Många föräldrar berättar att arbetet kring anpassningar och särskilt stöd börjar om när barnen byter skola, stadie eller lärare. När äntligen lågstadieläraren förstått sig på ungen, då överlämnas den till mellanstadiet, och så till högstadiet, som i stort sett börjar om från början igen… Och är vi jättebra på överlämning till gymnasiet? Nja, knappast.

Jag lyfter fram den här bilden igen, från Skolverkets PM om särskilt stöd i grundskolan 2012/2013. Är det någon som på fullt allvar tror att utplaningen i åk 4 och dippen i åk 7 beror på ett plötsligt minskat behov av stöd? Bilden stödjer föräldrars upplevelse om att för mycket går förlorat vid stadiebyten.

Diagram från Skolverkets PM om särskilt stöd i skolan 2012/2013

Det blir onödigt jobbigt för nya lärare när inte skolorna, koncernerna, kommunerna har ett strukturerat arbete kring överlämningar. Onödigt tungt för föräldrar/vårdnadshavare. För att inte tala om totalt, fruktansvärt, onödigt, oförsvarbart ohanterligt för våra barn och ungdomar!!

Inte nog med nytt stadie och/eller skola. Dessutom tar stödet och anpassningarna ett steg tillbaka eller försvinner. Olycklig kombination minst sagt… särskilt för barn med diagnoser som NPF till exempel autism, aspergers eller adhd. Men inte bara de! Alla barn och unga med särskilt stöd och anpassningar… eller egentligen alla elever! Alla elever, oavsett funktionsuppsättning, som har en undervisning där de inte inkluderas.

Så jag funderar på om det är rätt att minska antalet  åtgärdsprogram och dokumentation. Är det för mycket dokumentation eller fel dokumentation? Om vi skriver åtgärdsprogram som verkligen stöttar pedagoger och därmed eleverna i vardagen, så skulle de kunna bli mer effektiva och kunna fungera vid överlämningar!

Ja, något måste göras i alla fall! För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Det är många som anses behöva särskilt stöd… Sitter och bläddrar i Skolverkets PM om Särskilt stöd i grundskolan 2012/2013. Detta skrämmer mig :

• Antalet elever med särskilt stöd ökar, nästan 14 procent av eleverna i grundskolan har ett åtgärdsprogram.
• Var femte kille i åk 9 har ett åtgärdsprogram.
• I årskurs 9 har 21 procent av pojkarna och 16 procent av flickorna åtgärdsprogram. Det innebär att i en genomsnittlig årskurs 9 med 25-30 elever anses ca 3 pojkar och 2-3 flickor vara i behov av särskilt stöd. Totalt 5-6 elever i klassen! Och då finns det alltså klasser där det är många fler, eller kanske i vissa ämnen, hos vissa lärare, i vissa områden…

När det rör sig om så många barn och ungdomar hur kan vi fortsätta vara så säkra på att det är hos ungarna det brister, det verkar ju vara systemet som brister!

Alliansen, men även oppositionen verkar övertygade att lösningen på skolans problem är att tidigt identifiera fler elever som är i behov av särskilt stöd, ge sådant stöd tidigt och öka antalet speciallärare i skolan. Detta resonemang förutsätter att många elever har brister och inte kan tillgodose sig den normala undervisningen. Men det är svårt att veta vad som är normalt. Det finns i de flesta fall inga formella regler eller standards som indikerar vad som är normalt. Normal blir helt enkelt det som är mest förekommande. Alltså kanske inte den normala undervisningen är särskilt bra eller en inkluderande undervisning, utan bara den vanligast förekommande…

Vad hände med en skola för alla? För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Diagram från Skolverkets PM om särskilt stöd i grundskolan 2012/2013.

Söndagar kan vara tuffa. Måndagen med alla sina krav är nära. Varför lägger vi så ofta på ännu mer jobbigt på söndagar? Det här har jag skrivit om förr, men vi behöver påminnas. Söndagar är inte en vilodag längre, utan en ovanligt kravfylld dag för många! Tycker du att ditt barn eller ungdom är extra struligt på söndagar? Förstår han eller hon inte vitsen med det som ska göras?

Kanske har du en klok unge som förstått att hens energi behövs till annat!

Många av oss har söndagsrutiner som innebär familjeutflykt eller släktmiddag, plocka i ordning sitt rum, lägga in tvätt och bad eller dusch. Packa ryggsäck. Gå igenom veckans läxor och prov. Och mycket annat!

Packa ryggsäcken på fredagar. Gå igenom nästa vecka på torsdagar. Duscha på vardagar. Städa rummet den dagen ditt barn eller ungdom slutar tidigt. Bjud in folk den dag det passar ditt barn bäst. Olika för alla.

Mitt mycket bestämda råd till föräldrar till barn med söndagsproblem eller ångest är att skippa det här klassiska med på söndagar fyllda av krav. Om ditt barn tycker det är jobbigt. Det där är vuxentänk, att få ordning inför veckan… För de här ungarna är det nog jobbigt att förbereda sig mentalt för måndagen. Och det gäller inte bara barn och ungdomar, frugan, maken, svärmor, farfar…

Så byt ut er fixarsöndag till sköna söndagsstunder. Fyll dagen med det som ger ditt barn och därmed er familj energi och styrka. Glada stunder, mindre tjat… Satsa på det som bygger! För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Normal. Onormal. Annorlunda. Svår. Speciell. Men, vi är alla annorlunda. En del mer än andra. Vi kommer med olika funktionsuppsättningar. En del får en diagnos. En del accepteras med sin lilla specialitet som att till exempel alltid tala om husrenovering, sina hundar, world of warcraft, favoritbloggaren, hästar, moppar, sin löpning, sitt älskade Frankrike eller favoritband. Eller kommer undan med att  stå för nära, att inte gilla mycket folk, att helst vara för sig själv, tala lite för högt eller i ett konstigt tonläge, sin impulsivitet, sitt trummande med fingrarna eller hoppande ben… Andra inte.

Ofta orkar vi med personer med någon enstaka ”specialitet”. Kanske flera, om den har annat som kompenserar: oerhörd charm, kanske utseende, duktig på det den gör, bra kamrat/kollega, högre i hierarkin (socialt eller på jobbet)… Det känns inte bra. Men så är det. Vi är tvungna att orka med mer från chefen än brorsdottern. Vi har en tendens att beundra den som kan saker vi gärna skulle vilja kunna. Utseende…

Men har en person för många ”annorlundaheter”, då orkar vi inte. En för annorlunda uppsättning funktioner. Då vill vi som lärare utreda, som chef fundera på lämplighet, som släkting undvika att bjuda och som medmänniska helt enkelt stryka personen ur bekantskapskretsen…

Så när anser vi inte behöva inkludera och acceptera en medmänniska, kollega, elev, släkting? När är det vår egen bristande ork för annorlunda beteende och tänkande som vi avfärdar med att det är ju något fel på ungen, att kollegan är ju ”lite speciell…” eller att brorsonen är för bortskämd? Vem tycker så om oss? Vem tycker att vi har en udda funktionsuppsättning?

Vi måste iaktta oss själva. Vara vaksamma på när vi suckar, höjer ögonbrynen, kanske kombinerat med en lite menande blick. Då ska vi fundera på om vi kan göra något annorlunda… alltså vara lite annorlunda själva som gör att vi orkar med fler annorlundaheter hos andra. Andas djupt. Stressa ner. Se det spännande i att inte alla är likadana och hitta på umgängesformer som tar vara på dessa personers styrkor. Vi är alla unika och vi har alla extraordinära funktioner, en del gömmer sig lite. Eller en del har vi med mer ordinära funktionsuppsättningar svårare att se!
För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Drottningen tänker bra då hon får till sina små testunder. När Prestationsprinsen liv är honom övermäktigt, blir det lite övermäktigt för alla i familjen. Då det flyter, flyter det ganska bra för alla i familjen. Vi är underliga varelser, vi människor.

Drottningen och hennes man tar långa promenader för att prata, speciellt då det är svårt. Man får må-bra-hormoner av att gå och så vet man att inte andra nyfikna eller ledsna öron i familjen hör. Men man behöver stunder för sig själv också, både i framgång och bakslag…

Drottningen fick ett samtal från en förtvivlad väninna. Hennes dotter har det svårt i skolan på grund av skolan. Byt, sa Drottningen. Jag vet inte om vi orkar sa väninnan. Hur vet vi vad vi byter till? Att vi behöver härifrån är enkelt!

Drottningen tänker på skolbyten de gjort. Två för att det inte fungerade, ett för att det var dags på grund av årskursen. Inget byte har landar bra med en gång. Ett landade aldrig, men det var bättre än där Prestationsprinsen var innan. När det varit stadie-byte har det tagit lång tid, innan det landat eller inte alls, och skolornas överlämningar lämnar mycket att önska. Minst sagt.

Drottningen berättar att visst är det svårt att byta skola. Vi  fick hur fantastiska garantier som helst, verka hur lovande som helst, men så är där två lärare som inte fattat grejen och sabbar hela skolgången. Eller en rektor, eller en speciallärare, eller en… Samma sak med läkare, psykologer, handläggare. Man shoppar liksom inte loss och runt lite för att testa vad man gillar… säger Drottningen lite ironiskt.

Hon säger att det är ju lättare att byta livsmedelsaffär. Har de utgångna datum, rutten sallad, dåligt bemötande, då går man till nästa. Samma sak med kläder, sportsaker, biltillbehör… hantverkare är i och för sig värre. Och restaurangbesök. Då kan det vara svårt att byta mitt i, men man kan bli tvungen. Man får ta kostnaden eller det extra jobbet. Och eventuella jobbiga känslor! Det liknar lite skolbyte, fast inte alls!

Jag förstår vad du menar säger väninnan. Men vi har inte orken och att börja kämpa i en ny skola. Det känns som att slåss mot väderkvarnar, bara det att det här inte är fantasier. Utan brutal verklighet!

Jo, Drottningen är en av de få som verkligen kan säga att hon förstår. Men samtidigt, med ett barns skolgång. Ja, vore det bara kostnader satt oroa sig för vore en sak, tänker hon. Hon tar en klunk te. Det kommer nästan en tår, i alla fall blir hon 10 kilo tyngre. Ett sargat barn, måste få komma till en fungerande miljö. Ett sargat barn som man släpper till en skolmiljö som inte heller fungerar bokstaveras med stor risk KATASTROF. Förändring i sig är svårt för barn med NPF eller släng av. Förändring i kombination med försämring… nej, ingen idé att tänka på alla sina egna minnen och allt hon hört från andra.

Istället säger hon: Men vi, du, ni, måste byta skola. Barn och ungdomar ska slippa en miljö där de inte får det särskilda stöd och anpassningar de ar rätt till. Eller där undervisningen inte är tillräckligt inkluderande. Tur vi bor här,  i storstäder finns det en chans att byta, värre på landsbygden och i mindre städer. Hur många alternativ har de? Kan de flytta av den här orsaken?

Drottningen försöker peppa. Du måste finna orken att flytta ditt barn, du måste också ge dig rätten och finna modet att fråga, fråga, fråga, ringa och besöka. Be att få träffa flera. ring flera. Be att få tala med någon annan familj i skolan. Kolla offentliga utvärderingar som kommun och skolinspektion gjort. Ställ frågor kring skolan om dem. Ställer inte skolan upp på det här, då de är i en ”sälj”-situation, så kan man ju verkligen fundera på hur de ställer upp då det gäller saker som inte fungerar!

Väninnan och Drottningen pratar vidare. Drottningen kan ge tips om vad de tänkte, vad de kom fram till, de resonerar om andra de känner som har varit i liknande situationer. Väninnan tackar. Nu ska hon ta en promenad med hunden och tänka.

Drottningen lägger på och funderar ett varv till. Om man hittar energin att byta affär på grund av dålig sallad, så kan vi finna även den ork vi egentligen inte har för våra barn!
För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Det här skulle kunna handla om en kille med diagnos, till exempel ADD. Eller asperger. Eller något annat på ”spektrumet”. Men det kan lika gärna vara en kille utan diagnos, kanske med en del symtom enligt oss. En släng av… Och det skulle kunna vara en tjej. Men mer troligt att det är en kille enligt statistiken. 

De beteenden som utgör kriterier för diagnos kommer fram då vi inte fungerar i relation till miljön vi lever i. Och i gränslandet kan det vara just funktionshindren i miljön som behöver bort. Oavsett vilken beteckning vi har på elevens funktionsuppsättning. Läs och fundera en stund på vem i din omgivning som är missförstådd.

Det går inte bra i matten. Det är möte på skolan, det är Drottningen och hennes man, specialläraren och en ”resurs”. Resursen är en trevlig, klok, äldre man som arbetar i den så kallade studion, ett grupprum, med ett antal barn som har det lite svårt. Är i behov av särskilt stöd. Prestationsprinsen går bland annat på matematiken.

Prestationsprinsen är en lugn kille, men han får inte mycket gjort på matten. De andra killarna i ”lilla gruppen”, för de är killar, är stökiga och utagerande. Prestationsprinsen mår direkt dåligt av hur de uppför sig och blir enormt störd. Hur kan särskilt stöd för en kille med koncentrationssvårigheter och svårigheter att komma igång med sina uppgifter innebära att han tas ur sin klass för att få stöd av en obehörig lärare, i en miljö som är stökigare och mer brutal än den i hans klassrum?

Prestationsprinsen förstår inte varför en mattelektion är så extremt lång! Det är de ju förstås inte. Det är helt enkelt den klassiska upplevelsen att när något upplevs trist så går tiden oändligt långsamt, medan när man är engagerad och road flyger tiden…

På mötet vill skola sänka målen i matematik för Prestationsprinsen. Han har förmodligen inte kapaciteten och förmågan. Drottningen fattar inte riktigt vad de talar om, än mindre vad det skulle innebära. Klart de inte ska. Han är snabbast i klassen i huvudräkning och älskar kluringar kring matematiska problem på fritiden. Det är något som inte stämmer. Hon frågar om han inte får något gjort eller om han har mycket fel. Det visar sig att han inte får något gjort. Men, säger hon tvekande, hur vet ni då att det är för svårt?

De enas om att de ska försöka få BUP att genomföra en så kallad WISC-test. En sorts intelligenstest. Drottningen förstår egentligen inte varför inte skolan har gjort någon pedagogiskt utredning. Det står ju i lagen att rektor ska se till att problem att nå målen eller andra problem snabbt ska utredas. Men testen genomförs. Det visar sig att Prestationsprinsen är särbegåvad. Det betyder att han har över 130 i IQ och han hade alla rätt i de logiska/matematiska delarna…

Men problemen med matematiken fortsätter. I mellanstadiet, i högstadiet, men i åk8 händer något. En matematiklärare som förstår Prestationsprinsens enastående kapacitet och förmår inspirera honom och leda honom. De går igenom högstadiematten i princip, utan att traggla 75 likadana tal med a,b,c, uppgifter. Han tenterar högstadiematten med högsta betyg och börjar med gymnasiematten våren i åk8. På gymnasiet blir det naturprogrammet med spetsinriktning på matematik. Och på den vägen är det…

Vad gör vi med våra begåvningar? Vad gör vi med våra barn och ungdomar? Vad gör vi med vår framtid? Men enskilda ungas framtid? Vi måste våga ställa frågan om det är vi vuxna eller ungarna som ”brister” i förmåga.
För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Ibland räcker det att förklara och att våga vara ärlig. Att tala med, inte om, någon… ofta räcker det. Här en liten repris där det fungerade:

Prestationsprinsen blev rosenrasande, han ville smocka till Kalle.

Men han gillar sin kompis, så han tänkte på vad han lärt sig. Han behärskade sig. Tänkte på sin hund hemma, som han tycker om, som är mjuk, varm o snäll. Så kände han i fickan på sin stressboll, klämde riktigt hårt ett par gånger. Det gjorde nästan ont i tummen. Så gick han därifrån.

Kalle hade berättat att han, Prestationsprinsen, är konstig. För han står alltid så nära. Kalle sa att han vant sig. Han ställer sig bredvid, då går inte Prestationsprinsen närmare. Kalle sa också att några killar och tjejer i klassen brukar leka Prestationsprinsleken, då ska man gå så nära den andre man kan och den andre får inte reagera. Backar man, skrattar eller blir irriterad har man förlorat… De tycker att Prestationsprinsen är puckad och äcklig, de har Simon berättat för Kalle.

När Prestationsprinsen lugnat sig blev han ledsen. Varför får man inte stå nära? Varför har ingen sagt något tidigare, då kunde han kanske lärt sig var man ska stå. Precis som fröken Anna lärt honom att tänka på sin hund och klämma på stressbollen då han blir rosenrasande. Tänk att man kan vara äcklig för att han står fel.

När han kom hem berättade han alltihop för Drottningen. Hon sa att Kalle var en fin kompis som berättat. Det förstod först inte Prestationsprinsen. Det var ju skittaskigt! Men Drottningen förklarade att det värsta man kan göra som kompis är att inte berätta saker som är jobbigt.

Det tyckte Prestationsprinsen var konstigt, för när Drottningen hade tjejmiddag sist (varför heter det tjejmiddag, dom är ju tanter!?) sa han till sin moster att hon hade blivit tjock och att hennes mönster på tröjan såg ut som kräks. Då hade mamma sagt att man kan inte alltid säga vad som helst, det kan vara jobbigt för den man säger det till och onödigt.

Drottningen sa till Prestationsprinsen att hon nog försökt säga att han är lite närgången och ska backa lite. Men att hon insåg att hon inte berättat varför. Det är nämligen så, att de flesta vill ha lite utrymme, en meter, kanske lite mindre. I andra länder går man närmare, och det är helt OK. Man tar till och med i varandra då man talar. Men i Sverige känner vi oss lite trängda och obekväma om vi kommer för nära.

Jaha, sa Prestationsprinsen. Jag kommer ihåg att du sagt att jag är för nära, men jag tycker om att vara nära. Var ska jag stå då?

Drottningen tänkte efter en stund. Du ska nog inte stå närmare än en arm, om ni står mittemot varandra. Så lång som en arm är. Men det är klurigt, för om du sitter bredvid någon, då kan du vara närmare. Just då ringde det på dörren och Kalle kom förbi.

Blev du ledsen? Jag vill inte att du ska vara det? Det gör inget att du står nära mig, sa Kalle. Prestationsprinsen berättade att han inte förstått att det är konstigt att stå nära, att man ska stå en armslängd ifrån. Men sa han, hur ska jag komma ihåg det!?

Kalle och Prestationsprinsen kom på att Kalle kunde säga ”Näsa”. Det låter nästan som nära. Och då skulle Prestationsprinsen kunna backa. Prestationsprinsen blev jätteglad. Ja! Så lär vi fröken Anna och Danne (Prestationsprinsens elevassistent) om ”Näsa”. För ingen vill vara äcklig, konstig eller göra fel. Alla vill göra rätt och passa in.

Prestationsprinsen var på ett strålande humör. Han kramar Kalle hårt (en annan sak att kanske ta tag i tänker Drottningen och tittar Kalle i ögonen och de ler åt varandra) Sen suckar Prestationsprinsen, vad annorlunda ni är.
Tänk, ibland fungerar det att bara säga som det är. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Det här är områden som unga som hoppat av gymnasiet säger skulle kunnat förhindra att det blev så:

• Lärare och andra vuxna som bryr sig och inte blundar för problem
• Pedagogiskt stöd i skolan
• Pedagogiskt stöd i skolan när man har varit borta länge
• Individuell och anpassad studieplan med flexibla tider och scheman

En del ger upp direkt och gör något annat, en del vägrar och driver på sta’n andra blir hemmasittare. Man blir ju lite nedstämd, låter som självklarheter och inom skolans ansvar. Glad för det här borde gå att ordna! För våra älskade ungars skull, för allas skull.

 

Barnperspektivet kräver ibland ett vuxenperspektiv. Man brukar säga att barn gör som vi vuxna gör, inte som vi säger. Vi konstaterar också att barn blir tonåringar och vuxna allt tidigare. Slutar leka, vi ger dem vuxenkläder… Själva vill vara unga och rebelliska länge…

Att ta barnperspektivet är ibland att ta ett vuxenperspektiv på ungarnas värld.

Vuxnas stress och rastlöshet

Vi talar om hopplösa chefer och kollegor vid matbordet. Vi byter jobb. Vi känner att vi vuxit ifrån våra livskamrater och byter fru, man, sambo… Vi flyttar och byter upp oss, eller ner oss på grund av tråkigheter eller ork. Vi tar ett sabbatsår eller termin och bara är. Eller vi sliter hårt och har ett tufft liv som inte våra ungar avundas oss, trots att vi gått ut gymnasiet.

När livet blir för tufft blir vi vuxna sjuka, psykisk ohälsa är den vanligaste anledningen till sjukskrivning idag. Många går in i den så kallade väggen, blir utbrända. Då tar det tid att komma tillbaka, vi får sakta börja med arbetsträning och trappa upp sakta utifrån vad vi orkar med. Andra drabbas så hårt att de blir deprimerade, det tar ofta ännu längre tid att komma ur. Då kanske det till och med behövs träning i annat än jobb, att helt enkelt gå ut, att göra roliga saker eller saker som inte känns jobbiga, bara för att komma ur isoleringen och den lilla värld som till slut blev allt vi orkade med…

Barnperspektivet kräver ibland ett vuxenperspektiv!

• Varför tror vi att barn och ungdomar är något annat än människor något yngre än oss vuxna?
• Varför är det konstigt att de lessnar på eller blir illa behandlade av kollegor (klasskamrater) och chefer (lärare med flera)?
• Varför skulle det vara konstigt att de inte orkar gå till jobbet (skolan) eller vill byta? De kanske inte kan formulera det, deras föräldrar kanske inte kan stötta dem, deras pedagoger kanske inte kan möta dem på rätt sätt, det finns kanske bara en skola på orten…

När livet blir övermäktigt och de kämpar på tills de stupar, så drabbas de på samma sätt som oss vuxna. De blir hemma eller mår dåligt på jobbet/skolan, som vid utbrändhet eller psykisk ohälsa. Psykisk ohälsa kan göra oss apatiska, frustrerade, otåliga, utagerande, okoncentrerade, ledsna… Barn och unga är människor. Lite mindre än oss vuxna, därför också lite skörare. Lite mer utsatta. Ännu större anledning att värna om dem och förstå dem utifrån hur vi själva fungerar och vill bli bemötta. Barnperspektivet kräver ibland ett vuxenperspektiv
För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Hemmasittare tar rationella beslut för att inte förgöras. Det är en konsekvens av fel eller uteblivna handlingar och stöd. Det har inget med skolk och skolplikt att göra. Det har med rätten till utbildning, rätten till anpassningar, rätten till att utvecklas utifrån sin egen förmåga och som sista utväg rätten till särskilt stöd. Men ni vet var jag står i frågan… Som påminnelse skollagen kapitel tre 3 §:

Alla barn och elever ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål. Elever som lätt når de kunskapskrav som minst ska uppnås ska ges ledning och stimulans för att kunna nå längre i sin kunskapsutveckling.

Fredrik Larsson, som jag inte känner till gästbloggar idag hos M som i underbar med ett bra inlägg om hemmasittande barn och ungdomar med neuropsykiatriska funktionstillstånd, nedsättningar eller som jag vill säga funktionsuppsättningar.

Inlägget är långt, men bra och därför läsvärt. Han får med så mycket av det som är viktigt att veta. Och även om inlägget handlar om ADHD, AST, autism, aspergers syndrom osv. så är det ju så att många kan ha en del av de symtomen utan att få diagnosen. Så många som anses neurotypiska kan till exempel vara högsensitiva. Dags att lära sig mer om ett viktigt område, för våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!