I de flesta skolor finns det ordningsregler. Det handlar om att behandla varandra schysst, att följa regler, inte störa och bråka, ibland om hur man använder kepsar, jackor och mobiler, om hur man ska uppföra sig för en fungerande arbetsmiljö …

Ibland finns det inte bara skyldigheter för eleven utan också rättigheter. Till exempel att jag har rätt till en dator och jag är skyldig att ta hand om och inte förstöra skolans saker.

Det finns många regler ute i skolorna som jag ställer mig frågande till, Men det här inlägget ska handla om tips och tankar kring konsekvenserna av att inte följa reglerna.

De brukar likna något sådant här:

1. Samtal med eleven eller eleverna av någon vuxen på skolan
2. Om du bryter mot reglerna flera gånger kontaktar personalen dina vårdnadshavare
3. Samtal med rektor
4. Om du fortfarande bryter mot reglerna bestämmer rektor/personal och vårdnadshavare gemensamt hur vi går vidare
5. Elevhälsoteamet kopplas in/elevvårdskonferens
6. Skolpliktsanmälan

Här kan man ju säga att det här handlar om vem och vilka som ska samtala. I bästa fall kommer ett vad med, men då handlar det tyvärr oftast om hur straffet ser ut: beslagtar din mobil, kvarsittning, utvisas ur klassrummet, avstängning, flyttas till annan skola… Som jag brukar tala om när det gäller kommunikation så är det bra att svara på så många av frågeorden som möjligt dvs. vem, vilka, var, när, hur, varför. Förmodligen undrar nog en hel del elever varför man till exempel får tala med någon vuxen i skolan, skolan ringer mamma eller samtala med rektorn och vad som kommer att ske i det mötet.

• För att tala om hur fel det var? Det vet nog eleven redan.
• För att straffa någon? Skrämmer kanske några, men om det ligger missförstånd eller en bristande förmåga bakom att eleven bröt mot regeln, så hjälper inga straff!
• För att de ska ta i hand och säga förlåt? Fast en av dem kanske betett sig som ett ….
• För att vi vuxna i skolan vill förstå vad som hänt och hjälpa till så det inte händer igen? Förhoppningsvis!!

Så för att samtalen ska ha en mening så måste det ju finnas ett syfte med mötet. Det ska stå! Så till exempel skulle konsekvensen hellre formuleras:

1. Du får chans att berätta för någon vuxen i skolan (vem) vad som hänt (vad) och varför du bröt mot regeln. Vi tittar gemensamt (vilka) på om vi kan hjälpa dig på något sätt eller förändra något i skolsituationen så det inte händer igen (vem=vuxna har ansvar för att vad ändras).
2. Om du har fortsatta problem med att följa reglerna så tar vi (vem) dina föräldrar (vem)till hjälp. Kanske kan vi vuxna gemensamt… (varför)

Men det allra viktigaste. Om vi inte tänkt hjälpa eleven vidare, om vi inte tänker ha ett respektfullt möte och en uppriktig vilja att förstå vad som hänt. Då ska vi skriva som vi alltid gjort! Vi kan inte bara skriva på ett papper, då blir det dubbelt så fel! Det här handlar om mer än kommunikation. Det handlar om ett inkluderande förhållningssätt som måste vara en del av skolans värdegrund.

Och inga möten där en ensam elev möter flera från skolan. Inte schysst. Då ska eleven ha med sig någon vuxen på sin sida, förälder eller vuxen i skolan som eleven valt.

Och glöm inte, enligt FN:s barnkonvention så har varje barn rätt att uttrycka sin mening och höras i alla frågor som rör henne/honom. Barnets åsikt ska beaktas i förhållande till barnets ålder och mognad. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Idag är jag mycket stolt över att presentera en gästbloggare. Texten har också funnits som insändare i Göteborgs Posten. Det spelar ingen roll vad min gästbloggare heter. För det finns så många som känner precis samma frustration. Och så många som bör ta till sig hans kloka ord. Det är budskapet som är det viktiga, inte vem denna pappa är.

Om jag var lärare och hade en elev som riskerade att bli eller redan blivit hemmasittare skulle jag omedelbart kräva hjälp i och utanför skolan. Omedelbart, utan prestige!

Om jag var rektor skulle jag börja varje dag med att fråga mig själv:

– Vad kan jag göra för de här eleverna? Finns stöd inom skolan? Behövs hjälp utifrån? Från kommunens samlade kompetens? BUP? Habilitering? Någon annan?

Om jag var områdeschef skulle jag fråga mina rektorer minst varje vecka

– Hur kan jag stötta er i arbetet med de här eleverna? Vad gör ni? Arbetar ni efter de senaste rönen?

Om jag var sektorchef skulle jag ställa frågan minst varannan vecka, hur många hemmasittare finns i min stadsdel? Vad gör vi? Hur kan vi få in den bästa kompetensen så vi bryter det här snabbt? Jag skulle tala om läget för stadsdelsdirektör och politiker, vare sig de frågade eller ej.

Om jag var politiker med ansvar för skolan (stadsdels, kommun och riksnivå!) skulle jag fråga minst en gång i månaden, hur många barn, hur många unga människor är det som riskerar att bli utslagna för livet? Vad görs för varje enskilt barn och behövs någon mer hjälp?

Min son har varit hemma i flera år och jag undrar, varför gör man inte så?

Förtvivlad pappa

I helgen hade jag en twitterdiskussion om konsekvenser av att bryta mot skolans regler. Det fick mig att damma av det här inlägget. För jag funderar mycket på hur och varför många kommuner och skolor är fast i straff och konsekvenstänkande. Konsekvenstrappor gör mig vansinnig eller i alla fall vansinnigt ifrågasättande. Ibland står det bara vem som frågan eskaleras till, börjar med mentor, sen samtal till föräldrar, i värsta fall måste man sedan möte rektorn osv, Jag undrar ”OK, det här är vem eleven kommer att möta, eller vad ni ger skolans personal rätt att göra. Men vad ska de göra?”

Svårt att förstå för en del… Men innan man tar till konsekvenser och straff mot elever, så måste väl vi vuxna ha gjort en rad insatser? Hur problematiskt beteende eleven än har! Och för varje steg i konsekvenstrappan borde ställas allt högre krav på skolan och de verksamheter den förhoppningsvis samarbetar med (kommun, landsting, föräldrar…). Krav på vilket stöd, åtgärder, förändrade angreppssätt, nya metoder och modeller, attitydförändring (hos skolpersonalen), utbildning, expertstöd osv!

De flesta skolor gör förhoppningsvis detta, men inte alla. Men den stora frågan är varför står det inte i anslutning till konsekvenstrapporna vad eleven har rätt till för stöd och åtgärder innan skolan får ta till nästa steg?

Förklara i konsekvenserna gärna vem de ska träffa och eventuellt vad skolan tar till för åtgärder (eller straff…), men det viktigaste är ju vilket stöd eleven får så det inte händer igen och vad som är förhoppningen med skolans möten och åtgärder. För våra älskade ungar skull, ja, för allas skull!

Prestationsprinsen är glad att det är novemberlov. Drottningen också. Men det är inte helt lätt. Vardagens rutiner är borta och det är svårt med all frihet. Friheten och alla möjligheter kan ibland hanteras med tydlighet, belöningar och reträttplatser.

Vare sig man är hemma, i solen eller på storstadssemester behöver det tänkas till har Drottningen lärt sig. Det här lovet är de hemma.

Med oceaner av tid är det lätt att fastna vid data- och TV-spel, facebook. boken, instagram eller bloggar. Svårt att förstå varför man ska lägga sig då man kan sova länge. Det är ju ingen skola. Hur får man till motion i vardagen då?

Prestationsprinsen behöver tydlig struktur och förutsägbarhet även på lovet. Hitta rutiner och stor förutsägbarhet kring överenskomna aktiviteter. Då måste Drottningen visualisera, förklara och få Prestationsprinsen att förstå och acceptera. Och det är inte lätt.

Hon har några knep. Drottningen hittar ett mål med det som ska göras. En nytta eller kanske att någon Prestationsprinsen är fäst vid blir glad.

• En promenad är diffust och meningslös, men att gå för att fika (till ett favvo-fik och sen hem igen) eller handla en god middag (gå till affären och sen hem) är mer begripligt?
• Att baka en god kaka för att åka och hälsa på Farmor och Farfar känns ofta för Prestationsprinsen som typisk ”nu ska de aktivera mig”-idé, men om man resonerar om hur glad Farfar blir, är det mer motiverande.

Så försöker Drottningen med motivationshöjare och belöningar också:

• När vi har handlat skor kan vi ta hamburgerlunch.
• När vi går långa promenaden blir det film eller jag spelar favoritspelet med dig. När vi tar korta tar vi …
• Kommer man i säng i tid får man ta Oboy till frukost… Eller spela data en stund på förmiddagen. Eller …

Och inför aktiviteter som är utmanande kommer de alltid överens om reträttplatser. Eller ”nödsignalerna”. När det blir för mycket, så blir det för mycket. Då måste Prestationsprinsen få gå hem, gå undan eller sin en mentala reträttplats: ta på sig hörlurarna och försvinna…

Inspireras, tänk ut vad du vill kring novemberlovet, vad ditt barn vill och orkar, sätt er och rita upp ett schema, skriv/rita inte bara handla vinterskor, utan få med hamburgaren också. Vare sig ni är hemma, på Gran Canaria eller i London så behövs det. Och du, ett par dagar totalt slappande är de faktiskt värda… och du med! För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull…

I helgen firas det Halloween och Alla helgons dag. Två helt olika högtider. Men vi svenskar sprider ut Halloween lite. Kanske var det utklädningsdag i skolan, kanske firades det redan i veckan. Om man är bjuden på Halloweenfest kan det vara riktigt svårt med utklädning och spökig, ”äcklig” mat.

Att klä ut sig är ingen hit om man har problem med kläder från början. Vill man att allt ska vara mjukt, invant och utan kliande lappar, så kan man ju lätt föreställa sig hur det är att ha en plastmask för ansiktet, syntethår som hänger i ansiktet, hatt eller annorlunda kläder som smiter åt, hänger eller kliar… Men skippa att klä ut er, eller ta svarta mjukisbyxor och en svart tröja och låt ungen vara en läskig natt?

Om man inte gillar konstig mat och med det menar typ gryta (många ingredienser), exotiskt kryddad (och då räknas curry som exotisk), mystisk konsistens (polenta, risotto, gröt…), sa kan man ju lätt föreställa sig hur det är att äta rödmaskspagetti (rödfärgad spagetti), dricka giftig sprite (grön färgad) och kakor som ser ut som rödsprängda ögon… Kan man kanske tänka på det om vi ordnar en fest? Lite vanliga chips och cola i ett hörn?

Dessutom är det mycket folk, trångt, högljutt, varmt, sociala krav (dansa, prata, leka… beroende på ålder). Så varför tror vi att det ska fungera för alla? Varför tror vi att vårt käcka ”det kommer att bli så kuuuul!” tar bort allt detta jobbiga?

En del ska istället på släktaktiviteter, träffa släkten, besöka gravar och åta middag. Börjar med släkten, i varje familj eller släkt finns det lite spänningar och relationer som inte löper smärtfritt.  Och vilka ungar känner av känslor och får dessa speglade rakt in i hjärtat och hjärnan? Just det, våra NPF:isar! Och många andra. Kanske därför svägerskan är så ”jobbig”?

Om man har svårt att hantera känslor och meningen med livet, hur enkelt är det då att hantera gravar och döden? Måste alla följa med till kyrkogården? Nej.

Låt oss hjälpas åt att tänka på att vi alla är olika! En del älskar mycket släkt, vänner, människor… och nya rätter på middagsbordet, men en del gör det inte! En del av oss kan behöva mycket information för förutsägbarhet, ställtid, möjlighet till reträtt, samt lång återhämtningstid. Andra inte…

Så är det åt andra hållet. En del vill mycket. Mer än de förmår. De vill vara med, de vill gå på Halloweenkalas, åka till släkten, men hänger kanske inte riktigt med i det sociala och resonemanget, instruktionerna till hur man ska klä ut sig eller leken! Hjälp till att skapa struktur och förutsägbarhet.Och de som vill mer än de förmår behöver också reträttplatser, för orken kan ta slut abrupt! Eller så klarar man festen eller släktträffen, men behöver sova i två dygn och efter det bara sitta vid datorn i ett till. Ordna då den återhämtningstiden åt dem.

Vi måste försöka låta var och en, stor eller liten, få en fin fest och släktmiddag efter sin förmåga. Man kan behöva gå ifrån och vila. Eller få springa iväg och rasa av sig energin. Vi är alla olika. Vi måste stötta våra barn eller vår fru, eller vem det än må vara, när andra tycker att hon eller han har en trist attityd, tar för stor plats eller är slö. Eller när morfar blir irriterad att inte barnbarnet eller svärsonen sitter fint alla tre rätterna…
För våra älskade ungars skull, ja för allas skull!

Nu är mörkret här och orken tryter för oss alla. För andra är mörkret bara en liten del, orken är slut av andra skäl…

Prestationsprinsen hör mamma komma. Han är redan vaken och tankarna virvlar, men han låtsas sova.

Han vill inte gå upp. Han vill inte gå till skolan, han vill inte helt enkelt. Han har inte velat på länge. Eller snarare han förmår inte. Det spelar ändå ingen roll. Ingen roll alls. Han ville, men det gick inte. Gick bara inte. Bättre att inte gå dit än fucka upp. Så han tänker inte gå upp… tänker inte misslyckas…

Efter sommarlovet kändes det bra. Han kände sig stark och tänkte att den här terminen ska det nog gå.

Men… Ny tyskalärare. Han pratar i oändlighet, skitsnack och uppgifter blandat i oändlighet. Sen lämnar han ut en lapp med sju kilometer lång lista på uppgifter. Hur fan ska man veta när man ska lyssna? Och hur fan ska man fatta och orka alla uppgifter! Och gubbdjäveln låter inte mig använda datorn fast Mimmi (specialpedagogen) sagt så. Ahhhhh!!!!

Svenska fröken lika hopplös. Så tråkig och …. Hon har nog aldrig gjort eller sett något av det han och kompisarna tittar på, gör och spelar. Ingenting.

Och historialäraren är så tröttsam. Prestationsprinsen älskade historia förut. Men den här snubben.

Så när man inte fattar eller orkar så blir de sura eller arga. Du måste skärpa dig och göra saker även om du tycker det är tråkigt! Ah men… Det är väl för fan de som ska skärpa sig och göra grejer man fattar och orkar!!!

Så först gick han varje dag till skolan. Sen blev han så himla trött av allt snack, långa otydliga instruktioner och skit han fick vissa dagar att han stannade hemma dagen efter. Men sen tog det längre tid och fler dagar att hitta orken. Så han var hemma ett par tre dagar varje gång. Då började mamma och pappa tala med skolan, skolan med honom, Mimmi var bra, men de andra lärarna fatta ju ändå inte vad hon säger. Så det gör ingen skillnad. Så varför gå dit? Inget funkar ju ändå.

Så nu vägrar han. Han hör mamma – han blundar. Hon försöker. Han blundar. Han vet att hon vet att han inte sover. Han vill, men kan inte. Hon vill, men förstår.

Drottningen går ut ur rummet. Sjukanmäla igen. För sen till jobbet igen. Eller kanske borta från jobbet igen. Ja, hur ska hon göra. Ahhh!!!!

Samma sak tredje året i rad för Prestationsprinsen. Börjar bra ett par, tre veckor. Börjar slira med en dag här och där nästa två, tre veckor. Så flera dagar i veckan. Och så blir det mer och mer och så novemberlov och efter det skolvägran. Drottningen tänker, är det helt enkelt så att det tar två månader att brytas ner av en skola som inte funkar…

Två månade räcker viljan och ambitionen trots skolans bemötande… Sen är de förråden slut.

Hur håller vi förråden fyllda? Hur låter vi bli att tömma? Hur fyller vi på? För våra älskade ungars skull!!

Drottningen sitter och funderar. Hon är faktiskt riktigt frustrerad. Prestationsprinsen har varit förkyld, rejält snorig och hostig. Det var verkligen inget försök att få ta det lite lugnt. Han mådde inte bra. Men nu! Det har gått många dagar…

Han vill absolut inte gå till skolan för det gör lite ont i halsen, ibland, när han sväljer. Ibland! Och han vill inte behöva snyta sig, om det behövs, i skolan. Om! Drottningen påpekar försiktigt att han knappt snutit sig alls sista två dagarna och att han kanske kan gå ut på toan om han behöver det, det blir ju antagligen inte mer än någon enstaka gång!?

Nej, det känns inte bra. Prestationsprinsen ser allvarlig och besvärad ut. Han tycker nog det är bäst att han är hemma. Han blir lite ledsen då Drottningen försöker tålmodigt få honom att ändra sig. Men sen blir det som han vill. Drottningen säger OK och han blir hemma ännu en dag.

Nu sitter Drottningen och funderar på varför. Han är absolut inte mer förkyld än att han skulle kunna gå. Det skulle varenda ”normal” människa göra om de mådde som han. Varför är allt så jobbigt för honom! Men det är ju precis så det är. Varje normalstörd människa skulle gått till skolan eller jobbet.

Men Prestationsprinsen har asperger och är extremt känslig för sinnesintryck. Och många andra är också högsensitiva. Ljud: som röster på avstånd, folks små läten, bilars motorer, hissens start och stoppljud, ventilationens brummande är en belastning. Liksom lukter som vi andra knappt känner: lite instängt, lite för starkt rengöringsmedel, lite matlukt… Beröring: som lappar i kläder, nytvättade stela kläder, strumpor som korvat sig… Ja, ni vet. (Ni känner igen problemet och jag har skrivit om problem med känslosinnet förr för personer med asperger, adhd, autism och andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar)

Så därför är det också så att en aning ont i halsen och en aning snuva är mycket jobbigare för Prestationsprinsen och hans gelikar, med neuropsykiatriska tillstånd, än för oss andra. Det lilla ont i halsen som vi glömmer då jobbet eller skolarbetet tar fart, glömmer inte Prestationsprinsen. Det finns kvar. Det känns, det irriterar och det stör. Den en aning svullna slemhinnan i näsan och det lilla, lilla snoret som vi andra varken känner eller irriteras av, känns och irriterar för fullt!

Hur ska man kunna koncentrera sig på matte eller samhällskunskap då. Och samtidigt vara på topp så man läser av klasskamraterna och uppför sig som andra förväntar sig. och sortera bort allt stökigt i klassrummet så uppgiften blir gjord och …

Nej, när Drottningen tänker efter förstår hon att det behövs några extra dagar. Det är bara så det är. Och det är bara att acceptera och förklara för alla som inte förstår. Så att det blir fler som förstår. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Kom på vår temadag om frånvaro!
3 maj i Stockholm. 350 kr. Läs mer och anmäl er.

Särskilt stöd. Mer. Tidigare. Oftare. Hur ska vi hitta eleverna som inte är som alla andra tidigt. Fler o fler får diagnoser. Mer betyg, mer prov,  för att hitta var man behöver sätta in extra eller särskilt stöd. Krav, krav, krav, krav. Fixa till. Fixa till fixa till. Det är många referenser till Finland där särskilt stöd sätts in tidigt och när det behövs, inget konstigt med det… Eller är det särskilt stöd? Det kanske är de anpassningar som även svenska elever har rätt till… Men sällan får. Vi hoppar ofta på extra anpassningar och åtgärdsprogram direkt. Det går liksom lite för långt. Och utbildningsministern tycker problemet med åtgärdsprogram är byråkratin, inte att de är av urusel kvalitet…

Så går debatten.

Det känns som att man letar symtom, inte orsak. Man skär bort det som är jobbigt, utan att fundera på om det är rätt, men utförs fel eller under fel förutsättningar. Man slänger in mer av de som är orsaken, det vill säga mer av samma sorts undervisning som nu orsakar det stora behovet av särskilt stöd.

Men tänk er en tillverkande industri (kanske inte så bra att jämföra elever med säg bilar, men ändå). Ägarna konstaterar att bilarna har för låg kvalitet. De kan inte det de borde. Då ber man befintlig ledning sätta in mer kontroller och tidigare i tillverkningen för att hitta de bilar som inte lever upp till kraven. Så sätter man in särskilt ”fix” för att kunna sätta tillbaka dem på bandet. Att man sen gör systematiskt fel på flera stationer i tillverkningslinjen gör man inget åt. Man kontrollerar, hittar fel och har en särskild fixare.

Så ser jag mycket av skoldebatten idag. Istället för att konstatera att vår tillverkningsprocess inte fungerar, vi måste bygga på ett annat sätt, så att inte vissa bilar behöver plockas av bandet och ges särskilt fix. Utan att alla, många många fler i alla fall, får vara kvar i den ordinarie verksamheten. Man måste lösa orsaken till problemen!

I klarspråk, se till att den ordinarie undervisningen inkluderar alla, i alla fall många många fler (till exempel NPF:isar och andra med en släng av diagnos). Då behövs inte så många kontroller för att ”fånga” upp de som inte lever upp till kraven. Men gärna uppföljning. Inte heller behövs lika mycket extra anpassningar och särskilt stöd då det är en del av den ordinarie, inkluderande undervisningen i en skola för alla. Läs gärna tidigare inlägg på samma tema. Det behövs lite förändring, för att inkludera många fler!

För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Jag blev verkligen inspirerad och konfunderad av den här videon om unschooling och homeschooling. Själv tror jag på skolan som institution, även om den behöver förändras och utgå mer från individen. Då menar jag egentligen inte bara elevfokus, utan våra grundläggande instinkter, intressen, drifter och behov. Som människor.

Idag skulle jag säga att skolan utgår från samhällets behov. Vad behöver en fungerande svensk kunna och veta… och för att ta till sig det ska eleven vara så som vi anser att ett normalt barn eller ungdom ska vara…

Så kan vi ju inte ha det! För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=2T4mC53vuPs&w=600&h=360]

Drottningen svänger in med bilen framför skolan. Hon ler o blir varm i hjärtat. Inte av höstsolen.

Nej, av att Prestationsprinsen står nonchalant lutad mot en mur, med musik i öronen och släntrar fram till bilen då han ser henne. Med ett leende.

I snart fem år har de kört sin prins till och från en skola i en annan kommun som fått honom från hemmasittare till i stort sett ”normal” skolgång. Eftersom de nekats skolskjuts av sin kommun trots läkarintyg …

I början fick hon också följa honom in och ur skolan. Det var så svårt att gå dit och så oroligt att gå ut ifall Drottningen var sen. Oförutsägbarheten på vad som teoretiskt skulle kunna hända på dessa få minuter var för stor…. Sen har de övergått till sms då hon är på plats utanför.

Så det blir en varm och underbar glädje bara av för första gången på många år hämta sin kille utanför skolan.

Det är lätt att fastna i det som inte fungerar. Men föräldrar till barn med autismspektrumtillstånd, som ADHD och Aspergers, får många tillfällen att glädjas. Om de bara har förmågan att se dem. För våra underbara ungars skull, ja, för allas skull! Och för deras kämpande föräldrar!