas skull.

Jobbar du med barn och unga med problematisk skolfrånvaro?

Häng med på vår kurs och nätverk
Professionella i samverkan för hemmasittare.
5 gg, en termin, gästföreläsare, erfarenhetsutbyte och diskussion.
Nästa terminskurs i startar i Linköping och Stockholm i september. Mer info och anmälan.

”Gillar konceptet med att få lyssna och diskutera. Bra att få möta flera professioner.”  

”Aggie visar på stor kunskap och ett stort engagemang, hon är mycket tydlig och upplägget är kanonbra.”  

”Bra med material som skickas ut innan”

Nu är det dags att anmäla sig till höstens omgång av kursen/nätverket Professionella i samverkan för hemmasittare. Kolla in länken, snacka med chefen, anmäl dig och möt andra professioner, få ny kunskap och utbyt erfarenheter vid fem tillfällen under höstterminen. Du får också tillfälle att möta föräldrar till hemmasittare. Den vänder sig till alla er som möter  barn och unga med långvarig eller problematisk skolfrånvaro till exempel inom skolan, vården, kommunen…

För er som inte bor i Stockholm undersöker vi intresse för en intensivkurs. Hör av er (med en intresseanmälan via länken nedan) så vi vet om det finns intresse!

Nästa omgång startar i september. Vi träffas 8/9, 30/9, preliminärt den 21/10, 12/11, 30/11 kl.14-17, gästföreläsare, erfarenhetsutbyte och diskussioner centralt i Stockholm.

Här kan du få mer information, anmäla dig och se vad tidigare deltagare tyckt om kursen.

Välkomna, för våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Jag har inte kommenterat eller länkat till Hanne Kjöllers ledare i DN häromdagen. Många korrekta och kloka saker lyfts fram, som hur komplext det är, att alla ”sorters” familjer drabbas, att det ofta krävs samverkan och det ansvaret har olika myndigheter och skolan. Ingressen börjar bra

Jag hoppas att det är allt det korrekta och viktiga som fastnar hos den genomsnittlige (i övrigt normalt fungerande) läsaren. Men för oss som är insatta sticker slutet ut, som jag uppfattar det, genom att exemplifiera hemmasittandet med:

”Men föräldraskap handlar ju i hög grad om att väga långsiktiga vinster mot kortsiktiga. På vilket sätt hjälper man ett i övrigt normalt fungerande barn genom att låta det stanna hemma? ”

Ja, det kan man undra. Och man kan undra om det är något vanligt. Det är inte min erfarenhet. Det finns mycket att säga om denna artikel. Håller mig till två huvudtankar:

1. Det handlar inte om barnet, utan vi talar om en skol- och livssituation där mycket mer är inblandat än föräldrarna.”I övrigt normalt fungerande” (vad nu det är) hemmasittare har drabbats av något t.ex kamrater som mobbar och lärare som inte ser en, varierar och anpassar.
2. Synd att ta upp som exempel något som inte är typiskt. ”Normalt” fungerande individer med ”normalt” fungerande skolsituationer leder inte till hemmasittande. Det är det senare som vi behöver arbeta mest med då det gäller hemmsittare.

Uppdatering: Christian Dahlgren på Östgöta Correspondenten, skrev en ledare den 5/6 om hemmasittare och konstaterar insiktslöst ”vad finns att utreda och titta på”, ”skolk är skolk och är oacceptabelt”. Här finns inte ett uns av den problematisering som faktiskt Hanne Kjöller så bra inledde med. Vi diskuterar för fullt att vi har en skola som inte fungerar, det är det som är orsaken till det växande antalet hemmasittare. Ansvaret faller tungt på oss vuxna, inte eleverna. Skolinspektionen gav snabbt svar på tal ”det handlar om barn och unga som far väldigt illa, som ofta vill gå i skolan – men som av olika anledningar inte klarar det”.

Fantastiskt positivt att hemmasittarproblematiken lyfts på ledarplats. Det är en början. Debatten går igång och fler lär sig om problemet och med tiden kan vi få en mer insiktsfull debatt. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Låt oss göra ett experiment, berättar strax vilket:

Både lärare och rektorer måste skärpa sig för att Sverige ska kunna klara konkurrensen i framtiden. Det går dåligt i svenska skolan. Lärare, rektorer och andra ansvariga för skolan måste skärpa sig. De gör inte sitt jobb, svenska elever lär sig inte på samma nivå som andra länders elever enligt PISA-undersökningarna. Detta beror enligt många rektorer och lärare som fått uttala sig senaste tiden på eleverna, och i viss mån på föräldrarna. Men de ansvariga i skolan måste inse sitt ansvar, att det handlar om att göra sin plikt även för dem, sen kräva sin rätt.

Skolpersonal stressar elever och föräldrar. De tar inte ansvar för de elever de har framför sig. Lärare och rektorer kan inte hålla ordning och de är så omotiverade och inte kan motivera eleverna.

Lärare, elevhälsoteam och skolledningar förstår inte situationen. De håller inte att de bara fortsätter med sitt omotiverade undervisande, de krävs disciplin och förberedelser. Kompetensen ute på skolorna är dessutom låg vad gäller elever på autismspektrumet, med neuropsykiatriska tillstånd, sårbegåvade, oroliga, med koncentrationssvårigheter, stressade…

Detta medför massor med extra arbete för föräldrar. För att kompensera måste de maila och ringa för att deras barn över huvud taget ska få den utbildning de har rätt till. De möts av ointresse och nedsättande uttalanden från rektorer och lärare. Föräldrarnas situation blir ohållbar, liksom elevernas.

Nej, en sådan här text skulle inte publiceras i Sverige 2015. Inte den artikeln, inte den rubriken. Nu är många av er upprörda och undrar vad detta ska var bra för.  Men byter du plats på rektor och förälder, repektive lärare och elev. Då är det bara som något i mängden av vad som skrivits sista tiden. Varför är det så?

Detta är inte ett påhopp. Jag har inspirerats lite ur senaste halvårets artiklar, insändare och sociala media om föräldrar och elever och bytt ut dessa mot rektorer och elever. Rubriken är en parafras på den inledande meningen från en intervju med statsministern i DN 29 maj.  Mitt syfte med detta inlägg är att skaka om, vrida på begreppen och försöka påverka debattklimatet till lite mindre anklagande och lite mer framåtsyftande. Det finns många sådana redan nu, men det här handlar om hur vi debatterar skolan, alltså debatten i sig.

Nu kommer en massa kommentarer strax om att jag går på skolan, går på lärare, rektorer och andra i skolan som kämpar hårt med små resurser. Det gör jag inte. Det finns massor av hjältar där ute i Sveriges skolor som gör fantastiska insatser långt över det som ingår i tjänsten, varje dag. Det finns de som inte gör det.

Det finns också föräldrar och elever som sköter sig alldeles exemplariskt i sin relation till skolan. Andra som upplevs jobbiga, för de måste lägga en tid och energi på sina barns skolor långt över det som kan anses normalt för en förälder. Men de gör sin plikt för att få det deras barn har rätt till, utbildning… Det finns föräldrar som inte sköter relationen bra.

Vare sig rektorer, lärare, föräldrar eller elever blir inspirerade eller peppade av den här sortens artiklar. Det vet vi alla, man kan få massor av positiv feedback, men det är det negativa, påhoppen och elaka som fastnar.

Ut med de goda exemplen i stället: Hur har skolor fått ner antalet mail och telefonsamtal från föräldrar? Hur har oredan i en skola byts till lusten att lära? Var tar man till vara extraordinära egenskaper som Asperger, särkild begåvning på ett bra sätt? Hur har skolor i gott samarbete med vårdnadshavare lyckats få ner oron och ångesten över skolan hos sina elever? Berätta om ett riktigt klokt mail från en förälder!

För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Det finns många skolor som gör ett fantasktiskt arbete med överlämningar just nu i terminens sista veckor. Men genom min kontakt med föräldrar i olika forum slår det mig hur fruktansvärt dåligt det fungerar på många håll. Ja, det är ett hårt ord, men det är så det är. Bra överlämingar är särskilt svårt när det den nya skolan snabbt behöver komma igång med lite mer omfattande anpassningar, extra anpassningar eller särskilt stöd.
Några tips för bättre överlämningar:

Tala med eleven! Ni vet det där att tala med, inte om. Mycket viktigt vid överlämningar…

Förbered mentalt – eleven behöver förberedas på att hen ska byta skola, i lagom doser, i lagom takt. Berätta att man ska byta skola, om den nya skolan, vad som kommer att förändras och vara olikt, vad som kommer att vara lika, visa bilder. Inte bara i klassen, utan enskilt, så att frågorna vågar komma. Den personliga oron eller behovet av att veta detaljer är inte alltid rolig att blotta i helklass.

Lära känna den nya skolan – Den avlämnande skolan kanske kan hjälpa till så att man börjar med att bara gå dit och stanna utanför, sen kanske man går runt och kollar lite, kanske möter någon lärare man ska ha nästa termin. Den mottagande skolan kan sen bjuda in till en rundvandring för att se lokalerna. Då är det bra att skicka foton och länkar innan, så har eleven en uppfattning och besöket blir mer en bekräftelse än en massa nytt. Ett andra steg är att möta lärare och kanske någon ny klasskamrat. Samma sak här, gärna skicka bilder med kort intro innan. Skicka ett välkomstbrev med tydlig och relevant information innan terminsstarten.

Samarbeta med föräldrarna – kan föräldrarna vara och vill vara med i denna process så är det toppen. De är experter på sina barn och det de frågar om eller ber om måste tas på allvar. De frågar inte för att överbelasta skolan. De frågar för att det kan göra hela skillnaden för om deras barn ska klara skolbytet. De kan ta en extra promenad förbi nya skolan, de kan kanske se till att barnet får möta lärare eller nya klasskamrater på fritiden, de kan ta samtal med personal i nya skolan, de är en stor avlastning när samarbetet fungerar. Får föräldrar delta blir de tryggare och det sprids till deras barn.

Överlämning av erfarenheter – elever som har haft det kämpigt i skolan eller har det svårt i skolan ska inte behöva bli försökskaniner i nya skolan. Det behövs en professionell överlämning av erfarenheter och dokumentation. Resonemang som att man inte vill få en förutfattad bild av nya elever, utan vill skapa sin egen uppfattning är ett hån mot dessa barn och unga. Om det har fungerat i den gamla skolan (kolla med barn och vårdnadshavare), finns all anledning att inte uppfinna nya hinder… Visst ska den nya skolan bilda sig egna uppfattningar och utveckla sig och lärmiljön så det kan gå ännu bättre. Men ha respekt för den tuffa resa dessa barn och familjer gör pga skolan.

Överlämning av dokumentation – Det måste finnas någon som ansvarar för att information och dokumentation lämnas över. Och att det finns någon som ansvarar för att ta emot den. Helst också en struktur hos den mottagande skolan så de vet hur de ska hantera den, så att den tas till vara på bästa sätt hos eleven. Det bästa är om man kan ta fram särskild dokumentation, så kort och koncis som möjligt. Utan värdeladdad ord. Tala om vad som fungerat och vad som inte fungerat. Dra en slutsats varför. Kanske kan det som inte funkat funka i nya skolan som har en annan lärmiljö. Ofta skriver vi en massa historia som faktiskt inte är nödvändig.

Även om vårdnadshavare inte vill att dokumentation lämnas över så kan en kommunal grundskola ändå göra det till en annan kommunal skola i samma kommun. Detta om de anser att det gynnar barnets bästa och om de båda skolorna lyder under samma skolnämnd (myndighet). Det finns också en generalklausul som gör att kommunala grundskolor har möjlighet att lämna ut uppgifter till gymnasieskolor,
fristående skolor, annan kommun eller huvudman när  det är uppenbart
att intresset av att uppgifterna lämnas ut är större än det intresse som
sekretessen ska skydda. (Generalklausulen gäller inte för hälso- och sjukvård och
socialtjänst eller för fristående skolor.) läs mer i Skolverkets material om överlämning.

Mandat och befogenheter– Detta missas ofta. Någon t.ex. mentor eller specialpedagog tar emot information och dokumentation, men har sen inte möjlighet att se till att det som behöver göras görs av enskilda lärare. Den person som är ansvarig för att ta emot måste ha ett mandat och befogenhet att påverka arbetet med anpassningar, extra anpassningar och särskilt stöd. Annars blir det bara ord… Och rektorns stöd.

Sekretess – i stort sett gäller så kallad presumtion för sekretess i de här sammanhangen, vilket innebär att uppgifterna bara får lämnas ut om det står klart att de berörda inte lider men av detta. Det är viktigt att komma ihåg att skolläkare och skolsköterska räknas som en självständig verksamhetsgren inom elevhälsan. Det innebär att de har sekretess mot övrig elevhälsopersonal och annan skolpersonal. En sekretessbelagd uppgift i den medicinska delen av elevhälsan kan i vissa fall lämnas ut till annan verksamhet om det är nödvändigt för att eleven ska kunna få det stöd hon eller han behöver. Men det bästa är i alla sammanhang att anstränga sig för att få samtycke för att lämna uppgifterna från vårdnadshavare. Se vidare nedan om förtroende, tillit och samverkan.

Uppföljning – följ upp efter någon månad. Ta med avlämnande skolan i det mötet. De känner eleven bättre och kan vara med att dra slutsatser kring vad som är anledningen till att åtgärder fungerat eller inte. Och följ upp det egna arbetet, bjud förstås in föräldrar och elev. Ibland är det bättre att tala med eleven enskilt, före och efter mötet. Det är för jobbigt att sitta mitt i vuxenmöte för de flesta elever. Uppföljning glöms ofta bort.

Förtroende och tillit – ja det är grunden i allt gott samarbete och för att våga göra nya saker. Viktigt att eleven känner förtroende och tillit till att den nya skolan tar emot bra. Att någon där visar ett intresse för eleven i sig och att det ska bli bra. Helst en person som sen också kommer att arbeta med barnet/ungdomen.

Samverkan – att ge och ta. Att inte ta goda råd från föräldrar och tidigare skola som förmaningar eller skrift på näsan. De har många gånger gjort en lång och svår resa. Var tacksamma att de vill dela med sig. Avlämnande skola måste vara prestigelös och inte ta frågor om insatser ni inte provat eller tänkt på som nederlag. Det är väl bra att någon tänker på det nu. Kan vara lösningen på något kanske!

Det finns massor av god läsning, tips och inte minst färdiga blanketter på Skolverkets webbsida med info och stödmaterial om överlämning mellan och inom skolor och skolformer. Det finns även mycket klokt och nyttigt om övergångar i kapitel 13 i regeringens betänkande Saknad! Uppmärksamma elevers frånvaro och agera (som refererar till detta inlägg!). Kika även gärna på tidigare inlägg om tydlig kommunikation och hur vi missar vid överlämningar när vi studerar särskilt stöd vid överlämningar i grundskolan.

Visst det tar lite tid nu, men vi har igen det mångdubblet i höst. Tidsmässigt och känslomässigt. Och vi gör det väl för våra älskade ungars skull, ja, för allas skull…

Jag tycker det är värt att påminna om detta så här års då vi river av alla vårfester, avslutningar, grillkvällar, utflykter, temadagar, friluftsdagar, klassresor, inspirationsresor osv.

Hur gick det idag, efter långhelgen mitt i maj?

Då var det dags att börja planera för en inkluderande sommaravslutning! Varsågoda tips och tankar:

Ja, det här är ju grunden för att komma vidare med barn och ungdomar som inte går till skolan…