Drottningen har upptäckt att rutiner är ett bra sätt att få in struktur och förutsägbarhet. Då vet Prestationsprinsen vad som ska hända så strukturen och förutsägbarheten kommer gratis. Dessutom blir rutinen en vana så det blir inte så mycket tjafs om det är något mindre skoj, som att duscha eller plocka i ordning på rummet.

Det är extra viktigt så här på sommarlov och semester. Att hitta vanor som får vardagen att fungera på ett bra eller någorlunda eller mindre katastrofalt sätt…

Så därför är det samma ordning varje kväll och morgon, dvs gå upp till badrummet, gå på toa, borsta tänder, ta på pyjamas, läsa lite… Då räcker det för Drottningen att få Prestationsprinsen uppför trappan, sen går läggningen på rutin. I bästa fall …

Prestationsprinsen sitter alltid på samma plats vid matbordet, i TV-soffan och i bilen. Det fungerar av bara farten och inget tjafs.

De gör samma roliga saker varje söndag. Det är en jobbig dag som innebär att i morgon börjar vardagen. Prestationsprinsen älskar kött, på söndagar äter de alltid kött och potatis, sen kan det vara en stek, en bit fläskfilé eller lammkotletter, men alltid något som Prestationsprinsen tycker om.  Förut brukade de se på film tillsammans efter duschen, men det blev bara tjafs och tjat. Så nu låter Drottningen helt enkelt Prestationsprinsen frossa i dataspel. Efter den obligatoriska stunden ute och halvtimman på roddmaskinen framför TV:n.

Drottningens råd till föräldrar till barn med söndagsångest är att skippa det här klassiska med familjeutflykt eller släktmiddag, plocka i ordning sitt rum, lägga in tvätt och bad eller dusch på söndagar om ditt barn tycker det är jobbigt. Det där är vuxentänk, att få ordning inför veckan… För ungarna är det nog jobbigt att förbereda sig mentalt för måndagen. Så här års slipper de själva att gå iväg till skolan. Men en del ska på fritids. Eller iväg på läger. Eller åkta till mormor o morfar. Eller så ska mamma och/eller pappa gå och jobba.

Prestationsprinsen gillar inte att duscha, men man behöver inte duscha varje dag! Drottningen har bestämt att det ska duschas på onsdag kväll och lördag morgon. Samma sak med bestämd dag för den datafria dagen (då läser Drottningen högt, de ser på film, lagar mat eller ritar tillsammans), sortera tvätten, bädda sängen, städa rummet, hjälpa till att duka och motionera. Var sak på sin dag.

Onsdagsfrukost är alltid pannkakor, då vet Prestationsprinsen att halva veckan gått. Fredagsmiddagen föregås alltid av en liten drink, ett glas läsk och en liten skål snacks var till Prestationsprinsen och hans syskon (då blir det inget kiv) och tydligt att helgen börjat!

Tänk efter… går inte detta igen i våra svenska traditioner och dina egna rutiner? Tjugondagknut för att avsluta julen, valborg för att möta våren, skolavslutning för att markera sommarlovets början osv. Och hur gör du själv? Speciell dag avsatt för träningen? För städningen? Fredagsfika med avdelningen? Vin på lördagar? Pizza eller annan färdigmat på söndagar?

Rutiner och struktur underlättar för många och stör väldigt få! För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Favorit i repris: Solen skiner. Vattnet är blått och kluckar mot stenarna under bryggan. Storkusinerna, som kan simma, hoppar från bryggan, simmar och skojar. Bredvid står Prestationsprinsens storebror i badbyxor med simpuffarna och skulle vilja vara med… men han är lite försiktig. En alldeles underbar sommardag alltså.

Då kommer Prestationsprinsen själv farande, brunbränd, solblekt hår, skrubbsår på knän och armbågar, och neonfärgad flytväst. Som alltid på bryggan, för här händer det saker och det händer att det ramlas i. Mycket händer runt honom, samtidigt som han inte gillar när det händer för mycket runt honom…  Det är inte så lätt för andra att förstå. Än. Många år senare ska det visa sig att han får en NPF-diagnos.

Tillbaka till bryggan. Han har inte koll på några sociala spelregler. Att han skulle vara för liten. Eller att storebror kanske simmar för dåligt. Eller att alla kanske inte får vara med.

Han springer längst ut på bryggan och skriker: Vem av er kommer först till bojen, jag tar tid (han har ingen klocka förstås, men det behövs ju inte). Storkusinerna simmar allt vad de orkar. Rickard kommer först. ”Rickard vann, ropar Prestationsprinsen. Nu ska ni simma till badstranden och Erik ska vara med” (Prestationsprinsens storebror som inte vågade tidigare). Sagt och gjort. Alla tre simmar på.

Så är leken igång. De har hur kul som helst. Alla får vara med. Bara av sig själv. Ingen frågade ”får jag vara med och leka”… Och Prestationsprinsen dirigerar glatt och utan översitteri från bryggan.

Så visst är funktionsnedsättning ett väldigt dåligt ord? ”Funktionsskillnader” eller ”olika funktionsuppsättningar” är bättre sätt att se det. Det finns många exempel där världen blir en bättre plats tack vara udda funktionsuppsättningar. Låt oss värdesätta dem. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

När livet är en övermäktig så vill man begränsa det mesta till kända aktiviteter och upplevelser. Det är inte så kul med överraskningar och att testa nytt. Vardagen är tillräcklig. Man begränsar sig. På gott och på ont.

För oss normalstörda kan det handla om perioder i livet, det har hänt något som gör livet svårt. För andra, med diagnoser, kronisk sjukdom eller kanske bara en släng av, så kan livet regelbundet vara övermäktigt. Är man högsensitiv så är det hela tiden för mycket att bearbeta. Är man då riktigt begåvad vad gäller smak och lukt, så påverkar det förmågan att vistas i vissa miljöer. Äta nya maträtter. Äta grytor, som upplevs som geggor. Åka kollektivt. Möta nya människor. Möta många människor. Sova på nya ställen. Så är det för många, bland annat för många med asperger och andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, eller uppsättningar, som jag väljer att kalla det…

Då kanske det inte är så konstigt att ditt barn, din vän, din grannes barn, ditt brorsbarn, barndomsvän, mans kollega inte orkar med allt. De är kanske inte bara är pjåskiga och bortskämda.

Tänk på hur livet var någon period i ditt liv då allt bara kändes för mycket. Sprang du på varje fest, umgicks du med många, testade du många nya recept, kastade du dig ut i livet, bytte du jobb eller antog andra utmaningar? För en del är detta svåra liv vardagen…

Och om din gäst har svårt med maten, att sitta vid matbordet, konversera, smiter ut och diskar eller plockar med mobilen, liten eller stor. Så är det kanske inte i en ny miljö, bland andra människor som det är mest lämpligt att få goda råd kring sitt beteende. Så håll inne med dem. Låt dem kämpa hemma och hjälp dem genom den här middagen, resan, kalaset, konferensen, utflykten, ommöbleringen… genom alla andra intryck och nyheter som är fullt tillräckliga, kanske till och med övermäktiga…

För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Handläggaren lägger på luren och muttrar för sig själv. Här har jag äntligen hittat en öppning, men då behagar inte hemmasittarkillen komma. Nej, han ska iväg och fiska eller vad det var Pelle snackade om… Nu hade han chansen att möte Karlsson imorrn och det kanske kunde bli en praktikplats. Åhhh, vad otacksamt!

På eftermiddagen när de fikar berättar handläggaren frustrerat om hur hopplös Prestationsprinsen är, och Pelle som har hand om honom. Coachen på kommunen. Nu har ju killen sin chans att komma ur hemmasittandet! Kollegorna håller med. Utom Ellen, hon säger att han kanske inte är mogen för det än. Att det kanske inte är läge. Men hur kul ska ungen ha, man måste ju ta ansvar också, tänker handläggaren.

Han käkar lunch med en kollega som är chef i en angränsande verksamhet. Han drar historien om unga killen som hellre ville åka och fiska än ta sin chans. Det låter ju inte klokt säger kollegan…

Men hur ligger det till egentligen? Prestationsprinsen har varit hemmasittare länge. Han var i skolan större delen av höstterminen, men efter novemberlovet gick det inte. Han gick lite i början av vårterminen, men det glesa ut igen. Det var ungefär samma sak förra året. Och året innan… och året innan det…

Nu är det snart sommar. Det är maj och han har inte varit i skolan på månader. Inte gått ut på månader. Jo, pappa och han cyklar ibland och han måste gå runt kvarteret de dagar de inte cyklar. Ibland med syrran, ibland med morsan, annars på egen hand. Eller vara med på Pelles aktiviteter. Annars blir det inget dataspel!

Familjen har fått hjälp, äntligen. Pelle började komma hem till dem för tre veckor sedan, Prestationsprinsen var inte intresserad. Varför skulle han tillbaka till skolan, det funka ju ändå inte. Han pallar inte allt som händer hela tiden. Man ska gå dit, man ska hämta böcker, rätt böcker(!), vara där tidigt, äta lunch på dåligt diskade tallrikar, alltid grytor och geggor, långa dagar, mycket folk, man blir trött och arg…

Pelle är familjens räddande ängel. Äntligen har Prestationsprinsen tagit sig ut ur hemmet. Han har testat att åka buss (inte i rusningstid!), han har varit och styrketränat lite, inte på gymmet, utan det finns lite grejer längs löpspåret han och Pelle brukar promenera. Han gillar inte gym, trångt, luktar, äckligt med alla som hållit i redskapen… Pelle får kämpa, locka, pocka, ordna belöningar, mest datatid, det är det som betyder något. Igår var Pelle och Prinsen och kolla på tennisträningen. Längst inne skulle han vilja börja igen. Men det var så jobbigt med bestämda tider. Ibland var han bara för trött. Och när han kände för det fanns det inga lediga banor…

Prestationsprinsen träffar fortfarande inga andra människor än familjen och Pelle. Att vara bland andra är tufft. Han förmår inte. Exakt varför vet man och han inte. Dofter, ljud, man vet inte vad de tänker göra, vad som ska hända… Förutsägbarhet och struktur finns inte i klassrummet, caféer, folksamlingar, biosalonger, bussar.

Krav är svårt. Det kan man förstå. Om man varit deppig, livet inte funkat, upplevt att vuxna inte förstår då orkar man inte in i ett system som man inte ser strukturen och meningen med. Kraven att gå upp i tid, förtjäna sin datatid, äta lite nyttigare, komma ut, vara med på Pelles aktiviteter är vad han förmår. Inte ens det alla dagar. Han ramlar tillbaka i hemmasittandet. Kommer inte upp, käkar bara varmkorv, vägrar gå ut, skiter i datareglerna. Men de vuxna står på sig. Vi misslyckades idag, men det är en ny dag i morgon. Och skillnaden är att det är det. Så var det inte för ett halvår sedan. Då var det inte enstaka dåliga dagar. Då var det enstaka, om några, bra dagar…

Så när ett vanligt liv, som kanske mest liknar skollov, är tungt och svårt för en hemmasittare, nya människor en utmaning jämförbart med att hålla tal för hela stan, oförberedd, så är man kanske inte mogen för att möta nya vuxna som vill hjälpa en vidare till skolan, dagverksamheten, praktiken…

Det måste vi vuxna förstå! Långsamt och långsiktigt. Det är inget lyxliv eller hopplöst beteende. Det är en hård kamp, full av vilja, men inte alltid förmågan. Och det är svårt för alla. Svårast för Prestationsprinsen själv.

Du kan om du vill, tänker många. Sanningen är, som jag hört så bra sägas,  att de vill! Om de bara kunde. Visst finns det barn och ungdomar som behöver större krav, som får saker gjort om de får en spark i rumpan och lite eld också kanske…

Men en prestationsprins med NPF, till exempel ADD, Asperger eller högfungerande autism vill ofta mer än de förmår. Och de kommer sällan fram som ett ”jag är ledsen, ursäkta mig, jag vill, men det går inte”. Många av dem är lika frustrerade som du över situationen, att inte palla att delta i mötet om ens framtid, hänga med till bion, utflykten eller gå till skolan. Kanske till och med arga. Och då kan det komma ut som ilska, skrik, anklagelser, total tystnad, en igenslängd dörr, täcket över huvudet, bråk eller tårar… Allt är faktiskt uttryck för samma sak. Och det kräver förståelse. Bland alla vuxna. För våra älskade ungars skull, ja för allas skull!

Drottningen sitter och lägger ett pussel. Det är skön avkoppling och bra hjärngympa. Det här är en bild på en gammal byskola. Faluröd, skolträdgård, flaggstång med svenska flaggan. En idyll ser det ut som…

Hon har en stor himmel som ska läggas, många små blå bitar. En härlig sommarhimmel som för tankarna till sommar, ledighet, trevligheter. Men det är svårt att få alla delar att passa in och att hitta rätt.

Hon tar upp en bit, men nej, det gick inte. Hon vrider och vänder, men nej. Hon försöker trycka till, men det är bara att acceptera. Den hittar inte sin plats, i alla fall inte just nu.

Plötsligt ser hon allt symboliskt. Men det är ju så här den svenska skolan är idag! Barn och unga måste passa in, vara maskinsågade i rätt format, eller ha förmågan att hitta en plats eller roll som passar. Passa in i mängden. Det ”normala”. Vägrar ungen att anta rätt form så blir den kvar utanför skolpusslet. Utanför ett tag, om den har tur, sen ser någon den och hittar en plats som passar eller den ser själv var den passar in. Eller kanske utanför för alltid, vi vuxna ger upp att försöka lägga den pusselbiten, att hitta en bra och fungerande plats för den ungen… Eller så ger ungen själv upp innan vi vuxna.

Ibland vill vi så desperat gärna att bitarna ska passa. Så de blir brutalt felbehandlade. Vi vuxna pressar så hårt för att få in barnet eller ungdomen i skolpusslet att det går en flisa, de förlorar en del av sig själva. Eller i värsta fall spricker hela biten, de går sönder… Och vem har ork, tid, kunskapen och inställningen att limma en trasig pusselbit?

Vi måste var och en få hitta vår plats i skolpusslet. Stora och små. Där vi passar in. För det finns en plats för alla i pusslet. Och alla behövs. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Resor med oroliga, pirriga, prestationsprinsar, med eller utan autism, adhd, asperger eller annan neuropsykiatrisk diagnos, kräver att familjen tänker på struktur. Förutsägbarhet. Ställtid. Reträttplats. Nödutgång. Maten. Lagom med intryck…

Drottningen sitter vid köksbordet och bläddrar i tidningar och söker på nätet. Vad ska de hitta på på semestern. Det vore ju roligt med något mer än hemma o stöka, samt turen till Farmor o Farfar. Men vad är rimligt för Prestationsprinsen i år?

Grannarna ska bila i Europa. De har bokat färja och första två nätterna. Resten får bli som det blir. Ett äventyr för hela familjen! Ja, det skulle just vara något för Prestationsprinsen. Noll förutsägbarhet och struktur, ingen möjlighet till förberedelser.

Förra året hyrde en lägenhet i Portugal. Många trevliga grannar, pool på området. Samma rum hela semestern, lakan hemifrån, möjlighet att laga mat Prestationsprinsen gillar i det egna köket, han kunde vara ensam hemma och koka favoriträtten pasta med ost och skinka då de andra gick ut på byn och åt på restaurang. Med mobilerna på och inte längre bort än att de kunde komma tillbaka snabbt. Några dagar, när de bott in sig, åkte resten av familjen på utflykt, men det var lite pirrigt för alla. Och han var förstås med ut och gjorde grejer i närmiljön då det funkade, handlade, badade i poolen, gick en tur på byn, promenad längs stranden, bada i havet och gick hem till en jämnårig kille i området ett par gånger. Men han kunde alltid gå tillbaka till tryggheten då han behövde.

Ett år hyrde de en husbil och bilade i Frankrike. Också praktiskt. Trygghet och igenkänning i bilen. Dagsschemat lades upp liknande varje dag. Det fanns en struktur och förutsägbarhet mitt i allt det nya. Och Prestationsprinsen kunde vara med på sightseeing när han orkade.

En gång ställde han upp på en storstadsresa, hur det gick till vet Drottningen egentligen inte. Men då åt de middag, varje kväll Prestationsprinsen ville, på samma restaturang och han åt helst biff med pommes frites. Igenkänning och inga konstiga blandningar. Han behövde inte vara med på allt. De gick hem med honom ibland, han klarade sig fint på hotellrummet. De hade med mobilen eller paddan på dagarna, då kunde Prestationsprinsen om inte annat hitta en mental nödutgång eller reträttpost.

Men vad ska de göra i år? Kanalbåt i Holland eller England? Hyra båt och ge sig ut i skärgården? Hyra en stuga? Ett hus i Provence? En kryssning? Och det går att åka på en tur om orterna och hotellen är bestämda i förväg. Då kan man skapa förutsägbarhet.

Drottningen och hennes man förbereder Prestationsprinsen inför resor med ett tydligt schema, ritar upp det (digitalt eller för hand) på papper för att kunna ha med och sätta upp på väggen, visar webbplatserna för orterna, sevärdheterna och hotellen de ska besöka, skriva ut bilder, lägga in schemat i hans mobil med bilder och påminnelser, berätta för t.ex. mormor och morfar om resan så de kan berätta för honom om när de var där för 40 år sedan, han kan reagera och fråga om någon talar om dit de ska, se på TV om landet eller platsen, kanske finns en bra film… Han får helt enkelt förbereda sig, så det nya inte är så nytt och skrämmande.

Det finns mycket man kan göra för att göra det till synes omöjliga möjligt med noga förberedelse, öppet sinne för att öppna nödutgångar och reträttposter och inte bli besviken. De vill vara med, men orkar helt enkelt inte med alla intryck, de behöver sortera i upplevelserna och vila. Men planera för det så ökar möjligheten för en lyckad semester. För hela familjen! För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Tips inför midsommar och sommarens kalas. Nu får vi vara flera igen. 50 personer till och med. Många gillar att vara alla, men alla gillar inte att vara många. Så tänkt till, vi har alla vänner eller släktingar, som tänker annorlunda och med unika funktionsuppsättningar dvs. lite oroliga, inte så extroverta, svårt med maten, väldigt impulsiva, spring i ben eller huvud, stressade, impulsiva, som gillar att prata om sitt eller … 

Alla är inte så förtjusta i att äta med andra. En del får det tufft redan att vara många, att sortera alla sinnesintryck . En del får tunghäfta, andra talar hela tiden. En del av oss kan inte äta all mat, allergier, intoleranser eller svårt med smak och konsistens.. En del mår faktiskt fysiskt dåligt av att ha på sig finkläder. Många har ett behov av att få tydlig information i förväg för att kunna förbereda sig på bästa sätt.

Tips inför midsommar och sommarens kalas

Att tänka på inför sommarens alla trevligheter.

Som värdinna eller värd

Vi som arrangerar  kan underlätta genom att vara tydlig med:

1. Vad kommer att hända – förutsägbarhet är nödvändigt för att en del ska tacka ja, andra blir lugnare i sinnet när de kommer och det skadar inte någon. Det kan handla om att vara tydlig med tiden, vad som kommer att serveras, klädsel, hur många som kommer, var ni kommer att vara, kanske ha med några bilder eller vägbeskrivning.
2. Vad förväntas av gästerna – om du har planer på lekar, tipspromenader eller annat skoj som involverar gästerna så skriv det i inbjudan. Eller om du kommer att ha sånghäfte och sång.
3. Klädsel  – för de  som har svårt med annat än favoritkläderna är det jättebra med tydliga instruktioner om klädsel. Vet du att någon du tycker om har svårt med kläder som sitter åt, slips eller klänning, så fundera på hur viktig klädseln är…
4. Mat – det kanske inte är så vanligt att man skriver vad som kommer att serveras, men vi borde! Man kan ju tala om om det är buffé eller sittning. Om det blir långbord, små bord eller mingel. Tänk på att fråga i inbjudan om någon har allergier, intoleranser eller är vegetarian, kanske behöver anpassat av andra skäl som aspergers eller annan NPF eller släng av…  var öppen, tydlig och tillmötesgående om någon tar sig modet att höra av sig om sina problem kring ätandet. Det finns en anledning.
5. Vilka kommer – för en del kan det göra stor skillnad att veta vilka som kommer. Säger man att det bara är släkten eller tjejgänget och sen dimper någon granne eller brorsa upp, så kan det vara jättestort för en del. Bättre i så fall att bjuda in tjejgänget och lägga till att min nya granne kanske också tittar in. För det handlar om att kunna förbereda sig, att skapa förutsägbarhet.

Förbereda!

Att tänka på som gäst eller förälder, respektive eller kompis till någon som inte är lika förtjust i stora tillställningar.

1. Vilka kommer – förbered på vilka som kommer. Är det nya människor ta reda på lite om dem. Kanske har ni träffat dem förut och kan tala om den gången, ni kanske till och med har foton. Eller det kanske finns på internet, Facebook, Instagram, Linkedin … Är det helt nya bekantskaper så kan värden eller värdinnan säkert berätta mera.
2. Vad ska vi äta – Meddela värden dina allergier eller matproblem. Ta med det som inte brukar finnas, till exempel glutenfritt bröd; godis eller bullar som inte har ägg eller spår av nötter. Ring i förväg och be att lite av köttet eller kycklingen inte hamnar i grytan utan kan serveras separat om du inte kan äta röror och grytor.
3. Var ska vi vara – kolla på internet. Kartor, hus i storstäderna finns på bild, du kan till och med promenera digitalt på gatan. ska ni på lokal, restaurang eller liknande finns det garanterat information och bilder på nätet.
4. Hur länge – bestäm hur länge ni ska stanna med ett klockslag eller till exempel en timme efter att vi ätit upp. Har man svårt att hantera när man är många kan förutsägbarheten i hur länge man ska vara där, göra att man vågar gå dit eller klarar av det hela utan problem. Så har ni sagt kl 21.15 eller direkt efter vi har ätit, då är det så!
5. Klädsel – försök hitta några plagg som räknas som fina och är sköna. För tjejer finns det ganska mycket: bomullstajts, velourklänningar och fina skor utan klackar. Tänk på att det inte ska sitta åt, ha lappar som skaver, vara av rätt material (en del vill bara ha bomull, andra bara syntet…)… För killar finns det många mjuka, sköna svarta jeans eller chinos. På damavdelningen finns det ibland chinos liknande byxor med resår i midjan. Om storleken räcker till är de utmärkta även för killar och män! En skjorta kan vara rymlig, men kragen kanske är problem, man kan vara väldigt snygg i en T-shirt också. Men för många män och killar är det svårt när det krävs kavaj eller kostym.
6. Reträttplatser – bara vetskapen om att det finns en nödutgång, ett ställe att dra sig undan på kan förmå många att lyckas delta, ofta behöver den aldrig användas. Det kan vara att du lovar att komma och hämta när som helst om det blir för mycket, eller att det är OK att lämna när personen vill. Kanske se till att det finns en reträttplats, är man hemma hos sig är det ju enkelt, till exempel det egna rummet. Är man borta kanske det kan vara bilen, ett leksakstält eller bara dra sig undan med sin mobil eller musik en stund på något avskilt ställe…
7. Ta bilen – då kommer du/ni till en trygg miljö snabbt. Kan du köra själv kommer du snabbt hem och kan lämna tillställningen precis då du vill.

Lite av varje

För en del kan det vara bra att få ännu mer information. Så om du vet det, eller någon ringer dig för att få veta mer till exempel vilka andra som kommer eller vad du tänker servera, så berätta. Säg inte vi får se, jag har inte bestämt mig än. Utan i så fall jag vet inte än, men jag kan väl slå dig en signal sen. Om du ändrar något i sista stund, berätta då det så snart du bestämt dig. och speciellt till de som behöver det…

Du vet säkert vilka i din omgivning som kan behöva det här lite extra stödet. Ring föräldern till det barnet, ring den vännen, be din respektive ringa sin faster.

Det kan vara så mycket enklare att till exempel se till att det finns mat som alla gillar än att halva sällskapet ska irritera sig på att ungen eller kollegan inte äter maten… Jag lovar att den familjen, eller personen, kämpar med matvanorna efter förmåga och inte behöver tips från gästerna och dig på festen! Det kanske är på just fester problemen uppstår på grund av allt annat som personen ska tampas med då…. (och alla som lägger sig i)

Placera personer som behöver gå ifrån så att det stör minst, vid änden på ett bord, nära utgången, bredvid någon som respekterar och förstår.

Tips inför midsommar och sommarens kalas – det handlar om att skapa trygghet för så många som möjligt. Det kan vara genom struktur, förutsägbarhet, respekt för olikheter och tolerans. Självklart, men svårt! Tror du detta blir för mycket för den som borde läsa? Här finns ett lite mer sammanfattande inlägg om just midsommar (men kan vara vilken sammankomst som helst).

För våra älskade ungars skull, ja allas, skull!

Nu räknar vi ned till midsommarafton på fredag. Sill ska läggas in eller inhandlas. Vi vuxna byter recept på bästa grillsåsen, eller grillsåserna. Drömmer om midsommar på landet, kanske i skärgården eller vid en sjö… Förhoppningsvis lever barnen lite mer i nuet. Njuter av sommarlov eller sommarjobbet och ser fram emot en tur till landet eller besök i parken för att fira midsommar. Eller sin alldeles egna föräldrafria midsommarfest! Beroende på ålder. De yngre kanske snarare siktar på lite studsmatta, bad, ridning, cykling och skate:ande…

Men, tänk nu på att vi alla är olika! En del älskar nya människor och nya rätter på midsommarbordet andra inte. En del gillar att resa och nya miljöer andra inte. Några vill dansa runt stången och springa med potatis på sked, andra tycker att det är fruktansvärt jobbigt! En del gillar att bada kallt (det är ju faktiskt midsommar), men andra gör inte det. En del av oss kan behöva mycket information och ställtid, samt lång återhämtningstid. Andra inte…

Så är det åt andra hållet. En del vill mycket. Mer än de förmår. De kanske inte riktigt hänger med i resonemanget eller förstår instruktionerna till leken eller rundar fel sten i midsommarleksstafetten! Hjälp till att skapa struktur och förutsägbarhet. En del tycker att deras egna intressen borde intressera alla andra lika mycket vid midsommarmiddagen. Ha tålamod. Försök att byta samtalsämne lite smidigt… Skratta inte åt andra som gör fel…  Då vågar de inte försöka nästa gång.

Så låt nu var och en, stor eller liten, få en fin midsommar efter sin förmåga. Man kan behöva gå ifrån och vila. Eller få springa iväg och rasa av sig energin. Vi är alla olika. Hjälp ditt barn eller fru till det när de andra tycker det är en trist attityd eller slött. Eller när morfar blir irriterad att inte barnbarnet eller svärsonen smakar på goda sillen… Tänk till innan du själv dömer. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Glad midsommar från Drottningen, Prestationsprinsen och mig!

Det borde vara obligatoriskt att läsa specialpedagogik och om neuropsykiatriska funktionsuppsättningar (NPF) i den grundläggande lärarutbildningen.

Och gärna obligatoriskt med NPF för att bli specialpedagog också.

Det är vansinne att vi utbildar pedagoger som inte har kompetens att ta hand om ett par elever i varje klass. Dessutom är det de elever som är i störst behov av kvalificerat stöd. Istället sätter vi (i bästa fall)  in outbildade elevassistenter till dem…

Lärare måste kunna möta alla elever vi vet att de kommer att möta. Även våra älskade ungar med ADHD, Aspergers, autism, oro, stress, pirr i benen, pirr i hela kroppen, enorm associationsförmåga, superspontana, urkreativa … för våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Det här inlägget om bilar och barn känns som om det är väldigt aktuellt igen:

Särskilt stöd. Mer. Tidigare. Oftare. Hur ska vi hitta eleverna som inte är som alla andra tidigt. Fler o fler får diagnoser. Mer betyg, mer prov,  för att hitta var man behöver sätta in extra eller särskilt stöd. Det är många referenser till Finland där särskilt stöd sätts in tidigt och när det behövs, inget konstigt med det… Men det senare görs faktiskt oftast i klassen, inte i ”studion” och andra exkluderande miljöer. Utbildningsministern tycker problemet med åtgärdsprogram är byråkratin, inte att de är av urusel kvalitet…

Så går debatten.

Det känns som att man letar symtom, inte orsak. Man slänger in mer av de som är orsaken, det vill säga mer av samma sorts undervisning som nu orsakar det stora behovet av särskilt stöd.

Men tänk er en tillverkande industri (kanske inte så bra att jämföra elever med säg bilar, men ändå). Ägarna konstaterar att bilarna har för låg kvalitet. De kan inte det de borde. Då ber man befintlig ledning sätta in mer kontroller och tidigare i tillverkningen för att hitta de bilar som inte lever upp till kraven. Så sätter man in särskilt ”fix” för att kunna sätta tillbaka dem på bandet. Att man sen gör systematiskt fel på flera stationer i tillverkningslinjen gör man inget åt. Man kontrollerar, hittar fel och har en särskild fixare.

Så ser jag mycket av skoldebatten idag. Istället för att konstatera att vår tillverkningsprocess inte fungerar, vi måste bygga på ett annat sätt, så att inte vissa bilar behöver plockas av bandet och ges särskilt fix. Utan att alla, många många fler i alla fall, får vara kvar i den ordinarie verksamheten. Man måste lösa orsaken till problemen!

I klarspråk, se till att den ordinarie undervisningen inkluderar alla, i alla fall många många fler (till exempel NPF:isar och andra med en släng av diagnos). Då behövs inte så många kontroller för att ”fånga” upp de som inte lever upp till kraven. Men gärna uppföljning. Inte heller behövs lika mycket särskilt stöd då det är en del av den ordinarie, inkluderande undervisningen i en skola för alla. Läs gärna tidigare inlägg på samma tema.

För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!