Jag känner mig mycket manad att damma av och påminna om detta gamla inlägg. I skoldebatten och nu valdebatten talas det om att tidigt hitta ungar i behov av särskilt stöd. Och lösningen(?) är tidigare betyg och kontroller och eventuellt lite fler speciallärare.

Men hur har det blivit så här, att vi är så övertygade att det är ungarna det är fel på och inte systemet? Vi måste få till en mer inkluderande undervisning och skola. Forskningen visar att om vi gör det höjs lärandet och akademiska resultaten inte bara för de med ”problem” utan för alla…

Alla ungar vill lyckas i skolan, vill lyckas i livet, vill att vuxna ska ha förtroende och tillit till dem. Vet inte hur många gånger jag skrivit om detta. Ändå talar vi ofta om omotiverade elever, lata ungdomar, killar med anti-plugg-kultur, bortskämda osv. Men hur blev det så?

Jag menar hur blev det så att vi satte problemen i livs- eller skolsituationen som adjektiv på deras person!?

Ligger inte sanningen snarare i att vi har att göra med stressade föräldrar och lärare som inte orkar med det där lilla extra som våra barn och unga egentligen har rätt till? Att vi kanske prova att sätta lite adjektiv framför oss vuxna? Det finns kanske lite lata föräldrar och lärare? Lite omotiverade lärare och föräldrar? Desillusionerade pedagoger som bestämt sig för att killarna har en antipluggkultur – så vad kan de göra?

Om vi släpper om någon är lat eller omotiverad. Och istället antar att vi uppfattar det så på grund av något annat. Det kan finnas många anledningar till att skolan inte fungerar, som tar sig uttryck i att elever avstår uppgifter, lektioner, skoldagar eller blir hemmasittare…

• Avstår man att ens försöka på grund av alla tidigare misslyckanden?
• Avstår man för att man helt enkelt inte kan planera sitt arbete?
• Avstår man för att man faktiskt inte hängde med i genomgången? Svårt att koncentrera sig, svårt att förstå språket eller för att det är svårt! Eller för att man varit borta från ett par lektioner?
• Avstår man för att man är inte van vid att redovisningen ska göras i form av en video?
• Avstår man för att man är så arg, ledsen eller besviken på en skolkamrat, farsan eller lärare att känslorna inte går att styra?

Punkterna ovan handlar om att

• kunna organisera och planera
• förstå och kunna hantera språket
• vara flexibel
• kunna hantera sin känslor

Det brister ofta i dessa förmågor hos våra barn, unga och elever. Har man en neuropsykiatrisk funktionsuppsättning så är det en del av diagnosen. Många av oss har problem med delar av detta utan att det räcker till en diagnos, men tillräckligt för att ställa till det i vardagen! Alla har problem med detta till och från beroende på vår livssituation. Och de är väl i det närmaste en definition på tonåren!

Därför kan vi inte konstatera att någon är lat eller omotiverad då de inte kämpar på. Vi ska konstatera att här är någon som behöver min hjälp. Är jag då denna elevs lärare är jag enligt lag tvungen att tänka till vilka anpassningar som behövs. Är jag detta barns vårdnadshavare bör jag fundera på om jag kan stötta mitt barn med strategier för att kompensera dessa ”problem”. För gör vi inte det tycker jag att våra ungar och elever har rätt att kalla oss lite lata, omotiverade och kanske att vi har en anti-barn-o-unga-kultur!
Så låt oss skippa dessa omotiverade och nedvärderande adjektiv, så tar vi tag och hjälper våra ungar med det som orsakar det hela. Och tar till vara på allas unika funktionsuppsättningar. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

 

 

Låg-affektivt. Vad betyder det? Affekt betyder enligt Svenska akademiens ordlista stark sinnesrörelse. Så låg affekt betyder låg stark sinnesrörelse, alltså helt enkelt att man håller sig cool. Lugn.

Vi människor är dåliga på att bemöta ilska och utagerande med lugn. Vi blir upprörda eller arga på den vi möter eller har att göra med om den är arg eller upprörd på oss. Vi beundrar de som lyckas hålla sig coola och vi ångrar ofta att vi brusade upp. Vi speglar vår motparts känslor.

Det värsta är att vi föräldrar och pedagoger är människor. Alltså ur aspekten spegla våra barn och elevers sinnesrörelse. Vi blir arga på våra arga och bråkiga barn. Men, det är så mycket bättre om de får spegla vårt lugn. Det är det låg-affektivt bemötande handlar om. Att sprida sitt egna lugn…

Då tänker jag att det finns några grundläggande förhållningssätt. Vi ska tänka på att:

• tala lugnt, långsamt, inte använda överord, gärna sänka rösten och använda så få ord som möjligt.
• inte domdera och ställa krav, utan undvika det som vi vet triggar individen.
• använda ett neutralt språk. Inte ett anklagande, besviket, uppgivet…
• Tänka på hur vi står och vad vi gör, inte provocera eller verka hotfulla till exempel genom att ha händer i sidorna, ta tag i personen eller kräva ögonkontakt.
• gärna rent fysiskt backa undan, inte kräva att personen sätter sig på något visst ställe, om det inte är så att ni kommit överens om att det är skönt att gå in på sitt rum, sätta sig i soffan, gå till ett träd… Låt personen hitta sitt lugn.
• visa förståelse för att situationen eller vårt beteende har upprört personen i fråga.
• det får ta tid!

Det svåra är ju om personen blir våldsam mot andra eller försöker skada sig själv. Andra kan flytta på sig eller flyttas på. Personen själv är det värre med. Det är nog oftast svårt att göra så mycket åt då personen är i affekt. Man får arbeta med strategier för det då det lugnat sig. Det kan vara lyssna på musik, spela spel, se favorit-TVserien, läsa bok, baka, springa en runda, gosa med katten…

Bo Hejlskov är en kunnig förespråkare för metoden och skriver om lågaffektivt bemötande på sin webbplats. Psykologtidningen hade en artikel om metoden och Bo Hejlskov i våras.  Autismforum skriver lite om metoden på sin sida om utbrott. Det finns en webbplats som heter lowarousal.com här finns lite information om låg-affektivt bemötande, den hänger ihop med stuido III där Andy McDowell är verksam och han är en av upphovsmännen till metoden.

Jag tycker det är viktigt att det inte bara är en metod då någon hamnar i affekt. Det är ett förhållningssätt som utgår från att den som blir upprörd eller gör något dumt har en anledning, eller i alla fall att det finns en orsak. Det svåraste med denna metod är ofta att få personal och andra att acceptera detta förhållningssätt. Det sätter fingret på vårt egna humör och beteende.

En bulle och ett glas mjölk är till exempel ett bättre sätt, än att skälla ut någon, för att förstå och kunna hjälpa till att undvika det som orsakar affekten. Och det är ett beteende som undviker att provocera andra till affekt. Hot och straff triggar hämnd och ilska. Förståelse bygger broar och spar på både din, dina barn, dina ungdomar, dina brukare (hatar det ordet) och dina elevers energi.
Vi undviker energitjuvarna! För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Vill puffa för det här inlägget om energitjuvar så här i terminsstart. Hoppas alla vi vuxna ser hur mycket våra  barn och elever vill och kämpar. Även om det redan uppstått ”problembeteenden” och hemmasittande.

Det finns en orsak till allt och vi vuxna är ansvariga för att ta tag i den orsaken. Snabbt. Ibland är vi orsaken på grund av vår otillräcklighet… Och kom ihåg, den arga tonårskillen är bara en variant på den lilla goa grabben med krokodiltårar… bara några år som gått och ett annat sätt att hantera känslorna. Kaos inombords kan ta sig många uttryck!

 

Det är viktigt att förstå hur något kan vara stort för en annan person, även om man själv tycker det är en struntsak. Om man är lite stressad, väldigt upp i hejsan av glädje, eller lite nervös, har en diagnos eller släng av, så kan nya saker i vardagen, som förändringar, övergångar, då man ska skifta fokus, byta arbetsuppgifter eller avbryta något roligt, vara svårt eller oroande.

Stress påverkar våra förmågor

När vi är som mest stressade i vår vardag tycker vi sällan om en massa nytt och nya människor, förändringar och överraskningar. Så om vår vardagsmiljö stressar oss varje dag pga. överbelastning på jobbet, mobbing, otydliga lärare, uteblivet eller fel stöd, bråk hemma så kan det lilla bli svårt. Allt från skolstart, avslutning, ny lärare, teaterbesök till mindre saker som byta platser i klassrummet eller kunna avsluta trots att man är mitt inne i något till exempel mattetal eller dataspel… Det gäller också våra barn och unga, ja vuxna också.

Och vi reagerar olika då något är svårt, förvirrande eller oroande beroende på hur stark känslan är. Men blir man tillräckligt frustrerad kan man bli ledsen, arg, tyst, börja gråta, inte komma till mötet/skolan/jobbet den dagen eller i värsta fall implodera eller explodera och bli utagerande. Andra blir fysiskt sjuka illamående, huvudvärk… Men även om frustrationen eller förvåningen inte når de nivåerna kan man ha problem. Man har svårt att sluta, man får svårt att förstå varför alla börjar tala om något annat, man blir förvirrad och överrumplad vilket stjäl energi och påverkar ens beteende.

I skolans värld kan det vara att byta ämne. Det kanske är förvirrande för eleven att ”helt plötsligt” börja med något nytt just då det börjar flyta på och man kommit igång.

Typiska situationer

På jobbet kan det vara tvära byten av ämnen på ett möte eller att man förväntas utan ställtid gå från ett möte till ett annat med helt olika innehåll eller från möte till eget arbete. I mer praktiska arbeten kan det vara att samtidigt behöva arbeta med flera målerijobb, på flera olika ställen, kanske inne och ute beroende på väder.

På fritiden kan det handla om att gå ifrån det roliga TV-spelet, deckaren eller nöjesparken. Eller gå upp ur sängen eller hem från festen…

Åtta tips vid ”ovanliga” händelser:

Förutsägbarhet – tala om i förväg (eller om du kan ta reda på själv) vad som ska hända (efter skolan, på påsklovet, konferensen, träningslägret) eller tas upp (på seminariedagen, skoldagen, utbildningen): när, vad och vem som är ansvarig och vilka som berörs. Förvarna hur lång tid saker tar, filmen är 20 minuter lång, vi ska vara här i två timmar, genomgången är 10 minuter. Och hur lång tid det är kvar om 10 minuter, fem minuter, 1 minut samlas vi för att gå hem…

Kort och koncist – få ord och rätt ord, som skapar tydlighet. Svårt!

Skriftligt – Dela gärna ut en agenda, ett schema eller program. Eller sätt upp på väggen. Det räcker inte att visa lite snabbt i början av presentationen, mötet eller skoldagen. För att skapa förutsägbarhet och svara på frågor om vem, var och hur länge till, så måste agendan finnas tillgänglig.

Visualisera – det finns mycket bra hjälpmedel för att till exempel visualisera hur mycket tid som är kvar av mötet, lektionen, seminariet. Det är bra för stressade, för uttråkade, för neuropsykiatriskt funktionsnedsatta… Och inte minst för att den som t.ex. talar ska hålla tiden!

Bilder – via nätet kan du hitta bilder på det mesta hur bussen ser ut som ni ska ta från flygplatsen, hur den som ska föreläsa ser ut, vad utställningen innehåller, hur porten man ska gå in genom ser ut, hur man sitter på konferensen/teatern… kopiera in bilder i ditt material och dela länkarna för mer information/fler bilder. Eller skicka bara lite snabbt via mms, messenger, snapchat som ni brukar skicka meddelanden.

Påminn – Dagen innan, i början av dagen eller mötet, en stund innan middagen, när det nästan är dags att lämna museet, att när TV-programmet är slut, när de spelat klart den banan och tydligt och bestämt när det är dags… Pling i mobilen kanske.

Alla eller rätt sinnen – påminn och skapa förutsägbarhet genom att använda de sinnen som personen föredrar. En del kanske vill att du påminner genom att tala, en annan ett tecken, en tredje att man klappar på axeln, ännu en annan vill ha en ljudsignal (använd mobilen) och någon skriftligt kanske… fråga!

Naturligt slut – vissa övergångar kan man trixa till ett naturligt slut på. Om ens dotter inte vill sluta bada på simhallen, kan man ha avtalat om cafébesök efteråt. Det kan motivera att avsluta något riktigt skoj. Eller att man har en rutin att äta ett äpple innan man går hem från skojiga aktiviteter utan naturligt slut som stranden/lekparken/gallerian/gamingmässan. Äpplet blir ett naturligt avbrott och med tiden en inlärd start/reflex på att gå mot till exempel bilen. Vi vuxna har infört egna rutiner till exempel fredagsöl för att avsluta veckan, morgonfika för att starta arbetsdagen, läsa innan man somnar… Så kan man ju vänta tills TV-programmet är slut, dataspelsraiden genomförd, fotbollsmatchen spelad, bloggposten färdigskriven innan man kräver att någon ska komma…

Lycka till! För våra älskade ungars skull, ja, allas skull!

Nu drar jag igång en kombinerad kurs och nätverk kring hemmasittare! I våras ordnade vi Hemmasittardagen som blev en succé eftersom vi hade talare som representerade alla som ”drabbas” av hemmasittar-problemet. Vi hade också deltagare från många olika professioner. Det blev härliga och givande möten.

Nu vill vi fortsätta främja samverkan och stötta er i att komma vidare mer konkret i ert arbete med hemmasittare. Och i att bygga upp ert eget nätverk som kan främja samverkan och samordning. Det här vänder sig till dig som arbetar professionellt med hemmasittare: specialpedagoger, pedagoger, skolledare, kuratorer, elevhälsan, personal på socialtjänst, BUP & ungdomsmottagningar…

Vi träffas vid fyra tillfällen spridda under våren med start den 26 januari. Vi får besök av intressanta talare på samma sätt som under Hemmasittardagen 2014. Tanken är att vi ska hinna reflektera och använda det vi lär oss, ta med oss utmaningar tillbaka till nätverket och på så sätt kompetensutvecklas långsiktigt. Och ett stort fokus på samarbete och samverkan. Det blir så lätt att man går en endagars, tvådagars kurs, lämnar den full av ambitioner och sen kommer vardagen…

Läs mer och anmäl dig här på Prestationsprinsen! Välkomna, för våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Det finns en massa positivt i att börja skolan även för den som tvekar eller oroar sig… Det kan finnas all anledning till att elever är skeptiska. Men det hoppas jag att ni vuxna, skolan och vårdnadshavare, är i full dialog kring just nu.

Så då kan det vara bra att istället låta diskussionerna hemma cirkla kring det som är bra med att börja skolan. Hjärnan är komplicerad, men ganska lättlurad. Den tänker på det vi tänker på! Så roliga och bra tankar gör oss helt enkelt gladare.

Förra året skrev jag ett inlägg om detta med lite tips och exempel på vad som kan vara positivt och roligt med att börja skolan.

Men vi ska inte vara falska. Det som är problem är problem och det är vårt vuxna ansvar att lösa det. Så vi vuxna tar tag i eventuella problem, lyft luren på måndag om ni inte har dialogen igång. Hemma tar vi och fokuserar på det som blir bra. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull.

Lite tips inför skolstarten för föräldrar, lärare, ja, alla som har med barn och unga att göra. Eller alla som vill få andra att orka lyssna och förstå… Läs tidigare inlägg om hur effektiv kommunikation ofta bygger på ”less is more”.
(klicka på länken eller urklippet nedan)

Vi kommer med olika funktionsuppsättningar. Inkludering innebär att vi accepterar det. En  inkluderande undervisning höjer inlärningen och resultaten hos alla elever! Vill påminna om detta tidigare inlägg med massor av konkreta tips för en mer inkluderande undervisning! (klicka på länken eller urklippet nedan)

 

Och här är en bra och tydlig checklista för våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Diskussionen poppar upp hela tiden, om hur vi tidigt ska hitta eleverna i behov av särskilt stöd. Det är en fin tanke, men kanske en tankevurpa. Tidiga insatser.

Jättebra. Men varför inte ta det ett steg till. Ska vi utgå från att särskilt stöd behövs till så många? Vi borde diskutera varför vi tappar så många elever så tidigt.  Är det inte så att vi måste hitta en skola och en undervisning där inte så många behöver ”hittas”, behöver anpassningar och eventuellt särskilt stöd. En inkluderande undervisning, som inte behöver specialanpassas för särskilt många. Det gynnar helt enkelt alla i gruppen. En skola för alla. En “design for all”. Nödvändig för några, hjälper många, stör ingen…

Läs gärna tidigare inlägg med grundläggande tips för en inkluderande lärmiljö, vad vi kan göra i det lilla. (Klicka på länken eller urklippet nedan)