Vi kommer med olika funktionsuppsättningar. Det är lite befriande att tänka så. Vi kommer med olika uppsättningar funktioner, en del stärker oss och en del kanske stjälper. Mycket beror på kombinationen av uppsättningar och inte minst miljön! För det som kallas funktionshinder, det är hinder i miljön: lärare utan tillräcklig kompetens om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, för höga trösklar, dålig kontrast mellan text och bakgrund, för mycket folk, för mycket skriftligt, för dåligt förklarat…

Är det då bra att få en diagnos? Jag tänker på Glada Hudikteatern som talar om att man är olika, men lika bra. Eller som vi kom fram till på Prestationsprinsens facebooksida: Olika OCH DÄRFÖR (så himla) bra. Tänk om vi kunde få en skola och ett samhälle där det verkligen var så.

Där ADHD-killen som vibrerar och inte klarar de långa skrivuppgifterna, men kan allt om hur man trimmar moppen, verkligen kunde få glänsa i fysiken då det handlar om förbränningsmotorer… Eller där den autistiska flickan som inte klarar stora sammanhang och plötsliga förändringar kunde få hjälpa andra att träna sina sinnen: att lukta, känna, lyssna istället för synen som skolan och vi andra alltid fixerar på. Eller den introverta grabben som gillar att vara för sig själv för att återhämta sig och hämta kraft. Vi är många i dagens samhälle som borde träna på att vara utan sällskap och kunna hitta lugn i att vara på egen hand. Kanske att just se, lyssna, känna och lukta mer…

Så är det bra med diagnos? Jag tror i många fall inte. Och i många fall ja. Det beror på. För många får diagnos. Alldeles för många. För många elever anses vara onormala. Man skulle kunna se det som fyra olika kategorier.

1. För de som verkligen har stora problem är en diagnos korrekt, bra och en väg till stöd och förståelse. För en del blir det nyckeln till att förstå sig själv och anpassningar. Fantastiskt! Så är det inte alltid. Och då är diagnosen inte till någon nytta.
2. Många har, men borde inte ha en diagnos. De faller bara utanför mittfåran. Men de har problematiserats och vi har ansett oss behöva förklara deras annorlunda beteende. De är inte riktigt som de flesta andra. Men det är väl underbart!? Det är vi som har problem…
3. Men tack och lov får många annorlunda barn ingen diagnos, de utreds inte och det finns ingen anledning. De är bara annorlunda eller har ”en släng” av diagnos, de kanske skulle uppfylla några kriterier, men inte alla som krävs för en diagnos. Kanske lite hyperaktiva, lite nervösa för förändringar, kanske lite impulsiva, kanske lite svårt med planeringen… Men de lever i hemmiljöer och skolmiljöer där de får vara annorlunda. Fantastiskt!
4. En del uppfyller flera men inte tillräckligt med kriterier för en eller flera diagnoser. Det blir ingen diagnos. Men problemen, eller funktionsuppsättningarna kvarstår. Kanske även den icke-fungerande skolan och omgivningen, som kräver diagnos för att få stöd (fast det inte ska vara så i skolan), men faktiskt är så enligt till exempel LSS-insatser.

Eftersom så många av våra pedagoger inte har tillräcklig kompetensen att ta hand om barn med en annorlunda funktionsuppsättning blir det svårt och för sällan fungerar det som for kategori 3. När man pluggar till lärare är det på vissa ställen inte obligatoriskt att läsa en enda poäng om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (ingen annan heller), inte om psykisk ohälsa, inte specialpedagogik, inte obligatoriskt att läsa en enda bok om dyslexi eller dyskalkyli, hjärnans utveckling osv.

Ett par tre-fem ungar i varje klass har något, har en lite speciell, men fantastisk funktionsuppsättning! Men det har läraren inte kompetens kring. Så klart att deras förutsättningar blir orimliga. Men de skulle kanske bli det om de hade kompetensen att undervisa fler ”sorters” barn och unga. Det talas mycket om för mycket t.ex. dokumentation, men sällan pedagoger om sin kunskap, eller brister i kunskap, kring annorlunda barn. Fanns den skulle säkerligen en del av dokumentationen minska och det skulle kanske behövas färre möten, färre extra anpassningar, åtgärdsprogram…

Framförallt skulle fler ungar passa in i skolan. Och slippa utanförskap och lidande. Barn med fantastiska funktionsuppsättningar. Som borde få bidra, istället för att slås ut. Olika och därför så himla bra. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

 

Platser kvar till våra
kursdagar om
problematisk skolfrånvaro Stockholm 9 och 10/10

Mer information och anmälan

 

Hemmasittare är lite av ett tema senaste dagarna på bloggen. Därför dammar jag av det här inlägget. Känner att det regelbundet behöver publiceras för att vi ska förstå proportionerna, hur svårt det är och hur lång tid det tar att komma över hemmasittande.

Drottningen är på jobbet. På avdelningsmötet för hon höra att hennes kollega Ines inte kommer tillbaka efter förkylningen. Det var nämligen inte en förkylning. Ines hade brutit ihop i helgen och bara gråtit och gråtit, situationen var henne övermäktig. Stress på jobbet, sjuk make, tre små barn och hennes bästa väninna hade just gått bort i cancer. Sen visste ju alla på jobbet att den nya avdelningschefen, som nu stod och talade så förstående om Ines, var en av de största orsakerna. Men det fattade inte chefen… symtomatiskt nog. Men Ines anses inte vara hemmasittare, tänkte Drottningen.

Chefen berättade att hon fått information från HR-chefen Kristina. Ines kommer att vara helt sjukskriven ett par veckor, kanske månader, sen komma tillbaka på deltid med anpassade arbetsuppgifter och så successivt trappa upp för att kunna vara tillbaka i sitt jobb och full fart på sikt. Men sådant här tar tid och vi måste låta det få ta tid. Hon kanske aldrig kommer att kunna arbeta heltid igen.

Drottningen lider med Ines. Samtidigt kan hon inte låta blir att jämföra Ines situation med Prestationsprinsens hemmasittande, sin egen och andras som är närstående till hemmasittare. Det är en skör lina man balanserar på då man tvingas orka mer än man orkar… Nåväl, hon packar ihop sina grejer och skyndar till skolan där det är dags för ännu ett möte. Prestationsprinsen har nu varit hemma från skolan i sex veckor. Igen…

På skolan möter hon rektorn, som vanligt inte insatt i vad som gjorts eller ej enligt åtgärdsprogrammet, där det inte är noterat vem som är ansvarig för vad eller datum för uppföljning… Mentor Nilla är lugn och bra, men påpekar att skolan kanske borde ta hjälp utifrån, förutom BUP. Det här är svåra saker. Det är något i skolsituationen som är ett så stort problem för Prestationsprinsen att han inte ens mäktar ta sig till skolan, konstaterar hon. Han är inte hemmasittare för att han vill…

Rektorn påpekar att de har satt in en rad åtgärder, men han kommer ju bara och ger upp på en gång. Han måste väl kunna bita ihop och ge det en chans.

Tydligen inte, konstaterar Nilla. Drottningen tackar högre makter för att hon har en vapendragare.

Nilla förklarar, enligt vårt möte med BUP kan man se det som att han är utbränd av att så lång tid blivit utsatt för en oförstående skola och vuxenvärld. Att varje dag pressa sig till skolan bara för att misslyckas är oerhört stressande. De dagar han är här blir antagligen för ansträngande och de dagar han är hemma är misslyckanden. Vi vuxna har inte lyckats och är ansvariga för situationen, ansvariga för att han blivit hemmasittare, igen.

Rektorn håller inte riktigt med, men säger OK, så vad gör vi?

Enligt läkaren på BUP kanske han behöver vara sjukskriven ett par veckor, kanske månader, sen komma tillbaka på deltid till en anpassade skolgång och så successivt trappa upp för att kunna vara tillbaka i skolan och full fart på sikt. Men sådant här tar tid och vi måste låta det få ta tid. Han kanske aldrig kommer att kunna vara i skolan på heltid igen…

Hemmasittare behöver förståelse och en relation fylld av tillit till någon i skolan. Barn är små människor, ungdomar är lite större, men de råkar ut för precis samma saker som vuxna människor. Varför tror vi inte det får liknande konsekvenser och de behöver liknande åtgärder? Vi måste skärpa oss, för varenda hemmasittares skull. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull.

Drottningen känner hur ilska växer inom henne. Pulsen dunkar. Hon är så arg på skolan som bara lagt av. BUP som tar sådan tid på sig. LSS som inte passar Prestationsprinsen. Syrran som inte fattar. Hon är så trött. Hon är så ledsen. Men hon vet att det inte är någon poäng att bli arg. Prestationsprinsen fungerar absolut som sämst när någon hamnar i affekt. Då är han snabbt där också… (vilket skolan missar för ofta, en anledning varför det inte fungerar). Så hon behärskar sig. Men hon får verkligen tänka på hur hon står, hur hon håller händerna (oups hon stod visst med händerna på höfterna), hur hon andas och suckar. Munnen. Ögonbrynen. En så försvinnande liten del av vår kommunikation handlar om ord… Och de här barnen kan fånga känslor i luften bättre än de flesta…

Ilskan är OK, men inte att visa den. Inte att släppa ut den. Inte att sprida den…

Just nu vill hon så mycket, hon försöker så mycket, men ändå går det inget bra.
Hon vet att Prestationsprinsen vill så mycket, försöker så mycket, men ändå går det inte bra.

Ändå kommer tanken ”bit ihop unge”. Egentligen vet hon bättre än att tänka så. Det är ju det hon blir så fantastiskt irriterad  då andra säger, ”han kan om han vill” eller ”han kan om han bara försöker”. Men det är lätt att hamna där, när man vill så mycket och försöker så mycket för att hjälpa sin elev eller sitt barn. Men de kan ju inte!!! Det är ju det som är problemet!!!

Hon suckar. Från botten av hjärtat. Men tyst och osynligt. Att vilja så väl och lägga ner en massa energi, men så hjälper det inte, den älskade (skit-)ungen kanske inte förmår. För att vi inte gör rätt saker eller för att orken tryter av andra skäl… Det finns en förklaring, men det är lika tungt ändå! Båda, eller alla vill…

Idag är det Drottningen som behöver en reträttplats. En nödutgång. Hon går in i tvättstugan, sätter sig på en pall och låter tårarna komma. Ja, forsa faktiskt. Det  är så mycket bättre än att bli arg. Låta hopplösheten rinna ur en i form av tårar… fast ibland, inte ofta,  tar hon istället en strumpa och bara slår och slår mot kaklet, det är bra, för det hörs inte, skadar ingen och strumpan tål det! Och det är effektivt, ilskan bankas ut ur kroppen och in i strumpan. Som hon slänger tillbaka i tvättkorgen sen. Så går hon ut igen och möter situationen och Prestationsprinsen som den positiva, starka och kreativa mamma hon är. Blivit. Tvingats bli… tvingas vara. Hon kan längta efter att få vara arg, svag och ge upp. Men det utrymmet finns inte, inte mer än fem minuter i tvättstugan. Bara att hitta energin som inte finns.

Så om våra känslorna svallar heta och vi vuxna behöver anstränga oss för att kontrollera vår ilska, när det inte ens handlar om våra egna misslyckanden. Hur ska det då inte bubbla i våra älskade ungars kroppar och knoppar?! Och de är redan i sin roll som barn och elev i underläge mot oss vuxna… Tänk på det. Tänk på alla stora och små som kämpar till förtvivlan. Det syns sällan (utanför tvättstugan). För våra älskade Drottningar och ungars skull, ja, för allas skull

Många elever har en för stor eller ökande frånvaro. En del en mycket omfattande!
I september startar vår populära seminarieserie och nätverk om strukturerat närvaroarbete igen i Karlstad och Stockholm. 5 gånger under höstterminen, gästföreläsare, flippat klassrum, tillfälle att gå tillbaka och testa, mycket övningar och diskussioner. Info och anmälan.

Kursledare är Aggie Öhman, med lång erfarenhet av arbete med och utbildning om frånvaro och ökad närvaro. Hon är också bl.a. en av grundarna till Temadagen om problematisk frånvaro (Hemmasittardagen) som dragit fulla hus varje år sen den gick igång 2014, författare till rapporten Skolans tomma stolar och har skrivit flera debattartiklar om skolfrånvaro. 

Hur går det i novembermörkret. En del har det tufft. Kommer inte iväg. Men här ett exempel där det fungerar!

Drottningen är så glad. Prestationsprinsen kommer för sent varje dag till skolan. Det är underbart!! Hon peppar och berömmer Prestationsprinsen, han behöver verbala belöningar.

Hon mailar skolan och berättar hur glad hon är. Att hon hoppas att de förstår hur duktig han är och hur han kämpar. Hon får både mail och telefonsamtal tillbaka att de också är så glada. Hans lärare frågar tillbaka att det är väl längesedan han kom för sent varenda dag. Jodå, Drottningen svarar stolt att det är nog inte sedan i åk 4 som han gick till skolan regelbundet efter lov. De flesta åren har lov istället varit starten på en ny hemmasittarperiod och skolvägran! Nu går han i åk 9, så det är ett par år sedan.

Ja, man kan glädjas åt olika saker. När det är jobbiga perioder för Prestationsprinsar, med eller utan diagnoser som asperger och autism, eller släng av, gäller det att alla förstår att kraven måste sänkas. Att beröm måste ges. Här är en skola som är klok och kan, som förstår och förmår. Inget tjafs om att han kommer sent varenda dag. Det är en bisak. Att han tar sig till skolan är en prestation utan like. Ett underbart exempel på vad det innebär att vara Prestationsprins. Att leverera fantastiska prestationer, som tyvärr inte alltid alla förstår hur fantastiska de är.

I många skolor hade man fixerat sig, och klagat, på den slappa, omotiverade killen i sin  antipluggkultur, som dräller in en kvart för sent varje dag. Och det knäcker en prestationsprins till att istället slippa skiten genom att stanna hemma…

Heja alla prestationsprinsar och deras vardagshjältar till lärare som förstår och förmår! För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Alla är olika. Alla reagerar olika. Alla får kaos inombords av olika saker och i olika grad. Vi hamnar på olika affektnivåer, känslonivåer. Och det tar sig helt olika uttryck… Därför kanske man ska kalla det olika saker när man talar om det. För att vi lättare ska känna igen vad det är som händer framför ögonen på oss.

Ingen blir utagerande eller somnar mitt på en lektion utan anledning. Situationen har blivit övermäktig. Den totala frustrationen och uppgivenheten har tagit över. Man har förlorat kontrollen… Då är det förstås något som orsakar det. Kanske du. Kanske jag. Hur vi runt omkring agerat, forcerat, stimulerat, utmanat, underlättat, uppmuntrat eller berört, fysiskt eller mentalt…

En grundregel är att bara backa. Låt eleven/barnet/ungdomen hitta tillbaka, lugna sig, återfå kontrollen. Det är inte då du ska bli fysisk, förmana, skälla ut, tvinga. För då kan den lugnaste person i världen nita till dig. Det kan finnas många anledningar till att dessa situationer uppstår och hur man kan hantera dem, låg-affektivt bemötande är att rekommendera.

Det gäller att kartlägga vad orsakar dessa övermäktiga situationer. Vad kan vi göra annorlunda så att elever, barnet, ungdomen, kollegan blir så dränerad på energi?

Vi missar ofta att energitjuven beror på en övermäktig situation som vi vuxna ansvarar för. Då blir det väldigt fel om vi straffar eller blir arga (!). Vi agerar ofta felaktigt. Det gäller att känna igen när det händer. Så här kan energitjuvar ta sig uttryck:

Härdsmälta

Det tar bara stopp och slut. Personen blir bara stående. Kan vara i ett gathörn, inte gå in från rasten, bli sittande trots lektionen är slut, kommer inte ur sängen, soffan… vägrar gå ut genom dörren. Det handlar inte om trots!

Raseriattack

Eftersom situationen har blivit övermäktig och personen har förlorat kontrollen, känns allt hotfullt. Vilket närmande som än kommer så upplevs det som en attack. Vänliga ord upplevs som förmaningar, skäll som hot, fysisk kontakt som ett slag. alla vill en illa. Då blir man förstås arg, vem vill bli attackerad och slagen då man förlorat kontrollen!?

Panik och oro

Fsonerna blir istället allt läskigt, farligt, potentiell risk till att förvärra situationen. Eftersom hjärnan inte fungerar utan låst sig finns det ingen gräns för hur orolig, panikslagen, ångestfylld personen kan bli. Och eftersom personen just då inte har kontroll, hjälper det inte att påpeka att vi ska bara gå på teater, Cilla ville inget illa, Mormor ville bara bjuda på något gott… logik biter inte på oro utom kontroll!

Explosion

Alla sinnen är inte bara stimulerade till max, utan förbi maxgränsen, förbi det som går att hantera. Personen förlorar förstås kontrollen och exploderar i ilska, gråt, slag, svärande eller bara springer iväg. Eller river, har sönder saker. Det måste bara ut ur kroppen så det blir lagom mycket kvar som går att hantera!

Implosion

Här är också alla sinnen stimulerade mer än de kan hantera. Men här stänger hjärnan av allt. Det går inte att göra något. Inte tala, inte gå, inte kommunicera, inte ens röra sig kanske. Det finns inte en enda uns energi till något kvar.

Fniss-attack

Har ingen kontroll på situationen längre, precis som fallen ovan. Kanske skäms man över att hamna i en övermäktig situation, eftersom de flesta andra i klassen, kön, fullspäckade bussen, illaluktande skolduschen… klarar av den. Många som skäms eller är generade börjar småskratta, kanske fnissa.

Elak-attack

Attack är bästa försvar, det har vi alla hört. Är nog inte vidare sant. Men precis som vid det jag kallar raseri-attack ovan, upplever den här personen allt, framförallt alla personer runt omkring som, kanske inte hotfulla, men elaka. Det är ju på grund av dem som situationen uppstått. Och personen i fråga förstår inte att det inte är med uppsåt, utan tror att de vill hen illa. Alltså ganska naturligt att svara med samma mynt!

Gråt

Ja, det är väl så vi är mest vana att barn reagerar när situationen är hopplös eller övermäktig. När någon gråter hotar de oss inte, så det har vi som föräldrar, lärare, tränare, medresenärer, grannar, mostrar… enklast att hantera. Det funkar ofta att trösta, uppmuntra och om man får, hålla om personen. Vi runt omkring har kontrollen. Det gillar vi…

Det finns många fler, men min poäng är att vi måste förstå hur fantastiskt olika barn, unga, ja, alla reagerar och visar hur de mår!

Tyvärr är det de barnen som börjar gråta i de här situationerna som oftast får mest förstående behandling. Det är sorgligt, för alla dessa sätt att reagera på övermäktiga situationer bygger på att man förlorat kontrollen och behöver förståelse och hjälp. Synd minst sagt att den ena blir kramad och tröstad, den andra utskälld och kanske straffad med kvarsittning och en tredje fasthållen… när de egentligen behöver samma sak av oss runt omkring.

Vi måste lära oss att känna igen alla olika situationer då det behövs förståelse och hjälp. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Den här Prestationsprinsen är 10 år. Han har börjat i 4:an i höst och tycker att det är ganska så jobbigt med allt nytt. Men han biter ihop och försöker.

Prestationsprinsen tycker det är konstigt att inte magister Per talar om vad de ska göra. Han kan säga saker som att nu är det eget arbete, materialet ligger borta i hyllan. Eller tänk nu på att skynda er att byta om så att ni kommer i tid efter gympan. Men det tar väl den tid det tar att klä sig? Ska man hoppa över byxorna eller vad menar han. Och hur ska man veta när nästa lektion börjar? Dessutom är det flera nya kamrater i klassen och han tycker fortfarande att det är jobbigt att förstå dem. Sina gamla kamrater vet han liksom hur de fungerar.

Nu är det dessutom november. Då ska allt vara lite roligare. Men vadå roligare?Det är mörkt då han går till skolan, ibland mörkt då han går hem från fritids. Och det är mycket nytt nu i fyran. Många i fritidsgruppen.  Det är ju inte roligt att göra saker man aldrig gjort förut. Och att helt plötsligt vara med killar från en annan klass eller med en lärare man aldrig träffat.

Allt detta och lite till resulterar i att han är helt slut efter skolan. Han bara dimper ner i soffan framför TV:n eller vid datorn och där blir han sittande… Slutkörd av att försöka vara duktig och sin vilja att lyckas. Inte blir det bättre av att han ibland inte klarar av att planera och få gjort det egna arbetet, inte kommer i tid efter gympan, blir stående på idrottsplatsen, får lite panik eller spring i benen på teatern eller hamnar i problem med någon ny kamrat… Då är han dessutom ledsen. Även om mamma, pappa och lillsyrran mest märker det som ett fruktansvärt humör!

Det blir också svårt på morgnarna. Men Magister Per har också sagt att nu går de i fyran. Då måste man lära sig att komma i tid. Men Prestationsprinsen har så svårt på morgonen. Han är stressad eftersom skolan i sig stressar på grund av allt det här.  Och dessutom vill han att det ska vara som det alltid är, annars måste han liksom börja om eller i alla fall hitta tillbaka till den vanliga ordningen och då är det jättejobbigt! (Struktur och förutsägbarhet)

Drottningen visste inte riktigt hur hon skulle stötta Prestationsprinsen. De försökte att hjälpa honom att följa samma rutin varje dag. Att göra samma sak i samma ordning. Först toa, sen kläderna, sen äta (samma sak i långa perioder), borsta tänder och kamma sig, kolla väskan och att allt är med (Drottningen eller Pappa hjälper) och så iväg. Oftast följer Drottningen eller Pappa Prestationsprinsen.

Men det räcker att en sak går fel så blir det så tokigt. Om lillasyster är på toa, eller om hans flingor är slut eller om kläderna är fel… då kan det blir sammanbrott av alltihop! Och då kommer han lätt för sent. Och att komma för sent är super-stressande. Eftersom Per sagt att nu går vi i fyran och kan komma i tid!

Men så kom de på ett sätt att få det att fungera bättre. Ett schema. På Prestationsprinsens whiteboard sitter små lappar med varje steg i morgonrutinen. Bredvid är det ritat ett klockslag. Klockslaget är en klocka. Inte 7.05. Det blir lättare att förstå att morgonen inte är en katastrof då lillsyrran är på toan. Då byter bara Drottningen, eller om det är en bra dag Prestationsprinsen själv, plats på toa-lappen och ”klä på sig”-lappen. Drottningen har gjort lite typiska-schemabrytande-aktiviteter-lappar också. Så Prestationsprinsen kan förbereda sig på vad det innebär (buss, idrottsplats, teater, matsäck…) Han har lättare att förstå instruktioner visuellt än muntligt. Det är både schemat,klockan och lappar som kan byta plats bra exempel på.

Sen talade Drottningen och pappa med Magister Per om morgonstressen hemma, Prestationsprinsens vilja att lyckas i skolan och leva upp till Pers uppmaning att vara stor och komma i tid. Magister Per förstod precis. Han och Prestationsprinsen har nu en överenskommelse att sådär en 10 minuter är OK att komma sent ibland. Och när han påminner klassen om vikten att komma i tid. Då tittar han lite hemligt och nickar utan att de knappt märks till Prestationsprinsen. Men han ser nicken. För det är deras hemliga signal att nu säger jag något till klassen som du och jag har en specialare kring. Nu i november har de lite specialare kring kommande utflykter också.

Gissa vad? Med schemat, specialare och den hemliga överenskommelsen så kommer Prestationsprinsen allt mer sällan för sent… Till detta behövs inga extra resurser. Det behövs en förtroendefull relation, förståelse, kunskap och respekt. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull.

Drottningen har upptäckt att rutiner är ett bra sätt att få in struktur och förutsägbarhet. Då vet Prestationsprinsen vad som ska hända så strukturen och förutsägbarheten kommer gratis. Dessutom blir rutinen en vana så det blir inte så mycket tjafs om det är något mindre skoj, som att duscha eller plocka i ordning på rummet.

Det är extra viktigt så här efter lov. För hur man än kämpar så tappar man ofta strukturen då. Så nu gäller det att hitta tillbaka till vanor som får vardagen att fungera på ett bra eller någorlunda eller mindre katastrofalt sätt…

Morgon och kvällsrutiner – Samma ordning varje kväll och morgon, dvs gå upp till badrummet, gå på toa, borsta tänder, ta på pyjamas, läsa lite… Då räcker det för Drottningen att få Prestationsprinsen uppför trappan, sen går läggningen på rutin. I bästa fall …

Hygien – Prestationsprinsen gillar inte att duscha, men man behöver inte duscha varje dag! Drottningen har bestämt att det ska duschas på onsdag kväll och lördag morgon.

Fasta, bestämda platser – Prestationsprinsen sitter alltid på samma plats vid matbordet, i TV-soffan och i bilen. Det fungerar av bara farten och inget tjafs.

Veckodagsrutiner – De gör samma roliga saker varje söndag. Det är en jobbig dag som innebär att i morgon börjar vardagen. Prestationsprinsen älskar kött, på söndagar äter de alltid kött och potatis, sen kan det vara en stek, en bit fläskfilé eller lammkotletter, men alltid något som Prestationsprinsen tycker om.  Förut brukade de se på film tillsammans efter duschen, men det blev bara tjafs och tjat. Så nu låter Drottningen helt enkelt Prestationsprinsen frossa i dataspel. Efter den obligatoriska stunden ute och halvtimman på roddmaskinen framför TV:n.

Tisdag är den datafria dagen (då läser Drottningen högt, de ser på film, lagar mat eller ritar tillsammans).

Onsdagsfrukost är alltid pannkakor, då vet Prestationsprinsen att halva veckan gått. Fredagsmiddagen föregås alltid av en liten drink, ett glas läsk och en liten skål snacks var till Prestationsprinsen och hans syskon (då blir det inget kiv) och tydligt att helgen börjat!

Och de har bestämt dagar för att sortera tvätten, bädda sängen, städa rummet, hjälpa till att duka och motionera. Var sak på sin dag. Var sak på en dag då det är extra lämpligt!

Skippa söndags-komma-igång-inför veckan – Mitt mycket bestämda råd till föräldrar till barn med söndagsångest är att skippa det här klassiska med familjeutflykt eller släktmiddag, plocka i ordning sitt rum, lägga in tvätt och bad eller dusch på söndagar om ditt barn tycker det är jobbigt. Det där är vuxentänk, att få ordning inför veckan… För ungarna är det nog jobbigt att förbereda sig mentalt för måndagen. 

Schema/Kalender – Drottningen har satt upp en kalender vid matbordet. En stor. Där syns tydligt allt som kommer att hända. Speciell färg på det som rör Prestationsprinsen, inte bara text, färgkodade aktiviter och bilder. Det räcker för Prestationsprinsen en del behöver tydligare schema för varje dag, kanske varje aktivitet.

Tänk efter… har vi inte alla lite behov av en viss struktur. För att markera förändringar och när vi gör vad tillsammans. Går inte detta igen i våra svenska traditioner och dina egna vardagsrutiner? Tjugondagknut för att avsluta julen, valborg för att möta våren, skolavslutning för att markera sommarlovets början osv. Och hur gör du själv? Speciell dag avsatt för träningen? För städningen? Fredagsfika med avdelningen? Vin på lördagar? Pizza eller annan färdigmat på söndagar?

Rutiner och struktur underlättar för många och stör väldigt få! För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Straff är inget bra sätt att förändra någons beteende. Man måste försöka förstå varför det oönskade beteendet uppstår och ta på sig största möjliga ansvar som vuxen att försöka förändra det med positiva insatser. Och det är speciellt viktigt i skolan!

Kanske eleven inte förstår varför den gjorde fel eller inte kan hantera något som gör att den gör ”fel”. Då hjälper vi inte till genom att tala om att nu gjorde du så fel så att du får kvarsittning… Eleven har fattat att det var fel, behöver hjälp att hantera situationen annorlunda istället.

Eller så ser barnet eller ungdomen straffet det som ett pris. Är det värt att betala böter de få gånger jag åker fast för fortkörning med moppen, eller avgift vid biljettkontrollen, eller att sitta kvar efter skolan mot att lämna skolgården… (känner du igen dig?)

Eller så föder det bara irritation och hämndbegär. Man blir bara mer övertygad om att skolan inte är något för en själv då man åker ut i korridoren för att man bad kompisen om hjälp efter att läraren inte kommit på en kvart när man kört fast… Eller får en timmas kvarsittning för att maten smaka pest och tallrikarna var dåligt diskade i matsalen, så man gick till affären och köpte en youghurt eller kanske mer realistiskt godis! Eller även om man gjort något riktigt dumt, så tycker man att skolan är ännu dummare tillbaka!

Ett exempel jag funderat kring:

För något år sedan så ansåg Skolinspektionen att Söndrebalgs skola i Hjärnarp inte ska straffa eleverna med kvarsittning. ( Skrevs kort om i flera tidningar tex Helsingborgs Dagblad, Göteborgs Posten, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) Rektorn säger att det är för att stoppa eleverna från att gå och köpa godis. Ingen tidning lägger till en egen rad eller tanke. Men Sveriges Radio tar med lite mer som gör det en aning intressant. Bland annat att Skolinspektionen tycker att elever i åk7-åk9, för vilka straffet gäller, kanske är mogna att röra sig fritt även utanför skolgården…

Jag tänker, kan det finnas en orsak till beteendet. Hur är maten? Hur är miljön i matsalen? Hur dags äter de lunch i förhållande till hur länge de ska vara i skolan? Finns det något att göra för den åldersgruppen på skolgården eller i skolan på rasten?

Framförallt undrar jag har någon frågat eleverna med respekt om varför de går iväg?
För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull…

I de flesta skolor finns det ordningsregler. Det handlar om att behandla varandra schysst, att följa regler, inte störa och bråka, ibland om hur man använder kepsar, jackor och mobiler, om hur man ska uppföra sig för en fungerande arbetsmiljö …

Ibland finns det inte bara skyldigheter för eleven utan också rättigheter. Till exempel att jag har rätt till en dator och jag är skyldig att ta hand om och inte förstöra skolans saker.

Det finns många regler ute i skolorna som jag ställer mig frågande till, Men det här inlägget ska handla om tips och tankar kring konsekvenserna av att inte följa reglerna.

De brukar likna något sådant här:

1. Samtal med eleven eller eleverna av någon vuxen på skolan
2. Om du bryter mot reglerna flera gånger kontaktar personalen dina vårdnadshavare
3. Samtal med rektor
4. Om du fortfarande bryter mot reglerna bestämmer rektor/personal och vårdnadshavare gemensamt hur vi går vidare
5. Elevhälsoteamet kopplas in/elevvårdskonferens
6. Skolpliktsanmälan

Här kan man ju säga att det här handlar om vem och vilka som ska samtala. I bästa fall kommer ett vad med, men då handlar det tyvärr oftast om hur straffet ser ut: beslagtar din mobil, kvarsittning, utvisas ur klassrummet, avstängning, flyttas till annan skola… Som jag brukar tala om när det gäller kommunikation så är det bra att svara på så många av frågeorden som möjligt dvs. vem, vilka, var, när, hur, varför. Förmodligen undrar nog en hel del elever varför man till exempel får tala med någon vuxen i skolan, skolan ringer mamma eller samtala med rektorn och vad som kommer att ske i det mötet.

• För att tala om hur fel det var? Det vet nog eleven redan.
• För att straffa någon? Skrämmer kanske några, men om det ligger missförstånd eller en bristande förmåga bakom att eleven bröt mot regeln, så hjälper inga straff!
• För att de ska ta i hand och säga förlåt? Fast en av dem kanske betett sig som ett ….
• För att vi vuxna i skolan vill förstå vad som hänt och hjälpa till så det inte händer igen? Förhoppningsvis!!

Så för att samtalen ska ha en mening så måste det ju finnas ett syfte med mötet. Det ska stå! Så till exempel skulle konsekvensen hellre formuleras:

1. Du får chans att berätta för någon vuxen i skolan (vem) vad som hänt (vad) och varför du bröt mot regeln. Vi tittar gemensamt (vilka) på om vi kan hjälpa dig på något sätt eller förändra något i skolsituationen så det inte händer igen (vem=vuxna har ansvar för att vad ändras).
2. Om du har fortsatta problem med att följa reglerna så tar vi (vem) dina föräldrar (vem)till hjälp. Kanske kan vi vuxna gemensamt… (varför)

Men det allra viktigaste. Om vi inte tänkt hjälpa eleven vidare, om vi inte tänker ha ett respektfullt möte och en uppriktig vilja att förstå vad som hänt. Då ska vi skriva som vi alltid gjort! Vi kan inte bara skriva på ett papper, då blir det dubbelt så fel! Det här handlar om mer än kommunikation. Det handlar om ett inkluderande förhållningssätt som måste vara en del av skolans värdegrund.

Och inga möten där en ensam elev möter flera från skolan. Inte schysst. Då ska eleven ha med sig någon vuxen på sin sida, förälder eller vuxen i skolan som eleven valt.

Och glöm inte, enligt FN:s barnkonvention så har varje barn rätt att uttrycka sin mening och höras i alla frågor som rör henne/honom. Barnets åsikt ska beaktas i förhållande till barnets ålder och mognad. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Idag är jag mycket stolt över att presentera en gästbloggare. Texten har också funnits som insändare i Göteborgs Posten. Det spelar ingen roll vad min gästbloggare heter. För det finns så många som känner precis samma frustration. Och så många som bör ta till sig hans kloka ord. Det är budskapet som är det viktiga, inte vem denna pappa är.

Om jag var lärare och hade en elev som riskerade att bli eller redan blivit hemmasittare skulle jag omedelbart kräva hjälp i och utanför skolan. Omedelbart, utan prestige!

Om jag var rektor skulle jag börja varje dag med att fråga mig själv:

– Vad kan jag göra för de här eleverna? Finns stöd inom skolan? Behövs hjälp utifrån? Från kommunens samlade kompetens? BUP? Habilitering? Någon annan?

Om jag var områdeschef skulle jag fråga mina rektorer minst varje vecka

– Hur kan jag stötta er i arbetet med de här eleverna? Vad gör ni? Arbetar ni efter de senaste rönen?

Om jag var sektorchef skulle jag ställa frågan minst varannan vecka, hur många hemmasittare finns i min stadsdel? Vad gör vi? Hur kan vi få in den bästa kompetensen så vi bryter det här snabbt? Jag skulle tala om läget för stadsdelsdirektör och politiker, vare sig de frågade eller ej.

Om jag var politiker med ansvar för skolan (stadsdels, kommun och riksnivå!) skulle jag fråga minst en gång i månaden, hur många barn, hur många unga människor är det som riskerar att bli utslagna för livet? Vad görs för varje enskilt barn och behövs någon mer hjälp?

Min son har varit hemma i flera år och jag undrar, varför gör man inte så?

Förtvivlad pappa