Jag vill påminna om den här fantastiskt peppande videon. Som får oss att förstå potentialen hos de som tänker annorlunda. Och allt vi har att lära! Faith Jugede uppmanar oss att sträva efter ett liv utöver det normala. Hon har två bröder som hon lär sig mycket av. De är fantastiska, unika, extraordinära. De är positiva, glada, delar sin kärlek villkorslöst och bryr sig inte om ras eller tro, ljuger aldrig, ser och minns saker hon inte ens lägger märke till.
De borde beundras, men det är många bröderna möter som inte gör det. För de är båda autistiska, men har helt olika egenskaper. Egenskaper vi andra skulle behöva mer av och som vi borde värdesätta. Att eftersträva normalitet är att ge upp potential! Ännu en fantastiskt video, denna från TED. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!
[ted id=1600 lang=sv]
Några tips inför påsken och alla vårens och försommarens fester som stundar. Det är Påskmiddagar, Valborg, dop, bröllop, födelsedagar och studenttillställningar. Många sparar sina kalas till framåt våren och försommaren för att det är en sådan underbar tid! Men vi är alla unika. Och vi har alla vänner eller släktingar, som tänker, känner och gör annorlunda.
Många gillar att vara alla. Men alla gillar inte att var många.
Vi har alla unika funktionsuppsättningar. En del är mingelgenier, andra kan ordna en fantastiks studentbuffé bara så där, någon gillar att vara ensam eller i små sammanhang, någon annan gillar detaljer, någon gör fantastiska blomarrangemang och någon kan inte äta all mat, på grund av allergier, intoleranser, aspergers eller släng av… En del mår faktiskt fysiskt dåligt av att ha på sig finkläder. Allt detta för att många har ett behov av att få tydlig information i förväg för att kunna förbereda sig på bästa sätt.
Att tänka på inför påskens och vårens alla trevligheter.
1. Som värdinna eller värd, arrangör helt enkelt, kan du underlätta genom att vara tydlig med:
Vad kommer att hända – förutsägbarhet är nödvändigt för att en del ska tacka ja, andra blir lugnare i sinnet när de kommer och det skadar inte någon. Det kan handla om att vara tydlig med tiden, vad som kommer att serveras, klädsel, hur många som kommer, var ni kommer att vara, kanske ha med några bilder eller vägbeskrivning.
Vad förväntas av gästerna – om du har planer på lekar, tipspromenader eller annat skoj som involverar gästerna så skriv det i inbjudan. Fundera på om alla måste vara med… Eller om du kommer att ha sånghäfte och sång.
Klädsel – för de som har svårt med annat än favoritkläderna är det jättebra med tydliga instruktioner om klädsel. Vet du att någon har svårt med kläder som sitter åt, slips eller klänning, så fundera på hur viktig klädseln är…
Mat – det kanske inte är så vanligt att man skriver vad som kommer att serveras, men tala gärna om om det är buffé eller sittning. Om det blir långbord, små bord eller mingel. Tänk på att fråga i inbjudan om någon har allergier, intoleranser eller är vegetarian, kanske behöver anpassat av andra skäl som aspergers eller annan NPF eller släng av… var öppen, tydlig och tillmötesgående om någon tar sig modet att höra av sig om sina problem kring ätandet. Det finns en anledning.
Vilka kommer – för en del kan det göra stor skillnad vilka som kommer. Säger man att det bara är släkten eller tjejgänget och sen dimper någon granne eller brorsa upp, så kan det vara svårt att bearbeta. Bättre i så fall att bjuda in tjejgänget och lägga till att min nya granne kanske också tittar in. För det handlar om att kunna förbereda sig, att skapa förutsägbarhet.
2. Att tänka på som gäst eller förälder, respektive eller kompis till någon som inte är lika förtjust i stora tillställningar. Förbereda!
Vilka kommer – förbered på vilka som kommer. Är det nya människor ta reda på lite om dem. Kanske har ni träffat dem förut och kan tala om den gången, ni kanske till och med har foton. Eller det kanske finns på internet. Är det helt nya bekantskaper så kan värden eller värdinnan säkert berätta mera.
Vad ska vi äta – Meddela värden dina allergier eller matproblem. Ta med det som inte brukar finnas, till exempel glutenfritt bröd; godis eller bullar som inte har spår av nötter. Eller be att lite av köttet eller kycklingen inte hamnar i grytan utan kan serveras separat om du inte kan äta röror och grytor.
Var ska vi vara – idag finns det så mycket på internet. Kartor, hus i storstäderna finns på bild, du kan till och med promenera digitalt på gatan. Ska ni på lokal, restaurang eller liknande finns det garanterat information och bilder på nätet.
Hur länge – bestäm hur länge ni ska stanna med ett klockslag eller till exempel en timme efter att vi ätit upp. Har man svårt att hantera när man är många kan förutsägbarheten i hur länge man ska vara där, göra att man vågar gå dit eller klarar av det hela utan problem. Så har ni sagt kl 21.15 eller direkt efter vi har ätit, då är det så!
Klädsel – försök hitta några plagg som räknas som fina och är sköna. För tjejer finns det ganska mycket: bomullstajts, velourklänningar och fina skor utan klackar. Tänk på att det inte ska sitta åt, ha lappar som skaver, vara av rätt material (en del vill bara ha bomull, andra bara syntet…)… För killar finns det många mjuka, sköna svarta jeans eller chinos. På damavdelningen finns det ibland chinos liknande byxor med resår i midjan. Om storleken räcker till är de utmärkta även för killar och män! En skjorta kan vara rymlig, men kragen kanske är problem, man kan vara väldigt snygg i en T-shirt också. Men för många män och killar är det svårt när det krävs kavaj eller kostym.
Reträttplatser – bara vetskapen om att det finns en nödutgång, ett ställe att dra sig undan på kan förmå många att lyckas delta, ofta behöver den aldrig användas. Det kan vara att du lovar att komma och hämta när som helst om det blir för mycket, eller att det är OK att lämna när personen vill. Kanske se till att det finns en reträttplats, är man hemma hos sig är det ju enkelt, till exempel det egna rummet. Är man borta kanske det kan vara bilen, ett leksakstält eller bara dra sig undan med sin mobil eller musik en stund på något avskilt ställe…
Signaler – kom överens om ett tecken som betyder det ditt barn, maka eller vän kan behöva kommunicera. Jag behöver åka hem, prata med dig, nu är faktiskt klockan 21.15, eller bara ”nu pallar jag inte längre, jag menar allvar, jag måste härifrån”. Det är saker som kan vara tufft att behöva säga högt inför människor som inte förstår.
Ta bilen – då kommer du/ni till en trygg miljö snabbt. Kan du köra själv kommer du snabbt hem och kan lämna tillställningen precis då du vill.
3. Lite av varje
För en del kan det vara bra att få ännu mer information. Så om du vet det, eller någon ringer dig för att få veta mer till exempel vilka andra som kommer eller vad du tänker servera, så berätta. Säg inte vi får se, jag har inte bestämt mig än. Utan i så fall jag vet inte än, men jag kan väl slå dig en signal sen. Om du ändrar något i sista stund, berätta då det så snart du bestämt dig. och speciellt till de som behöver det…
Du vet säkert vilka i din omgivning som kan behöva det här lite extra stödet. Ring föräldern till det barnet, ring den vännen, be din respektive ringa sin faster.
Det kan vara så mycket enklare att till exempel se till att det finns mat som alla gillar än att halva sällskapet ska irritera sig på att ungen eller kollegan inte äter maten… Jag lovar att den familjen, eller personen, kämpar med matvanorna efter förmåga och inte behöver tips från gästerna och dig på festen! Det kanske är på just fester problemen uppstår på grund av allt annat som personen ska tampas med då….
Placera personer som behöver gå ifrån så att det stör minst, vid änden på ett bord, nära utgången, bredvid någon som respekterar och förstår.
Det handlar om att skapa trygghet för så många som möjligt genom struktur, förutsägbarhet, respekt för olikheter och tolerans. Självklart, men svårt!
För våra älskade ungars skull, ja allas, skull!
Jag är kritiskt till mängden diagnoser, men absolut inte till diagnoser i sig. Jag vill kämpa för alla med diagnoser: neuropsykiatriska funktionstillstånd, psykisk ohälsa, astma eller annan. Jag vill också kämpa för alla unika barn och vuxna, som har delar av det beteende som resulterar i diagnoser, en släng av. Det vill säga oss alla ur någon aspekt. För det är ju det unika som vi ibland hyllar så förutsättningslöst bland forskare, musiker, entreprenörer, idrottsmän… och ibland suckar så djupt över.
Autismspektrumdiagnos kan man bara få om vardagen inte riktigt fungerar för en. Och det beror ju per definition en hel del på miljön man lever i. Den skapar du och jag. Funkar livet med ens oerhörda begåvning, oro, överskottsenergi, full fart, svårighet att komma igång och avsluta, stress eller whatever så får man ju ingen diagnos. Och i gränsfallen beror det just på vilka miljöer vi skapar, hur du och jag uppträder.
Jag vill och kämpar för att fler ska få det att fungera i vardagen, på skola, jobb, träning, konferens, släktkalas… och därmed färre ska behöva en diagnos.
Autism, asperger, ADHD är tillgångar. Den som varit deprimerad har mycket att tillföra oss andra. Högsensitiva kan hjälpa oss andra medelmåttor till rätt vin, blanda fantastiska parfymer, bli oerhört skickliga kockar eller musiker. Den som har oerhörd intelligens, tänker annorlunda och kan fokusera kan rädda världen. Så fortsätter det. Vi ska ta vara på unika och annorlunda funktionsuppsättningar, idag tycker jag att vi problematiserar lite för snabbt… och ofta…
Jag tycker inte att barn och vuxna med diagnoser är ett problem eller borde skärpa sig. Inte heller de med en släng av eller ovanliga begåvningar som stör oss medelmåttor. Jag tycker att det är vi andra: du, jag, vi som är ett problem och borde skärpa oss.
För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!
En inkluderande värdegrund är grundläggande för en inkluderande skola. Låter elementärt, men så är det (tydligen) inte. Om vi börjar med vikten av att uppträda schysst och med respekt. Alltför ofta har vi livskunskapslektioner och annat värdegrundsarbetet där vi talar om respekt, tolerans, förståelse, anti-våld på just lektionerna. Samma lärare som just höll lektionen, kan en timme senare irriterat och skällande, kanske handgripligen, lyfta ut en sjuåring ur klassrummet på grund av hans beteende…. Vad hade vi gjort med en elev på gården som irriterat, skällande och handgripligen lyft en kamrat ur leken för att den störde?
Ett respektfullt sätt är låg affektivt bemötande. Låg-affektivt bemötande ger ofta oerhört snabbt resultat med elever som hamnar i affekt. Lyft inte ut eleven, ta inte i henne, bli inte arg, höj inte rösten… backa – det lugnar. Men handgripligheter, hög röst, utskällning driver bara på situationen. Dina känslor speglas i eleven. Negativ spiral! Visst, man får inte bete sig hur som helst i ett klassrum. Men elever som beter sig så att vi upplever att de måste ut(!), har givetvis ett olöst problem som vi måste lösa. Men kanske inte där och då, utan i lugn och ro och framförallt i förtroende och samarbete… på ett respektfullt sätt. Framförallt ska vi se till att eleven sällan hamnar i så hög affekt att det kokar över.
Jag har sett det själv för många gånger, det bekräftades i vårt samtal och vi har läst rapporter och artiklar om att för många skolor ser problembeteende, ja ibland bara en funktionsnedsättning eller släng av, som uppförandeproblem och det enklaste sättet att lösa det hela är att bli av med eleven. Studion, liten grupp, särskola(!). Bort, bort, bort. Vad sänder det för signaler till barnet eller ungdomen? Vad sänder det för signaler till klasskamraterna? Vad händer med ett barn som lär sig att jag är (inte har) ett problem och jag hör inte hemma bland andra!? Eller en ungdom som tidigare fått vara med, men nu ska exkluderas ur sitt sammanhang. Vad får de för förtroende för oss vuxna när vi inte kan hantera och lösa våra elevernas problem, eller inte vill… Utan sorterar bort dem. Vad är det för värdegrund?
Är eleven dessutom redan exkluderad eller mobbad av skolkamrater på grund av sina problem eller funktionsnedsättning eller släng av. Ja, då är vårt bemötande och exkludering av de här barnen inget annat än en fortsatt mobbing! Men nu från oss vuxna!
För innan vi har värdegrund, kunskap och förståelse på plats, så kommer vi aldrig att lyckas med att inkludera fler. Det kommer i och för sig alltid att finnas elever som helt enkelt inte kan hänga på en vanlig klass, inte alls eller inte fullt ut. Men fler än i dag kan! Det är till och med livsfarligt att arbeta med inkludering innan vi har det här på plats! Så hur ska det gå då mindre undervisningsgrupper läggs ned med hänvisning till forskning om inkluderingens positiva effekter och goda exempel som Nossebroskolan? Det är inte alltid det också hänvisas till den rätt stora hög vetenskapliga artiklar om förutsättningarna som måste var på plats. Till exempel en värdegrund som genomsyrar ALLA situationer i skolan.
För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!
Här är något att inspireras av så här veckan efter omställning till sommartid som påverkar oss mer än vi kanske vill tro. Drottningen sitter på en bänk och omfamnar en alldeles pirrig och känslosamt nervös Prestationsprins. Mitt i den mysiga kramen tänker hon på låg-affektivt bemötande, biomedicin och känslospegling…
Prestationsprinsen har börjat ny skola och Drottningen, hennes make och Prestationsprinsen själv trodde att han hade koll på nya resvägen. Men halvvägs genom Drottningens frukost och förberedelse för morgonens möte ringer mobilen. En gråtande Prestationsprins som tycker livet är hopplöst och skolan är kass och inte vill… Drottningen försöker guida lugnt via mobilen. Han har missat bussen vid bytet och nu kommer han försent och elände, elände osså elände…
Drottningen förklarar att han är ute i god tid. Han kan nästa eller gå snett över gatan och ta 32:an. Men nej. Han ser inte, han förstår inte och framförallt, just nu kan han inte… Drottningen biter ihop. Visst bubblar det ett ”men ta och skärp dig” där inne någonstans, men hon vet att det inte tjänar något till, bara förvärrar. Såååå…lugn, bara lugn. Stå still. Sätt dig på en bänk. Jag kommer.
Hon slänger i sig sitt te, slänger på sig kläderna och slänger ihop sina grejer och ner i väskan. Rusar till bussen. På bussen frånvaroanmäler hon Prestationsprinsen första lektionen. Nu sitter hon på en parkbänk och kramar en tungsint prins…
Det är här biomedicinen kommer in. Hon stryker honom ömt över armen när de kramas. Det skapar ”måbra och lugn”-hormonet oxytocin. Hon talar lugnt. Känslor speglas. Det gör honom lugnare. Han är kall. Hon föreslår att de går till skolan för att bli varma, egentligen tänker hon på att motion och rörelse skapare serotonin, ett annat måbra-hormon. De travar iväg och stannar till på ett café.
Han får varm choklad med vispgrädde. Mums. Det kan ju muntra upp med lite lyx och socker… De talar om ett klipp på youtube som de skrattade år igår. Hon tänker att ett skoj ihop skulle ju sitta fint och få igång andra känslor och hormoner… Han skrattar inte men vill se på klipp på hennes smartphone. De har skoj och efter ett tag till och med skrattar de.
När det är dags samlar Prestationsprinsen ihop sina grejer och går iväg. De har talat om vad han kan säga om någon frågar var han varit. Sånt är pirrigt. Han är trygg och glad.
Drottningen sveper det sista i sin andra kopp te denna morgon och skyndar iväg till sitt möte. Inte så förbered som hon ville, lite sen. Det kommer säkert vara någon som tycker att det är slöseri med deras tid att hon behagar komma sent. Men de har ingen aning om att tiden har används till något så viktigt att det inte kan mätas. Absolut inte bortslösad. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull….
Söndag. Ja, jag ska inte förmana er om att ta det lugnt idag och ikväll. Ni vet hur jag tänker kring söndagens måsten. Nej, jag vill att vi alla ska komma ihåg att vi faktiskt flyttat fram klockan en timme.
Det betyder att när det är läggdags ikväll enligt klockan, så är det inte alls det enligt knopp och kropp. Ju, yngre man är ju mindre kan man resonera sig fram till att det är bäst att lägga sig ändå. Eller om man av andra skäl inte har så lätt för att resonera. Och vi lite äldre, möjligen förståndigare, måste förstå att även om det vore bra att somna i vanlig tid, så går det kanske inte första dagarna, veckorna… Att då bli irriterad på sitt barn har ju faktiskt ingen direkt sövande inverkan!
Så ge dig själv tid att kunna mysa lite med dina ungar. Varva ner tillsammans, stressa inte över att det inte går att somna, läs ett kapitel till, lyssna på fem låtar till, låt vågorna på avslappningsbandet slå och fantisera tillsammans hur stranden ni är på ser ut… Och man kan faktiskt natta en tonåring också.
Antalet hjärtinfarkter ökar veckorna efter vi ställt om till sommartid. jag är övertygad att antalet övermäktiga situationer, meltdowns, för barn med eller utan neuropsykiatriska funktionstillstånd ökar på samma sätt. Och är vi all då lite trötta av att somna senare och gå upp tidigare, ja, då är vi inte de bästa att möte stressade ungar, elever, kollegor, chefer, medresenärer.
Så vi som kan, bjud på ett leende och ha lite extra tålamod nu i sommartiden. För att minska antalet hjärtinfarkter, stressituationer och övermäktiga situationer.
För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!
En skola designad för alla betyder en inkluderande design för så många som möjligt, kombinerad med flexibla lösningar och få särlösningar. Mindre jobb för alla!
Inom industridesign, webbdesign och andra branscher talar man om UD Universal Design och ”Design for all”. Det är en designfilosofi som menar att en byggnad, plats, produkt eller tjänst ska kunna användas av så många som möjligt utan behov av särlösningar. I digitala lösningar likaså, där talar man också om design som ”don’t make me think”. Det ska vara intuitivt och självinstruerande. Lösningar och design som är nödvändig för några, hjälper många och stör ingen. Ska vi få till en skola för alla måste vi tänka nytt, tänka annat, lära av andra branscher!
Skolan behöver lära av andra
Många i skolan tycker att andra kompetenser inte ska yttra sig om skolan. Än mindre verka där. För de vet inte hur det är. Men, tänk om bara ingenjörer fick arbeta, bidra, uttala sig i företag som tillverkar och säljer personbilar eller mobiltelefoner. HR-personer, marknadsförare, ekonomipersonal, nej de vet inget om bilar eller telefoner. Så håll dem borta! Men hur absurt är inte det!?
Skolan har inga kunder – eller?
Och föräldrar och barn ska inte ha åsikter heller om skolan hör vi alltför ofta. Alltså skulle SJ:s kunder inte få yttra sig om tågtrafiken? Patienter ha åsikter om vården? Kunder om köpta produkter? Anhöriga om äldrevården? Restaurangkunder om maten. Medborgare om offentligt finansierade medborgartjänster? Håll dem borta! Men hur absurt är inte det!?
Det finns mycket att lära av andra branscher. Finns mycket att lära av sina kunder. Alltid. Oavsett vilken bransch man själv verkar i för tillfället. Med andra ord, lär av kranar och strömbrytare!
Samverka – en återkommande med sann lösning
Ska skolan ta samma kliv som smarta telefoner, paddor, strömbrytare, fjärrkontroller och vattenkranar så måste många professioner förmodligen hjälpas åt. Vad menar vi!? Paddor är så intuitiva att småbarn och dementa kan hantera dem. Till exempel ljusknappar vippas upp eller ner. Förr skulle man vrida runt en ganska trög knapp. Det fick till följd att alla rörelsehindrade inte klarade det. Den nya lösningen ville förstås alla ha, var ju smartare och lättare för alla. Det samma med fjärrkontrollen och enhandsgrepp för kranar istället för varm- och kallvattenkran. Design for all.
En skola designad för alla
Vi pratar om ”en skola för alla”. En skola designad för alla. Vi pratar inkludering. Vi pratar tillgänglig lärmiljö. För att vara tydlig – då kan vi inte leta efter elever och hitta grupper som behöver extra anpassningar och särskilt stöd. Då ser vi till att fixa en skola med universell design, ett upplägg som är nödvändig för några, hjälper många och stör ingen. För våra älskade ungars skull, ja för allas skull!
Behöver ni stöd i ert arbete?
Behöver du stöd som förälder?
Det som är nödvändigt för några, hjälper många och stör ingen… Det är inte ett besvärligare sätt att arbeta, det är ett annat sätt att tänka!
Och är åtgärdsprogram för mycket administration? Eller blir det jobbigt för att vi arbetar fel med det, fel innehåll och en massa oväsentligt? Skriver åtgärdsprogram för barn istället för skolan!? Har pedagoger rätt stöd? Mallar, checklistor, återvinning av åtgärder… Har ni provat att upprätta klassdokument?
Skolinspektionen konstaterar gång på gång att åtgärdsprogrammen och det särskilda stödet brister, det har inte fokus på den enskildes behov, men fokuserar ändå för mycket på fel hos den enskilde eleven och för lite på vad skolan kan göra bättre. Och det slarvas ofta med tidplan och vem som är ansvarig. Och sällan sker någon uppföljning och utvärdering…
Jag har sett så många åtgärdsprogram som börjar med långa redogörelser av elevens skolhistoria, eventuell sjukdomshistoria, problembeteenden och jag vet inte vad.
Men ganska lite om orsakerna till de problem och/eller problembeteenden som förorsakat åtgärdsprogrammet… Orsaken till att det uppstår problem i mötet mellan elev och skola. För det är ju skolan som måste hitta stöd och hjälpmedel för eleven, samt anpassa till elevens förutsättningar. Aldrig eleven till skolans. I Skolverkets allmänna råd om arbetet med åtgärdsprogram står det:
”skolmiljön där eleven ingår i har betydelse för deras behov av särskilt stöd”
En inkluderande, strukturerad och förutsägbar miljö minskar behovet av särskilt stöd… och minskar administrationen… men det kan behövas extra anpassningar eller särskilt stöd och åtgärdsprogram.
15 konkreta tips för mer användbara åtgärdsprogram:
- Ta med eleven – glöm inte att tala med eleven. De vet ofta precis vad det är som inte fungerar. De har inte alltid lätt att uttrycka det. Men om någon de har förtroende för tar sig tid att sitta ner i lugn och ro brukar det komma. Här går det alltför ofta prestige i saken. Om mentorn inte klickar med eleven så är det så. Har eleven lätt för att tala med en lärare han eller hon inte har, men som hen brukar småprata med på bussen, då är det kanske den läraren som ska ta samtalet! Har skolsituationen blivit ohållbar, kanske vi har en hemmasittare, då har ofta eleven tappat förtroendet för skolan och kanske till och med vuxna i allmänhet. Då är det svårt. Om föräldrarna har en bra relation med sitt barn, så gå genom dem. Utan prestige och med stor respekt för deras kunskap om sitt barn.
- Ta inte med eleven – I stora möten är det oftast bra att eleven inte är med. Sitta där och vara ett objekt i form av ett problem som ska lösas, ensam bland alla vuxna, är oftast ingen särskilt inspirerande miljö …
- Stora möten – ibland behövs många deltagare för att nå optimal samverkan mellan alla som är med och försöker hjälpa eleven till en bättre skolsituation: rektor, mentor, specialpedagog, elevhälsa, föräldrar, vården t.ex. BUP, kommunen t.ex elevstöd eller socialen, kanske ännu fler.
- Små möten – för att få eleven delaktig kan det ofta vara bra att ha små möten. Eleven och någon som den litar och har förtroende för kanske mentor, kanske bara en lärare som fått till en bra relation, kanske någon på BUP, ja vem som helst som ingår i teamet runt honom eller henne. Med eller utan förälder. En del barn och ungdomar har en bra relation till sina föräldrar och känner en enorm trygghet att ha med någon av dem i sådana här känsliga möten. Ha ett sådant möte inför större möten och efter. För att få input från eleven själv innan och för att ge feedback och info efteråt. Visualisera.
- Föräldrar/Vårdnadshavare – chansen att lyckas ökar astronomiskt om det finns en bra och konstruktiv relation mellan hem och skola. Det ligger ett tungt ansvar på skolan att se till att detta fungerar. Det är föräldrarna som oftast känner sitt barn bäst. De har god koll på vad som fungerar och inte fungerar, och framförallt bra tips om hur man får det att fungera. I Skolverkets allmänna råd står det ” Skola och hem har båda ett ansvar att för denna relation, men skolan har det yttersta ansvaret att verka för ett sådant samarbete.” Jobba i nära kontakt med elev och vårdnadshavare. Stäm regelbundet av med hemmet hur insatserna motsvarar förväntningar och elevens behov.
- Sekretess – Vi vill ju att många i skolan ska ta del av åtgärdsprogrammet och då måste man tänka till på vad man skriver om eleven och elevens familj. Skilj på utredning och åtgärdsprogram.
- Utredningar – Skolan, genom rektorn är skyldig att skyndsamt utreda om behov till särskilt stöd finns. Skolan får inte avvakta med sin pedagogiska utredning i väntan på annan utredning, till exempel medicinsk eller neuropsykiatrisk utredning. Håll isär utredning och åtgärdsprogram.
- Tydligt dokumenterat arbetssätt och ta beslut– det måste finnas ett tydligt arbetssätt med åtgärdsprogrammet som alla förstår. Uppmärksamma, utreda, föreslå åtgärder, ta beslut, utforma åtgärder, genomföra, följa upp, utvärdera, ta beslut igen och omforma åtgärder, genomföra, följa upp, utvärdera, omforma, nytt beslut osv. Arbetssättet ska finnas tydligt dokumenterat och kommuniceras till alla berörda. Beslut ska tas om att inte sätta in, sätta in, revidera och avsluta särskilt stöd.
Icke-beslut – Det är mycket vanligt att skolor helt enkelt inte tar något beslut. Det ställer till otroligt mycket svårigheter och lidande för enskilda elever och deras familjer. Arbetet med elevens åtgärdsprogram ska också dokumenteras och kommuniceras.
Samarbeta med vårdnadshavarna och eleven – erkänn föräldrarnas expertis, var ödmjuka för vad de kämpar med 24/7. Lär av det de fått att fungera i sin vardag. Det ska framgå tydligt vad elev eller förälder ska göra då de märker att det inte fungerar, hur de ”klagar” (kommer med konstruktiv kritik), ta vara på den så slipper det kanske bli överklaganden och annat som lätt skapar tråkig stämning och inte gynnar eleven. - Åtgärder
Få med frågeorden – ett åtgärdsprogram måste enligt lag innehålla behov och åtgärder. För att det ska bli användbart måste åtgärderna svara på hur skolan ska arbeta annorlunda än tidigare dvs. vad som ska göras och hur. Och förstås vem som är ansvarig, när de åtgärderna ska sättas in (både kalendertid och vilka skolsituationer), när de avses följas upp och datum för nästa möte för utvärdering och eventuell revidering. Bättre kommunikation med hemmet, är ett exempel på åtgärd som dels är otydlig och dels svår att följa upp.
Skilj på behov och åtgärd/lösning – ett exempel: en elev har behov av begränsad mängd intryck på grund av t.ex hög perception och högsensitivitet. Det kan åtgärdas på olika sätt för olika elever. För en räcker det att placeras i ett hörn, få ha luvan/kepsen på sig och använda musik i hörlurar vid eget arbete. Någon annan måste tills vidare få gå ifrån och arbeta enskilt. Behovet är inte att arbeta i t.ex. studion, som vi ofta ser skrivet i åtgärdsprogrammen.
Skolan, inte eleven – ska förändra sig och arbeta med åtgärderna. Blir tydligt om ni arbetar med frågeorden kring varje åtgärd. Vem, betyder vem är ansvarig. Det är aldrig eleven. Eleven kan ha en uppgift i ett åtgärdsprogram, men det är undantag, och i så fall är det en deluppgift i något en pedagog eller annan vuxen är ansvarig för! - Skolsituationen, inte problembeteendet – varje åtgärd ska utgå från en skolsituation som inte fungerar. Inte ett problembeteende hos eleven. Det beteendet har en orsak. Den ska lösas och det är skolans ansvar, inte elevens.
- Utforma åtgärderna utifrån elevens styrkor och intressen – då ökar chansen att ni lyckas exponentiellt: manga, motorer, Lol, WoW, kattungar, favoritbloggen, bilar…
- Rimliga mål – en elev kan inte gå från hemmasittare till full närvaro. En elev som hamnat katastrofalt efter i samhällskunskapen kan inte komma ikapp hur snabbt som helst. Små steg så att framgångarna kan skördas. Och vila i framgången. Så den känns.
- Se och vila i framsteg – Lägg märke till, synliggör och beröm framstegen. Om än aldrig så små. Om eleven börjar komma till skolan eller räkna på matten. Beröm och notera det då. Vila i de framstegen innan det med en gång läggs på nya tuffare krav och förväntningar. Strunta i att försöka åtgärda att hon eller han kommer försent varje morgon eller bara hinner hälften. Men se till att fundera på vad det innebär för att klara målen och hur eventuella detta problem ska åtgärdas då det är dags att följa upp, utvärdera och omforma åtgärdsprogrammet!
- Ge inte upp – förändring tar tid.
- Om det inte alls fungerar – inse det, utvärdera och omforma. Kanske för stora mål, kanske går ni för snabbt fram med nya och tyngre krav, kanske blev det november, kanske bytte klassen gympalärare…
Det går att överklaga beslut om åtgärdsprogram till Skolväsendets överklagandenämnd. Överklagandet kan gälla antingen ett beslut om att skolan inte ska upprätta ett åtgärdsprogram, vilket alltså innebär att eleven inte får särskilt stöd, eller innehållet i ett upprättat åtgärdsprogram.
Mer information:
- Skolverket om Mer om rätt till kunskap och särskilt stöd
- Skolverkets allmänna råd för arbete med åtgärdsprogram.
- Skolverket om stödinsatser i utbildningen.
- Skollagens kapitel 3 om barns och elevers utveckling mot målen, dvs. om bland annat särskilt stöd och åtgärdsprogram.
- Specialpedagogiska Skolmyndigheten, SPSM kan stötta skolor kring elever med olika funktionsförutsättningar. en del av deras webbplats heter Stöd i skolan.
Skolverkets Allmänna råd för arbetet med att främja närvaro och att uppmärksamma, utreda och åtgärda frånvaro i skolan (här finns också grundläggande wordmallar för arbetet med åtgärdsprogram, de uppfyller lagen, men kanske inte skapar någon säkerhet kring kvaliteten) och Vad gäller för extra anpassningar och särskilt stöd är också aktuella i sammanhanget, liksom Skolan och hemmet- exempel och forskning om lärares samarbete med elevernas vårdnadshavare,
Tidigare inlägg om hur arbetet med särskilt stöd ändrats i skollagen:
- Elevvårdskonferens (EVK) försvinner i nya skollagen (2010) och rektorns utredningsansvar skärps
- Nya skollagen (2010), elevvård och skolhälsovård försvinner, ersätts av elevhälsa.
Terminskurs om ”hemmasittare”
och problematisk skolfrånvaro
start 23 feb 2017
Kurs och nätverk, gästföreläsare, diskussioner,
övningar, allt kopplat till era utmaningar.
Prisvärt och med en kursledare
som brinner för frågan.
Info och anmälan
Prestationsprinsen har slutat gå till skolan. Han har blivit hemmasittare. För att fördriva dagarna spelar han fiol. Han älskar sin fiol. Han spelar, hör småfel, vill att det ska bli perfekt. Lyssnar på sina idoler på youtube. Övar igen, och igen, och igen. En erfaren konsertpianist har tagit honom under sina vingar. Hon bor i Finland så de tar det mesta via nätet. Han lämnar inte sitt rum, Ibland är han uppe på nätterna och spelar, men han har en elfiol, så då tar han den, med hörlurar. Det är när något gnager som han vet han kan göra bättre. Han kan liksom inte släppa det. Vuxna runt om tycker att han är ett musikaliskt underbarn.
De vuxna lovordar hans talang och vilja. De är alla överens om att han tagit till fiolen som terapi. När inget annat fungerar har han i alla fall musiken. Sin glädje i fiolen. De kämpar för att hitta en skola som kan anpassa sig efter hans behov och stötta hans talang. Men det är inte lätt, de kämpar. Under tiden vägrar Prestationsprinsen gå till skolan. Men ljuv musik ljuder…
***
Prestationsprinsen har slutat gå till skolan. Han har blivit hemmasittare. För att fördriva dagarna spelar han dataspel, League of Legends, LOL. Han älskar spelet. Han spelar, gör småfel, vill att det ska bli perfekt. Lyssnar och tittar på sina idoler på youtube. Spelar igen, och igen, och igen. Dessutom har en professionell spelare tagit honom under sina vingar. Han bor i Finland så de tar det mesta via nätet. Han lämnar inte sitt rum, Ibland är han uppe på nätterna och spelar, med hörlurar. Det är när något gnager som han vet han kan göra bättre. Han kan liksom inte släppa det. Vuxna runt om tycker att hela situationen är förskräcklig.
De vuxna växlar mellan hot och bannor. De är alla överens om att han slutat gå till skolan på grund av sitt spelberoende. Det är klart skolan inte fungerar när han får sådan stimulans och kravlös tillvaro i spelen. Spelen ger honom en falsk tillvaro och tillfredsställelse. De kämpar för att hitta en skola som kan anpassa sig efter hans behov, men också ta tag i hans spelmissbruk.Men det är inte lätt, de kämpar. Under tiden vägrar Prestationsprinsen gå till skolan. Under tiden råder en bitter kamp, som är nedbrytande för alla inblandade…
Tänk att vi vuxna är så tvärsäkra på orsak och verkan. Att i ett fall är det ena som orsakar det andra och i nästa tvärsom. För vi låter våra egna erfarenheter och värderingar styra. Vår egen okunskap kanske… Tänk om vi kunde vrida och vända på våra tvärsäkra slutsatser ibland! För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!
Var femte pojke i årskurs nio har åtgärdsprogram. Jag konstaterade igen i veckan att det är misstänkt många som har åtgärdsprogram och får särskilt stöd. Det är en indikation på att vårt normalitetsbegrepp, bland annat i skolan, inte har mycket att göra med vad som är statistiskt normalt.
Normalt beteende problematiseras. Normala reaktioner på brister i skolsystemet problematiseras. Normala reaktioner på livssituationer problematiseras. Normala variationer i mognad, koncentrationsförmåga, impulsivitet, sociala förmågor, hur introvert/extrovert man är, energinivå med mera fångas inte i den normala undervisningen och ”hanteringen”. Idag ska alla nå målen, svagbegåvade, sjuka, nyanlända, korrekt diagnostiserade inom autismspektrum, socioekonomiskt utsatta… det är en stor utmaning. Men just därför måste vi få till en mer inkluderande skola och en mer inkluderande undervisning för fler. Det är de som verkligen behöver särskilt stöd som ska få det.
Många åtgärdsprogram innehåller samma sak. Saker som borde vara självklara: Behöver tydliga instruktioner, behöver lugn och ro i eget arbete, behöver veta saker i förväg… Så varför inte arbeta så från början?
Det som är nödvändigt för några, hjälper många och stör ingen… Det är inte ett besvärligare sätt att arbeta, det är ett annat sätt att tänka!
För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!