Många barn och unga tycker att idrott och hälsa är jobbigt. Av många olika skäl. Så här känner Prestationsprinsen.

Alla tränare, inom alla idrotter, har någon i sitt lag, trupp, grupp som är lite svårare att komma underfund med, lite svårare att få att följa gruppen, som har lite svårare att följa instruktioner. Dessutom strävar idag många klubbar efter att inkludera fler i sin verksamhet, eftersom AD/HD, asperger, hyperaktivitet, oro eller impulsivitet egentligen inte har någon begränsning på idrottsliga möjligheter eller, med rätt förutsättningar, deras idrottsprestationer.

Och det här är inte bara av snällhet eller en vilja att agera politiskt korrekt. Vi missar en massa talanger om vi inte har en träning och klubbverksamhet som är inkluderande och fungerar för alla barn och ungdomar. Detta oavsett om de har tillfälligt eller permanent behov av särskilt stöd. Det är alltid vi och den fysiska omgivningen som orsakar deras problembeteenden, så låt oss lära oss lite om hur vi kan göra annorlunda!

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=cCJRqd1w8_Q?rel=0&w=560&h=315]

1. Struktur – samling, tydlig start, tydligt avslut, alltid samma ritual, skriv dagens träning på en bärbar whiteboard, printa ut till några, eller alla? Hitta ett upplägg som kan återkomma varje gång t.ex. samling – uppvärmning – övningar – match/tävlingsmoment – nedvarvning/stretch – samling
2. Förutsägbarhet och förståelse – berätta varför vi gör de här övningar och momenten. Det motiverar och ger större chans att de gör rätt. Förvarna – om 10 min byter vi, om 5 min …. Räkna ner. Berätta vad som händer nästa gång t.ex. nästa träning är på IP, inte här på Vallen; Bortamatch/tävling i helgen, så här åker vi i bilarna, mailat föräldrar/er, lagt upp i facebookgruppen, skriv ut till de som behöver, eller alla.
3. Individanpassa – Möta upp eller sysselsätt innan samling t.ex. fem ruscher för att göra av med överskottsenergi, placering vid samling, tecken att nu pallar jag inte mer, rätt att göra annat än stund… Punktmarkera på ett positivt sätt, de vi ibland kallar hjälpjag. Låt någon komma innan. Stanna efter. Lyssna.
4. Tala direkt med barnet/ungdomen om vad den behöver
5. Bygg team och tillitsfulla relationer – Mellan er som tränare till barnen och ungdomarna, men också i gruppen, mellan de aktiva. Alla ska veta vad alla heter. Visa att alla är bra på sitt sätt. Lyft upp de som utvecklas, och det gör alla om vi bara ser annat än målen, toppresultaten osv.

Det här inlägget kan vara bra att lyfta fram så här års. En del har redan haft sportlov, några har och andra ska ha. Dessutom pågår det massor med vintriga friluftsdagar varje dag nu. Några tips:

Förenklingarna och skyttegravskriget vad gäller (goda?) relationer mellan skola och hem fortsätter och späds på, nu av Expressen som basunerar ut:

”Men det främsta skälet till ledighetskulturen är att föräldrarnas attityd till skolan har blivit mer bortskämd. Många föräldrar ser skolan som en serviceinrättning. Lärare och rektor ska vara dem till lags och anpassa sig. Om inte, kan ju familjen ta sin skolpeng och gå någon annanstans.”

Så anklagar vi föräldrarna igen. Alla föräldrar. På dem bara!! Och så synd om lärarna…

”Lärare tvingas ödmjukt anpassa sig till föräldrars fritidsliv”

Grundprincipen är att man ska vara i skolan. MEN. En del ungar klarar alldeles utmärkt att vara borta en vecka och ta igen allt. Ansvarsfulla föräldrar tänker till. För andra elever är det en katatstrof att vara borta en vecka. En del föräldrar tänker inte ett ögonblick på konsekvenserna.

En del familjer skulle aldrig komma utomlands eller till fjällen om bara sportlovsveckan är aktuell. Det är för dyrt. Mormor fyller bara 90 en gång, pappa fyllde inte 50 på lovet och släktingar i andra länder dör. Har man lätt för sig i skolan funkar det antagligen utmärkt. Men även om man inte förmår gå i skolan kan en resa vara bra, otroligt givande, stimulerande och öka förmågan att ta till sig kunskap. Om vi vuxna jobbar på med lärmiljön och anpassningar kanske eleven kan komma tillbaka till skolan efter en positiv upplevelse. Det är skillnad på en 8-åring och en elev som går vårterminen i åk 9. Det beror på hur man klarar förändring, avbrott, nya miljöer, omställningar…. förmågan att organiser sin arbeta i kapp plan…

Det är inte så enkelt! Att skrika om skolksemester är bara löjligt. Att fortsätta anklaga kollektivet föräldrar är billigt. Tänk att man inte ens på en ledarsida kan kosta på sig en gnutta analys och problematisering. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

De av er som följer Prestationsprinsen vet hur kritisk jag är mot hur många skolor ser på regelbrott och konskekvenstrappor. Det kan ni läsa om i tidgare inlägg om konsekvenstrappor och skolregler. Här kommer lite övergripande tankar i en video från vår kanal Fundering Inkludering.

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=3soLgseggSI?rel=0&w=560&h=315]

1. Straffa inte regelbrottet utan försök förstå orsaken och arbeta med den. Ofta saker i lärmiljön, fysiska miljön, vårt vuxna beteende lika mycket som elevens.
2. Vi vet inte vad som hänt, bara det vi sett. Vilket kan vara toppen på ett isberg vi inte vet något om. Ta reda på mer om det.
3. Sätt upp frågebatterier som alltid används. Med stor respekt för alla inblandade. Ingen är ”skyldig”, för att vi tror det… Finns färdiga sådana att använda eller utgå från till exempel i Bo Hejlskovs ”Problembeteende i skolan”.
4. Samtal är inte en åtgärd, det kan vara en metod (i alla fall om man har genomtänkta frågor). Samtal till föräldrar, samtal med rektor löser inga problem i lärmiljön av sig själv. Rätt saker måste diskuteras för att förstå och förebygga.
5. Följ upp lärmiljön – ta reda på att anpassningar för eleven och rutiner för personal är accepterade, fungerar och efterföljs.

 

 

Det här är ständigt aktuellt och jag har precis uppdaterat lite länkar och annat. Varsågoda, 15 konkreta användbara tips!

Jag funderar, och det här kan väcka irritation, men då får vi i alla fall en vinkel till i föräldradebatten. Just nu lobbar lärarfack (utgår jag från) med flera om skolpersonalens orimliga mailbörda från föräldrar och orimligt omfång på föräldrakontakterna. Det är artiklar och inlägg, till exempel om ”arga” föräldrar (SvT Opinion 2 februari 2015), om den ”överdrivna” föräldrakontakten (DN 29 januari 2015) och att föräldrar ”trakasserar skolan” (Expressen 30 januari 2015) …

Vilken annan tjänsteman har inte en orimlig mailbörda? Vilken annan myndighet eller annat företag skulle kalla sina kunder för överdrivna eller arga då det inte förstår produkten de köpt eller instruktionerna till den. Eller är missnöjda med tjänsten de köpt. De riktigt proffsiga företagen lyssnar på kundernas klagomål och vänder det till att utveckla den egna organisationen. De skäller definitivt inte ut kunderna, publikt…

Ja, som föräldrar måste vi fundera en gång extra innan vi skickar ännu ett mail. Det skickas alldeles för många mail om struntsaker, det kopieras för många och skolan har inte ansvar för allt, men attack är inget bra försvar.

Så varför finns inte ett uns av eftertanke eller självkritik kring varför alla dessa mail kommer! Mer än att slänga sig med att föräldrar är överdrivna och arga, curlande och borde bidra mer. För det vet varenda förälder och jag tror många rektorer och huvudmän:
Skolan är många gånger dålig på kommunikation! Föräldramöten är monologer, intranätet saknar uppgifter, någon lärare vägrar använda det, läxor är av typen räkna klart, i kallelsen till föräldramötet står inte var man ska vara, i informationen om biologi exkursionen står ”kläder efter väder” osv, i värsta fall så upptäcker elever samma dag att det är ett studibesök, det nämndes på en lektion osv. Så klart man får ett mail tillbaka.

Eller när det brister (som det så ofta gör) i skolans arbete med anpassningar och särskilt stöd eller med barn som mobbar och mobbas. Så klart det kommer mail och telefonsamtal!

Har dessa rektoerer och lärare som ondgör sig kommunicerat på ett tydligt och ödmjukt sätt om hur de vill och kan kommunicera med hemmet? Har man analyserat vad mailen rör sig om och låtit de påverka det egna kvalitetsarbetet? I så fall varför tas inte den delen upp i en enda artikel (vad jag sett, kom gärna med exempel!)

När jag konsultar, skriver eller talar om vikten av tydlig kommunikation får jag inte sällan kommentaren ”jag tar hellre ett par mail”. Det är en arrogant syn. Och framförallt är det inte särskilt inkluderande. De föräldrar som är om sig och kring sig får svar. Inte övriga. Läs gärna detta uppskattade inlägg om tips kring kommunikation i skolan, på t.ex. intranät och i veckobrev.

Dessa artiklar och åsikter som lärare uttrycker går stick i stäv med vad Skolverket uppmanar skolan. Enligt rådande forskning vet vi att en förtroendefull relation till eleven och hemmet främjar lärandet och förstås samarbetet med vårdnadshavarna (Skolverkets publikation Skolan och hemmet från 2015). Att svartmåla föräldrar är ingen bra början. Inte ens då det sker i artiklar i allmänna ordalag. Jag hoppas att de inte är samma attityd i direktkontakten med föräldrarna! Det här ger inget proffsigt intryck av svenska skolan och dess lärare. Om man nu vill ha status…

Nej, skärpning! Först har vi en debatt där föräldrarna beskylls för hur barnen uppför sig i skolan, att ”deras” ungar är ouppfostrade (se mitt inlägg om ouppfostrade ungar i skolan) och nu går debatten på föräldrarna direkt, vad främjar det för relation? Utgå från att föräldrar har orsak för sitt beteende. Otydlighet från skolans sida kan vara en, att det brister i förtroende en annan, som bekant kan man inte kräva förtroende, det måste förtjänas. Och tydligt är det faktiskt inte förrän alla förstår.

Lite större tillit och respekt för föräldrar tack, för våra älskade ungar skull, ja, för allas skull!

 

Ahhh. Frustrationen växer. Ditt barn har en övermäktig skolsituation. Eller går inte ens till skolan längre. förmodligen av ren självbevarelsedrift!?

Skolan gör inte det den ska tycker du. BUP är kanske inblandade, andra också eventuellt. Allt tar sådan tid. Skolan hör ju inte ens av sig. Inte ens när mitt barn inte går dit. Det känns som de låter saker glida för länge, tidiga insatser är ju viktiga! Vi måste vidare. Hurdå?

Föreläsningen riktar sig till er som känner att ni saknar kunskapen och redskapen fullt ut i er samverkan med skolan. Den riktar sig till er som har barn som har en övermäktig situation i skolan eller som har gett upp och stannar hemma, så kallade hemmasittare.

Föreläsningen stannar upp och ger tillfälle till reflektion och utbyte av tankar.

• Orsaker, riskfaktorer och skyddsfaktorer
• En introduktion till vad skollagen säger, vad man ska säga för ”ord”, vad de ord skolan använder betyder, rättigheter osv. Vad ska ett åtgärdsprogram innehålla enligt lag och vad kan göra dem mer användbara. Vad kan vi kräva och vad kan vi inte kräva.
• Vad kan vi göra hemma för att förbättra situationen, orka med och öka chansen till att våra barn klarar skoldagen eller hemmasittare kommer tillbaka.

31 mars kl. 18 – 20.30 på Skeppsbron 32 i Stockholm. Kostar 300 kronor, fika ingår.

Läs mer och anmäl dig här. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Det går många långdragna förkylningar nu och influensan härjar också. Vi upplever alla förkylningar olika. det här tidigare inlägget är högaktuellt.

Inkluderande pedagogik får mycket skäll och mycket uppskattning. Min uppfattning är att det är den enda möjliga vägen framåt. Men omställningen kommer att ta tid. Och vi måste börja i rätt ända. Det vill säga med oss vuxna, med hur vi utformar skolan och undervisningen. Inte med att lyfta elever från fungerande lösningar till icke-fungerande. Inte en enda elev!

Det innebär att det är skolpolitiker, huvudmän, rektorer och pedagoger som måste ta ett krafttag och se till att utvecklas och utveckla skolan och undervisningen. Att ta ett rejält steg utanför vår comfort-zone…

Tio övergripande argument för inkludering på min och Helena Wallbergs vlogg Fundering Inkludering (ca 3 min)
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=pJaKfnR2E1I?rel=0]

1. Det handlar om en grundläggande syn på människor och undervisning. En värdegrund.
2. Det handlar om helheter, inte elever. Vi måste titta på hela lärmiljön t.ex. fysisk miljö, läraren, undervisningen och eleven.
3. Vi behöver inte uppfinna hjulet finns massor med forskning och exempel på det som fungerar. Stay tuned till våra bloggar och kanal Fundering Inkludering!
4. Det handlar om att arbeta i en process för kontinuerligt lärande, för lärare och elever. Problemlösning tillsammans utvecklar hjärnan, vi lär oss för livet. Lärare och elev!
5. Med en inkluderande undervisning och pedagoger som har en bred arsenal av anpassningar kommer mindre och mindre särskilt stöd att behövas.
6. Det handlar inte om pengar! Alltså varken mer pengar eller besparingar.
7. Med en inkluderande undervisning mår alla bättre. Lärare och elever. Alla mår bra och motiveras av att se och göra framsteg.
8. Det handlar om att göra undervisningen bra för alla, inte de flesta.
9. Det är svårt och tufft. Orka lyckas. Orka misslyckas. Gör om och gör rätt. Stötta eleverna i denna process.
10. Kollegialt lärande är A och O, lär av varandra. Vi är bra på olika saker och vi behöver utvecklas tillsammans för att ha gemensam grund och syn i kollegiet.