Diskussionen poppar upp hela tiden, om hur vi tidigt ska hitta eleverna i behov av särskilt stöd. Det är en fin tanke, men kanske en tankevurpa. Tidiga insatser. Jättebra. Men varför inte ta det ett steg till. Ska vi utgå från att särskilt stöd behövs till så många? Vi borde diskutera varför vi tappar så många elever så tidigt.  Är det inte så att vi måste hitta en skola och en undervisning där inte så många behöver ”hittas”, anpassningar och eventuellt särskilt stöd. En inkluderande undervisning, som inte behöver specialanpassas för särskilt många. Ett mer specialpedagogiskt förhållningssätt. Det gynnar helt enkelt alla i gruppen. En skola för alla. En “design for all”. Nödvändig för några, hjälper många, stör ingen…

Struktur, förutsägbarhet och ”less is more” är ett bra sätt att göra livet hanterbart för många barn och unga, inklusive de med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, på köpet får alla som är lite omogna, okoncentrerade eller oroliga det mycket enklare och alla barn drar nytta av det. Alla mår bra av tydlighet och förutsägbarhet, lugn och ro, alternativa arbetssätt och instruktioner.

Ordning och reda – I klassrummet kan vi lägga undan det som inte måste vara framme. Växla elevernas arbeten som hänger på en enda vägg istället för att bara fylla på alla väggar. Använd skåp med dörrar. Hyllor och skåp med glasdörrar är bra för att man ser vad som finns där. Men det blir väldigt rörigt för många då man ser allt. Sätt upp lappar och etiketter som visar vad som ska vara var. Det har vi ofta, mest för de yngre åldrarna, men det här stör ingen, utan stöttar i alla åldrar. Det kan förenkla för många om man också har med en bild eller illustration på lappen.

Tydlig, aktuell och relevant information – Lappar behövs inte bara på skåp och hyllor. Tydliga rubriker fyller också en funktion på whiteboards och anslagstavlor. Då vet eleverna vilken typ av information som finns var och det finns en tydlig struktur och förutsägbarhet. Det funkar bra för alla att ha ett ställe där man sätter upp information. Till exempel en anslagstavla. Och bara där, när den börjar bli full så måste man prioritera. Ta bort gammalt och växla mellan permanent information. Aktuell information ska ha en tydlig rubrik och helst ska det som sätts upp inte bara vara skriftlig utan också bilder eller illustrationer. Visuella instruktioner och visuell information underlättar för många, finns det en bild på en buss och simhallen blir det mycket enklare att komma ihåg och förbereda sig på att man ska åka buss och bada… Och vem störs av det?

Inte bara muntligt en gång – Det finns roliga små manicker man kan läsa in ett meddelande på, sen bara trycka på den, så läser den upp det t.ex dagens rastkompis, dagens mat, kom ihåg till i morgon. Spela in en video på elevens mobil. Låt dem filma och fota då vi berättar och skriver på tavlan eller visar bilder. Skicka bilder, video och röstmemon till eleverna. Det kan komplettera informationen för den som har det tungt med det skrivna.

Återkommande struktur – På whiteboarden är det bra om man har en återkommande struktur. Kanske ha den indelad i fält, lite som en webbsida. Det man skriver kring lektionen ett stort fält till vänster. I övre högermarginalen de olika delarna/sakerna som ska ske på denna lektion. I den undre högermarginalen till exempel mer långsiktiga saker. Börja och sluta lektioner på samma sätt varje gång. Och för de mindre, avsluta o börja dagen på samma sätt varje dag.

Tydliga instruktioner – Varför ska den här uppgiften göras. Vad är syftet. Målet. Hur hänger det ihop med vad vi gjort tidigare och vad vi ska göra framöver.
Det är inte ovanligt att det finns arbetsblad framme som eleverna ska arbeta med. I de yngre årskurserna finns kanske veckans fyra uppgiftspapper för det egna arbetet. Kan det struktureras annorlunda och tydligare än bara fyra högar? Tydliga lådor med tydliga etiketter om vilket ämne. Varför inte även vilken dag det ska göras? Eller i vilken ordning (även om de inte behöver göras i en viss ordning). Det underlättar otroligt för den som inte har så lätt att planera och komma igång med sitt arbete. Då börjar man med nr 1, är man klar med den oavsett om det är samma lektion eller en annan dag tar eleven nr 2. Sen kan det ju vara OK att göra dem i en annan ordning om det fungerar för uppgifterna och någon elev absolut vill.

Ge instruktioner på olika sätt – muntligt, skriftligt, genomgånget på tavlan, inspelat på video…

Låt elever redovisa på olika sätt – muntligt, skriftligt, genomgånget på tavlan, inspelat på video…

Stationer – kan eleverna arbeta med olika saker på olika ställen i klassrummet? Flytta mellan stationer för variation eller för att arbeta med det de är bra på eller kanske behöver öva på. Ger läraren tillgång att ha muntlig genomgång för en liten homogen grupp utifrån deras behov, A eller E till exempel?

Flippa klassrummet – kan eleverna få förbereda sig inför lektionen? På ett otraditionellt sätt? Läsa i boken passar många, men varför inte få se ett klipp på youtube eller läsa en blogg? Igenkänning, preview, priming, det finns många teorier om hur inlärning förbättras då man har lite bakgrundskunskap eller fått nosa på det som komma skall. Och inte bara inlärning utan också förväntningar på sig själv och ämnet.

Ge mer information till den som behöver för att känna sig trygg – behöver de här eleverna ha det skriftligt eller muntligt? Om muntligt, ta tiden att fokusera på en elev, men förbered kanske från början på en nivå som är tydlig för alla. Eller gör två varianter. Det är egentligen bara att lägga till några rader, kanske klippa in någon extra bild i den uppgift man gör till alla. Ta fram det samtidigt som det förklaras muntligt. Då har eleven kvar pappret och minns bättre. Idag då vi arbetar digitalt kan mycket återvinnas från gång till gång. Ta hjälp av tekniken! Har idrottsläraren skrivit en detaljerad intern agenda för friluftsdagen, förmodligen i word, skriv ut och ge till de barn som behöver mer information. Skicka ut den till några barn eller föräldrar som behöver veta mer detaljer eller alla?

Hjälp att uppfatta och hålla tider – Det finns många bra hjälpmedel för att hålla reda på tiden. Tydlig klocka i alla klassrum är en självklarhet, men fattas ibland i klassrum, eller fungerar inte. Det är inte OK. Det finns också bra klockor som extra tydligt visar hur mycket tid som är kvar och att det snart är slut. Vi kan ha en timer som signalerar att nu har halva tiden för eget arbete gått och när det är fem minuter kvar till din slutgenomgång. Eller hur vi nu lägger upp vår lektion. Kanske några elever behöver en klocka på sin bänk eller en tidstock. Vi kan förstås själv tydligt meddela sådana hållpunkter. Bra och tydlig klocka på gården underlättar också att komma i tid från rast och ämnen i andra delar av skolan.

Reträttplatser, rätt att skärma av – Om en elev lätt blir störd av andra kan det kanske vara OK att lyssna på musik i hörlurar eller ha hörselskydd om det hjälper barnet att koncentrera sig. Man kan ha några stycken som den som behöver får ta, men det kan vara så att vissa barn behöver sina egna. För kontinuitet och förutsägbarhet eller bacillskräck eller … Låt ungen ta upp sin huva eller drömma sig bort, men gör det till en medveten strategi, för dig och eleven!

Lugn – Tänk på inredningen. Inte för mycket olika färger, mönster och saker! Inte massa roliga saker som hänger i taket, klistrar upp på dörrar ställs ut på hyllor. Lugn. Less is more.

Jag kan exemplifiera i evigheter, men det här var några tankar, för att förhoppningsvis sätta igång fler hos er! Och fråga ungarna vad det behöver. Och lyssna. Och försök. Allt detta gäller förstås i andra miljöer också. Väntrum, hemma (!), scoutlokal, stallet, schackklubben… För våra älskade ungars skull, ja för allas skull!

För någon dag sen spred sig min facebook-uppdatering till 5000 personer…

Mänskligt, men sorgligt, att det ofta är lättare att känna empati och hitta lösningar åt lugnt, gråtande barn än vilt utagerande.

Det kan vara precis samma frustration som orsakar dessa två helt olika beteenden och alltså precis samma åtgärd som skulle få dem båda att må bättre…. Något att tänka på…

Det kändes väldigt bra, för det är så viktigt att vi tar in barnets perspektiv. Det talas om att barnkonventionen måste bli lag. Gott så, men det handlar väl mer om kunskap, förståelse, empati och genuint intresse för barn och ungdomars bästa? Ingen lag i världen kan få fram det. Men i min enfald tror jag att ett facebook-inlägg, en tweet, ett blogginlägg, eller snarare många inlägg från många medmänniskor, kan vara dropparna som urholkar stenen. Som sakta kan förändra attityder!

Ett barn eller ungdom som ”beter” sig har ett problem eller helt enkelt inte förmågan att hantera situationen! Väldigt ofta kan vi vuxna påverka situationen, vi kan förbereda, informera, bestämma mängden, förebygga energitjuvar, ordna reträttplatser, förändra den fysiska miljön, möblera om… och ofta räcker det. Inte alltid, men ofta. Det finns många små och ganska enkla lösningar, som löser många problem för många barn och ungdomar.

Det konstiga är att till exempel tydligare information, färre uppgifter, kortare dagar, färre/bättre planerade utflykter och teaterbesök kan ”bota” såväl ilska, frustration, oro, tårar, uttråkad, koncentrationssvårigheter och trötthet, för att nämna några ”besvärliga” beteenden.

Vi kan inte förändra världen, men vi kan lätt förändra vårt beteende och bemötande. Många barn skulle bli hjälpta av mer struktur, förutsägbarhet, ställtid, reträttplatser, lugn och ro i skolan … För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Föräldrar kämpar hårt mot okunskap om barns psykiska ohälsa… Det här är en historia, en av många, för vi hör om liknande situationer från många familjer. Så vi vet att igenkänningen är stor bland er föräldrar. Men kanske kan en sådan här berättelse väcka lite tankar även hos andra, runt om i Sverige, som möter dessa föräldrar och deras barn. Och framförallt ser problemet ur en annan synvinkel och som en del av jobbet. Som man ju måste släppa, inte släpa med sig hem. Den möjligheten finns inte för de här prestationsprinsföräldrar.

Alltid stand-by för sonen. Och skolan…

Drottningen är näst intill desperat. Hon och hennes man har just talats vid. Det är mitt under arbetstid så hon fick smyga in på toaletten eftersom hon sitter i öppet landskap. Prestationsprinsen är för tredje dagen i rad i paniktillstånd i skolan. Innan har det varit någon dag då och då. Det har också varit mest enstaka dagar han vägrat gå till dit. Men nu är han tveksam varje dag. Det tar lock, pock och pepp för att få iväg honom. Han är nyss fyllda 11 år.

Drottningen och maken har via telefon kommit överens om vem som ringer vart. Prestationsprinsen har själv just ringt pappa och sagt att han inte står ut. Kristin, hans mentor, har anklagat honom igen för att spelar teater, att han inte alls inte fattar och sagt att han måste skärpa sig. Han grät för fullt då han ringde, han hade gått hem, men vågade inte gå in när ingen var hemma så pappa stannade kvar i telefonen medan han låste upp och gick in. Kollade huset och slog sig ner vid TV:n. Nu är pappa Kungen på väg hem.

Drottningen gled in i ett tomt konferensrum, hon slog numret till Prestationsprinsen läkare som har hand om hans diabetes. Han är bra och klok.

Hennes man hade just talat med BUP, men ingen där hade tid och rekommenderade att de väntade tills ordinarie läkaren hade tid att ringa upp. Förhoppningsvis idag, men det kunde ta någon dag. Vänta nu, hade Kungen sagt. Vi har en liten kille här som mår väldigt, väldigt dåligt. Han uttrycker tankar kring att inte vilja leva om livet ska vara så här. Och du tycker vi ska sitt lugnt tills ni kanske har en lucka? Vad är då denna jour till för? Ingen direkt förklarande svar från den för familjen okända psykologen.

Drottningen låter signalerna gå fram och hon får faktiskt tag på diabetesläkaren. Hon förklarar situationen och frågar vart hon ska vända sig. Vad gör jag!? När han får allvarliga medicinska situationer, då ringer man ambulans och får för det mesta omedelbar hjälp med stor respekt. Men när en 11-åring mår akut psykiskt dåligt. Då finns ingen ambulans att kalla på. Vad gör vi säger hon, medan tårarna börjar rinna. Läkaren talar om BUP:s jouråtagande om att det finns en barnpsykiatrisk akut… Drottningen avbryter, vårt BUP har inte tid, rektorn tänker inte göra något just nu, barnpsyk som vi ringde i helgen säger att vi kan komma dit, då får han lugnande, sen är det lokala BUP som ska ta över och behandla… Det blir ju bara ännu en traumatisk situation för Prestationsprinsen, som snarare kommer att stjälpa än hjälpa, både vad gäller hans situation och förtroende till vuxenvärlden! Läkaren kan inte göra så mycket förstås. Det är ju inte hans bord. Drottningen tackar. Lägger på. Brister ut i gråt och förtvivlan. Biter ihop. Torkar tårarna och går ut för att ta tag i jobbet, budgeten som måste mejlas före lunch. Men det är svårt att koncentrera sig.

Så mycket okunskap, om barns psykisk ohälsa, om skollagen, om anpassningar och stöd!

Hennes man hade också sökt rektorn och efter flera turer fått tag på henne. Hon tyckte det var tungt att höra, men hade mycket på sitt bord. Hon lovade att kalla till ett möte, men kunde inte lova hur snart det gick att få till. Du skämtar, frågade Han vill skrika över hennes okunskap om barns psykiska ohälsa. Du måste göra något nu, idag. Nej, det såg hon nog inte att det fanns någon möjlighet till…

Drottningens telefon ringer precis då hon är på väg att mejla budgeten. Det är Prestationsprinsens mentor Kristin som ringer för att berätta att Prestationsprinsen rymt från skolan igen (observera ordvalet) och så kan de inte ha det. Detta är ohållbart. Han måste följa de regler de satt upp, att han ska gå till biblioteket. Inte springa hem. Drottningen är bara tyst. Det här är inte sant. De förstår verkligen inte att det är de som ska anpassa skolan till Prestationsprinsens förmåga, inte Prestationsprinsen som ska anpassa och trolla bort sin unika funktionsuppsättning. Hon vill skrika över hennes okunskap om barns psykiska ohälsa. Tänker på hur Prestationsprinsen måste känt det då Kristin anklagade honom. Hon får inte fram ett ord.  Lika bra det kanske. Till slut säger hon bara: Jag tror det finns olika tolkningar av situationen.

Drottningen undrar hur de ska orka. Hur ska Prestationsprinsen orka. De är fast i ett system som inte fungerar. Hur länge ska de få trixa och fixa med sina jobb för att överleva. Hennes man har gått ner på deltid. Annars skulle det inte fungera. Själv sitter hon på kvällarna för att jobba ikapp det hon inte hunnit under dagen pga oro, samtal och möten. Hon är så trött, men det finns inga alternativ. Det är bara att kämpa på.

Hennes man kommer hem. Hans lille filur till son sitter med torkade tårar i soffan och spelar TV-spel. Djupt koncentrerad och fångad, kanske en aning lugnad, av rutinen, strukturen, förutsägbarheten i spelet. Pappa går fram och tar på honom. Masserar lätt hans axlar. Han känner hur något släpper. Han försöker tala med Prestationsprinsen. Men det går inte. Sonen är i en bubbla. Inte ett ljud kommer över sonens läppar. Käkarna är hårt ihopbitna. Det är ett tillstånd han inte hade en tanke på att hans son skulle befinna sig i när han vaggade runt med honom som liten. Och som pappa önskar han inte att någon annan ska behöva uppleva samma sak. Inte ens rektorn… jo, kanske. Men ännu mindre att ett enda barn ska behöva genomlida ett sånt här svek från vuxenvärlden. Han tackar sin lyckliga stjärna att Prestationsprinsen springer hem. Inte ut på stan. Och att han vänder sig till honom och Drottningen, att han fortfarande förutsättningslöst litar på sina föräldrar. De måste ha gjort något rätt i alla fall.

Föräldrar kämpar hårt mot okunskap om barns psykiska ohälsa…

Ändå vet han, att vi vuxna sviker barn och unga varje dag. På många skolor, i många familjer, inom vården och omsorgen runt om i Sverige. Men han vet också att det finns massor av vardagshjältar som gör fantastiska insatser på många skolor, i många familjer, inom vården och omsorgen runt om i Sverige. Lyckliga de familjer som hittar till dem. vi måste hitta fler, bli fler, för våra älskade ungars skull, ja, för allas skull.

Äntligen! En heldag för att skapa mer förståelse och kunskap kring elever med långvarig skolfrånvaro, så kallade hemmasittare eller skolvägrare. Denna dag vill inspirera, ge perspektiv och konkreta tips, samt vara en plattform för nya samarbeten och kontakter.

Temadagen tar upp: Varför uppstår skolfrånvaro? Går den att förebygga? Hur påverkas livet för hemmasittare och anhöriga och vilket stöd önskar de sig av skolan, SOC och/eller BUP? Hur når vi dessa barn och ungdomar och hur kan deras tillit och mod till förändring stärkas?

Datum: 8.30-16.30 Tisdag 6 maj 2014
Plats: Skandiahuset, Lindhagensplan 86 (T-bana Thorildsplan)
Kostnad: 230 kr inklusive moms, fika och enklare lunch ingår

Läs mer på Hemmasittardagen 2014

Många lärare tycker att deras arbetssituation är dem övermäktig. För många nya arbetsuppgifter som ramlar in, bland annat kraven på så mycket skrivande och dokumentation. De vill ha en höjd status, helst i form av högre lön. Men i alla fall en större förståelse för att de försöker efter bästa förmåga göra vad de kan under rådande förhållanden. Och gärna större respekt.

Många elever i dagens skola tycker att deras situation är dem övermäktig. För många arbetsuppgifter som ramlar på dem utan tydlig struktur och förutsägbarhet, bland annat kraven på så mycket skrivande. De vill ha ett annat bemötande på sina unika sätt att tänka och göra. Men i alla fall en större förståelse för att de försöker efter bästa förmåga göra vad de kan under rådande förhållanden. Och gärna större respekt.

Det finns stora likheter och ändå en sådan stor brist på förståelse på så många håll i Sverige.

Kanske är det så att lärare också behöver individfokuserade anpassningar, stöd och hjälpmedel. Skolan har en del att lära från andra branscher kring dokumentation som fungerar och är ett hjälpmedel i vardagen. En dator och smartphone till alla lärare borde inte bara vara en självklarhet utan också en förutsättning. Men det räcker inte med tekniken. För det brister kanske också kring datorvana, kunskaper i de program som behövs, fungerande struktur och mallar för den dokumentation som ska tas fram, ”skrivhjälp”  med mera. Det kanske inte bara är tiden som saknas? Läs gärna tidigare inlägg som ifrågasätter om lärarnas dokumentationsbörda verkligen är orimlig. Och det visar sig gång på gång att det behövs mer kunskap och förståelse för elever som tänker och gör annorlunda. Med det på plats kanske vardagen skulle fungera bättre.

Och för eleverna kanske rätt stöd, anpassningar, en större respekt för problem, styrkor och ofullständiga förmågor som ligger bakom (problem)beteenden, kan få vardagen att fungera för fler. De behövs datorer, paddor, hjälpmedel mm, som används på rätt sätt, tydliga skriftliga, visuella, bildrika instruktioner, skrivhjälp och pedagoger som bygger en större förståelse för elever som tänker och gör annorlunda.

Vare sig lärare eller elever kan göra bra ifrån sig under fel förutsättningar. Och då har ändå lärarna ett försprång i egenskap av vuxna. Individuella lösningar och anpassningar behövs för stora och små i skolan. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Jag läste häromdagen en intressant artikel av bl.a. Pia Rosander om hur intelligens och icke-kognitiva funktioner påverkar studieresultat. Då kom jag ihåg det här inlägget och tyckte att det var värt att damma av så här i PISA tider. Då vi hör hur andra länder lyckas med PISA, men kanske inte att skapa kreativa, öppna ungar som lär för livet…

Läste på Lunds Universitets webbplats om Pia Rosander som doktorerade vid Lunds universitet i januari 2013. (Hennes avhandling finns på nätet) Hon har forskat på vilka personlig egenskaper som dagen skola gynnar och konstaterar:

– Vi har alltså ett skolsystem som gynnar samvetsgranna och ångestdrivna elever, säger Pia Rosander. Det är så klart inte bra för det psykologiska välbefinnandet i det långa loppet om ångesten är en drivkraft. Det innebär dessutom att den så kallade djupinlärningen uteblir. Djupinlärningen sker bäst bland de öppna personlighetstyperna, det vill säga de som drivs av nyfikenhet.

Dagens skola gynnar alltså de så kallade ”duktiga flickorna”. Pojkar har oftare den personlighetstyp som drivs av lust och nyfikenhet och som alltså inte belönas av betygssystemet.

Hm, har vi en skola som ”spelar” på elevernas ångest och som gynnar egenskaper som inte gynnar långsiktig inlärning, undrar jag … Hon konstaterar också

– Mina studier visar tydligt att skolan måste vara mer individualiserad, säger Pia Rosander. Hur fångar vi annars upp begåvade elever med ”fel” personlighetstyp, de vi kallar underpresterare, som har hög begåvning men inte förmågan att t.ex. planera sitt skolarbete?

Pia Rosander menar att lärare i skolan måste få kunskap om att personlighet är något som varken eleven, lärarna eller föräldrarna kan påverka. Det hjälper, enligt henne, inte att man skäller på en slarvig elev och ber honom eller henne att skärpa sig. I stället måste dessa elever få hjälp med exempelvis struktur och studieteknik.

Yes, håller med Pia! ”Fel personlighetstyp” borde inte exkludera, skolan ska vara till för alla. Att ”inte kunna planera sitt arbete” ska inte exkludera, vi ska lära dem det på ett sätt som passar dem. Vi ska inte skälla på symtomen, utan undanröja problemen eleverna har med struktur och studieteknik som Pia Rosander tar upp. Men även med förutsägbarhet, lugn och reträttplatser. För våra älskade ungars skull, ja för allas skull!

Vi talar om begåvade barn och särbegåvade barn. Och ibland säger vi att de som kallas särbegåvade ska ha en intelligenskvot över 130. Men det är som sagt en intelligenskvot och ett barn kan uppmäta extremvärden på vissa deltester och kanske desto sämre på andra. Då drar förstås de sämre resultaten ner kvoten, men barnet har ändå extremt lätt för vissa saker. Och måste förstås hanteras. Så det bästa är att vara uppmärksam helt enkelt. Men idag funderade jag på just intelligenstest och hur psykologer och andra genom åren funderat över intelligens.

Sedan början på 1900-talet har vi försökt mäta intelligens. Traditionellt har vi mätt begåvning eller intelligens med intelligenstest. Det allra vanligaste som används av psykologer över hela världen är WAISC (Wechsler Adult Intelligence Scale) eller för barn WISC (Wechsler Intelligence Scale for Children). Andra kända test är Stanford-Binet, Catells 16 PF test och Ravens matriser. De har lite olika skalor (bilden är från Wikipedias sida om intelligenskvot):

intelligenskvoter

Men de här testerna har fått kritik för att de fokuserar på analytisk och logisk förmåga. Och att de är beroende av kultur och kan återspegla den tid man lever i, etnicitet, upplevelser osv. snarare än verklig begåvning. När jag läste specialpedagogik visade en föreläsare ganska härliga bilder från typ 40-50-talet som hade använts ända in på 70-talet. Det var en bild på en fin och välklädd flicka med rosetter i håret och en med rufsigt hår och trasiga byxor. Barnen tillfrågades om vilken flicka som var finast (eller något liknande). På 70-talet var förstås flickan med trasiga byxor och lössläppt hår finast. Men det var ju fel. En annan bild var en cowboy som sköt en indian och barnen skulle berätta vad som var fel på bilden. Barnen på 70-talet svarade att det var fel att skjuta ihjäl andra människor, men det korrekta svaret var att det var ologiskt att skjuta den andra indianen, man skulle ju skjuta den närmast….

Men det är ändå så att dessa tester normalt ger en bra indikation på intelligensnivån. Man anger ofta ett intervall, inte en absolut intelligenskvot.

Redan de gamle grekerna intresserade sig för intelligens och Aristoteles ansåg att man kunde skilja på logiskt tänkande och den språklig förmåga, logos och kunskap, episteme. Immanuel Kant myntade begreppen a priori respektive a posteriori (förnufts- respektive erfarenhetsmässig kunskap).

Alfred Binet (1857-1911) var den förste att ta fram ett intelligenstest (1905) och testet räknade fram en intelligenskvot (IQ). Binets test blev rejält reviderad 1916, av Lewis Terman (1877-1956) som var verksam vid Stanford Univeristy i USA. Det fick då namnet ”Stanford-Binet test”. Testet har reviderats flera gånger och används fortfarande.

Joy Paul Guilford (1897-1987) tog fram en mycket avancerad intelligensmodell i tre dimensioner som ger 180 möjliga kombinationer. Han kallar varje kombination för en cell och varje cell ska motsvara åtminstone en intelligensfaktor. De tre dimensionerna:

David Wechsler (1896-1981) var en amerikansk psykolog. Han insåg brister i dåtidens intelligenstester när han arbetade med rekryteringen till första världskriget 1938 utvecklade han en samling intelligenstest som fick samlingsnamnet Wechsler-Bellevue Intelligence Scale, som han omarbetade flera gånger och kompletterade med speciellt test för barn respektive små barn.

Den brittiske psykologen Raymond Catell (1905-1998) var med och tog fram ett av de mest använda intelligenstesterna. Men blev också känd för sin uppdelning i två sorters intelligens. Kristalliserad intelligens, som är förmågan att använda sin erfarenhet och kunskap för att lösa problem. Och flytande intelligens som är förmågan att lösa okända problem, då spelar inte erfarenhet någon roll.

Harvard-psykologen Howard Gardner (1943-) lade fram en teori om multipla intelligenser, från början var de sju. Som han senare utökade till nio delar: 

Psykologen Robert J Stenberg från Yale anser att det finns tre aspekter på intelligens: analytisk, kreativ och praktisk. Och att bara den analytiska förmågan mäts i intelligenstester.

Och Professor Stenberg summerar väl ganska bra den diskussion som finns i dag. Att traditionella intelligenstest mäter en sorts intelligens med tyngdpunkt på analytisk och logiska förmåga. Men att det finns andra sorters egenskaper, eller intelligens, som behövs för att vara intelligent, precis som flera av forskarna hör varit inne på. Även om en modell med 180 varianter av intelligens är på gränsen till obegriplig till vardags…

Här är några artiklar om intelligenstester och kritiken mot dem:

Det viktigaste är väl att vi förstår och uppmärksammar då barn och unga har lätt, eller svårt för sig på ett eller flera områden. Och att alla får stimulans och utmaningar på rätt nivå. Både för lätt och för svårt är tråkigt. I Sverige handlar specialpedagogiken mest om att hjälpa dem som har de svårt. Men vi måste ha lite specialare även för de som har de lätt. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull.

Vi har idag inte har någon enhetlig och accepterad definition på begåvad, än mindre särbegåvad. Men med särbegåvad menar vi att någon är alldeles särskilt begåvad. Därför så menar vi alla olika saker med särbegåvad. Och om någon är mycket begåvad kan det förstås ta sig uttryck på många olika sätt.

Linda Kreger Silverman har doktorerat, forskat och skrivit böcker om begåvade barn. Hon har också grundat Institute for the Study of Advanced Development i Denver Colorado. Enligt henne är förstås alla särbegåvade barn olika, men de flesta kan man känna igen genom att vara uppmärksam på följande egenskaper.
(ur hennes bok Counseling the gifted and talented):

Flera av de här egenskaperna kan vara ganska jobbiga att hantera som förälder, pedagog eller vuxen över huvud taget… Så de kan uppfattas som problembeteenden. Vi känner också igen dem som en del av de beteenden som kännetecknar Aspergers Syndrom, ADHD och andra diagnoser inom autismspektrum. Det är därför inte ovanligt att de här begåvade barnen felaktigt får sådana diagnoser.

Låt oss hjälpas åt att hitta och stimulera de begåvade barnen så de inte missförstås eller ger upp på grund av understimulans och uttråkning.
För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Begåvade barn, ja begåvade helt enkelt, blir alldeles för ofta tagna för besvärliga istället för begåvade. De kan till och med vara särbegåvade. För vi har svårt för att hantera alla som faller utanför vår norm. Vår egen och vår samtids. Det beror på faktiska förhållanden, men ännu mer på vår egen inställning. Om vi vill förändra världen är det enklast att börja med sin egen inställning!

Så tänk till och läs på, här är en jättebra norsk blogg kring begåvade barn. Just nu inte så nyuppdaterad, men det finns massor av bra inlägg och länkar till andra bloggar och webbplatser. Kom ihåg att begåvade heter evnerike på norska. Läs! För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Krummelurebloggen

Att bli arg, aldrig rätt, men kanske nyttigt. Vi talar mycket om LAB, låg affektivt bemötande. Med lugn bör man bemöta barn, ungdomar och alla andra som hamnar i affekt om vi vill lyckas hejda förloppet. Lugn skapar lugn. Men ibland blir vi arga och brusar upp fast vi vet att vi inte borde. Vi låter ilskan med all tydlighet drabba våra barn och ungdomar, eller andras, fast vi vet att vi inte borde. Eller skulle. Det var bara droppen. Orsaken till ilskan kom från annat håll. Förmodligen många håll.

När detta händer får vi helt enkelt försöka vara stora nog att att be om ursäkt efteråt, när det blev fel. Förklarar vilka andra saker som orsakade att bägaren rann över.

Ibland är det en situation som faktiskt många andra också skulle ha blivit arga på vår älskade unge. Det är väl aldrig rätt att bli arg och tappa kontrollen, men många kommer att bli arga på våra barn genom åren. Då kan man som förälder försöka tänka att det är lite nyttigt att jag som älskar dem blev så där arg. Så många kommer att bli arga på dem som de inte har ett grundförtroendet till och en villkorslös kärlek i botten.

Att blir arg, aldrig rätt, men kanske nyttigt

Vi kan tänka att de liksom får öva sig på att någon blir arg på dem, för de måste ju lära sig hantera det också. Och fördelen med att vi som föräldrar blir arga är ju att vi kan diskutera med våra barn om det efteråt. Vi kan försöka förklara varför de triggade vår ilska. Vi kan lära ungarna andra strategier än den de valde då vi blev så här irriterade. Vi kan diskutera hur de själva kände och upplevde att vi blev arga, tala om att så känner nog också dina vänner då du blir arg på dem… Hur skulle jag gjort annorlunda tycker du? Hur kan du göra annorlunda?

Att bli arg, aldrig rätt, men kanske nyttigt? I alla fall att bli lite lagom, respektfullt, arg på våra barn ibland. För övningens skull. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Hej! Vi använder cookies för att förbättra er användarupplevelse. Om du vill ha mer information om hur vi behandlar era uppgifter, se vår Integritetspolicy.

Jag samtycker