Detta inlägg bygger på flera berättelser från livslevande föräldrar…

Prestationsprinsen har totalt kaos i skolan. Ingen tydligen diagnos, men koncentrationssvårigheter och lässvårigheter. Och kanske lite omogen… Ingenting fungerade, Prestationsprinsen var frustrerad och förtvivlad, skolan var helt oförstående, mestadels pga bristande kompetens, och förstod inte sitt ansvar. Drottningen var totalt uppgiven i själen, men full av handlingskraft. Den kom från en speciell reservkraft, som bara föräldrar, särskilt till prestationsprinsar har….

Mycket möten blev det. Möten med mentor, elevhälsan och andra skolmöten, och det hade varit många, hölls på skoltid. Lärarna hade ingen möjlighet eller skyldighet att arbeta sena eftermiddagar eller kvällar på den här skolan och inte heller rektorn tydligen… Så det förutsattes att Drottningen och hennes man kunde ta ledigt från sina jobb, det var ju inte bara möten med skola utan även t.ex. BUP och kommun. De hade också några nätverksmöten då alla var med, med det blev mest att alla tyckte någon annan skulle göra något.

Specialpedagogen kämpade faktiskt på. Men hade inte mandat att ”lägga sig i” de övriga lärarnas pedagogik. Tyvärr upprättade hon åtgärdsprogram på ett sätt som var långt ifrån de riktlinjer Skolverket ger. Flera sidor om Prestationsprinsens brister, inget om skolans brister i att ge lösningar till hans behov, deras felbedömningar eller begränsningar; några otydliga åtgärder av typen ”tydligare information”, men inget, inget, inget om hur, när, ansvarig för eller uppföljning.

Rektorn ville bli av med Prestationsprinsen och kom med förslag om särskola och allt möjligt befängt. Hon ledde mötena utan kunskap om vare sig Prestationsprinsen eller skollagen, än mindre om fördelarna med en strukturerad agenda. Alltså blev det ingen uppföljning av föregående mötes beslutade åtgärder… Än mindre av åtgärdsprogrammen.

En dag var måttet rågat. Drottningen upptäcker att mentorn, några andra pedagoger, specialpedagogen och rektorn sitter med varsin kopia på Prestationsprinsens läkarutlåtande! Enligt skolverkets riktlinjer gäller sträng sekretess för denna sorts dokument.

Drottningens redan belastade och sorgsna hjärta slog ett par extra och kraftiga slag. Hjärnan tänkte faktiskt ” men va faan”, men hon sa ingenting. Hon insåg att hon skulle bemötas av totalt oförstående.

Sen sa mentorn på fullt allvar att hon kunde minsann inte kunde hålla på att anpassa uppgifter och information för en elev, bara för att han behövde tydligare och mer skriftliga instruktioner. Hon kände tydligen inte till det här med extra anpassningar och särskilt stöd.

Musikfröken tyckte att det där med lite extra stöd, t.ex. fasta platser, genomgång av lektionen, avslutning med summering och några ord om kommande lektioner inte var något som fungerar i kreativa ämnen. Det kunde hon inte ordna…

De fortsatte mötet, som låg kl 13 en fredagseftermiddag och sluttiden var satt till 14.30. Diskussionen var i full fart då (det dåligt planerade) mötet skulle sluta. Föräldrarna förutsatte att åtgärderna skulle diskuteras klart och beslutas, Prestationsprinsen och deras liv var trots allt ett enda stort kaos pga skolan. Men icke. Rektorn var tvungen att sluta.

Drottningen och hennes man, allvarligt desillusionerade av ytterligare ett dåligt möte, tog ändå sällskap med rektorn ut från skolan. De småpratade. Rektorn berättade glatt att nu skulle hon i väg på vinmässan…

Det blev för mycket. Droppen. Vindroppen. Vinet var alltså viktigare än en av hennes elevers skolgång och psykiska hälsa. Drottningen bestämde sig för att ta en ordentlig funderare på om det kanske var dags att anmäla skolan. Men det är en annan historia och ett annat inlägg.

Hoppas att du inte känner igen dig i denna berättelse, det finns många föräldrar som gör det tyvärr. Så vi hoppas att en och annan inom skolan gör det också. Så att vi tillsammans kan ändra på det.
För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

En tanke apropå åtgärdsprogram. Jag har sett så många åtgärdsprogram som börjar med en lång bakgrund med redogörelse av elevens skolhistoria, eventuell sjukdomshistoria, problembeteenden och jag vet inte vad, kanske familjeförhållanden. En hel del som faktiskt är sekretessbelagt egentligen! Vi måste tänka på att åtgärdsprogram är offentlig handling.

Det börjar ofta med väldigt mycket om vad som är ”fel” på eleven, men väldigt lite om vad som gjorts fel från skolans sida så att de problem och/eller problembeteenden uppstått som förorsakat åtgärdsprogrammet…

En av de bästa åtgärdsprogram jag sett, vad beträffar bakgrunden till varför man satt in ett åtgärdsprogram är:

”NN:s rätt till utbildning riskeras på grund av den höga frånvaron.”

Väldigt kort och koncist om vad som är problemet angående barnet. Sen kom man rakt in på vad som inte fungerade i skolsituationen och så vidare.

Vad skriver ni i bakgrund på er skola? Hur gör de på ditt barns skola?

Bara undrar, för våra älskade ungars skull… ja, för allas skull!

Åtgärdsprogram. Ja, det debatteras hett just nu. För mycket administration? Eller blir det jobbigt för att vi arbetar fel med det, fel innehåll och en massa oväsentligt? Har vi rätt stöd? Mallar, checklistor, återvinning av åtgärder… Här är ett inlägg som publicerats tidigare med förhoppningsvis lite användbara tips, länkar och fakta.

Skolinspektionen konstaterar gång på gång att åtgärdsprogrammen och det särskilda stödet brister, det har inte fokus på den enskildes behov, men fokuserar ändå för mycket på fel hos den enskilde eleven och för lite på vad skolan kan göra bättre. Och det slarvas ofta med tidplan och vem som är ansvarig. Och sällan sker någon uppföljning och utvärdering…
Jag har sett så många åtgärdsprogram som börjar med långa redogörelser av elevens skolhistoria, eventuell sjukdomshistoria, problembeteenden och jag vet inte vad.

Men ganska lite om orsakerna till de problem och/eller problembeteenden som förorsakat åtgärdsprogrammet… Orsaken till att det uppstår problem i mötet mellan elev och skola. För det är ju skolan som måste hitta stöd och hjälpmedel för eleven, samt anpassa till elevens förutsättningar. Aldrig eleven till skolans. I Skolverkets allmänna råd om arbetet med åtgärdsprogram står det:

”skolmiljön där eleven ingår i har betydelse för deras behov av särskilt stöd”

En inkluderande, strukturerad och förutsägbar miljö minskar behovet av särskilt stöd…

Några tips på saker att tänka på:

Ta med eleven – glöm inte att tala med eleven. De vet ofta precis vad det är som inte fungerar. De har inte alltid lätt att uttrycka det. Men om någon de har förtroende för tar sig tid att sitta ner i lugn och ro brukar det komma. Här grå det alltför ofta prestige i saken. Om mentorn inte klickar med eleven så är det så. Har eleven lätt för att tala med en lärare han eller hon inte har, men som brukar småprata med på bussen. Då är det kanske den läraren som ska ta samtalet! Har skolsituationen blivit ohållbar, kanske vi har en hemmasittare, då har ofta eleven tappat förtroendet för skolan och kanske till och med vuxna i allmänhet. Då är det svårt. Om föräldrarna har en bra relation med sitt barn, så gå genom dem. Utan prestige och med stor respekt för deras kunskap om sitt barn.

Ta inte med eleven – I stora möten är det oftast bra att eleven inte är med. Sitta där och vara ett objekt i form av ett problem som ska lösas, ensam bland alla vuxna, är oftast ingen särskilt inspirerande miljö …

Stora möten – ibland behövs många deltagare för att nå optimal samverkan mellan alla som är med och försöker hjälpa eleven till en bättre skolsituation: rektor, mentor, specialpedagog, elevhälsa, föräldrar, vården t.ex. BUP, kommunen t.ex elevstöd eller socialen, kanske ännu fler.

Små möten – för att få eleven delaktig kan det ofta vara bra att ha små möten. Eleven och någon som den litar och har förtroende för kanske mentor, kanske bara en lärare som fått till en bra relation, kanske någon på BUP, ja vem som helst som ingår i teamet runt honom eller henne. Med eller utan förälder. En del barn och ungdomar har en bra relation till sina föräldrar och känner en enorm trygghet att ha med någon av dem i sådana här känsliga möten. Ha ett sådant möte inför större möten och efter. För att få input från eleven själv innan och för att ge feedback och info efteråt. Visualisera.

Föräldrar/Vårdnadshavare – chansen att lyckas ökar astronomiskt om det finns en bra och konstruktiv relation mellan hem och skola. Det ligger ett tungt ansvar på skolan att se till att detta fungerar. Det är föräldrarna som oftast känner sitt barn bäst. De har god koll på vad som fungerar och inte fungerar, och framförallt bra tips om hur man får det att fungera. I Skolverkets allmänna råd står det ” Skola och hem har båda ett ansvar att för denna relation, men skolan har det yttersta ansvaret att verka för ett sådant samarbete.”  Jobba i nära kontakt med elev och vårdnadshavare för att sStäm regelbundet av med hemmet hur insatserna motsvarar förväntningar och elevens behov.

Sekretess – Vi vill ju att många i skolan ska ta del av åtgärdsprogrammet och då måste man tänka till på vad man skriver om eleven och elevens familj. Skilj på utredning och åtgärdsprogram.

Utredningar – Skolan, genom rektorn är skyldig att skyndsamt utreda om behov till särskilt stöd finns. Skolan får inte avvakta med sin pedagogiska utredning i väntan på annan utredning, till exempel medicinsk eller neuropsykiatrisk utredning. Håll isär utredning och åtgärdsprogram.

Tydligt och dokumenterat arbetssätt – det måste finnas ett tydligt arbetssätt med åtgärdsprogrammet som alla förstår. Uppmärksamma, utreda, utforma åtgärder, genomföra, följa upp, utvärdera och omforma åtgärder, genomföra, följa upp, utvärdera, omforma osv. Arbetssättet ska finnas tydligt dokumenterat och kommuniceras till alla berörda. Arbetet med elevens åtgärdsprogram ska också dokumenteras och kommuniceras. Det ska också framgå tydligt vad elev eller förälder ska göra då de märker att det inte fungerar, hur de ”klagar” (kommer med konstruktiv kritik), ta vara på den så slipper det kanske bli överklaganden och annat som lätt skapar tråkig stämning och inte gynnar eleven.

Få med frågeorden – Innehållet i ett åtgärdsprogram måste svara på hur skolan ska arbeta annorlunda än tidigare dvs. vad som ska göras och hur. Och förstås vem som är ansvarig, när de åtgärderna ska sättas in (både kalendertid och vilka skolsituationer), när de avses följas upp och datum för nästa möte för utvärdering och eventuell revidering.

Rimliga mål – en elev kan inte gå från hemmasittare till full närvaro. En elev som hamnat katastrofalt efter i samhällskunskapen kan inte komma ikapp hur snabbt som helst. Små steg så att framgångarna kan skördas. Och vila i framgången. Så den känns.

Framsteg – Lägg märke till, synliggör och beröm framstegen. Om än aldrig så små. Om eleven börjar komma till skolan eller räkna på matten. Beröm och notera det då. Vila i de framstegen innan det med en gång läggs på nya tuffare krav och förväntningar. Strunta i att försöka åtgärda att hon eller han kommer försent varje morgon eller bara hinner hälften. Men se till att fundera på vad det innebär för att klara målen och hur eventuella detta problem ska åtgärdas då det är dags att följa upp, utvärdera och omforma åtgärdsprogrammet!

Ge inte upp -förändring tar tid.

Om det inte alls fungerar – inse det, utvärdera och omforma. Kanske för stora mål, kanske går ni för snabbt fram med nya och tyngre krav, kanske blev det november, kanske bytte klassen gympalärare…

Överklaga – Det går att överklaga beslut om åtgärdsprogram till Skolväsendets överklagandenämnd. Överklagandet kan gälla antingen ett beslut om att skolan inte ska upprätta ett åtgärdsprogram, vilket alltså innebär att eleven inte får särskilt stöd, eller innehållet i ett upprättat åtgärdsprogram.

Mer information:

Skolverkets häfte Mer om rätt till kunskap och särskilt stöd

Skolverkets allmänna råd för arbete med åtgärdsprogram.

Skollagens kapitel 3 om barns och elevers utveckling mot målen, dvs.  om bland annat särskilt stöd och åtgärdsprogram.

Tidigare inlägg om att hur arbetet med särskilt stöd ändrats i nya skollagen:

Skolverkets Allmänna råd för arbetet med att främja närvaro och att uppmärksamma, utreda och åtgärda frånvaro i skolan  och frågor och svar och särskilt stöd. Här är lite inspiration från hur andra skolor och kommuner tänkt som jag hittat på nätet:

Ett gott exempel som detta behöver lyftas fram, speciellt om det krisar bland majaktiviteterna och åtgärdsprogram är aktuellt för några av er.

I dag är Drottningen lycklig, så lycklig som bara en som varit riktigt bedrövad över något, kan bli då det äntligen fungerar.

Den här Prestationsprinsens skola förstår och förmår. Förstår hans svårigheter och hans behov och som förmår ge det särskilda stöd han har rätt till. Han har bytt från en oförstående kommunal skola till en friskola specialiserad på elever som behöver särskilt stöd. Vad vi ibland kallar resursskola. Han trivs. Har fått förtroendet för skolan tillbaka. Men visst finns det fortfarande uppförsbackar!

Nu sitter Drottningen med en IUP, individuell utvecklingsplan, i sin hand. Den innehåller hur Prestationsprinsen ska få stöd för utvecklingen mot målen och ska följas upp på nästa utvecklingssamtal. Hon och hennes man har dessutom varit med och tagit fram ett åtgärdsprogram redan innan utvecklingssamtalet. Den innehåller hur det särskilda stöd han har behov av ska utformas. Allt för att han ska få den undervisning han har rätt till med hjälp av lite anpassningar. Åtgärsdsprogrammet följs upp kontinuerligt.

Åtgärdsprogrammet innehåller tydliga mål och svar på vad är problemet, konkret vad ska vi göra, vem som har ansvar och vem som gör vad, när det ska följas upp och vara klart. Dessutom kom dokumentet fram genom bra samarbete mellan skola och föräldrar. Eftersom det togs fram i mars, tänkte man igenom hela terminens behov av stöd och där ingick förstås stöd och anpassningar i maj, alla roliga aktiviteters månad. Och det har följts upp och reviderats flera gånger, då de har småjusterat efter behov.

Prestationsprinsen verkar också lycklig, det känns som han fått förståelse i stället för ”du måste skärpa dig” bannor. Nu känner han att han också ska göra sitt bästa för att visa att han vill. Det har han velat hela tiden, men när ingen förstår varför det är jobbigt och ingen hjälper honom, ja, då går liksom orken, hoppet och lusten även ur en Prestationsprins…

Ja, med rätt förutsättningar kan det fungera så mycket bättre för både elev och skola. Ibland behövs det inte så mycket. Att det enkla, så ofta, ska behöva vara så svårt. Specialpedagogiken borde inte behöva vara så special?

För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Jag har uppmanat alla att använda ordet skolk försiktigt, det är ett anklagande ord tycker jag, Har skrivit om detta här, på twitter och facebook. Jag vill därför också peppa oss alla att varje gång skolk används inte använda ordet själv! Skolk för mig är bus, inte människoöden… Frånvaro är ett neutralt ord.

Kan vi kanske säga till exempel:

Frånvaro
Skolk eller busfrånvaro (röka, handla godis, se friidrotts VM …)
Frånvaro på grund av kränkande behandling
Frånvaro på grund av bristande särskilt stöd
Frånvaro på grund av ….
Långtidsfrånvaro

Hemmasittare tycker jag är ett ord vi kan använda, men det är inte riktigt bra. Det ska vi kombinera med långtidsfrånvaro pga …. Hemmasittare talar iofs tydligt om vad personen ifråga gör. Men det verkar ju som barnet eller ungdomen valt och vill sitta hemma, vilket förstås ingen vill eller väljer om inte omständigheterna är totalt åt skogen och livs- eller skolsituationen totalt övermäktig! Något vi vuxna är aktivt ansvariga för att förändra.

Skolvägran, säger ju att barnet eller ungdomen vägrar skola, det talar ju också tydligt om vad personen ifråga gör. Men även här hoppas jag att vi kan kombinera det med frånvaro pga …. Det är förstås en orimlig livssituation, kanske skolsituation, som orsakar vägran att delta. Det är vi vuxna som utsätter eleven för något, som är orsak till vägran.

Frånvarorapportering och betygsnoteringar kanske hjälper ”vanliga” ungar att inte välja att skolka eller busfrånvaro. För resten är ett samtal till mamma eller pappa eller en notering det minsta problemet i det kaos som förmodligen råder. Låt oss tänka till så vi inte använder ord som lägger skuld och ansvar på ungarna. Eller föräldrarna! Så kanske vi sakta kan få fler skolor, lärare, föräldrar, ja alla vuxna att inse sin del i situationen.
För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Två länkar tidigare inlägg med tips och fakta om skolk och skolfrånvaro och vad som gäller, en bra artikel i Lärarnas Nyheter.

Det var en gång en Drottning som hade två söner, Prestationsprinsen och hans bror. Det är lördag. Pojkarna är fyra och sex år gamla. Drottningen har hamnat i en solstol i trädgården med en kopp grönt te. Helt OK. Hon och hennes man hade tänkt att de skulle åka in till stan efter simskolan, gå en runda i Centralparken, leka på stora lekplatsen, kika in i konsthallen och titta på deras barnutställning om impressionismen, kanske äta på stan efteråt.

När de presenterade sin idé för barnen, suckade ungarna tungt. Åh, det regnade ju igår. Regntunnan är full och vi vill leka i sandlådan och bygga kanaler. Snälla mamma o pappa, kan vi inte få bara vara hemma och leka i trädgården. Vi är aldrig hemma. Snälla, snälla, snälla! Kan man motstå en sådan vädjan. Nej!

Så de blev hemma. Ungarna överlyckliga. Drottningen och maken fick äntligen till lite trädgårdsfix de borde gjort för längesedan, lekte en stund med barnen i sandlådan, de fikade allihop i trädgården och nu har killarna försvunnit iväg till kanalerna och övriga projekt, maken stuckit till byggvaruhuset och hon sitter och njuter i solstolen. Det kunde inte vara en bättre lördag! Lugn, ro, trygghet, tillsammans, förutsägbarhet, ställtid… ingen stress. Inget tjat! Killarna kommer förbi och vill visa och prata, sen rusar de iväg. Speciellt viktigt och bra för prestationsprinsar, men något många barn längtar efter.

Hon drar sig till minnes en Oprah Winfrey show hon såg för längesedan, men som gjorde stort intryck. Det handlade om barn som förlorat en förälder i sjukdom. Det var en alldeles fantastisk insikt som förmedlades. Barnen hade fått berätta om sina finaste minnen av mamma eller pappa. Ingen tog upp restaurangbesök på finkrogen, solresan till semesterparadiset, shoppingturen till stora staden eller vad det fått för fina saker. De flesta av familjerna hade unnat sig en sista lyx tillsammans, men det var inte det barnen mindes.

Det var minnet av natten då både barnet och mamman låg vakna av oro, men de möttes i köket, tog chokladflingor och kröp ner i mammas säng och pratade hela natten istället för att sova. Det var promenaderna till parken då hela familjen spelade softball tillsammans. Det var mammas goda hemlagade bullar. Och doften av dem. Hur kul det var att få vara med och baka. Det var att se fotboll på TV med pappa. Och chipsen till! Eller minnet av hur mamma pysslade med sina blommor. Pappas pianospel. Eller då de snickrade staketet med pappa. Små vardagliga saker. Små tillfällen av närhet. Små underbara minnen av gemenskap. Så stunder av tid tillsammans.

Jag tror inte att det bara är barn som förlorat en förälder som har denna sorts minnen som sina bästa minnen med mamma eller pappa. Det handlar om att se storheten i det lilla. Att se utmaningen i det vanliga. Att hitta glädjen i det vardagliga. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Våra unga vuxna saknar vuxna som lyssnar. Detta enligt BRIS-rapporten 2010, Barnombudsmannens och SCB:s statistik för barn och unga upp till 18, SIFO-undersökning för Mentor 2011 med flera rapporter efter dem. De unga säger att de inte har någon att tala med, de som är i kontakt med myndigheter känner sig inte lyssnade på, till och med illa behandlade av oss vuxna. Kan vi leva här och nu och se och vara mer med dem? Respektera dem? Lyssna på våra ungdomar?

Ger vi oss och dem tid att tala? Skulle vi kunna göra en paus i altanbyggandet och tala med vårt barn istället för att bara ha visionen av att göra det då den är klar. Skippa kakel- eller soffinköpet och bara hänga hemmakring kanske. Långsam kommunikation på deras villkor, när de vill, när de behöver. Är det verkligen omöjligt att gå hem tidigt från jobbet och bara sitta där vid köksbordet med en kopp te då dina ungdomar eller barnbarn kommer från dagis, skola eller gymnasiet och tar sitt mellis? Det går ju att smita tidigare då du ska hämta bilen på verkstad eller har en läkartid! Eller strunta i TV-programmet, presentationen till imorgon eller den goda boken en halvtimme och natta tonåringen, tala om dagen, vad som hänt. Lyssna! Tystnad och gemensam eftertanke tillsammans är fin kommunikation.

Man blir förvånad över vad tid och närvaro gör skillnad i kommunikationen. Jämfört med frågorna vi använder för att vid middagsbordet pressa oss till en dialog… Hur va de i skolan i da då? Vad fick ni att äta? Vad hände på dagis idag? Hade ni utedag? Var Alva frisk igen nu? Hur går det med temaarbetet? Vilka var med ute igår? Gick det bra på orienteringen? osv!

Man kan bjuda hem barnen och barnbarnen fast det inte är städat och du inte orkar eller kan laga mat. Köp en pizza, be dem ta med eller bjud på ett glas kallt läskande glas kranvatten! Stanna och tala med grannens barn. Det är kanske lättare att tala med dig än hopplösa morsan. Det vet man ju hur hon e… för å inte tala om farsan.

Jag tror att vi vuxna har lite bråttom. Och att vi oftare ber dem stå stilla eller titta oss i ögonen än att verkligen lyssna. Speciellt prestationsprinsar med NPF eller släng av. Både som föräldrar och vi som möter barn och unga i våra jobb. Att vi inte ger oss tid att lyssna och kommunicera. Att vi inte ger ungarna tid att hitta orden, förtroendet i sig och för oss för att börja berätta och tala med oss.

Tid. Ta oss tid. Bjud på vår tid. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Det är svårt med kommunikation i skolan. Det gäller att hela tiden tänka på att man skriver för mottagaren och att deras tid är dyrbar. Klarspråk, få med det viktiga utan för många ord, strukturerad information, gärna på samma sätt varje gång osv.

Många barn och ungdomar bara går till skolan och behöver inte särskilt mycket information. De tycker det har koll bara de vet ungefär och i stort vad som är på gång. De litar på lärare och andra vuxna i skolan, de är trygga i det och ser inte små förändringar som oförutsedda eller läskiga.

Mycket kommunikation i skolan, veckobrev och inlägg på skolors intranät, är skrivna till de här eleverna. Men det är en annan grupp elever som behöver informationen mest. Det är de oroliga, de nervösa, de pirriga och inte minst de med en diagnos som asperger, add eller annan neuropsykiatrisk så kallad funktionsnedsättning. De behöver bra information för att få struktur och förutsägbarhet. Här följer två exempel på hur du kan förbättra din kommunikation:

”På torsdag åker vi till Medeltidsbyn, ta med matsäck och kläder efter väder”.

Visst, den här informationen räcker bra för de flesta. Men inte alla. Om man istället skriver:

Så här blir det otroligt mycket bättre för barn som funderar och är oroliga. Och det är inte så mycket mer krävande att skriva. Den här informationen har så gott som alltid den som skriver och det tar faktiskt ytterst marginellt mer tid att skriva tre meningar extra. Liten insats, stor skillnad.

Exempel på ett intranät från gympaläraren till högstadieelever om idrottsdagen nästa vecka.

”På Idrottsdagen nästa vecka kommer vi att vara på Vallen efter lunch, vanliga lektioner inställda, ta med lämpliga kläder för löpning och liknande.”

Jämför

Så tänk på att i all kommunikation är de små frågeorden när, var, hur, vad, vem och kanske varför oerhört viktiga. Svara på samtliga. Och bjud in den som behöver mer information till att ta kontakt. Någon kanske till exempel behöver veta vilka som ska vara i deras grupp eller var deras mentor kommer att finnas.

Ta aldrig tidigare information för given (även om du tycker du kommunicerat den 100 gånger) och skriv ”Glöm inte föräldramötet nästa vecka”, skriv istället ”Glöm inte föräldramötet för 7a och 7b på torsdag 3 mars kl 19 – 21 i matsalen. Sista timmen delar vi upp oss och går till respektive klass hemklassrum.” Vare sig man fått informationen tidigare på pappersblad, mail, eller om det finns en annan post på intranätet, så finns risken att mottagaren inte hittar, har slängt informationen eller inte har sitt lösenord på plats…

Det tar iofs lite mer plats, men gör det något då det mesta kommuniceras digitalt? Eller tryck dubbelsidigt om ni trycker ut på papper? Liten insats – stor skillnad. Förbättra kommunikationen genom att tänka struktur, förutsägbarhet och få det genom att svara på frågeorden och genom att ha samma struktur och utseende varje vecka eller varje inlägg. Ni kanske kan ta fram en mall som alla kan (ska) följa?

Lycka till! För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull.

Tidigare inlägg på samma tema: ”Barn och unga med oro, pirr och nervositet för nya och annorlunda saker”

Ögonkontakt underlättar för oss normalstörda. Vi känner oss bekräftade och uppmärksammade. Men problemet är att om man har problem med ögonkontakt så blir effekten den motsatta. För de flesta är det bra att träna på att titta andra i ögonen. Lika viktigt är det att f¨låta bli för andra…

Nåväl, några konkreta tips hur du kan få en fungerande dialog utan ögonkontakt:

Tnk på att vi lyssnar med öronen, för våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

ögonkontakt

Prestationsprinsen har asperger. Men det hör egentligen inte hit. Eller jo, för det här med ögonkontakt är ofta svårt då, men det är det för många, många andra också.

Prestationsprinsen tittar inte Björn i ögonen. Björn säger att han måste göra det. Man måste ha ögonkontakt. Det är så andra förstår att den som lyssnar är intresserad och verkligen lyssnar.

Det tycker Prestationsprinsen är konstigt. Han lyssnar med öronen, inte ögonen. Han tittar med ögonen. Och när man tittar ser man många saker. Och om man både måste se många saker och samtidigt lyssna på många ord blir det väldigt många intryck. Ögonkontakt gör att väldigt många intryck måste bearbetas. Björn vill att Prestationsprinsen ska fånga alla ord och förstå dem, samtidigt som han ska sortera bort alla synintryck. Det tycker Prestationsprinsen är väldigt jobbigt. Det är lättare om man tittar bort på en enda sak. Han gillar få ord.

Speciellt mycket gillar han när orden finns på papper. Då måste man inte fånga dem i luften då de flyger ur munnen på den som talar, samtidigt som man ska både sortera ut de viktiga orden och förstå vad det är han eller hon säger. Då har den som vill något redan sorterat och ofta rensat bort lite onödiga ord. Det viktiga är kvar, i rätt ordning och hur man ska göra om det är uppgifter.

Prestationsprinsen försöker förklara för Björn att när ord flyger genom luften kan man se saker, man kan rimma, man kan vrida på dem så de blir nya ord. Det kan ha lustiga former och färger beroende på hur de sägs. Orden betyder många saker så man kanske tänker på en annan betydelse än Björns, så fortsätter han med sin betydelse, men jag hinner inte växla om till hans och då kommer jag inte ihåg vad han sa innan så ordet blir rätt igen…

Det här har ingenting med intelligens att göra. Men barn och ungdomar med asperger, adhd och andra autismspektrumtillstånd har en unik förmåga att fånga många intryck, andra intryck än de strikt sakliga, att kunna associera intryck och ord till nya intryck och känslor, att vara kreativ… och många utan diagnos också!

Så tipset är att när vi måste tala, tala med få ord. Det är mycket viktigt. Få ord. Vi får inte hänga upp oss på om barnet, ungdomen, eleven tittar på oss eller inte. Om vi får ögonkontakt. Be istället på ett trevligt sätt den som lyssnar att till exempel repetera, förhör inte.

Det bästa är om vi har möjlighet att skriva ner det som gäller. Även här få ord, tydliga instruktioner som svarar på när, var, hur, vem… Kanske i ett sms som kommer rakt in i elevens mobil och lätt kan sparas ner i kalendern och sättas en påminnelse på… För en del barn kan bilder hjälpa. Det är inte så svårt, ta fram mobilen och fota matteboken, labbsalen, kollegan som ska ha hand om utflykten… Eller be eleven om hjälp. Har vi informationen digitalt kan vi skicka det till många av eleverna. Ingen blir ledsen av tydlig och enkel information. Kanske till föräldrarna?

Man lyssnar med öronen, inte med ögonen. Kräv inte ögonkontakt av den som inte klarar upp det. Det behövs ingen diagnos för att en medmänniska förtjänar den respekten. Vi kan ställa krav på oss själva istället. Använda få ord.

Vi lyssnar med öronen! För våra älskade ungars skull, ja för allas skull!

Prestationsprinsen

Om skolfrånvaro och kommuner och skolors arbete med den

Kostnadsfritt seminarium den 13 sept. Mer info.

Nästa omgång av Professionella i samverkan för hemmasittare startar 29 september.

Hej! Vi använder cookies för att förbättra er användarupplevelse. Om du vill ha mer information om hur vi behandlar era uppgifter, se vår Integritetspolicy.

Jag samtycker