Prestationsprinsen är en pojke som är störande och ett problem i skolan. Det har många talat om för honom, inte bara i skolan förresten, utan ett antal grannar, kompisars föräldrar och en och annan tränare. Ser andra en som ett problem och har man fått höra sen tidigt att man är ett problem. Ja, då blir man ett problem till slut. Lika bra att leva upp till rollen!

Så det vet Prestationsprinsen. Att han är ett problem alltså. Han tycker att hans mamma, Drottningen, inte fattar alls. Hon talar också ofta om hur jobbig han är. Då blir han ännu jobbigare. Det är till och med lite kul att provocera och se när hon exploderar. Pappa fattar, han hittar på att Prestationsprinsen ska springa tre varv runt huset efter var femte tal i matteläxan. Han sätter sig bredvid då Prestationsprinsen ska läsa sex sidor NO-läxa. Hjälper honom att sitta kvar, läser högt vissa stycken eller så får han hoppa tio gånger då det inte alls går. Ibland lägger han ut godisar, eller druvor, som Prestationsprinsen får ta efter ett visst antal tal eller sidor…

För ett tag sen fick Prestationsprinsen en diagnos. Han har ADHD. Han fattar inte så mycket av den. Mamma och pappa är tveksamma om det är så. I skolan sa någon att ”det förklarar saken#.

I lärarrummet använder fler lärare hans diagnos som just förklaring. Såklart han kom i bråk igen, han har ju ADHD. Såklart han inte klarade provet, han har ju ADHD. Sofia, hans mentor som han har mesta tiden, blir så arg då hon hör sina kollegor. Hon försöker förklara att de inte kan säga så. Att det är deras sak att se till att han inte hamnar i de besvärliga situationer som resulterar i problem för honom, kamrater och lärarna. Och att han lär sig inför prov. Att en diagnos inte är en förklaring som de sen bara kan använda. Den är början till vårt hårda arbete att anpassa. Att ge särskilt stöd. Då får hon ofta till svar: Men då säger flera (faktiskt 2013!) det går ju inte, vi får ju inga resurser. Då mumlar fröken att om de bara ville och var lite mer nyfikna så fanns det väldigt mycket information lättillgängligt.

Både Drottningen och pappa pratar mycket med Sofia. De försöker läsa på och tipsa varandra om saker de förstått eller sett. Så det går framåt, sakta. För Sofia har inte kunskapen och än mindre redskapen, de små tricken som gör så stor skillnad för de här barnen. De har i alla fall insett att Sofia behöver berätta precis vad Prestationsprinsen ska göra. Att det blir rörigt för Prestationsprinsen när det är mycket som han ska planera på egen hand, eget arbete… Men det skulle behövas så mycket mer. Så mycket mer struktur för att kompensera hans problem med att hålla ordning och planera. Så mycket fler tillfällen att göra sig av med överskottsenergin, den så kallade hyperaktiviteten. Hjälp att hitta strategier för att hantera sin impulsivitet. Framförallt förklara varför hans kamrater blir arga och leda honom till andra sätt att umgås. Så mycket mer stöd borde finnas på plats.

Men det finns ingen på skolan som kan. Specialpedagogen kan mycket om ADHD. Men hon når inte fram till alla. De andra verkar inte ha respekt, egentligen inte för henne, utan för diagnosen. Det är konstigt. Skolan är däremot fantastisk för de som har dyslexi, där finns det mycket kunskap och stöd. Så Sofia kämpar. Men hon har berättat att hon har inte läst något om ADHD och andra diagnoser i sin utbildning. Och hon har inte jobbat så många år. Men hon läser nu en bra bok och har hittat en massa tips på nätet. Det är ju inte bara Prestationsprinsen som behöver lite extra…

En kämpande mentor har stora problem att få till en fungerande undervisning utan rätt kunskap och dåligt stöd från skolan. En Prestationsprins som är grym på idrott, stjärna på skateboard, kan massor om sport, mästerskap, idrottsstjärnor och idrottshistoria. En pojke som kan massor om motorer, bilar, mopeder och mc. Men det där med skolan har han nog gett upp. Han vet att han inte bara har problem, han är ju ett problem…

Låt aldrig en diagnos bli en användbar förklaring att luta sig mot för att slippa ta tag i det som vi vuxna har ansvar för. Utan ett redskap till rätt anpassningar och särskilt stöd. Förstår inte nuvarande miljön det, är det inte eleven, barnets, individens fel eller ansvar att förändra. Se till att kom till en fungerande miljö, om möjligt. Kanske en resursskola… för våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Övermäktiga situationer skapar stress. Stress skapar problem som koncentrationssvårigheter, problem med impulskontroll och att hantera känslor, svårt att planera och organisera. Det vet vi. Ändå har vi svårt att reducera elevernas stress då de ”beter” sig så här… vuxnas också för alla del.

Prestationsprinsen kommer till matten. Han är lite sen. När han kommer in får han en sur blick av läraren. Han blänger tillbaka. Och säger snabbt och ursäktande att bussen fick punktering (vilket är sant, även om inte fröken ser ut att tro på det). Man måste se till att ha marginaler, säger hon. Jaha, men gäller det inte vuxna? Jodå, svarar fröken kort. Men nu är jag tacksam om du sätter dig ner och lyssnar på min genomgång.

Men han blir så förbannad av att det är olika regler för lärare och elever. Han kan inte låta bli att säga: Var det därför du kom 5 minuter sent till lektionen igår, då du fått ett viktigt samtal?

Fröken vänder sig sakta om och tittar med svarta ögon på honom. Han bemöter hennes blick med ett par antagligen ännu svartare. Men inget mer blir sagt. Han kan inte koncentrera sig på vare sig hennes genomgång eller när han ska räkna själv. Fröken kommer förbi och konstaterar att: Här händer det inte mycket! Nej, inte fötter heller, blir Prestationsprinsens snabba svar. Han tycker att om hon alltid ser det dåliga och tror det värsta, så är hon inte värd hans respekt. Inte bra…

Så blir det dags för slöjd. Oftast går han inte ens dit. Varför ska man 2013 lära sig att snickra överhuvudtaget!? Det gör väl ganska få jämfört med mycket annat, t.ex. hur byter man däck på bilen? Eller ett grafikkort? Han frågar läraren varför han ska göra det här. För att det kan var bra att kunna! svarar läraren glatt. Men jag ska inte bli snickare… Han har aldrig sett sin pappa hålla i ett verktyg. Prestationsprinsen får inget gjort, han ser verkligen ingen mening med ämnet. Men träslöjdsläraren är alltid schysst, han försöker att  få det roligt och intressant, men det är det ju inte!

Sen har han SO, det älskar han. Läraren utgår från saker som man fattar vad det är. Ibland bloggar, djur, mode. Ibland lite League of legends, World of Warcraft, CS, Minecraft, moppar, sport. Han vet vad alla i klassen gillar och tar exempel som de fattar och gillar. Vad som helst blir kul. De läser om samhällsekonomi nu. Och han tar exempel från deras vardag: spelens värld t.ex. WoW:s auktionshus och hur det kan bli på kortkontot om man handlat för mycket skor… Alla garvar och det är inget konstigt att ställa frågor. Tänk om fler var som han!

Konrad, som de har efter SO:n, i svenska är bara så tråkig. Han bara pratar och talar inte om varför eller hur eller något. Man kommer in, han pratar, så skriver han upp vilka uppgifter som ska göras i vilka böcker. De höll på med dikter, bara gamla mossiga skitdikter. Parallellklassen hade fått arbeta med sångtexter, även raptexter. De hade haft hur kul som helst på lektionerna. Men det tyckte inte Konrad var någon bra idé. Han blev skitsur och började predika om vårt litterära kulturarv bla bla bla. Men vaddå, hade tyvärr Prestationsprinsen svarat. Vår nutida kultur då? Är det inte viktigt att förstå det som sker här och nu, hur de här texterna påverkar oss och vad de hissar och dissar? Vårda ditt språk Prestationsprinsen. Nu fortsätter vi med Karin Boye.

Ahh, han blev så arg. Inte ett uns respekt för hans fråga och tankar. Skit i det som intresserar mig, så skiter jag i det som intresserar dig eller skolan tycker att man ska lära sig. Du kunde väl åtminstone sagt att båda var viktiga och förklarat när eller hur vi ska diskutera det jag tog upp. Nej, lärare bara skiter i vad man säger.

Det är bara ämnen som suger och lärare som bara gnäller och klagar, de utgår bara från sin världsbild. Både i det de undervisar och i det som händer på skolan. Som häromdagen då Prestationsprinsen lappa till en annan kille. Killen hade dissat honom i flera veckor, så fort Prestationsprinsen sa något låtsades han inte höra, garva eller säga emot och försökte få med sig andra. I matsalen hade den killen släppt ner en äcklig gammal pennstump i Prestationsprinsens mjölkglas, som han förstås inte märkte förrän han druckit upp det mesta. Djävla idiot! Prestationsprinsen sprang ifatt honom på skolgården och fråga va fan han höll på med. Killen bara hånlog och slog honom på bröstet. Då slog Prestationsprinsen till honom. Ah så skönt…

Så kom någon djävla rastvakt springande. Man får inte slåss, vad håller du på med! Nu följer du med in och vi kommer att ringa dina föräldrar! Inte en fråga om vad som hänt innan. Inte resonerade läraren enligt skolans ”värdegrund” heller som bygger på att ha respekt för alla, inte dra för snabba slutsatser och låta alla komma till tals. Inte fan ville hon höra vad som hänt. Prestationsprinsen kokade och kände att snart exploderar han. Han bad henne vara tyst och låta honom vara. Men hon pratade i 180 om regler, hur den andre killen kände sig, rätt o fel, ”det förstår du väl…”, bla bla bla. När hon tog honom i armen blev det bara för mycket! Han ryckte sig loss och skrek så det ekade – rör mig inte käringdjävel!

De ringde till farsan. Han hörde honom svara. Fröken drog en harang om att Prestationsprinsen har slagits och det är allvarligt, även varit våldsam och skrikigt åt henne, värdegrund, konsekvenstrappa, bla, bla bla. Pappa frågade förstås vad som hänt. Varför slog Prestationsprinsen till den andra killen? Då blev hon tyst… för det hade hon ju ingen aning om. Han hörde pappa säga att visst är det fel att slåss och att han skulle tala med Prestationsprinsen, men att han nog tyckte allvaret i det hela berodde på situationen. Hade kanske den andre killen slagit till Prestationsprinsen utan att någon sett det?

Det blev droppen. Nu skolvägrar Prestationsprinsen sen 9 veckor. Han bara vägrar. Han vägrar tala om skolan, han vägrar tala om vad som är fel och han vägrar framförallt att gå dit!

Drottningen förstår att han helt enkelt vare sig förstår varför han ska lära sig det som han förväntas brinna av iver att plugga. Och han har ett enormt rättvisepatos och respekt för människor, både stora och små. Det tycker han inte finns i skolan. Det gör att han inte trivs, inte lär sig något och inte går dit! Han respekterar inte hur flera av de vuxna uppträder. De förtjänar inte hans förtroende. Ett fullständigt rationellt beslut. Enligt hans världsbild. Som faktiskt inte är helt fel…

Skulle vi vuxna acceptera motsvarande situationer på vår arbetsplats? Knappast! Vi kanske skulle bli hemma precis som han blev, som utbrända, deprimerade eller någon annan  vuxendiagnos eller om vi hade ork hade vi helt enkelt bytt jobb. Så vi måste förstå att inte alla elever fungerar som vi, inte som vi vill. Och framförallt inte alltid är så lätthanterliga. Vi bör börja med att fundera på orsaken. Reducera stressen. Få bort det som orsakar situationen. Inte straffet eller utskällningen. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

PLATSER KVAR!
Kurs problematisk skolfrånvaro
start slutet september 2017

Från begynnande frånvaro, vissa ämnen, vissa dagar, hemmasittande till fungerande skolgång.
Ni lär er ett strukturerad arbetssätt, men även redskap i mötet med den unika eleven.
Gästföreläsare, diskussioner, övningar.
Info och anmälan

Prestationsprinsen går i åk 4.  Han har koncentrationssvårigheter, det kan kvitta om han har diagnos eller ej. Det ska ju inte spela någon roll…. När all ork och koncentration tar slut lägger han sig på bänken. Det vet fröken. Ändå ringer fröken hem och beklagar sig. Det här är inget annat än skolk på lektionstid! Rent teaterspel! Jag såg minsann att han var glad på rasten. Jaha, suckar Drottningen, Prestationsprinsens mamma.

Drottningen tar sats och säger, om det här hade varit en liten prestationsprinsessa, som grät för att hon inte kunde koncentrera sig, inte hängde med och inte förstod. Om du sen på rasten blickade ut på skolgården från lärarrummet med en kopp kaffe i din hand och såg att hon var glad och hoppade rep med de andra tjejerna, hade du kallat även hennes gråt för skolk och teater?

Fröken blir tyst ett ögonblick. Sen svarar hon: Nej, det hade jag nog inte.

Varför ska det vara så svårt att förstå att barn och ungdomar vill väl och göra sitt bästa. Hur kan vi vuxna tro illa om barn och ungdomar? Eller i alla fall så fel!

Det handlar förstås om okunskap, vi måste hjälpas åt att sprida kunskap. Jag tror faktiskt inte att det viktigaste är kunskap om diagnoser, om koncentrationssvårigheter, om barns problem. Även om jag skulle önska att alla förstod lite mer… Utan framförallt de enkla lösningar som hjälper alla barn i skolan, nödvändiga för några och inte stör någon. Struktur, förutsägbarhet, reträttplatser, förtroende och ett bra och sunt ledarskap. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Att skärma av för att få kontroll när stressen blir för stor är en bra strategi- Då gäller det att omgivningen, skolpersonal eller föräldrar förstår det.

När det blir övermäktigt behövs en strategi

Ibland blir livet övermäktigt för Prestationsprinsen. Det tar stopp och slut. Och hans vädjan är då att få vara i fred. Det bästa vore förstås om det aldrig behövde gå så långt!

Prestationsprinsen har matte. Ann-Sofi förklarar hur man räknar med x. Att man kan lägga ihop precis som vanligt. 3x + 17x är 20x. Att man kan dra ifrån också 20x-3x är 17x. Bla, bla, bla… Oj! kan man dividera också! konstigt. Hon mal på. Han har fattat, han orkar inte med. Samtidigt sitter Sara och Elsa och småpratar bakom honom. Fläktarna surrar. Det luktar från matsalen. Nu tittar fröken på honom. Shit, hon har frågat något. Han svarar vet inte. Hon tror att han inte förstått… Så mal hon på igen. Shit, vad trist och meningslöst detta är. Han sjunker ner med huvudet och lägger sig på bänken… Att skärma av för att få kontroll .Ann-Sofi blänger lite. Men det ser han ju som tur är inte.

Så ska de börja räkna talen. Han öppnar boken. Han uppfattar det som 5000-tal och 10 000 sidor med samma sorts tal. Vare sig man fattat eller inte så är detta obegripligt och ogreppbart. En oändlig uppgift! Han sjunker ihop igen… Att skärma av för att få kontroll . Nu blir Ann-Sofi riktigt irriterad. Då blir Prestationsprinsen irriterad. Så är det igång.

Prestationsprinsen kommer hem och är förstås ganska upprörd och stressad. Han slår på TV:n. Skönt. The Big Bang theory. Han kan programmet, känner alla rollerna, vet poängerna… Då ringer mamma. Mitt i programmet! Vad gör du? Ser du på TV? Ska du inte ut och göra något, träffa någon istället för att bara glo på TV? Han lägger på. Att skärma av för att få kontroll . Orka!

Vi middagen kommer det upp att han inte skött sig på matten. Mamma tar upp hans TV-tittande… Han orkar bara inte med att ingen fattar att han behöver space!!

Nästa dag är det lördag och han sover till 14. Trots att han stupade i säng efter middagen. Pappa är irriterad över att han sovit bort halva dagen.

Att skärma av för att få kontroll

Coping, förmågan att kunna hantera stressande och övermäktiga situationer, är superviktig för Prestationsprinsar. Och det är superviktigt för alla runt omkring att acceptera de copingstrategier de hittat. Att de kan behöva skärma av för att få kontroll. Och att de får den tid de behöver tills stressen runnit av dem och situationen känns hanterbar. Så kanske ska vi låta Prestationsprinsen vila huvudet på armarna ett tag. Kanske behöver han många timmar framför TV:n. Kanske behöver han sova 16 timmar ibland.

Kanske är det vi andra som ska fundera varför han behöver avskärma sig från allt, varför han behöver dessa coping-strategier. Och vad vi kan göra för att minska behovet av att sjunka ihop på bänken, timmar framför TV:n eller sova ut dygn… För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Ibland blir det bara tomt i Prestationsprinsens hjärna. Eller totalt fullt. Det är svårt att beskriva. Men det tar liksom bara stopp och slut.

Det är väldigt frustrerande. Normalt fungerar Prestationsprinsens hjärna bättre än de flesta. Han är snabb, associerar lätt, kommer ihåg, har inlevelseförmåga, kan uttrycka sig. Han har helt enkelt hög IQ.

När det tar Stopp & Slut blir det en svår konflikt mellan hans hjärna, rent fysiskt, och hans hjärta, eller kanske ”själ”, rent känslomässigt. Han har kapacitet, men förmår inte fortsätta. Eller är det kanske så att han egentligen förmår, men kapaciteten finns inte just då… Han vill men kan inte. Det är en del i hans funktionsnedsättning. Det är väldigt svårt att förstå för de som inte känner honom. Det är till och med svårt att förstå och hantera för de som känner honom väl.

Stopp & Slut kan komma i ett samtal rörande att gå och lägga sig, en lärare som anser att det är en ren provokation att han inte gör klart uppgifterna, en kamrat som för ingående och detaljerat redogör för sin klans anfall i Counter Strike kvällen innan… Det kan vara en situation han inte är förberedd på, fullpackad tunnelbana, så blir det stopp i trafiken, mobilen fungerar inte och han vet inte hur kan ta sig hem… Han kan inte i den situationen tänka rationellt. Han förmår inte. Han har inte den kapaciteten. Stopp & Slut…

Då måste du ge Prestationsprinsen utrymme. Då måste du backa. Förmodligen kommer han väldigt tydligt tala om det för dig. ”Låt mig bara vara”, eventuellt ”Dra åt helvete” eller kanske ”Men håll käften, annars slår jag dig”.

Gissa om det är läge för en rationell dialog och resonemang? Med många ord? Gissa om det funkar att säga ”Skärp dig”, ”Inte ska du uppföra dig så där, du är ju en smart kille” eller ”Du HOTAR inte MIG!”? Tror du det funkar att ta tag i honom när du uttalar något av detta?

Nej, det är då det kan explodera för utagerande prestationsprinsar. Han försöker rent fysiskt skaffa sig utrymme genom att putta bort eller skrämma bort dig. Eller implodera för andra prestationsprinsar. Eller brista på annat sätt. tårar. förtvivlan. desperation.

Och säg inte att han inte försökte visa hur han kände, försökte förvarna. Alla som arbetar med barn och unga, eller beslut som berör dem, måste lära oss läsa signalerna och förstå orsakerna. Det ger oss i alla fall förståelse och kanske förmågan att koppla in någon som kan hantera det bättre än oss… för våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Det finns bra böcker om detta bl.a. ”Explosiva barn” av Ross W Greene och ”Problemskapande beteende vid utvecklingsmässiga funktionshinder” av Bo Hejlskov Elvén.

Drottningen har lite ont i huvudet. Det har varit mycket nu. Och det är. Som det alltid är när man har en Prestationsprins. För när ”vanliga” familjer har det lite extra mycket, är det i förhållande till en nivå som en familj i diagnoslandet aldrig får uppleva ens de bästa dagarna… Men, men allt är lugnt. Fullmånen skiner genom en slöja av moln efter ösregnet. Höstkväll och en kopp te.

De har en vardag. Inte som andras. Och ibland avbryts den av perioder av kaos. Det kan vara ett knäpptyst kaos. Eller högljutt. Eller ett helt låst. Då fungerar det inte. Många skulle nog uppleva Drottningens och Prestationsprinsens vardag något helt annat än vardag. Men det är ändå så skönt, för sista tiden har den varit just så som de accepterat att vardagen är för dem. Drottningen fokuserar på det. Inte det som inte fungerar och andra familjer inte ens har funderat på att det fungerar.

Hon tänker på Prestationsprinsens diagnos. Hur en del av henne aldrig kan acceptera den. Att han har en funktionsnedsättning. Så nedsättande att fokusera på bristerna när vi sätter beteckningen. Det finns så mycket bra som kommer med en udda funktionsuppsättning. Inte lätthanterlig. Men bra!

Hon känner sig så lyckligt lottad att ha fått lära sig uppskatta så mycket hon aldrig tänkt på annars, smaker, dofter, synintryck. Att tvinga sig till tiden att smälta och reflektera. Att förstå att andra behöver mer än hon av lugn och ro, ställtid, eget utrymme. Att man kan se saker på helt andra sätt. Att detaljer och ljud finns som hon aldrig sett tidigare. Att hon får bli så entusiastisk över saker som annars inte berört henne, bara av att Prestationsprinsen är det! Att få en dräpande kommentar eller ordvits när hon inte alls är beredd. Att någon kan kämpa tills orken inte finns, utan att hon ens tidigare förstått att personen kämpar. Att bråk och ilska har en orsak. Att den ofta går att åtgärda. Att fokusera på det bra. Att välja sina strider. Att få se det stora i det lilla. 

Samtidigt har hon fullt upp accepterat att diagnosen finns där. Och tacksam. Annars hade det nog varit svårt att få komma till den resursskola han är på idag. En fantastiskt friskola. Det är tack vare den som de har hittat sin vardag, en fungerande vardag, inte som andras, men fungerande. Engagerad personal som förstår varför det inte fungerar. De har inte alla lösningar. Men de förstår. En vardag med regelbundna misslyckanden, men det har vi alla.

Innan var varje skoldag en kamp. Som inte sällan slutade med nederlag. Att varje dag hamna i övermäktiga situationer har ett pris. Att oftast bli missförstådd eller till och med utskälld resulterade i ”skolk”. Eller rättare sagt flykt från en osund, nedbrytande miljö. Det började med att han bara gick därifrån ibland, sen blev han hemmasittare, skolan brydde sig inte. Ett problem mindre.

Prestationsprinsen fick byta skola. Den brydde sig verkligen, men förmådde inte. Hemma igen… länge och inget vidare med den psykiska hälsan. För att uttala sig milt. Vilken prövning det var för Drottningen, maken, för att inte tala om syskonen…

Resursskolan blev räddningen. Eller egentligen var det samverkan. De bytte nämligen även BUP och från en medicinfokuserad läkare till en lösningsorienterad. Den nya konstellationen, som förstås innefattade Drottningen och maken, blev ett team. Det hade kommunen, BUP och skola inte varit tidigare. Utan ett gäng pajkastare, så kallade professionella, vars jobb är att hjälpa… en sorts Svarte Petter lek där det gällde att inte vara den som fick jobbet och/eller kostnaden.

Så tillsammans kan vi. Vi måste bli bättre på att förstå de udda funktionsuppsättningarna, de så kallade osynliga funktionsnedsättningarna. De finns. Och vi ställer till det då vi inte förstår det. Det är tråkigt att så många av oss med avgörande betydelse för de här ungarnas liv inte kan tillräckligt, eller något, om detta… För det syns inte alltid. Kampen pågår där inne. Vi ska inte lura oss själva att tro att en sådan kamp inte kostar på. Det tär och det tröttar… Respekt. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull.

Jag dammar av ett inlägg från förra året som är högaktuellt på grund av debatten om vi har råd att ta hand om våra barns behov, Det här handlar om ADHD, men Hejlskovs tankegångar om skolans bristande förmåga gäller alla med diagnos eller släng av:

Bo Hejlskov Elvén skrev i maj förra året på SvD Brännpunkt under rubriken ”Att vägra ge diagnoser är att svika barnen”.  Jag är ganska säker på att inte han satt rubriken utan Svenska Dagbladet. Speglar den innehållet? Jag är lite tveksam.

I Svenska Dagbladet tar Bo Hejlskov Elvén upp rätten till en diagnos, att vi inte får vifta bort de svårigheter som barn och ungdomar med autismspektrumtillstånd, som till exempel ADHD faktiskt har. Att de behöver hjälp. Och att diagnosen krävs för att få rätt stöd och anpassningar idag (tyvärr). Detta i relation till debatten om överdiagnostisering kring siffrorna om att många pojkar födda sent på året är överrepresenterade bland barn med ADHD-diagnos.

Och det är ju så sant, så sant. Han skriver också så här:

”När ett barns förmågor inom ett visst fält inte är höga nog för att leva upp till skolans förväntningar och krav har skolan ett problem. Det försöker man ibland lösa genom att anpassa undervisningen. Ibland väljer man att istället skriva remiss till skolpsykolog eller barnpsykiatrin.”

Notera, har skolan ett problem. Och vidare:

”Vi ställer diagnos när skolan och föräldrarna inte lyckas möta barnets förutsättningar i vardagen. Så adhd är inte något man har eller inte har. Det är en diagnos man kan ha eller inte ha. Uppmärksamhet, aktivitetsnivå och impulskontroll har vi allihop, fast i lite olika mängd. Därför är kritiken mot adhd-diagnosen meningslös. Man bör hellre kritisera samhällets och inte minst skolans bristande förmåga att möta varje barns behov. Diagnosen kan för den enstaka människan betyda skillnaden mellan att klara sig eller gå under.”

Så visst kritiserar han att vi börjar tala om överdiagnostisering. Men han har en annan viktig poäng. Viktigare tycker jag. Att diagnoserna är tyvärr många gånger sätts korrekt. Eftersom de sätts i relation till hur vi klarar av vardagen. Och det gör inte de här barnen och ungdomarna. Men, det finns ett stort men, om skolan och samhället kunde mer om de här frågorna, anpassade sig mer efter individens behov så skulle det ställas färre diagnoser. Och det är ju först i resursskolorna många av de här eleverna ”inte har” en diagnos längre… det fungerar i vardagen…

Så rubriken på Bo Hejlskov Elvéns debattartikel borde kanske vara en annan. Något i stil med Samhällets och inte minst skolans bristande förmåga att möta varje individs behov orsakar de många diagnoserna. Och apropå den aktuella debatten, … orsakar placeringar i resursskolor! Vår bristande förmåga orsakar inte alla diagnoser och behovet av resursskolor, men att de blir så många…

Så låt oss först reformera den ”vanliga” undervisningen, sen flytta dit elever som idag tvingas till andra lösningar. Inte tvärtom. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Drottningen sitter på en bänk och omfamnar en alldeles pirrig och känslosamt nervös Prestationsprins. Mitt i den mysiga kramen tänker hon på låg-affektivt bemötande, biomedicin och känslospegling…

Prestationsprinsen har börjat ny skola och Drottningen, hennes make och Prestationsprinsen själv trodde att han hade koll på nya resvägen. Men halvvägs genom Drottningens frukost och förberedelse för morgonens möte ringer mobilen. En gråtande Prestationsprins som tycker livet är hopplöst och skolan är kass och inte vill… Drottningen försöker guida lugnt via mobilen. Han har missat bussen vid bytet och nu kommer han försent och elände, elände osså elände…

Drottningen förklarar att han är ute i god tid. Han kan ta nästa eller gå snett över gatan och ta 32:an. Men nej. Han ser inte, han förstår inte och framförallt, just nu kan han inte… Drottningen biter ihop. Visst bubblar det ett ”men ta och skärp dig” där inne någonstans, men hon vet att det inte tjänar något till, bara förvärrar. Såååå…lugn, bara lugn. Stå still. Sätt dig på en bänk. Jag kommer.

Hon slänger i sig sitt te, slänger på sig kläderna och slänger ihop sina grejer och ner i väskan. Rusar till bussen. På bussen frånvaroanmäler hon Prestationsprinsen första lektionen. Nu sitter hon på en parkbänk och kramar en tungsint prins…

Det är här biomedicinen kommer in. Hon stryker honom ömt över armen när de kramas. Det skapar ”måbra och lugn”-hormonet oxytocin. Hon talar lugnt. Känslor speglas. Det gör honom lugnare. Han är kall. Hon föreslår att de går till skolan för att bli varma, egentligen tänker hon på att motion och rörelse skapare serotonin, ett annat måbra-hormon. De travar iväg och stannar till på ett café.

Han får varm choklad med vispgrädde. Mums. Det kan muntra upp med lite lyx och socker… De talar om ett klipp på youtube som de skrattade år igår. Hon tänker att ett skoj ihop skulle ju sitta fint och få igång andra känslor och hormoner… Han skrattar inte men vill se på klipp på hennes smartphone. De har skoj och efter ett tag till och med skrattar de.

När det är dags samlar Prestationsprinsen ihop sina grejer och går iväg. De har talat om vad han kan säga om någon frågar var han varit. Sånt är pirrigt. Han är trygg och glad.

Drottningen sveper det sista i sin andra kopp te denna morgon och skyndar iväg till sitt möte. Inte så förbered som hon ville, lite sen. Det kommer säkert vara någon som tycker att det är slöseri med deras tid att hon behagar komma sent. Men de har ingen aning om att tiden har används till något så viktigt att det inte kan mätas. Absolut inte bortslösad. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull….

 

Många elever har en för stor eller ökande frånvaro. En del en mycket omfattande!
I september startar vår populära seminarieserie och nätverk om strukturerat närvaroarbete igen i Karlstad, Göteborg och Stockholm. 5 gånger under höstterminen, gästföreläsare, flippat klassrum, tillfälle att gå tillbaka och testa, mycket övningar och diskussioner. Info och anmälan.

Kursledare är Aggie Öhman, med lång erfarenhet av utbildning och arbete med frånvaro och ökad närvaro. Hon är också en av grundarna till Temadagen om problematisk frånvaro (Hemmasittardagen) som dragit fulla hus varje år sen den gick igång 2014. Aggie är författare till rapporten Skolans tomma stolar och har skrivit flera debattartiklar om skolfrånvaro. 

 

Nyss var det full fart på skolgården. Nu är lektionerna igång. Prestationsprinsen har bråkat med Kalle. Nu måste rastvakten reda ut vem som börjat och det ska sägas förlåt! Så gör vi vuxna ofta. Tittar bakåt för att hitta vem som gjort fel, vems skuld det är, vem som är syndabock.

Hur viktigt är det? ”Det är sällan ens fel att två träter… ”Små gliringar leder till en knuff. Ja, Anna började knuffas, men Stina började med otrevligheterna. Emma är raffinerat småtaskig mot Prestationsprinsen, som till slut exploderar. Ja, det var Prestationsprinsen som blev arg och kallade Emma fula saker… Vad ser och hör vi vuxna?

Prestationsprinsar, med eller utan neuropsykiatriska funktionsnedsättningar eller släng av, vet ofta att de gjort fel. Det framgår med all önskvärd tydlighet av hur vi vuxna reagerar i skolan, på fotbollen, i stallet och hemma! Vi talar väldigt tydligt om vad de gjort fel! Inte bara med våra ord…

Det dumma är just att rastvakten stannade vid att se bakåt, dvs. hitta den skyldiga och ordna en ”ta varandra i handen och säg förlåt”-ceremoni. Det viktiga är ju att se framåt, att försöka skapa förutsättningar så att det är mindre troligt att Prestationsprinsen och Kalle slåss igen. Att hjälpa Prestationsprinsen, och Kalle, att hitta redskapen för att inte knuffas, svära, explodera, komma i bråk, börja gråta, gå in i sig själva, springa iväg…

Barn med adhd och asperger, även andra autismspektrumproblem, har svårt att läsa andra. Och förresten, en hel del ”normala” barn och ungdomar också… Att förstå andras agerande. Den andres känslor. Varför andra gör vad de gör. Prestationsprinsen kan inte läsa in allt detta i samspelet med andra. Inte heller kan han alltid skilja på sina och andras känslor. Om andra är ledsna speglas detta så att han blir ledsen. Om någon är väldigt arg blir han också lätt arg! För att inte tala om oro och nervositet. Oj, vad han plockar upp det. Därför förvärras ofta jobbiga situationer eftersom känslorna bär iväg med honom.

Men Prestationsprinsens fröken vet att det inte är någon idé att tala om vad han inte ska göra eller gjort fel, det tränar honom inte i hur han ska göra rätt. Eller hur!

Så istället sätter hon sig, då allt lagt sig, och resonerar med honom hur han kände och hur Kalle förmodligen kände. De ritar vad som hände (funkar i alla åldrar), vad Prestationsprinsen gjorde vad Kalle gjorde och talar om varför Kalle reagerade som han gjorde. Då de talat lite om det, är det dags att hjälpa Prestationsprinsen till att hitta alternativa strategier. Vad kan han göra istället för att explodera eller knuffa. De har tidigare talat om att räkna till tio och stoppa händerna i fickorna. Då kan man inte svära medan man räknar och man kan inte knuffas.

Nästa dag berömmer fröken honom för hon såg att han faktiskt kämpade och ansträngde sig för att räkna till tio och att han körde händerna i fickorna på förmiddagsrasten då Petter var ganska så jobbig. Hon mailar också till Drottningen och berättar. Drottningen berömmer Prestationsprinsen då han kommer hem. Hon berättar för pappa vid middagen att han varit duktig och kämpat med strategierna de talat om, då Prestationsprinsen hör. När de läser godnattsaga om en busig björn, säger pappa att den björnen kanske måste lära sig räkna till tio och stoppa händerna i fickorna… Hade Prestationsprinsen varit äldre kanske pappa hade kopplat det till den onde i långfilmen eller ”busen” i tidningsartikeln.

Så jobbar man för att hitta och stärka positivt beteende. Bygg på det bra och framgångar. Beröm ansträngning och försök, inte resultat. Då finns det chans att Prestationsprinsen hittar en fungerande strategi. Men får han bara lära sig att säga förlåt då någon lärare konstaterat att han gjort fel, då lär han sig aldrig att göra rätt. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull.

Vi ser olika på sker. Vi är olika. För en är orden det viktiga, för en annan hur de sägs… Med olika fokus kan en diskussion gå väldigt, väldigt fel…

Prestationsprinsen går i årskurs 6 och har Aspergers syndrom. Han var arg och är nu förvirrad. Totalt förvirrad.

Prestationsprinsens fröken tittar hotande på honom. I alla fall ser han det så. Hon stirrar honom i ögonen, det gillar han inte. Han tittar bort. Då blir hon ännu argare: Nu lyssnar du på mig, förstår du det!

Det gör han ju. Han fattar ingenting. Man lyssnar väl inte med ögonen. Hur tänker hon? Han tvingar sig att titta på hennes mun, då tror hon att han tittar på henne. Hon blir lugnare och pratar ännu mer. Men jösses vad munnen rör sig, och vad äckligt, man ser lite spott som åker ut. Hör du det, säger hon plötsligt mitt bland alla ord.

Vaddå? säger han. (Inte bra…) Nu ringer jag dina föräldrar. Vi slåss inte på den här skolan. Vi har en värdegrund som säger att vi respekterar varandra. Vi ber om ursäkt. Du har slagit Anna, du har kallat henne djävla äckel och vägrat be om förlåtelse. Då står det i vår konsekvenstrappa att föräldrarna ska meddelas. Jaha, säger Prestationsprinsen. Och?

Han fattar verkligen ingenting. Fröken säger att han har gjort fel och nu ska de ringa mamma. Varför då? Ska hon be om förlåtelse? Ska fröken bli arg på mamma för att han slagit Anna?

Varför ska han be Anna om förlåtelse när det är hon som retas och hela tiden går och småputtar och småknuffar honom? Han är inte alls ledsen att han slog henne. Det är rätt åt henne. Hon är dum och har småslagit honom i flera veckor. Det var skönt att ge igen.

Varför ska inte Anna be om förlåtelse? Varför får Anna retas, puttas och knuffas, men inte han slå tillbaka? Varför är fröken arg på honom? Vem ska ringa Annas mamma?

När fröken ringer säger Drottningen, Jaha. Fröken harklar sig och säger. Du förstår kanske inte allvaret i det här. Din son har slagit en annan elev och faktiskt kränkt henne med svordom och nedvärderande ord!

Jodå, säger Drottningen. Jag undrar bara om ni har tagit reda på vad som hände innan han slog. Vad som ligger bakom beteendet? Det försvarar inget slagsmål säger fröken.

Absolut inte, men kanske kan det förklara varför han slog till. Och kanske det beror på hans funktionsnedsättning. Har han misstolkat situationen, inte förstått orsak och verkan eller handlat impulsivt? Och då är det ju snarare du och dina kollegor som behöver tänka om och lära er att förbereda eller förhindra vissa situationer? Kanske? undrar Drottningen lugnt (men kokar en aning inombords).

Men vad vill du att jag ska göra med den här informationen, frågar Drottningen. Och framförallt hur ska du hjälpa honom att inte göra samma misstag. Vad säger er konsekvenstrappa att skolan ska göra för att inte situationen ska återuppstå eller eskalera? Vad är ditt ansvar som mentor?

Jag återkommer säger fröken. Tack, det skulle jag uppskatta säger Drottningen. det handlar om at förstå orsaken till ett (problem)beteende, Inte haka upp sig på beteendet i sig. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!