Får vi vara den vi är? Jag funderar en hel del på alla neuropsykiatriska diagnoser som sätts och efterfrågas. Ingen som läser bloggen kan tro annat än att jag helt och fullt ”tror” på dem och vill kämpa för varenda unga med NPF-diagnos! Jag ser att det behövs så mycket mer kunskap och förståelse. Att de inte skulle behöva ha det så tufft som de ofta har det idag.

Men fast vi har så förvånansvärt lite kunskap om dessa diagnoser och elever i skolan, så är många pedagoger och rektorer så snabba att fråga efter neuropsykiatriska utredningar. Det går inte ihop för mig.

Man kan ju nästan ha en diagnos. Och jag säger att jag kämpar för ungar som tänker, känner och gör annorlunda. Men långt i från alla som gör det ska ha en diagnos förstås. Och vad är annorlunda? Det kan ju vara smarta (hög- eller särbegåvade), geeks, hemmasittare, oroliga, med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, med psykisk ohälsa, blyga, högsensitiva, energiska… Ja, det är ju det vi upplever som annorlunda. Och det kan bero lika mycket på våra begränsningar som begränsningar hos den vi möter, om nu annorlunda är något som brister.

Man kan välja att se det annorlunda som extraordinärt! Något utöver det vanliga. Många brister kan vändas till styrkor med förståelse och kunskap. Kan vi inte så här på internationella barndagen bara kämpa för att förstå varenda unges behov bakom beteendet vi ogillar? Acceptera det annorlunda, udda, speciella, alldeles extraordinära!?För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Vad gäller egentligen kring anpassningar, extra anpassningar, särskilt stöd och åtgärdsprogram, vad är EHT och elevhälsan för något! Det är mycket att hålla reda på för skolpersonal och för föräldrar. Det här inlägget ska försöka reda ut lite kring det här. vara en sammanfattning för lärare och andra i skolan och inte minst lite av en intro till föräldrar som slängs i denna svåra värld utan att kunna terminologin och gången, men ändå ska värna sitt barns rätt till utbildning.

Med förändringarna i skollagen 1 juli 2014 är det förtydligat att ett stort ansvar ligger på såväl lärare att skapa en inkluderande undervisning genom att individualisera den (anpassa), som på rektor och andra att skapa förutsättningarna för detta.

När inte anpassningarna i den ordinarie undervisningen räcker till, när det befaras att en elev inte kommer att nå de kunskapskrav som minst ska uppnås, ska eleven skyndsamt ges stöd i form av extra anpassningar inom ramen för den ordinarie undervisningen enligt skollagens kapitel 3.

Extra anpassningar är mindre stödinsatser som kan genomföras av lärare och övrig skolpersonal inom den ordinarie undervisningen. Det kan enligt Skolverket vara bland annat ledning i att förstå texter, förklaringar av ett ämnesområde på ett annat sätt eller färdighetsträning inom ramen för den ordinarie undervisningen, exempelvis lästräning. Till extra anpassningar hör även enstaka specialpedagogiska insatser. Det kan vara en speciallärare som under en kort tid, till exempel två månader, arbetar tillsammans med eleven. De behövs inget formellt beslut och behöver inte dokumenteras i åtgärdsprogram. Men det kan vara klokt att dokumentera så det inte blir personberoende tycker jag.

Men om det trots extra anpassningar kan befaras att en elev inte kommer att nå de kunskapskrav som minst ska uppnås, ska detta anmälas till rektorn. Det kan även vara andra svårigheter i skolsituationen. Det har Skolinspektionen fastslagit kan vara till exempel omfattande frånvaro. Såväl lärare, annan skolpersonal, vårdnadshavare eller eleven själv kan anmäla till rektorn. Om det finns skäl att tro att extra anpassningar inte skulle vara tillräckliga, så kan särskilt stöd uttredas direkt utan att extra anpassningar sätts in. Men då bör ju det framgå varför i den pedagogiska utredningen tänker jag.

Särskilt stöd är enligt Skolverket av mer ingripande karaktär som normalt inte är möjliga att genomföra för lärare och övrig skolpersonal inom ramen för den ordinarie undervisningen. Det är omfattning eller varaktighet, eller båda som är skilladen mot extra anpassningar. Det kan vara  ett specifikt stödbehov i ett eller flera ämnen eller mer regelbundna specialpedagogiska insatser under längre tid.

Det är rektorn som ska se till att behovet av särskilt stöd skyndsamt utreds. Samråd med elevhälsan ska ske om det inte är uppenbart obehövligt.

Tidigare fanns det något som hette elevvårdskonferens EVK där bland annat den här sortens frågor behandlades, till dessa bjöd man ibland in berörd elev och vårdnadshavare. Termen finns inte längre, men används fortfarande ibland av skolor då de kallar till den här sortens möten. Nu talar man mer om EHT, elevhälsoteamet på skolan.

Och när en elev ska få särskilt stöd så ska ett åtgärdsprogram utarbetas. Där ska det enligt skollagen framgå

• behovet av särskilt stöd
• hur det ska tillgodoses
• när det ska följas upp och utvärderas och vem som är ansvarig

Jag tycker det är några saker som är viktiga för att det ska bli ett användbart dokument:

1. Kom ihåg att skolsituationen är problemet, inte eleven.
2. Utgå från elevens styrkor och bygg på dem t.ex. låt eleven arbeta kring ett ämne den gillar och kan: hundar, manga, LoL, motorer, Korea…
3. Skilj på behovet och hur det ska tillgodoses, det vill säga lösningen. Undervisning i särskild grupp är inget behov, det är en lösning. Talböcker är inte ett behov, det är en lösning. Mer om detta kommer i ett annat inlägg.
4. Ta gärna med frågeorden när, var, av vem och ansvarig även när det särskilda stödet beskrivs (hur).
5. Gör dokumentationen enkel och lättfattlig, skriv i punktform, gör tabeller, använd underrubriker. Det här ska inte samla damm. Det ska användas.
6. Mer tips i ett tidigare inlägg

Det är viktigt för bästa resultat och det står i Skollagen att eleven och elevens vårdnadshavare ska ges möjlighet att vara med när åtgärdsprogramet utarbetas. Om det behövs åtgärdsprogram eller inte beslutas av rektorn, det beslutet kan delegeras, men inte om det innebär att särskilt stöd ska ges i en annan elevgrupp eller enskilt eller i form av anpassad studiegång.

Och beslutet om åtgärdsprogram kan överklagas av elev (över 16 år) eller vårdnadshavare till Skolväsendets överklagandenämnd. Om eleven har två vårdnadshavare måste båda vilja överklaga.

Du kan läsa mer här och det är också mina källor till det här inlägget:

• Skolverkets Allmänna råd för arbete med extra anpassningar, särskilt stöd och åtgärdsprogram
• Skolverkets juridiska vägledning Elevers rätt till kunskap och särskilt stöd
• Skollagen, speciellt kapitel 3 
• Specialpedagogiska Skolmyndigheten om åtgärdsprogram
• Skolinspektionen om särskilt stöd

 

Terminskurs om
Problematisk frånvaro och hemmasittare

start 23 februari 2017

Kurs och nätverk, gästföreläsare, diskussioner,
övningar, allt kopplat till era utmaningar.
Prisvärt och med en kursledare
som brinner för frågan.
Info och anmälan.

Ett inlägg skola och aspergers syndrom. Det här inlägget bara jag måste påminna om med jämna mellanrum. Idag har jag uppdaterat lite länkar och jag rekommenderar att vi läser både inlägget (klicka på rubriken nedan) och minst tre av länkarna närmsta dagarna. För en inkluderande skola och därmed alla elevers chans att må bättre, utvecklas och höja sina resultat.
För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

I USA talar de om helt andra problem än vi när de talar om likvärdig skola. Jag skrev lite om detta från min resa i USA. I Sverige talar vi om betygsgenomsnitt, socioekonomisk bakgrund och utländsk bakgrund. I USA handlar det om att public schools och en del charter scholls (som våra friskolor ungefär) helt enkelt inte alls når målen.

Flera jag mötte talade om New Orleans, det är många som vill förstå vad som hänt där efter Katrina, stormen som svepte bort både skolor, personal och elever. De blev tvungna att ur många aspekter starta på nytt. Innan nystarten blev 44 % av eleverna underkända pga för dålig resultat, idag är motsvarande 8%. Störst ökning i resultat för barn med afroamerikansk bakgrund. Man samlade de flesta skolor med dåliga resultat i ett eget distrikt, the Recovery School District. Innan stormen var de 54,4 % av eleverna som graduerade från high-school, 2013 var siffran 77,6 % i the Recovery School District,

Några orsaker till framgången som nämns:

1. Satsningen på charter schools, friskolor, och fritt skolval
2. Att New Orleans ställer hårdare krav på skolorna nu, på resultat, på kvalitet och att de når uppställda mål, de stängs annars.
   Och målen för skolorna är förstås kring de akademiska resultatet för eleverna, men också andra förmågor som sociala koder, respekt, följa överenskommelser, vara vän, disciplin med mera. Kraven på skolorna att nå resultat har lett till att elever i behov av särskilt stöd faktiskt får hjälp.
3. Autonomi, skolorna har stor frihet och självbestämmande. De kan anställa och avskeda lärare och annan personal, de underhåller skolbyggnaderna, ordnar med skolbussar och ska se till att elever som behöver särskilt stöd får det. De har också ansvar för finansiering, där de kan få in ytterligare medel än det de får som ”skolpeng”.
4. Uppslutningen , att alla gått samman, lärare, andra yrkesverksamma, elever, föräldrar…  Det hemska som drabbat så många skapade en gemenskap och vilja att komma vidare. Samverkan.

Vad kan vi i Sverige lära oss från detta. Ja, en sak är väl att vi ser väldigt olika på saker och ting. I USA framhåller de friskolor och fritt skolval som en orsak till likvärdig skola, vi tror att det är tvärtom. Det är nyttigt och kanske befriande för vår egen debatt? Och för våra älskade ungars skull, ja, för allas skull?

Killkrisen. Pojkkrisen. Boy Crisis. Det slår mig gång på gång då vi talar om skolan att det är som om vi kommit överens om att ignorera att skolans problem att möta pojkarna. Jo, så måste vi väl se på det i stället för pojkarnas problem med skolan. Hur vi uttrycker oss har betydelse! Det handlar om pojkars lägre deltagande, lägre resultat och beteende, som vi ofta uppfattar som problembeteende i skolan.

Regeringen, fackförbunden, SKL och Friskolornas riksförbund gick i juni 2013 ut med ”Tio punkter som ska rädda skolan (presenterades bland annat i DN), men den handlar om de vuxna i skolan. Inte barnen, inte ungdomarna, inte eleverna eller deras föräldrar. Inte ett heller ett ord om pojkkrisen, om skolan oförmåga att möta pojkarna.

Trots att väljarna tyckte att skolan var en av de viktigaste valfråga, var sveket mot pojkarna i skolan, killkrisen, inte en valfråga. (DN om partiernas skolpolitik , SvD:s referat från partiledardebatten och skolan).

Skolverket summerar slutbetygen 2013 med den enligt mig mycket opassande rubriken ”Pojkarnas betyg ökar mest”, men läser man vidare kan vi konstaterar att visst har killarnas betyg ökat, men flickorna har fortfarande i snitt drygt 20 meritvärdespoäng mer än pojkarna. I bara sju kommuner har pojkarna högre meritvärde än flickorna. Jag tycker en mer passande rubrik hade varit att problematisera att det är så stor skillnad mellan pojkar och flickor. Det är en stor skillnad som borde kommenteras, men inte.

När Skolverket summerar särskilt stöd läsåret 2012/2013 summerar man med bland annat att nästan 14 procent av grundskoleleverna har ett åtgärdsprogram. Högst andel elever med åtgärdsprogram finns i de högre årskurserna. Och en underrubrik ”Var femte pojke i årskurs 9 har ett åtgärdsprogram”, men inte i rubriken och inte i texten under konstateras att det under hela grundskoletiden är långt fler pojkar än flickor som har åtgärdsprogram.

Några exempel som borde få större reaktion:

I rapporten Pojkar och skolan 2010 (nummer sju i DEJA:s serie av forskarrapporter) diskuteras fenomenet att pojkar som grupp tenderar att prestera sämre i skolan och utredarens idéer om orsak borde lett till en intensiv debatt. Michael Kimmel lyfter fram många olika möjliga orsaker och forskning som stödjer dem. Men summerar till en enda, att det är traditionella föreställningar om manlighet, att en pojke förväntas ta avstånd från det kvinnliga, utstråla aggression och oberoende, och inte visa sårbarhet. Men i rapporten lyfts fram många olika orsaker och forskningsresultat? Jag hade velat ha en intensiv diskussion mellan förespråkarna till olika orsaker.

Regeringens utredning ”Män och jämställdhet” från 2014 hade till uppdrag att kartlägga och analysera frågor som rör män och jämställdhet. Den har en mer mångsidig syn på pojkkrisen än föregångaren från 2010. Vad gäller utbildning konstaterar utredaren Svend Dahl i DN den 13 februari 2014 bland annat att trots en kraftig förbättring förra året ligger pojkar långt efter flickor i betyg. Pojkarna tappade dessutom mest i alla ämnen i den internationella Pisaundersökningen. Svend Dahl slår fast:

… Det är uppenbart att många skolor skulle kunna göra väldigt mycket mer. Trots att pojkars dåliga resultat har varit ett välkänt faktum i årtionden har skolorna inte gjort tillräckligt.

Hjärnforskaren Martin Ingvar har gång på gång lyft fram problemet att  I SvD den 4 december 2013 och i DN den 2 februari 2014 säger han bland annat:

Den svenska skolan är inrättad för ensamarbetande, högpresterande flickor ur medelklassen.

Det är viktigt att tänka på att det inte är fel på barnen. Det är fel på de vuxna. Vi ser ett samhälleligt svek mot pojkarna.

Ann Heberlein skrev ”Pojkkrisen måste stoppas” och försökte väcka liv i debatten med ett inlägg på SVT:s debattsidor. Men det ledde inte till någon större reaktion. Varför då?
Ann skrev bland annat:

Nu är det hög tid att se pojkarna också, som individer, som elever med rättigheter till att lära sig allt det de behöver kunna för att så småningom hantera sina liv som vuxna.

Vi har inte råd att låta pojkarna halka efter ännu mer.

Vi måste diskutera pojkkrisen. Vi måste hjälpas åt att höja pojkarnas deltagande och resultat i skolan. Vi måste förstå orsakerna till att de är lägre än för flickorna. Vi måste förstå orsakerna till pojkarnas beteende som vi har så svårt att acceptera. Vi kan skylla på antipluggkultur och negativa manliga ideal, men inte acceptera som förklaringar till killkrisen. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Ungarna är ouppfostrade och dessutom är det fel på ungarna. Fel på många ungar. Och fel på föräldrarna som inte kan uppfostra sina egna barn.

Den ena artikeln och insändaren efter den andra basunerar ut att att ”om bara föräldrarna kunde uppfostra sina barn” så skulle, ja det mesta helt plötsligt fungera! Till exempel enskilda lärares undervisning enligt några och hela skolsystemet om vi får tro andra… Det är alltså föräldrarna som brister. Det är inte något med skolan eller den enskilde lärarens undervisning. Det är föräldrarnas brist på uppfostran. Punkt slut.

Samtidigat finns det en trend att så fort barn tänker, känner och gör annorlunda, så fundrar vi i banorna att de förmodligen har någon bristande förmåga. Kanske en diagnos. När det inte lär sig som de ska, när de har svårt, inte koncentrerar sig, inte kan planera och organisera, dra slutsatser, är besvärliga för oss helt enkelt. Då tycker vi att det behövs kopplas in specialpedagog, kanske särskilt stöd och gärna lyftas ut ur klassen för att fixas. Men då behövs helst någon form av diagnos. För att kunna fixa elevens problem alltså. Det är fel på eleven. Punkt slut.

Men jag kan inte låta bli att fundera lite. Mycket av det elever gör i skolan skulle de aldrig drömma om att göra hemma eller hos mormor, som att spela boll inne, skrika könsord, ha sönder prylar, ignorera regler och uppgifter. Inte ens på ett besök hemma hos läraren eller rektorn. Om de nu skulle ha anledning att vistas där. Så kan vi verkligen säga att det dels är föräldrarnas fel och dels ungarnas brister som är orsaken. Nej, det är nog rätt puckat att tro.

Det är den vuxna som står här och nu framför barnet eller ungdomen, och de vuxna som ansvarar för den miljön som har och måste ta ansvaret. Det kan inte vara föräldrars bristande ansvar eller ungarnas brister som är anledningen till beteendeproblem i till exempel skolan. Det måste ju vara vi vuxna som har ansvar för skolan och verkar i och kring skolan som tar ansvar för hur den fungerar och med det alla som verkar där, även eleverna. Punkt slut.

Men straff, utvisning, kvarsittning, beslagtagning, indragning leder sällan till lugnare barn och ungdomar. Snarare förbannade och hämndlystna. Nej, det är hur vi vuxna beteer oss och vilken stämning vi skapar i vår gemensamma miljö. Där vi trivs, känner tillit och har meningsfulla relationer skriker vi inte fula ord, skräpar ner, bråkar och förstör. Där tar vuxna, barn och ungdomar ansvar för att det ska bli trivsamt. Och med det oftast ordning, reda och respekt för allas unika funktionsuppsättning. Meningsfulla relationer och tillit är också grundläggande för lärande. Skolan måste komma dit. Varje skola.

Vi vuxna måste ta vårt ansvar och våga vara ledare. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Likvärdig skola och utbildning, vad är det? Och när har man nått det? Hur likvärdiga kan skolorna bli? Jag kom nyligen hem från en resa till USA där jag träffade en del skolfolk och fick tillfälle att diskutera skola. Det som slog mig mest var att det är faktiskt mycket som är bra i svensk skola. Det kan vi ju behöva konstatera ibland!

Om vi till exempel tar diskussionen om en likvärdig skola. Skolverket använder två källor för analyser av skillnader mellan skolor över tid. Dels betygsresultat för alla elever och samtliga skolor i landet tillsammans med registeruppgifter om elevernas bakgrund (föräldrarnas utbildningsnivå, utländsk bakgrund). Dels PISA-undersökningen som prövar 15-åringars kunskaper i läsförståelse, matematik och naturvetenskap och som innehåller enkätuppgifter om elevernas bakgrund.

I senaste analysen konstaterade Skolverket en fördubbling i mellanskolsvariationen, det mått som används för att beskriva hur mycket de genomsnittliga betygsresultaten skiljer mellan skolor. Den har utifrån betygen fördubblats mellan 1998-2011, från 9 procent till 18 procent. Jag tycker det är svårt att förstå vad detta innebär, men här och nu är det inte det måttet jag är intresserad av. Man konstaterar också att det har skett en ökad uppdelning av elever beroende på föräldrarnas socioekonomiska bakgrund och utländsk bakgrund.

Jag vill dessutom tillägga att Sveriges skolor är långt ifrån likvärdiga för elever med funktionsnedsättningar och liknande problematik respektive för övriga elever. Skolinspektionen konstaterar stora brister i särskilt stöd år efter år. Dessutom är skolan inte likvärdig för killar respektive tjejer. Skolverket konstaterar att flickor har i snitt drygt 20 meritvärdespoäng mer än pojkarna …

Men då vi diskuterade likvärdig skola där borta i USA, så konstaterade jag att vi har en ganska så likvärdig skola i Sverige, trots allt. Vi diskuterade skolor som överhuvudtaget inte fungerar, där elever inte får sin utbildning på grund av att majoriteten av dem inte är där, inte förstår, droger, kriminalitet, lärare ha inte koll, för att de går i en skola som helt enkelt inte fungerar! I vissa områden, i vissa publika skolor, till exempel i Chicago, når majoriteten av eleverna inga resultat alls. Medan det i till exempel New Orleans tydligen har hänt mycktet inom den publika skolan och finns massor med framgångsexempel. Det var brist på likvärdig skola i deras värld!

Så när jag pratade om Sveriges problem med en betygsvariation och att skolorna har elever från olika socioekonomisk och utländsk bakgrund tittade de mest frågande på mig. Jag tror att de tyckte att det var en självklar uppdening av bakgrund och att betygsvariationen kändes som ett greppbart problem. Det kändes som vi är dit de hoppas nå. Hm…

Så visst ska vi fundera vidare kring likvärdig skola och utbildning och de skillnader vi har, men också lyfta blicken och få lite distans. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

 

 

 

Här kommer en liten ”puff” förnätverket Professionella i samverkan för hemmasittare. Vi har förlängt anmälningstiden och erbjuder två gratis timmar handledning om du anmäler dig innan 22/11.

Vill du läsa mer och anmäla dig så går du till sidan om nätverket här på bloggen.

Höstlov! Novemberlov! Lite inspiration med hopp om ett trevligare och roligare familjeliv på ert novemberlov. Att ge och ta, samt vara lite finurlig kan göra stor skillnad!

Många barn och ungdomar ser det som totalt meningslöst att bara gå en promenad, strosa på ett museum, umgås med släkten… De vill veta varför eller förstå vad de får ut av det. Det kan finnas alla möjliga skäl, till exempel adhd, Aspergers, autism eller lite oro, svårmotiverade… Här kommer inspiration inför aktiviteter på novemberlovet, men sättet att tänka fungerar generellt!

Höstlovsmorgon

Drottningen vaknar av att en regnet smattrar mot fönstret. Hon sträcker på sig och mår bra. Lediga, semester, i och för sig lite novembergrått, men lite ompysslade hos mormor o morfar, alltså Prestationsprinsen mormor och morfar. Det luktar nybryggt kaffe. Hon funderar lite på dagens mål. Tydliga mål. Att gå en promenad längs havet, hoppas regnet lättar lite. Men hur som helst är det ju härligt att se havet och hitta grejer i strandkanten. Hon tassar upp. Prestationsprinsen sover otroligt tungt.

De kom i förrgår och de första dagarna har förstås gått åt att få Prestationsprinsen installerad och van vid mormor och morfars hus, sängen, deras badrum… Drottningen var med syskonen på museum igår. Men pappa var hemma med Prestationsprinsen. De mådde gott. I det lilla och långsamma och alldeles lagom tempot. Ändå har Prestationsprinsen varit helt slut och sovit mycket.

Drottningen säger godmorgon till sin mamma. Morfar är redan uppe och igång med något byggprojekt. Hon häller upp en kopp te. Mamma kommer aldrig ihåg att hon inte dricker kaffe.

Hur Prestationsprinsen sa ja till promenad

Idag ska alltså hela familjen ut och gå. Det är så otroligt vackert längs stranden och ungarna brukar göra strandfynd. Förr ville aldrig Prestationsprinsen följa med. Han förstod liksom inte anledningen. Varför. Varför ska de ut och gå? Varför cykla. Vart ska de? Vad är meningen eller målet med utflykten? I hans verklighet är saker meningslösa om de inte leder till något. Lite för abstrakt för en omogen 12-åring att tala om motion och hälsa, det är ju inget här och nu!

Nu vet de tricket, Drottningen och hennes man. Vi ska inte ut och promenera idag. Vi ska promenera till fiket och dricka varm choklad med grädde. Samma utflykt. Olika beskriven. Att ut och gå är abstrakt. Att gå till ett fik är väldigt konkret. Varm choklad med god bulle kan också vara en utmärkt belöning som motiverar till en lite jobbig promenad!

Vad var det familjen gjorde?

Trots Karin Boyes ord om att det finns mål och mening med vår färd, men det är resan som är mödan värd. Så stämmer det inte för alla. En del behöver just tydliga mål och en mening. Tänk på det nu på lovet. Ni kanske inte behöver ändra programmet, utan beskrivningen av det.

Hoppas detta gav lite inspiration för att få till ett trevligare och roligare novemberlov.  För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Missa inte vår föräldrakväll 19/11, 
Barn och unga som tänker, känner
och gör annorlunda!
Mer info och anmälan här

Många kämpar. En del genom hårt arbete i skolan, eller hårt arbete för att ta sig till skolan, eller hårt arbete för att hantera skolsituationen egentligen är för krävande och tröttande… Men sen har vi de som inte lyckats med skolan. Där den blivit just för krävande och tröttande. Övermäktig som jag brukar säga…

Hemmasittarna kämpar varje dag. Det är varken skönt eller roligt att vara hemma då alla andra är iväg och igång. Misslyckandet smackar till dem i ansiktet varje morgon. Inte så konstigt att de tappar balansen och ramlar tillbaka ner i sömnen och drömmarna….

Då krävs det att alla vuxna kring eleven arbetar åt samma håll! Varenda skola, rektor, elevhälsoteam och mentor måste prioritera hemmasittarna. Ställ upp på möten, använd er kreativitet, googla, läs, använd alla kompetens på nätet och det utvidgade kollegiet på till exempel twitter. Läs på! Boka möten så ni snabbt kan agera.

• Du kan gratis ladda ner Skolfrånvaro och vägen tillbaka från Skolverkets webbplats.
• Jag har skrivit mycket om hemmasittare.
• Marie Gladh och Krysmynta Sjödin kom i år ut med  ”Tillbaka till skolan : metodhandbok i arbetet med hemmasittande barn och unga”. I Lärarnas Nyheter hade en artikel om boken.
• Du kan se en video om one-eighty med Marit Sahlström. Projektet har en egen webbplats och drivs av stadsmissionen. Deras processhandledning dvs metodhandbok finns gratis på nätet!
• Utgå från eleven – Jag gillar kartorna med one-eightys två bra exempel på hur man kan tänka utifrån hemmasittarens intressen och använda dem för att komma igång och hitta motivation i skolan; Case Aisha och Case Hugo. Även om man inte arbetar med deras metod eller digitalt.
• Magelungen har ett behandlingsprogram de kallar HSP, det bygger bland annat på att man börjar med en ordentlig kartläggning. Lika självklart, som ovanligt i de flesta fall av hemmasittare…
• Learnox, som jag inte känner till särskilt väl, erbjuder digital undervisning för att få tillbaka hemmasittare.
• TemaUnga i arbetslivet samlar in och sprider erfarenheter från arbetsmarknadsprojekt för unga, de intervjuade gymnasieungdomar om varför de hoppade av gymnasiet. 10 orsaker till avhopp är sorglig, men nyttig läsning som ger dig konkreta tips om vilka behov unga har för att stanna i skolan! De gör också en uppföljning varje år på unga mellan 16-29 som varken arbetar eller studerar. Rapporten för 2013 är klart läsvärd.
• Skype, som nog de flesta av er känner till, är ett bra verktyg för att ha digital kontakt i realtid med era elever som inte är i skolan. Är de gamers så har de säkert Skype igång mest hela tiden. Videosamtal kan vara påträngande, men man kan chatta eller bara tala med varandra utan bild, eller att bara eleven ser dig, men du inte hen. Det finns andra också, t.ex. facetime om de har i-phone, eller vanliga hederliga sms eller i-message.

Men det kan väl sammanfattas i att det  inte handlar om att utgå från skolans behov av att ha alla elever på plats, fysiskt!  Utan att eleven måste känna att någon på skolan bryr sig om att eleven kommer tillbaka. En relation att lita på. Och välj då den person som står eleven närmast, inte den som har tid över…. Utgå från elevens situation och framförallt intressen. Jobba inte på känsla och ad hoc, utan gör en kartläggning och en bra plan, tillsammans. Och det kommer att ta tid! Jämför arbetsträning efter till exempel utbrändhet…

Elevens föräldrar kan ofta mer om sitt barn än du som pedagog. Visa ödmjukhet för föräldrar som kämpar! De är sällan slappa vuxna som styrs av sitt barn. Utan hårt kämpande som gått ner i arbetstid, lagt 1000-tals timmar på möten, kört till och från skolan, läst på, ringt samtal, coachat, stöttat och kämpat…. respekt! De är ofta trötta och slutkörda, ha överseende med illa formulerade ”anklagelser”, starka känslor med mera. Visa att det är vi som arbetar professionellt med detta.
För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!