Det vi normalstörda kan uppleva som oerhört irrationellt kan upplevas som oerhört rationellt av en som tänker annorlunda. Och om vi bara anstränger oss. Notera om vi anstränger oss, kan vi förstå detta. Det är vi som kan om vi vill.

Men Prestationsprinsen, du har ju inte börjat med mattetalen. Va, har du inte räknat ett enda tal fast genomgången slutade för en kvart sen. Kom igen nu. Så säger fröken.

Eftersom Prestationsprinsen inte fattat eller kanske hört ett dyft av vad fröken sa på matte genomgången, så är det ingen idé att börja räkna. Han kommer att köra fast. Eller om han är en liten begåvad prestationsprins, kanske räkna på sitt eget sätt eller i huvudet (det går ju fortare och svaret får ju fröken ändå, det är väl ändå det som räknas?) Och då blir det bara jobbigt. Bättre att vila huvudet på bänken… Så slipper man räkna om eller skriva hur man tänkte…

Men Prestationsprinsen, har du inte ätit upp än. Bussen går om en kvart. Va, har du inte ens gått upp än! Kom igen nu. Så säger Drottningen.

Eftersom Prestationsprinsen inte orkar med skolan. Så varför gå dit. Han ligger kvar och skolvägrar. Han är ju ändå bara ett problem för alla lärarna. Tycker dom. Egentligen är det ju lärarna som är problemet, de bara tjatar om onödiga saker. Och man måste tänka som alla andra och göra som alla andra istället för att göra saker snabbt och smart. Och så är det massa tråkigt och onödigt som ska göras hela tiden. Och förklarar man det för dom och hur man skulle kunna göra istället, så blir dom bara arga eller suckar. Det är egentligen värst. Suckandet. Och att dom inte försöker förstå, han är övertygad att dom kan om dom bara ville och försökte. Fast det är så dom säger till honom… Ja, lärare är bra konstiga!

Dessa prestationsprinsar har fullständigt rationella och effektiva lösningar på sina problem. Det stora problemet är bara att det är långsiktigt dåligt för dem själva att skippa skolan och även för Sverige. Vi behöver de annorlunda tänkande för att lyckas med allt vi drömmer om kreativitet, entreprenörskap, initiativtagare… Men det är vi som måste rycka upp oss och lösa detta stora problem. Vi behöver nördarna, geeksen, de annorlunda tänkarna… med eller utan diagnoser eller en släng av…

Om vi alla förstod mer av hur barn och unga som tänker annorlunda (och kanske gör annorlunda med sina tics, står för nära eller konstiga kläder) ser på världen, så skulle vi kanske förstå att försöka förstå dem istället för att se deras sätt som fel, omständligt eller jobbigt. Eller kanske till och med en del av oss ser det som störande. Kanske deras sätt att tänka och förklara skulle hjälpa andra i klassen, gruppen, på avdelningen i klubben… att fatta. Det är kanske inte de som behöver hjälp att fatta utan vi som behöver deras alternativa tänkande och lösningsförmågor. Så i så fall skulle vi alla vinna på att inkludera de annorlunda tänkarna, ja varför inte beundra?… För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Så klart måste såväl skola och hem anstränga sig till det yttersta för våra prestationsprinsar. Men man kan inte alltid kämpa, förändra, hoppas. En lagom acceptans, utan att för den skull ge upp, är ett måste för att överleva…

Drottningen är förtvivlad. Prestationsprinsen har en jobbig period. Det har gått så bra en lång tid. Han har varit i skolan, har kommit i säng i tid, hållit datatider, kommit till maten, har varit positiv och ”fungerat”.

Det började med ett par hemmadagar i två veckor och förra veckan kom han inte alls iväg. Han vill, det syns i hela kroppen, men han förmår inte. Det tar stopp. Men det är ju precis då han stigit upp, då kan väl inte orken vara slut?

Hemmasittare igen….? Nej! Vill inte, orkar inte – men det lurar alltid bakom hörnet. Tänk positivt. Bygg på det som är bra. Hon irrar i sina tankar. Varför går det ibland och ibland inte. Läkaren säger att det är så här. Bra och dåliga dagar. Bra och dåliga perioder. Det är bara att acceptera. Men hur når man acceptans i de här situationerna? Hur vet jag att jag gjort allt jag kan och bör för att få honom att komma ur sin dåliga dag eller period, funderar Drottningen. Hur vet jag när det handlar om att acceptera läget?

Prestationsprinsens liv innebär att det i perioder är svårt att gå upp, att äta, att duscha, att gå till skolan, att vara med på familjens aktiviteter, att gå och lägga sig. Allt är en kamp. Ibland är det bara en eller två grejer som hänger upp sig. Inte gå till skolan, men resten fungerar. Inte tvätta håret, men resten fungerar. Och ibland är det flera saker som inte fungerar. Eller ibland det mesta…

Men där emellan är han ganska normal, hänger med familjen, fungerar, kan vara med på det mesta, om än anpassat. Ja, han kanske inte behöver åka skidor varje dag på skidsemestern, åker de på museum kan han få sätta sig och spela på mobilen när han inte orkar mer, han behöver kanske inte äta den exotiska grytan när de är hos mormor, är de på resa kan han få ta en heldag på hotellrummet och återhämta sig, han har ett anpassat skolschema…. Dvs otroligt mycket struktur och förutsägbarhet. Ställtid och förberedelser. Återhämtningstid. Det uppstår situationer även i fungerande perioder, men då löser de det genom att anpassa eller avbryta.

Nu är det inte så. Prestationsprinsen vill inte? Kan inte? Förmår inte? gå till skolan. Han förmår faktiskt inte mycket alls just nu.

Det är förstås frustrerande. Irriterande. Uttröttande. Jättetungt för Drottningen och hennes man. Och syskonen. Spänt. De vill att Prestationsprinsen ska må bra och vara i en bra period jämt. Igen. De tycker lite olika om vad bara ska accepteras och vad som måste arbetas med. Vem har rätt? De söker efter vad det är de ska acceptera och därmed slippa frustrationen. Att inte alltid känna att om de bara gör det eller inte det, om bara skolan, om bara Prestationsprinsen, om de istället….. kunde finna acceptans. För sin älskade unges skull… Och om vi alla kunde stötta istället för att ifrågasätta dem. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Det blir lätt för mycket i klassrummet, det blir lätt okoncentrerat, det blir lätt kraftiga reaktioner… vi hoppas att detta inlägg kan få oss som föräldrar eller skolpersonal att förstå hur stressande skolsituationen kan vara för många barn och unga. Vi tar dig till en situation vi tror de flesta av oss känner igen.  Tänk dig att leva med det varje dag. Till slut orkar vi inte. Vi väljer att stanna hemma. ”Hemmasittaren ” är ett faktum.

Hur det lätt blir för mycket för oss

Du lagar middag, sista diskussionen på jobbet snurrar i huvudet, irritationen över baklyktan som måste bytas växer, detta kombinerat prestationsprinsens tjat om nytt dataspel och det plötsliga insikten att bakgrundsmusiken gör dig vansinnig får dig att ….!

Lugnt stänga av musiken, pedagogiskt be din son om att få ta diskussionen en stund senare och tänker rationellt att du hinner byta lampan i helgen så det behöver du inte älta just nu? Eller dänger du av musiken, ryter åt sonen att du inte orkar med det där tjatet och fräser till maken/makan att nu får du ta tag i den där … bilen, samtidigt som du bränner middagen? Det blir liksom för mycket. Svårt att koncentrera sig, svårt att tänka rätt.

Man kan vara stressad och/eller okoncentrerad av många skäl. För att man är lite omogen, problem hemma, blir behandlad illa av lärare eller klasskamrater, upplever att man blir behandlad fel, mobbad, föräldrar ska skiljas, fått en liten diagnos kanske och på det en aning för mycket intryck.

Det blir lätt för mycket i klassrummet

Hur upplever Prestationsprinsen ett klassrum i det läget? Det blir lätt för mycket i klassrummet. Det är elevernas vårvinterdikter på väggen, allas akvarellvitsippor på en annan, i taket hänger fjärilarna kvar från insektsprojektet, fröken har satt upp en fin affisch över rymden och en om de senaste rymdprojekten (som vi läser om nu), på hyllan vid väggen ligger veckans fem arbetsblad, vid dörren hänger skolans likabehandlingsplan, lapp om friluftsdagen, nästa föräldramöte och vem som är rastkompis. Jo, i fönstret är det glada, mönstrade gardiner och alla trettio solrosplantorna. Skåpet med atlasar och andra låneböcker, samt skåpet med bildmaterial har glasrutor så man snabbt ska hitta. Barnens förvaringslådor har namn och teckning. På tavlan står bra saker att komma ihåg och lite lappar, m.m. Just det m.m!

Nu börjar lektionen. Eleverna strömmar in, det släppas fötter, pratas i minst tio konstellationer, fröken börjar: räkna vidare i matten, om ni blir klara ta ett arbetsblad (men med många, många fler ord). Elin och Kalle fnissar åt något, Felix har tagit med en boll in och rullar runt den, Martin trummar på bordet och Oskar tycker det är kul att hans stol gnisslar. Utanför kommer en lastbil med maten, det kurrar i magen, förresten skorna är nog lite små, hoppas jag får en tallrik utan intorkade matrester i dag, två fåglar har byggt bo i trädet, en ekorre bråkar med dom, nu går parallellklassen på rast, varför fnissar tjejerna så och varför blev Mohammed så sur på rasten innan. Det blir lätt för mycket i klassrummet.

För mycket intryck frestar på

För en högsensitiv Prestationsprins med koncentrationssvårigheter kanske det inte är så konstigt att inga mattetal blir gjorda, än mindre arbetsbladet om rymden? Det blir lätt för mycket i klassrummet. Om nu fröken haft en tung dag och blir irriterad, kanske det inte är så konstigt att Prestationsprinsen också blir irriterad. Har både fröken och eleven haft en laddad morgon kanske det inte är så konstigt att det t.o.m. exploderar? Kluring: vem kallas utagerande?

Tänk på den! För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Det är sådant här som skapar frustrerade elever, hemmasittare och trötta, mycket trötta föräldrar…

Drottningen, Prestationsprinsens mamma sjunker i hop på köksgolvet och gråter. Stora tårar rinner nerför kinderna. Ibland måste bara förtvivlan få komma fram.

Drottningen arbetade hemma denna förmiddag, en härlig, kall vårvinterdag. Plötsligt kommer Prestationsprinsen hem. Utan skor! Helt förtvivlad, gråtande, förbannad, frusen och värst av allt helt okontaktbar. Han sätter sig framför datorn och försvinner i sin trygga värld, sitt spel som är strukturerat, förutsägbart och inte minst ger belöningar i form av nya levlar och ”tillbehör” efter lyckade insatser.

Drottningen torkar tårarna. Efter ett par timmar får hon kontakt. Prestationsprinsen berättar att Mimmi (hans lärare) ändrat deras platser i klassrummet och möblerat om. Han skulle flytta från sin trygga plats längst bak vid dörren till mitten av klassrummet bredvid lite stökiga Sara. Hon bara sa, nu ska vi möblera om! Jag ville inte, men hon brydde sig inte!

Prestationsprinsen gillar inte detta. Hans struktur bryts på ett helt oförutsägbart sätt. På rasten tar sig Prestationsprinsen in i klassrummet och försöker flytta tillbaka sin bänk. Mimmi kommer in och stoppar honom, tappar humöret när han fortsätter och skäller ut honom. Han får panik, försöker flytta på henne(våldsam?:-) för att få fram bänken. Hon tar tag i honom, då brister det för den annars lugna Prestationsprinsen, han svär och säger att han inte vill byta plats, börjar fäkta med armarna som tyvärr träffar Mimmi. Han sliter sig fri, hinner få med sig jackan men inte skorna och springer hem. I panik.

Nu ringer telefonen. Drottningen svarar med förvånansvärt stadig röst. Det är Mimmi. Hon vill meddela att Prestationsprinsen betett sig mycket illa i dag. Han har svurit, brutit mot skolans regler att man ska vara ute på rasten, slagits och inte accepterat att sitta bredvid Sara, man kan inte bara sitta bredvid dem man vill!

Drottningen andas djupt: Ja – det låter inget vidare. Men, vet du vad, jag tycker hans reaktion var ganska normal. Jag menar med tanke på hans problem med förändringar, vi vet att vi ska minimera sådant och om han ska utsättas för det kräver det mycket förberedelser och enorm förutsägbarhet.

Mimmi blir lite irriterad, i den här skolan beter vi oss inte som Prestationsprinsen gjorde i dag! Det är emot vår värdegrund att slåss och svära. Drottningen funderade på att påpeka att den så kallade värdegrunden också säger att vi ska respektera alla och möta dem med respekt och utifrån deras förutsättningar. Men det var nog inte läge…

Drottningen frågar försiktigt, hade du förberett honom på omflyttningen? För jag tror inte du har meddelat mig, så jag har inte kunnat hjälpa dig att förbereda honom? Var det förutsägbart för honom vad, när och hur detta skulle hända? Vem han skulle sitta bredvid? Var i rummet han skulle sitta? Var det nödvändigt att flytta honom?

Jag vill i alla fall att du talar med honom att inte slåss och svära i skolan, fortsätter Mimmi.

Det ska jag göra, säger Drottningen. Kan du då fundera lite mer på det här med ökad förutsägbarhet, det var ju en av de saker vi skrev in i åtgärdsprogrammet när vi träffades sist med elevhälsan, specialpedagogen och rektorn?

De säger hejdå. Drottningen går och ger sin Prestationsprins en öm kram och önskar honom lycka till i spelet. Och i livet, men det säger hon inte högt.

Vi måste förstå orsaken bakom (problem)beteendet. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull…

a”.

Skoltrött. Hösttrött. Tonårstrött. Utmattad. Även barn och unga som har en övermäktig skolsituation vill lyckas. De går kanske till skolan varje dag, lyckas sådär. Eller lyckas inte alls, Eller går kanske därifrån. En del går inte ens dit… Vi ser det som att de inte lyckas. Men det är ju vi som inte lyckas ge dem en fungerande skolgång, lärmiljö, undervisning… Ingen ska blir utmattad av en normal dag på ”jobbet”.

Visst, en del är bara tonårsslöa, en del lite hösttrötta, men en del är faktiskt så trötta på grund av ålder, årstid och fel bemötande, pga eventuell NPF eller släng av, att vi vuxna faktiskt måste ta hänsyn och hjälpa till. Respektera deras problem och deras beteende. Hjälpa till med problemet, inte bråka om beteendet. Men väl påtala i lugn och ro… Lycka till!

Ingen sa att det var lätt…

Skoltrött. Hösttrött. Tonårstrött. Utmattad.

Den här Prestationsprinsen är på väg in i tonåren. Han blir så trött. Av det mesta. Trött i kropp och trött i sinne. Men inte av att vara hemma, med bara familjen och göra bara vanliga saker. Som att se på TV, spela dataspel, läsa manga och fantasy…

Allt annat gör honom trött. Han måste få ta pauser och han måste få mycket tid till att återhämta sig, vila, sova mycket varje natt och bara göra de vanliga saker när det varit ”ovanliga saker”. Så ovanliga saker får inte var för mycket och för ofta. Ovanliga saker är saker som inte är ovanliga för oss flesta.

För många är det helt normalt och inte alls särskilt tröttande att ta sig kollektivt till skola eller jobb. Men för Prestationsprinsen går det bara inte. Alla de intryck, alla de lukter, alla de ljud, alla de människorna, all den oro för höga ljud, för trängsel, för stopp i trafiken, för för mycket intryck är för mycket.

Innan Drottningen förstod detta blev det mycket konstigt. Han vägrade åka till skolan, möjligen om Drottningen åkte med, när de åkte kunde det ta totalstopp vid bytet eller då de kom fram kunde han inte gå till skolan. De blev stående helt enkelt. Ibland kom de vare sig till skolan eller hem. De fick bara stå! Inte ens en taxi var aktuellt. Han kunde inte röra sig. Stackars Prestationsprinsen. Nu åker han bil till skolan.

För många är det helt normalt och inte alls särskilt tröttande att gå bort eller få hem folk. Men för Prestationsprinsen är det jättejobbigt. Att ha folk hemma som stör det vanliga, som man måste uppföra sig för. Och nästan alltid ska det ätas. Äta är ju jobbigt i sig, lukt, smak, konsistens, nytt, absolut inte hoprört som grytor, kanske lite smuts på tallriken och sen tala med folk man inte är van med. Katastrofläge! Innan Drottningen kom på att ge honom pauser.

Han behöver inte vara med hela tiden. Inte ens om det är andra barn eller ungdomar med. De kommer överens om pauser eller han säger till då han behöver. Då går han in på sitt rum och stänger dörren. Han själv eller Drottningen bara säger att han behöver vila och vara i fred en stund. Det brukar accepteras utan frågor. Av ungdomar och barn. Andra vuxna har ofta åsikter om både att han inte äter allt, att han går ifrån…

Energitjuvar

Drottningen har förstått att allt som är avvikande är tröttande för Prestationsprinsen. Ett biobesök, att gå och handla, köpa kläder, resa ska vi inte tala om, gå hem till en kompis, ha en kompis hemma, ommöblering, nya gardiner, syrran byter kille, mormor flyttar, åka i en kompis bil, förändringar i dataspel, favoritprogrammet byter tid på TV, nya grannar, nya kläder (!), ny maträtt, nya temuggar…

Prestationsprinsen måste också själv lära sig vad som är hans energitjuvar. Det är så roligt att hänga hemma hos en kompis. Det är svårt att förstå när Drottningen säger att han måste komma hem och spela data en stund (!). Han har ju kul där och mamma brukar ju alltid tjata på att han ska göra annat än data… Men vanliga saker måste vävas in. Speciellt inför kvällen. Men han vet ofta själv, han väljer bort eller säger ifrån. Jag orkar inte, det blir för mycket, jag vägrar, i helvete heller! Acceptera…

Drottningen måste förbereda Prestationsprinsen. Tröttheten måste accepteras, respekteras och avvärjas. Pauser. Sova ut, kanske mer än tolv timmar behövs. Och perioder av bara vanliga saker mellan de ovanliga. Det har familjen lärt sig nu.

Det svåra är att få skola, vänner och släktingar att förstå och acceptera. Skoltrött. Hösttrött. Tonårstrött. Utmattad. Det är ju så konstigt att han inte vill följa med på den roliga utflykten… Vi är olika. Mycket intryck tröttar alla. Mycket är olika för alla. Tänk på det! För våra älskade ungars skull, ja för allas skull!

---

Årets sista föräldrakväll
Att nå barn och unga som tänker, känner och gör annorlunda

Missa inte årets sista kväll för föräldrar och anhöriga. Den 19 november i Stockholm. Mer info och anmälan.

Jag dammar av detta inlägget från 2011. Men högaktuellt. Politiker har snappat upp att inkludering är viktigt. Men de missar den lilla detaljen att det måste till mer anpassningar i den stora gruppen än i den mindre för att få det att fungera…

Inkludering exkluderar, skriver Girma Berhanu vid Göteborgs universitet i International journal of specialeducation (Even in Sweden? Excluding the Included: Some Reflections on the Consequences of New Policies on Educational Processes and Outcomes, and Equity in Education) Eller inkludering exkluderar är faktiskt min summering. Själv uttrycker han sig så här:

De senaste tjugo åren har inneburit ett brott i utvecklingen i Sveriges skolor. Barn med specialpedagogiska behov, barn med invandrarbakgrund och barn till socioekonomiskt utsatta grupper tillhör förlorarna. Dessa grupper ges inte tillräckligt med stöd inom ramen för den ordinarie skolundervisningen och de når inte skolans kunskapsmål i lika hög grad som de övriga eleverna.

…

Det positiva är att det är möjligt att förändra situationen.

– Det krävs behörig personal i skolan, mindre klasstorlekar och en förstärkt statlig styrning av skolan, säger Girma Berhanu.

– Dessutom behövs bättre utvärderingsmetoder, något som borde vara invävt i systemet när ett nytt program, en ny policy eller en ny lag som gäller skolan träder i kraft, säger han.

Jag är inte helt övertygad av allt han skriver. Min åsikt är till exempel att skolan inte tar särskilt väl om hand barn med särskilda behov överhuvudtaget, oavsett socioekonomisk bakgrund…

Men bara vi snart gör något åt det här, nu hänger det på enskilda vardagshjältar i skolan, envetna, starka föräldrar och vinstlotten att ha sin skolgång i ”rätt” kommun, landsting och skola om den enskilde eleven får stöd, rätt stöd, eller inte. Så kan vi inte ha det! För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

För hemmasittare och elever som inte förmår gå till skolan är varje dag en fråga. En fråga till sig själv. Vad är värt att göra idag? Finns det något värt att göra och är det i så fall skola?

De flesta har perioder då allt fungerar. De går till skolan som alla andra. Utan att ställa frågan. De flesta har också perioder då inget fungerar. De går inte alls till skolan. Utan att ställa frågan. Den är inte ens aktuell att ställa.

Men det finns ett mellanläge. Det är en vardag, inte som andras, en vardag som en ”vanlig” familj aldrig skulle kunna förstå. De är en sorts rysk roulette varje dag… Om än inte med dödlig utgång, mer långsamt nedbrytande… Tankarna snurrar i barnets eller ungdomens huvud och landar i… spänningen eller snarare hopplösheten och vanmakten är olidlig. Landar det i att barnet går upp som alla andra, följer syskonens rytm i morgonens rutiner och kommer iväg. Då är allt fröjd. Men det finns andra dagar.

De dagarna händer ingenting. Kommer inte upp, kommer kanske inte ens några ord… Stilla och tyst. Vanmakt hos föräldrar och barn.

Andra dagar eller andra barn kanske tvärtom ställer världen och hemmet upp och ner. Tårar, utbrott och kanske panik. Vanmakt hos föräldrar och barn.

Alltför många undrar: Men kan de inte bara skärpa sig? Skolan säger om bara ni får ert barn till skolan så… Och hur kan deras föräldrar bara gå med på det, tänker andra som inget förstår. I någon mån så stödjer väl föräldrarna beteendet eftersom det accepterar det. Med föräldrars goda minne… sa en nämndpolitiker då vi hade en dragning för många år sedan. I föräldrars förtvivlan svarade vi.

Ja, om det vore så lätt att det handlade om att skärpa sig och inte gå med på det… Som vanligt handlar det om ett problembeteende som inte är problemet i sig. Det finns något som orsakar beteendet, hemmasittande och frånvaron, det är det vi ska förstå och hjälpa till att lösa. Tungt ansvar faller på skolan och huvudmannen, kommunen eller verksamheten som driver friskolan. Och har det gått så långt, att ditt av naturen glada  och nyfikna barn, nu är en ungdom eller barn som inte ser meningen med att gå upp och ut i livet. Ja, då har vi förstås ett stort problem, som tar lång tid att lösa.

Situationen är barnet eller ungdomen övermäktig… Oss vuxna också i många fall. De enda som inte kan ge upp är föräldrarna. De kämpar ofta med en kraft de inte längre har. Ibland ger skolan upp, men det är aldrig OK. Ibland står vi vuxna handfallna. Skolor kan ta hjälp. Varför inte av oss!

Det tar tid. Ge det tid. Ge ditt barn tid. Ge din elev tid.
Framförallt, ge dig själv som förälder tid. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull.

---

Föräldrakvällar 23/1 och 19/3 och mycket med mera

Föräldrakväll den 23 januari Hjälp Skolan funkar inte för mitt barn! Och en massa annat på gång för skolpolitiker, förvaltningschefer, skolor, socialförvaltning, vården och föräldrar. Välkomna!

Hemmasittare. Det finns ingen enhetlig och accepterad definition av vad begreppet hemmasittare betyder. Men ordet används allt mer, det talas allt mer om problemet och det tycker jag är bra. Sen är hemmasittare ett dåligt ord. Elever med problematisk, långvarig eller långvarig olovlig frånvaro används också. Jag har svårt med långvarig för det kan också vara regelbunden t.ex. efter lov, helger, schemabrytande aktiviteter osv. Långvarig olovlig gillar jag inte riktgt för det kan ju vara lovlig frånvaro. Anmäld av föräldrar eller sjukskriven av läkare… Det borde kanske heta Skolor med mycket problematisk skolfrånvaro! Vad det än kallas, tror vi som arbetar med det här att antalet hemmasittare ökar. Och i år har äntligen problemet kommit upp på regeringens agenda!

Och vi måste tala om problemet hemmasittare. Och vi måste göra något åt det. En del tycker att en hemmasittare är någon som inte varit i skolan på flera år. Då talar vi förstås hemmasittare i grundskole- eller kanske gymnasieålder. Jag tycker hemmasittare likaväl kan vara någon som har varit hemma i ett par veckor eller en månad. Kanske dessutom i regelbundet återkommande perioder av frånvaro. Kanske alltid efter novemberlovet? Kanske alltid i mitten av mars? Eller i slutet av vårterminen… Vi kan inte låta det gå år!

Men begreppet används också ibland synonymt med termen Unga vuxna som varken studerar eller arbetar. Eller som en delmängd bland dem, Då talar man ofta om åldern 16-24 år, ibland upp till 29 år. Här blir det svårare att dra slutsatser ur den statistik som dessutom är svår att får fram. Det är skillnad på att sitta hemma på rummet och att vara på luffen i Sydostasien… Men båda kanske varken pluggar eller studerar i något eller några år. De kallas också NEET:s Not in Education, Employment och Training.

Varje hemmasittare har sin historia. Det är vanligt att barn och ungdomar i behov av särskilt stöd hamnar i den här situationen. Med eller utan neuropsykiatriska diagnoser. Med eller utan släng av diagnos. Eller man kanske ska säga som inte passar in i det fyrkantiga system som vi kallar skolan. Man kan inte sållas in i ”normal” facket. Man är lite annorlunda, kanske för smart, kanske för levnadsglad, kanske med fantastiska egenskaper som inte värdesätts i skolan idag… Och ett återkommande problem är att de tappat förtroendet för oss vuxna, i skolan eller helt och hållet. Skulden kan vi aldrig, aldrig lägga på barnet eller ungdomen. Det är vi vuxna som ska skärpa oss och hjälpa dem ur sin situation. Och det tar tid och måste få ta tid.

Hur kan vi tro att alla lågstadieelever ska kunna sitta på rumpan huvuddelen av tiden mellan 8.10 och 13? Hur kan vi tro att alla mellanstadieelever ska kunna sitta på rumpan huvuddelen av tiden mellan 8.10 och 14 eller 15? Dessutom från 10 års ålder ta ett stort ansvar för planering av till exempel veckans eget arbete, gympapåse, passa tider!

Hur kan vi tro att alla elever mellan 12 och 19 ska orka sitta på rumpan mellan 8.10 och 16!? Och fösas, strömmas, knuffas i trånga korridoren mellan skåp och salar. Det är klart att en del måste studsa lite, eller prata lite eller fnissa lite eller skoja lite eller få en två timmars promenad, ordentlig paus eller få använda höger hjärnhalva en stund eller kanske bara blunda och försvinna ett tag …. Eller försvinna hem till lugnet i ett par dagar, veckor, månader…

Varför ska eleverna skriva så mycket? Och läsa så mycket? Idag finns massor av information på avancerad nivå i form av ljud, bild och video. Framtiden är audiovisuell, inte svart vit text…

Tacka ja till alla barns unika kompetens, förmågor och funktionsuppsättning. Lite mer vuxen ödmjukhet inför ungarnas unika kunskap för ja, kunskap kring modebloggar, poddar, Youtubers, minecraft, league of legends, world of warcraft, Counter Strike, photoshop, manga, skateboards, motorer, fantasy, hästar, katter eller vad det nu är för något som tar upp hemmasittarens, ja vilken unges som helst, vardag där hemma. Det är just unik kunskap! Vi kan utgå från den till att lära  vad som helst i läroplanen och uppfylla många kunskapskrav och förmågor! Kreativitet krävs av oss vuxna!

Vi måste fånga upp dessa barn och unga tidigare och snabbare. Det ska inte få gå flera år! Om vi hjälper dem redan i mellanstadiet eller när nu förtroendet för skolan och oss vuxna börjar svikta, så kostar det mycket mindre i mänsklig lidande och reda pengar. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Uppdaterad 2015.

Platser kvar till föräldraföreläsningen
3 november i Stockholm:
Barn och unga som tänker, känner och gör ”annorlunda”

Vi utgår från konkreta situationer: skolstart efter lov, skolavslutningar, semestrar, släktmiddagar, dataspel, sovtider m.m. Tips och verktyg för att klara dessa lite bättre. Anmälan och info

Drottningen är på jobbet. På avdelningsmötet för hon höra att hennes kollega Ines inte kommer tillbaka efter förkylningen. Det var nämligen inte en förkylning. Ines hade brutit ihop i helgen och bara gråtit och gråtit, situationen var henne övermäktig. Stress på jobbet, sjuk make, tre små barn och hennes bästa väninna hade just gått bort i cancer. Sen visste ju alla på jobbet att den nya avdelningschefen, som nu stod och talade så förstående om Ines, var en av de största orsakerna. Men det fattade hon inte själv… symtomatiskt nog.

Chefen berättade att hon fått information från HR-chefen Kristina. Ines kommer att vara helt sjukskriven ett par veckor, kanske månader, sen komma tillbaka på deltid med anpassade arbetsuppgifter och så successivt trappa upp för att kunna vara tillbaka i sitt jobb och full fart på sikt. Men sådant här tar tid och vi måste låta det få ta tid. Hon kanske aldrig kommer att kunna arbeta heltid igen.

Drottningen lider med Ines. Samtidigt kan hon inte låta blir att jämföra Ines situation med sin egen och andras som har det tufft. Det är en skör lina man balanserar på då man tvingas orka mer än man orkar… Nåväl, hon packar ihop sina grejer och skyndar till skolan där det är dags för ännu ett möte. Prestationsprinsen har nu varit hemma från skolan i sex veckor. Igen…

På skolan möter hon rektorn, som vanligt inte insatt i vad som gjorts eller ej enligt åtgärdsprogrammet, där det inte är noterat vem som är ansvarig för vad eller datum för uppföljning… Mentor Nilla är lugn och bra, men påpekar att skolan kanske borde ta hjälp utifrån, förutom BUP. Det här är svåra saker. Det är något i skolsituationen som är ett så stort problem för Prestationsprinsen att han inte ens mäktar ta sig till skolan, konstaterar hon.

Rektorn påpekar att de har satt in en rad åtgärder, men han kommer ju bara och ger upp på en gång. Han måste väl kunna bita ihop och ge det en chans.

Tydligen inte, konstaterar Nilla. Drottningen tackar högre makter för att hon har en vapendragare.

Nilla förklarar, enligt vårt möte med BUP kan man se det som att han är utbränd av att så lång tid blivit utsatt för en oförstående skola och vuxenvärld. Att varje dag pressa sig till skolan bara för att misslyckas är oerhört stressande. De dagar han är här blir antagligen för ansträngande och de dagar han är hemma är misslyckanden. Vi vuxna har inte lyckats och är ansvariga för situationen.

Rektorn håller inte riktigt med, men säger OK, så vad gör vi?

Enligt läkaren på BUP kanske han behöver vara sjukskriven ett par veckor, kanske månader, sen komma tillbaka på deltid till en anpassade skolgång och så successivt trappa upp för att kunna vara tillbaka i skolan och full fart på sikt. Men sådant här tar tid och vi måste låta det få ta tid. Han kanske aldrig kommer att kunna vara i skolan på heltid igen…

Barn är små människor, ungdomar är lite större, men de råkar ut för precis samma saker som vuxna. Varför tror vi inte det får liknande konsekvenser och behöver liknande åtgärder? Vi måste skärpa oss, för våra älskade ungars skull, ja, för allas skull.

Det är viktigt att förstå hur stort något kan vara för en annan person, även om man själv tycker det är en struntsak. Så är det ju när man möter en högsensitiv person, de hör känner, tar in och berörs av saker som vi andra inte ens reflekterar över. Här vill jag lyfta fram lite tips som kan göra förändringarna mindre dramatiska.

Om man är lite stressad, väldigt upp i hejsan av glädje, eller lite nervös, har en NPF-diagnos eller släng av, så kan nya saker i vardagen, som förändringar, övergångar, då man ska skifta fokus, byta arbetsuppgifter eller avbryta något roligt för något mindre skoj, vara svårt eller oroande.

Det kan vara allt från teaterbesök till mindre saker som byta platser i klassrummet eller kunna avsluta trots att man är mitt inne i något till exempel mattetal eller dataspel…Och det gäller också våra barn och unga, ja vuxna också, med neuropsykiatriska funktionsuppsättningar eller släng av…

Och vi reagerar olika då något är svårt, förvirrande eller oroande beroende på hur stark känslan är. Men blir man tillräckligt frustrerad kan man bli ledsen, arg, tyst, börja gråta, inte komma till mötet/skolan/jobbet den dagen eller i värsta fall implodera eller explodera och bli utagerande. Andra blir fysiskt sjuka illamående, huvudvärk… Men även om frustrationen eller förvåningen inte når de nivåerna kan man ha problem. Man har svårt att sluta, man får svårt att förstå varför all börjar tala om något annat, man blir förvirrad och överrumplad vilket stjäl energi och påverkar ens beteende.

I skolans värld kan det vara att byta ämne. Det kanske är förvirrande för eleven att ”helt plötsligt” börja med något nytt just då det börjar flyta på och man kommit igång.

På jobbet kan det vara tvära byten av ämnen på ett möte eller att man förväntas utan ställtid gå från ett möte till ett annat med helt olika innehåll eller från möte till eget arbete. I mer praktiska arbeten kan det vara att samtidigt behöva arbeta med flera målerijobb, på flera olika ställen, kanske inne och ute beroende på väder.

På fritiden kan det handla om att gå ifrån det roliga TV-spelet, deckaren eller nöjesparken. Eller gå upp ur sängen eller hem från festen…

Det finns några tips om brukar underlätta vi ”ovanliga” händelser:

Förutsägbarhet – tala om i förväg (eller om du kan ta reda på själv) vad som ska hända (efter skolan, på påsklovet, konferensen, träningslägret) eller tas upp (på seminariedagen, skoldagen, utbildningen): när, vad och vem som är ansvarig och vilka som berörs.

Kort och koncist – få ord och rätt ord, som skapar tydlighet

Skriftligt – Dela gärna ut en agenda, ett schema eller program. Eller sätt upp på väggen. Det räcker inte att visa lite snabbt i början av presentationen, mötet eller skoldagen. För att skapa förutsägbarhet och svara på frågor om vem, var och hur länge till, så måste agendan finnas tillgänglig.

Visualisera – det finns mycket bra hjälpmedel för att till exempel visualisera hur mycket tid som är kvar av mötet, lektionen, seminariet. Det är bra för stressade, för uttråkade, för neuropsykiatriskt funktionsnedsatta… Och inte minst för att den som t.ex. talar ska hålla tiden!

Bilder – via nätet kan du hitta bilder på det mesta hur bussen ser ut som ni ska ta från flygplatsen, hur den som ska föreläsa ser ut, vad utställningen innehåller, hur porten man ska gå in genom ser ut, hur man sitter på konferensen/teatern… kopiera in bilder i ditt material och dela länkarna för mer information/fler bilder.

Påminn – Dagen innan, i början av dagen eller mötet, en stund innan middagen, när det nästan är dags att lämna museet, att när TV-programmet är slut, när de spelat klart den banan och tydligt och bestämt när det är dags…

Alla eller rätt sinnen – påminn och skapa förutsägbarhet genom att använda de sinnen som personen föredrar. En del kanske vill att du påminner genom att tala, en annan ett tecken, en tredje att man klappar på axeln, ännu en annan vill ha en ljudsignal (använd mobilen) och någon skriftligt kanske… fråga!

Naturligt slut – vissa övergångar kan man trixa till ett naturligt slut på. Om ens dotter inte vill sluta bada på simhallen, kan man ha avtalat om cafébesök efteråt. Det kan motivera att avsluta något riktigt skoj. Eller att man har en rutin att äta ett äpple innan man går hem från skojiga aktiviteter utan naturligt slut som stranden/lekparken/gallerian/gamingmässan. Äpplet blir ett naturligt avbrott och med tiden en inlärd start/reflex på att gå mot till exempel bilen. Vi vuxna har infört egna rutiner till exempel fredagsöl för att avsluta veckan, morgonfika för att starta arbetsdagen, läsa innan man somnar… Så kan man ju vänta tills TV-programmet är slut, dataspelsraiden genomförd, fotbollsmatchen spelad, bloggposten färdigskriven innan man kräver att någon ska komma…

Lycka till! För våra älskade ungars skull, ja, allas skull!