Drottningen är på jobbet. På avdelningsmötet för hon höra att hennes kollega Ines inte kommer tillbaka efter förkylningen. Det var nämligen inte en förkylning. Ines hade brutit ihop i helgen och bara gråtit och gråtit, situationen var henne övermäktig. Stress på jobbet, sjuk make, tre små barn och hennes bästa väninna hade just gått bort i cancer. Sen visste ju alla på jobbet att den nya avdelningschefen, som nu stod och talade så förstående om Ines, var en av de största orsakerna. Men det fattade hon inte själv… symtomatiskt nog.

Chefen berättade att hon fått information från HR-chefen Kristina. Ines kommer att vara helt sjukskriven ett par veckor, kanske månader, sen komma tillbaka på deltid med anpassade arbetsuppgifter och så successivt trappa upp för att kunna vara tillbaka i sitt jobb och full fart på sikt. Men sådant här tar tid och vi måste låta det få ta tid. Hon kanske aldrig kommer att kunna arbeta heltid igen.

Drottningen lider med Ines. Samtidigt kan hon inte låta blir att jämföra Ines situation med sin egen och andras som har det tufft. Det är en skör lina man balanserar på då man tvingas orka mer än man orkar… Nåväl, hon packar ihop sina grejer och skyndar till skolan där det är dags för ännu ett möte. Prestationsprinsen har nu varit hemma från skolan i sex veckor. Igen…

På skolan möter hon rektorn, som vanligt inte insatt i vad som gjorts eller ej enligt åtgärdsprogrammet, där det inte är noterat vem som är ansvarig för vad eller datum för uppföljning… Mentor Nilla är lugn och bra, men påpekar att skolan kanske borde ta hjälp utifrån, förutom BUP. Det här är svåra saker. Det är något i skolsituationen som är ett så stort problem för Prestationsprinsen att han inte ens mäktar ta sig till skolan, konstaterar hon.

Rektorn påpekar att de har satt in en rad åtgärder, men han kommer ju bara och ger upp på en gång. Han måste väl kunna bita ihop och ge det en chans.

Tydligen inte, konstaterar Nilla. Drottningen tackar högre makter för att hon har en vapendragare.

Nilla förklarar, enligt vårt möte med BUP kan man se det som att han är utbränd av att så lång tid blivit utsatt för en oförstående skola och vuxenvärld. Att varje dag pressa sig till skolan bara för att misslyckas är oerhört stressande. De dagar han är här blir antagligen för ansträngande och de dagar han är hemma är misslyckanden. Vi vuxna har inte lyckats och är ansvariga för situationen.

Rektorn håller inte riktigt med, men säger OK, så vad gör vi?

Enligt läkaren på BUP kanske han behöver vara sjukskriven ett par veckor, kanske månader, sen komma tillbaka på deltid till en anpassade skolgång och så successivt trappa upp för att kunna vara tillbaka i skolan och full fart på sikt. Men sådant här tar tid och vi måste låta det få ta tid. Han kanske aldrig kommer att kunna vara i skolan på heltid igen…

Barn är små människor, ungdomar är lite större, men de råkar ut för precis samma saker som vuxna. Varför tror vi inte det får liknande konsekvenser och behöver liknande åtgärder? Vi måste skärpa oss, för våra älskade ungars skull, ja, för allas skull.

Det är viktigt att förstå hur stort något kan vara för en annan person, även om man själv tycker det är en struntsak. Så är det ju när man möter en högsensitiv person, de hör känner, tar in och berörs av saker som vi andra inte ens reflekterar över. Här vill jag lyfta fram lite tips som kan göra förändringarna mindre dramatiska.

Om man är lite stressad, väldigt upp i hejsan av glädje, eller lite nervös, har en NPF-diagnos eller släng av, så kan nya saker i vardagen, som förändringar, övergångar, då man ska skifta fokus, byta arbetsuppgifter eller avbryta något roligt för något mindre skoj, vara svårt eller oroande.

Det kan vara allt från teaterbesök till mindre saker som byta platser i klassrummet eller kunna avsluta trots att man är mitt inne i något till exempel mattetal eller dataspel…Och det gäller också våra barn och unga, ja vuxna också, med neuropsykiatriska funktionsuppsättningar eller släng av…

Och vi reagerar olika då något är svårt, förvirrande eller oroande beroende på hur stark känslan är. Men blir man tillräckligt frustrerad kan man bli ledsen, arg, tyst, börja gråta, inte komma till mötet/skolan/jobbet den dagen eller i värsta fall implodera eller explodera och bli utagerande. Andra blir fysiskt sjuka illamående, huvudvärk… Men även om frustrationen eller förvåningen inte når de nivåerna kan man ha problem. Man har svårt att sluta, man får svårt att förstå varför all börjar tala om något annat, man blir förvirrad och överrumplad vilket stjäl energi och påverkar ens beteende.

I skolans värld kan det vara att byta ämne. Det kanske är förvirrande för eleven att ”helt plötsligt” börja med något nytt just då det börjar flyta på och man kommit igång.

På jobbet kan det vara tvära byten av ämnen på ett möte eller att man förväntas utan ställtid gå från ett möte till ett annat med helt olika innehåll eller från möte till eget arbete. I mer praktiska arbeten kan det vara att samtidigt behöva arbeta med flera målerijobb, på flera olika ställen, kanske inne och ute beroende på väder.

På fritiden kan det handla om att gå ifrån det roliga TV-spelet, deckaren eller nöjesparken. Eller gå upp ur sängen eller hem från festen…

Det finns några tips om brukar underlätta vi ”ovanliga” händelser:

Förutsägbarhet – tala om i förväg (eller om du kan ta reda på själv) vad som ska hända (efter skolan, på påsklovet, konferensen, träningslägret) eller tas upp (på seminariedagen, skoldagen, utbildningen): när, vad och vem som är ansvarig och vilka som berörs.

Kort och koncist – få ord och rätt ord, som skapar tydlighet

Skriftligt – Dela gärna ut en agenda, ett schema eller program. Eller sätt upp på väggen. Det räcker inte att visa lite snabbt i början av presentationen, mötet eller skoldagen. För att skapa förutsägbarhet och svara på frågor om vem, var och hur länge till, så måste agendan finnas tillgänglig.

Visualisera – det finns mycket bra hjälpmedel för att till exempel visualisera hur mycket tid som är kvar av mötet, lektionen, seminariet. Det är bra för stressade, för uttråkade, för neuropsykiatriskt funktionsnedsatta… Och inte minst för att den som t.ex. talar ska hålla tiden!

Bilder – via nätet kan du hitta bilder på det mesta hur bussen ser ut som ni ska ta från flygplatsen, hur den som ska föreläsa ser ut, vad utställningen innehåller, hur porten man ska gå in genom ser ut, hur man sitter på konferensen/teatern… kopiera in bilder i ditt material och dela länkarna för mer information/fler bilder.

Påminn – Dagen innan, i början av dagen eller mötet, en stund innan middagen, när det nästan är dags att lämna museet, att när TV-programmet är slut, när de spelat klart den banan och tydligt och bestämt när det är dags…

Alla eller rätt sinnen – påminn och skapa förutsägbarhet genom att använda de sinnen som personen föredrar. En del kanske vill att du påminner genom att tala, en annan ett tecken, en tredje att man klappar på axeln, ännu en annan vill ha en ljudsignal (använd mobilen) och någon skriftligt kanske… fråga!

Naturligt slut – vissa övergångar kan man trixa till ett naturligt slut på. Om ens dotter inte vill sluta bada på simhallen, kan man ha avtalat om cafébesök efteråt. Det kan motivera att avsluta något riktigt skoj. Eller att man har en rutin att äta ett äpple innan man går hem från skojiga aktiviteter utan naturligt slut som stranden/lekparken/gallerian/gamingmässan. Äpplet blir ett naturligt avbrott och med tiden en inlärd start/reflex på att gå mot till exempel bilen. Vi vuxna har infört egna rutiner till exempel fredagsöl för att avsluta veckan, morgonfika för att starta arbetsdagen, läsa innan man somnar… Så kan man ju vänta tills TV-programmet är slut, dataspelsraiden genomförd, fotbollsmatchen spelad, bloggposten färdigskriven innan man kräver att någon ska komma…

Lycka till! För våra älskade ungars skull, ja, allas skull!

Ett exempel på vuxenlogik.

Vi förväntar oss att våra barn och elever med ADHD, pirr i benen, superstress, upp-i-hejsan-glädje ska sitta still och göra alla 23 uppgifterna med klurig stavning som är dagens lektion eller kankse läxa. Vi vet att eleven har koncentrations-, planerings- och ”upprätthållafokus”-svårigheter.

Vi vet att han eller hon inte får något gjort utan stöd att komma igång, påminnelse att fortsätta och några få behöver sen konstigt nog hjälp att sluta när de väl kommit igång.

Annars får de inget gjort, hoppar med benet och suckar… Och vi blir irriterade!? Kanske straffar med att han eller hon inte får spela data eller får kvarsittning för att få ”en chans att jobba ikapp”… (förmodligen på egen hand utan stöd) Men hur tänkte vi då?

Vi måste tänka om och tänka till. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull.

Läxor. Nu diskuterades det läxor igen och framförallt om det är vettigt att allt fler familjer använder RUT-avdraget till läxhjälp. Jag har mest åsikter om läxor kring om de är vettiga eller ej, och mitt svar är nej. Men kan kanske sträcka mig till att det beror på!

Det måste finnas ett syfte med läxan. Och målet ska vara inspirerande och utvecklande. Och eleven måste vara mottaglig, det är lärarens ansvar.

För vad är egentligen syftet med din läxa och fyller det samma syfte för samtliga elever? I så fall bör det fylla samma syfte för alla? 

Svaret är förstås nej. För en del elever handlar det om att hänga med, utan lite extra plugg skulle inte saker och ting falla på plats. För andra handlar det om att öva upp koncentrationsförmågan eller läsförmågan, snarare än att inhämta kunskap. Andra ska kanske skippa att öva koncentration och läsning ibland och istället få kunskapen på andra sätt. Andra förstår inte varför de ska ha skola hemma. Åter andra skulle klara sig utmärkt utan läxor, men de får läxor ändå. För alla får läxor.

Var sak på sin plats – För en många barn och unga som tänker annorlunda, kanske med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar eller en släng av, är det så viktigt med struktur och förutsägbarhet att det blir fel att göra skolarbete hemma. Skola är skola och hemma är hemma. Detta kan gälla även för elever med struliga hemförhållanden.

Skolan oroar eller skapar ångest – Elever som av någon anledning har oerhört svårt för skolan, alltså inte nödvändigtvis svårt att lära sig. Men att skolan är ett så stort problem att det sätter igång tankar, kanske till och med ångest, som vi vuxna måste hjälpa barnet eller ungdomen att slippa. Varför påminna om skolsituationen hemma. Bättre att ge plats för återhämtning. Då kan man skippa läxor, ett tag, eller helt.

Öppen läxläsning i skolan  – det är en utmärkt idé och passar många.  Om man nu insisterar på att ge läxor. Det kan vara drop-in verksamhet i biblioteket eller i matsalen. Blandade ämnen eller olika tider/dagar för olika ämnen och årskurser. Ger de elever som vi lyckats motivera möjlighet till ett stöd de kanske saknar hemma eller inte vill ha hemifrån.

Schemalagd läxläsning – För oroliga elever, elever i behov av lugn och ro, stor förutsägbarhet och struktur, passar inte drop-in verksamhet med alla som vill i matsalen. För de här eleverna kan det bli alldeles för rörigt! Då är det bättre att det särskilda stödet omfattar läxläsningen. Att man schemalägger det och ger stöd till eleven att lyckas. Någon som finns till hands. Kanske enskilt.

För elever med anpassad skolgång är detta superviktigt. Man kan inte bara skära bort, man måste fortfarande erbjuda eleven en logisk helhet där det inte blir elevens ansvar att kompensera för de timmar man tagit bort. Då kan man erbjuda det på planerad läxtid.

Skippa läxor – Ibland är det bästa kanske att strunta i läxorna! Fundera på hur stor skillnad de verkligen gör för kunskapsutvecklingen! Gör de stor skillnad för den här eleven eller är det bara för att? Jämför nyttan med hur mycket eleven får kämpa eller till och med mår dåligt av dem. Och hur trött och negativ eleven blir till skolan i sig.

Lärares kreativitet och ansvar – varje läxa ska ha ett syfte som alla förstår. Räkna 30 till likadana tal som man redan fattat är ingen bra läxa. Fundera också på om du har gjort allt du kan för eleven. Om till exempel eleven har svårt att koncentrera sig, måste han få en lång läsläxa? Eller kan han få det inspelat? Så kan han spela boll mot garagedörren under tiden? Eller kan du rekommendera en video på internet om ämnet, kanske är det lättare att titta och lyssna för en som har svårt med läsningen? Eller finns det flera olika korta video? Eller ge alla en video i läxa! Eller en lek eller ett spel att göra med varandra, mamma, syskon om det är yngre barn. Eller istället för att skriva, kan eleven få göra en video? Fantasi och samtal med eleven eller eleverna kan nog få fram mer bra idéer.

Har du inte tid? Men hur mycket tid tar det att några inte hänger med och därmed blir okoncentrerade och kanske till och med stör? Du kanske har igen den?
Eller samarbeta med några andra lärare och byt kreativa läxor med varandra! Eller fråga ungarna!

Föräldrars/Vårdnadshavares ansvar – kommunicera med skolan och ditt barns lärare om hur läxorna fungerar. Tala om ifall det skapar oro. Tala om ifall ditt barn inte förstår vad det ska göra. Ta dig tid att sitta med ditt barn och stötta, även om du inte kan spanska eller fysiken de håller på med så kan stöd och uppmuntran göra stor skillnad.

Har du inte tid? Hur mycket tid och energi tar det inte att ha ledsna eller frustrerade barn. Från både dig och barnet. Du kanske har igen det? Eller samarbeta med andra föräldrar och hjälps åt. För du, de flesta TV-program finns på webben…

Men jag tycker att vi skippar läxorna. Övertid är inte bra. Ta med sig jobbet hem är inte bra. Om vi är så rörande eniga om vad som är stressande för oss vuxna, varför gäller det inte våra ungar!? Men inspirera varenda unge att söka mer kunskap, gärna på fritiden och lär dem var de finner det de söker. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull.

Funktionshinder finns i samhället. Funktionsnedsatt är något vi tycker vissa är. Även om jag ju propagerar för att vi bara kommer med olika funktionsuppsättningar! Men det är det samhälle vi lever i som sätter gränserna för vem det är ”fel” på. Som behöver en diagnos. Som förklaring och hjälp till anpassningar och förståelse (förhoppningsvis).

Vissa av oss, vuxna, ungdomar eller barn, får det lite svårt att fungera. En del anses genier och charmiga, andra underliga eller funktionsnedsatta. Men det beror ju på det samhälle vi skapat. Inte individen. Se tidigare inlägg om Aspie-kriterierna , ett sätt att se det positiva i en Asperger-diagnos.

Vem eller vad är det fel på? Jag blev inspirerad då jag läste Cariads blogginlägg om vad som egentligen är autistiskt hos hennes dotter.

Jag tänker att det mesta definitivt ligger utanför barnet. Ta ett ADHD barn i Sverige i dag, det blir för ofta behandlad som stökig, jobbig och anses inte kunna klara skolan, för hon sitter inte still och gör det hon ska. Oavsett begåvningsnivå.

Hade samma tjej varit född för hundra år sen hade hon kanske varit en respekterad tjej. Hon hade säkerligen arbetat hårt i det praktiska på gården, kunnat hitta på kreativa lösningar då resurserna var knappa, kunna hantera djur och redskap, orkat vandra långt… Då hade det nog varit hennes syster, som dömts ut som drömmare, sitter bara där och läser och skriver dagbok, är inte till någon nytta…

”Fånågotgjortsvårigheter”…. Definitivt en funktionsnedsättning i bondesamhället. Och det ligger inte långt bort vare sig i tiden eller rummet, dvs geografiskt. Låt oss hjälpa åt att minska behovet av diagnoser, vi kan ändra oss och låta fler fungera i vår vardag. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skul!

Det är många som har lite mindre bra dagar så här i november. Eller skitdagar rent ut sagt! Extra morgontrötta. Extra kravkänsliga. Extra det mesta helt enkelt…

Prestationsprinsen hade en bra dag igår. Han hade sovit gott och mamma var inte sådär stressig när hon väckte honom. Hon tog sig tid. Sa till honom många gånger snällt så han hann vakna och förbereda sig. Hon var inte arg eller lät arg en enda gång! När han vaknat till, kom de överens om vilken tid då han skulle upp. Och då gick han upp.  Pappa hade köpt hem Prestationsprinsens favoritbröd och medvurst, som han äääälskar. Solen sken, det är bra. Då kan man ha sina Converse utan att mamma säger att de blir blöta och smutsiga.  Han mådde gott i hela kroppen.

I skolan gick det toppen. Han brukar inte vara med på gymnastiken. Han gillar inte att byta om, inte att duscha, inte att det är smutsigt och faktiskt ganska rörigt. Inte direkt strukturerat och förutsägbart, jo, när de spelar bollspel och leker lekar. Då finns det regler.  Regler är skönt. Hur som helst skulle de spela basket, det gillar Prestationsprinsen. Så han ville vara med, men inte byta om. Hans lärare vet att det är svårt, så han sa att Prestationsprinsen inte behövde byta om. Han kunde duscha och byta kläder hemma sen. Så satt läraren Prestationsprinsen längst fram vid samlingen så han inte såg alla andra som putta på varandra, pilla med grejer och viskade. Prestationsprinsen såg och hörde bara läraren gå igenom lektionen. Underbart – anpassningar, struktur och förutsägbarhet.

Så spelade de. Efteråt fick Prestationsprinsen beröm. Av gymnastikläraren, av andra lärare, av mamma och pappa. Då kände han sig duktig. Det enda som var jobbigt var att när han kom hem skulle han ju duscha. Men mamma röjde lite bland gamla schampooflaskor så att bara hans grejer var framme och lade fram ren handduk och rena kläder i badrummet. Då slipper han gå ut och bli kall på väg till sitt rum. Med rätt stöd klarar han även det han inte alltid klarar. Anpassningar, struktur och förutsägbarhet.

Nästa dag är en skitdag. Han är jättetrött. Mamma har lite bråttom och väcker honom inte lika många gånger som vanligt. Dessutom är hon otålig då hon kommer in och väcker, för lillebror ska ha matsäck och hon måste skriva ut något hon ska ha med till jobbet. Han vill inte gå upp. Till slut går han upp. T-shirten han fick ren igår skaver lite i nacken. Äckligt. Och storebror har ätit upp all medvurst. Han blir så arg, han vill bara skicka smöret i väggen. Djävla skitdag. Djävla morsa som inte har tid. Djävla lillebror som ska ha matsäck och djävla storebror som äter upp allt!

Givetvis blir dagen därefter. De har gymnastik idag också. Han går inte ens dit. Då kommer en ny fröken i korridoren och frågar varför han sitter där, vilken klass han går i, följ med mig ska vi kolla vad du ska ha. Här kan du inte sitta och skolka. Fan heller säger, Prestationsprinsen. Så säger man väl inte, säger fröken. Jo, för det är en skitdag och jag pallar inte skitdagar. Det bara är så. Idag kan jag inte vara med på gympan!!! Det är inget man väljer säger fröken. Nej precis, svarar Prestationsprinsen. Därför funkar inget idag! Nu följer du med här, insisterar hon. Prestationsprinsen svär en harang, puttar undan fröken och springer från skolan…

Vi har alla våra bra och dåliga dagar. Vi har alla saker vi klarar galant och mycket vi klarar med rätt hjälp eller anpassningar. Och det är ganska konstant för oss neurotypiska, så kallade normala eller normalstörda. För våra älskade barn med autismspektrumtillstånd är det helt annorlunda.

De klarar en del saker varje dag och lite mer med stöd och anpassningar. En del saker fungerar helt enkelt aldrig, kanske stora folksamlingar, spontana utflykter, exotiska grytor… annat kanske går med rätt hjälp eller anpassningar t.ex. komma upp på morgonen, koncentrera sig på mattelektionen, vara med på släktmiddag. Eller om det är en bra dag. Men det finns dåliga dagar. Då måste vi andra anpassa oss, dvs. lärare, föräldrar, mostrar, grannar, medresenärer… Inte barnet eller ungdomen.

Tänk på det nästa gång du ser en hopplös, ”ouppfostrad” unge. Han kanske är livrädd och situationen honom övermäktig med trängsel på bussen, han får inte ur sig frustrationen på annat sätt än att slå på mamma. Eller när systersonen springer från släktmiddagen. Han kanske är panikslagen av mormors ”goda” kycklinggryta med kinesiska bönor, tre snacksaliga mostrar och lite skön musik i bakgrunden. Det växer i munnen och öronen gör ont av allt prat, nästan skrik, han kanske bara vill börja gråta men springer istället. Säg då inte till syrran att hon måste få lite pli på grabben… utan flytta kanske ut i köket med Prestationsprinsen och ha en egen liten hörna där ni äter mackor med medvurst i underbar tystnad… För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Professionella i samverkan
för hemmasittare

23 februari 2016 börjar nästa kursomgång: Gästföreläsare, diskussioner, erfarenhetsutbyte, nätverk för framtiden
Info och anmälan.

Tre föräldrar på samma gata.

Den enas hjärta bultar av stress över att hinna till jobbet och få med allt. Ropar förstrött hejdå till sitt barn som går iväg till skolan. Stressar vidare. Det mesta tas för givet.

Två hus bort. En förälders hjärta bultar av stolthet över att hans barn ropar hejdå och kommer iväg till skolan. Bara för att han kommer iväg i sig. Livet är en kamp. Idag fungerar det.

Längre ner på gatan. En förälders hjärta bultar av förtvivlan och stress. Barnet kommer inte iväg. Idag heller. Det vill, men förmår inte. Tror inte på skolan. Tror inte på de vuxna hon möter där. Besviken på vuxenvärlden.

Att vara förälder innebär så olika för olika föräldrar. Du vet så lite. Ta inget för givet. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Den här tabellen som är skapad av Professor Shirley Kokot visar hur särbegåvat barn skiljer sig från högpresterande. Man inser att det blir ”jobbigare” i klassrummet med ”sådana” ungar…

Det finns en risk, och det händer alltför ofta att begåvade barn diagnostiseras med till exempel ADHD, ADD eller Asperger. När de inte får gehör, utmaning och respekt för sina besvärliga frågor, blasé attityd, kanske till och med utagerande på grund av den övermäktiga frustrationen är det lätt att se problemet och svårigheten hos barnet istället för brister i undervisningen. Svårigheten att undervisa begåvade barn…

 

Har skrivit om särbegåvade barn förr. Och rekommenderar Filurums facebooksida.

Som vanligt, det gäller att ta  tag i orsakerna till ”oönskat beteende”, inte beteendet i sig! För våra älskade ungars skull, ja för allas skull!

Drottningen har lärt sig. När det är dags att ropa på ungarna så använder hon få ord! Och hon sänker röstläget långt från sitt normala. Så då det är mat låter det numera: Maaaaat! Dags att åka: Ungar, bilen. Med basröst (så gott det går)

När hon ska förklara vad som händer i helgen blir det ungefär: Lördag, förmiddag träning. Eftermiddag inget. Kväll Mormor o Morfar. Ställer de frågor svarar hon. Det finns inskrivet i en stor almanacka på toan. För hängde den i köket, men ingen tittade. Toan fungerar.

Häromdagen ringde en lärare. Han var lite irriterad över att Prestationsprinsen inte ens försökte sig på kluringarna, de sista talen på matteläxan, Det är som att han bara inte orkar, men han är duktig, han skulle lätt klara de där talen. Jaha, säger Drottningen. Ska tala med honom.

Hon söker upp Prestationsprinsen. Har du din matteläxa här? Ja! Har du gjort den? Ja. Hon tar pappret, ser övningarna och hans svar. Vänder på pappret till kluringarna. Men du har ju inte gjort de sista! Jo. Men titta här, säger Drottningen. Oj, de där har jag aldrig sett.

Hon talar om för läraren att Prestationsprinsen inte sett kluringarna, eftersom de är på baksidan. Men va! säger läraren. Jag står ju och talar om det här varje gång, hur många gånger som helst. Vi går igenom talen, poängterar när den ska lämnas in, talar om att de måste läsa noga, redovisa alla uträkningar, skriva tydligt, skriva i varje ruta och att de alla ska försöka göra kluringarna. Och vi upprepar så alla ska fatta.
Jaha, säger Drottningen, då förstår jag varför han inte visste att de fanns. Vad menar du, frågar läraren lite osäkert. Han hörde inte vad du sa bland alla ord du använde….

Han funkar bättre med korta, tydliga instruktioner, gärna även skriftligt. Om det stått på framsidan ”glöm inte kluringarna på baksidan” hade han förmodligen sett och räknat dem.

Less is more, säger man ibland. Det gäller mängden ord. Det gäller mängden information åt gången. Det gäller barn och ungdomar.

• Alldeles ”vanliga” barn som är ”upptagna” med mobilen, datorn, studsmattan, hunden, roligare tankar än det du talar om, kan inte slita sig från sitt och lyssna eftersom du är mindre intressant och din poäng försvinner bland alla dina ord.
• Barn med koncentrationssvårigheter försvinner i tankarna om du pratar för länge.
• Begåvade barn som fattar mycket utan instruktioner, kopplar ur då självklarheterna rabblas och missar då lätt något viktigt.
• Elever som är högsensitiva vad gäller ljud kanske helt enkelt kopplar bort frökens prat för att det är för gällt, för intensivt, försvinner bland stolskrap och ventilationsbrus….

Lugnt. Sänk rösten. Få ord. Kunde säkert formulerat detta kortare. Hoppas rubriken räckte för att förstå poängen för er som tappade bort er bland alla orden. För våra älskade ungars skull, ja för allas skull.

Första dagarna på terminen händer det ofta lite annorlunda saker. Vi vill i all välmening börja lite lättsamt och roliga aktiviteter i stället för att sätta igång med lektioner direkt. det är inte lätt för alla, det är inte lättsamt och roligt för alla. Men det kan blir för fler om vi vuxna tänker till!

Det finns många barn och unga, ja vuxna också förstås, som har svårt att bryta rutiner, vardagsstrukturen. I skolan visar det sig ofta vid så kallade schemabrytande aktiviteter, som kan vara temadag, teaterbesök, friluftsdag, avslutning, samlingar i aula, kyrka, på skolgård…, grupparbeten, ja vad som helst som inte är det vanliga.

Det gäller att försöka förstå varför barnet har svårt med detta. Och lösa de problemen eller orsakerna. Inte straffa att eleven inte deltar eller inte kan hantera situationen, i form av vägran, bråk, stanna hemma, blir sprallig, prata oavbrutet, dra benen efter sig…

Ofta underlättar tydlig kommunikation som svarar på var, när, hur, vilka. Det ger struktur och förutsägbarhet. Det kan lösa problem och ge möjligheter att ställa frågor.

Om man är pollenallergisk är det skönt att veta att man ska vara inomhus, har man spring i benen är det nödvändigt att se att man slutar tidigare efter teaterbesöket (som man måste sitta still och tyst på så länge), gillar man inte nya saker kan det vara tryggt att man är i gruppen med Kalle och Stina som man känner och att man ska åka 54:an som man är van vid osv. Informera! Det spar tid och jobb även för dig som lärare, Och frustration…

Det kan också behövas reträttplatser, dvs. vad ska eleven göra om situationen blir övermäktig. Har ni inte talat om det kommer förstås eleven att bli besvärlig till exempel försöka lämna teatersalongen (pga astma eller problem med att sitta trångt), vägra gå vidare på museet, lämna aktiviteten utan att meddela dig som lärare, börja bråka med den som sitter bredvid… Så kom överens om att eleven kan få sluta tidigare, att den kan få gå tillbaka till ingången och lyssna på musik i mobilen, att man kan gå till läraren som alltid sitter i kaféet i skidbacken …

Vid NPF eller släng av är det ofta två orsaker som ställer till vid schemabrytande aktiviteter, i kombination eller bara den ena.

Problem med brist på förutsägbarhet, dvs. att inte veta vad som ska ske – det är viktigt att förstå att man kan älska att se nya saker, få prata med nya människor, uppleva något helt nytt, men man behöver en trygg bas. Man klarar det bara bra om man vet vad som ska ske var, när, hur och med vilka… Om man får en struktur, förutsägbarhet och reträttplats.

Problem med nya miljöer, sammanhang och människor i sig – i det här fallet är det faktiskt så att man inte gillar, inte kan hantera eller blir förtvivlad/frustrerad av nya situationer. Man har helt enkelt svårt att bryta sina vardagsrutiner,  sin dagsstruktur, lämna sin vanliga miljö och att möta nya människor, kanske inte bara nya, utan social interaktion i sig är vansinnigt krävande eller svårt. Här kan det gå bättre om man vet vad ska ske, när, hur och vilka… Men främst för att kunna ha en konstruktiv dialog med sin lärare om hur man kan anpassa aktiviteten! Inte var med på allt , sitta längst ut, gå i förväg, annan mat, ha en reträttplats…

Förståelse, respekt, förtroende, förutsägbarhet, struktur, reträttplatser, information! För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull.