Prestationsprinsen gick till  skolan varje dag i lågstadiet. De flesta lågstadieelever kan faktiskt gå själva till skolan utan livsfara på grund av trafik eller pedofiler. När han började mellanstadiet fick han gå lite längre, men då cyklade han på sommarhalvåret. På högstadiet åkte han buss, men gick till och från busshållplatsen.

Drottningen hade alltid tyckt att det var viktigt med vardagsmotion, men inte bara det. Man startar inte bilen för att skjutsa till skolan eller träningen en eller två kilometer bort. Idag fick hon ett mail från lillebrors skola: ”Snälla respektera trafikreglerna på gatorna utanför och kring skolan. För våra barns säkerhets skull.”

Hon hade själv sett kaoset kring skolan vid 8-tiden. Och alla stressade föräldrar som körde gasen i botten fram till skolan, inga 30 km/h där inte. Deras tankar är väl redan på jobbet…

En del skolor ordnar ”gå-tåg”, ungarna samlas i olika gathörn för att gå gemensamt, för yngre barn kan en förälder som ändå går plocka upp andra barn på vägen.

Varför kör vi storstadsmänniskor våra barn till skolan? För att vi ändå startar bilen? Ungarna kan väl gå ändå, de har förhoppningsvis kortare väg. För att vi tycker det är kallt eller regnigt? Men ge barnen regnkläder och ett paraply. Tror vi det är farligt? Hur stor är risken att ditt barn möter en knäppskalle som vill det illa jämfört med att du krockar, med ungarna baksätet, i villaområdets korsning pga din eller medtrafikantens morgonstress?

Eller vad är det? Det är väl bättre att det går, de rör på sig, möter och pratar med andra ungar, får lite sol på näsan (AD-vitaminer), lite positiva hormon i omlopp, som endorfin och serotonin, ser vad det är för väder, känner regnet i ansiktet eller får höra smattret mot paraplyet, ser kanske nötskrikan som de pratat om i skolan, vintergäcken vid grannens södervägg eller att lönnen i hörnet har börjat skifta i rött, kanske fångar de de första snöflingornas kristaller…

Många barn och unga, inte minst med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, medicineras med serotonin idag, det kanske i vissa fall kan bytas ut mot vardagsmotion? Men ditt barn kanske inte klarar av att gå och/eller åka kollektivt, det får kanske nog med intryck av att vara i skolan, ni kanske har nekats skolskjuts av kommunen osv. Det finns många bra skäl till att köra sitt barn, såklart.

Jag kommer att tänka på Nils Simonssons underbara sommarprogram och föreläsningar. Han berättar bland annat om en undersökning där hälften fick ett par springskor och ett löpschema, de andra medicinerades. Lika bra resultat efter sex veckor, men medicinen har 234 olika biverkningar… Hittade två smakprov på youtube:

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=H7pLScC9O4w&w=640&h=390]

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=oT3qPLSwmzE&w=640&h=390]

I flera diagnoser, som till exempel Aspergers, ingår att det är svårt med sociala relationer.

Många tror att det måste innebära att man är lite klumpig socialt, talar bara om sina intressen eller ”fel” saker, tolkar uttryck bokstavligen, lyssnar inte på andra, talar konstigt till exempel forcerat, med hög röst, lillgammalt eller att personen sitter tyst, drar sig undan…

Visst kan det vara något av detta, eller inte!

Det kan helt enkelt vara så att man klarar det galant, eller någorlunda galant, det vill säga som folk gör mest.

Men att man bara klarar det korta stunder, att man behöver gå ifrån, det gör vi ju alla ibland, kaffepaus, mer sällsynt nu för tiden är rökpaus, och det kanske är ett uttryck för detta behov. Mindre uppskattat av lärare och chefer är att ta på hörlurarna och lyssna på skön musik eller ett radioprogram man missat, eller att spela ett spel på mobilen, eller se en video…

Eller att man klarar det en längre stund, hela konferens-, skol- eller arbetsdagen, men sen är man helt slut. Inte tal om någon trevlig middag med kollegorna, några hobbys eller träningar!

Eller kanske att man klarar det som alla andra, men sen inte något alls på flera dagar, eller behöver sova ett dygn efteråt…

Så man behöver inte vara underlig i sociala sammanhang! Inte alls. Vi är alla olika, med eller utan diagnos! Men kom ihåg att det kan ta på krafterna. För våra älskade ungars skull, ja för allas skull!

Jag undrar hur många barn och ungdomar som just nu funderar på en skoldag som inte blev som de ville. Som känner sig missförstådda, orättvist behandlade eller kanske bara inte sedda alls.

Jag undrar hur många vuxna som just nu funderar på samma skoldag. Som inser att de missförstod, kanske inte såg hela bilden då de beslutade sig eller vet med sig att de inte orkade se behovet av kontakt, för att de inte hann eller kanske till och med inte orkade just då.

Förmodligen är det fler som funderar i första gruppen än andra. Vad får det för konsekvenser för våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Prestationsprinsen är glad att det snart är sommarlov. Drottningen också. Men det är inte helt lätt. Vardagens rutiner försvinner och det är svårt med all frihet. Friheten och alla möjligheter kan ofta hanteras enklare med tydlighet, belöningar och reträttplatser.

Vare sig man är hemma, på landet, i solen eller på storstadssemester behöver det tänkas till har Drottningen lärt sig. Det här lovet tänker de mest vara hemma.

Med oceaner av tid är det lätt att fastna vid data- och TV-spel, facebook. boken, instagram eller bloggar. Svårt att förstå varför man ska lägga sig då man kan sova länge. Det är ju ingen skola. Hur får man till motion i vardagen då?

Prestationsprinsen behöver tydlig struktur och förutsägbarhet även på lovet. Hitta rutiner och stor förutsägbarhet kring överenskomna aktiviteter. Då måste Drottningen visualisera, förklara och få Prestationsprinsen att förstå och acceptera. Och det är inte lätt.

Hon har några knep. Drottningen hittar ett mål med det som ska göras. En nytta eller kanske att någon Prestationsprinsen är fäst vid blir glad.

Så försöker Drottningen med motivationshöjare och belöningar också:

Och inför aktiviteter som är utmanande kommer de alltid överens om reträttplatser. Eller ”nödsignalerna”. När det blir för mycket, så blir det för mycket. Då måste Prestationsprinsen få gå hem, gå undan eller sin en mentala reträttplats: ta på sig hörlurarna och försvinna…

Inspireras, tänk ut vad du vill kring sommarlovet, vad ditt barn vill och orkar, sätt er och rita upp ett schema, skriv/rita inte bara handla ny baddräkt eller badbyxor, utan få med glassen också. Vare sig ni är hemma, på landet, på Gran Canaria eller i London så behövs det. Och du, ett par dagar totalt slappande är de faktiskt värda… och du med! För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull…

”Att få göra det man är bra på, att man duger som man är…” Den här videon är underbar. Det är inte bara sången i sig, det är sammanhanget och historien bakom. Här står Theresia och Ellinore och gör ett fantastiskt framträdande tillsammans med vänner från Glada Hudik-teatern och Måns Zelmerlöw under Melodifestivalen 2010. Vi är många som följt Glada Hudik-teatern genom föreställningar, fantastiskt sommarprogram, TV-serien m.m och vi vet att resan till den här scenen och detta framförande har varit lång, svår och alldeles fantastisk. Se, njut och rys…
 
[youtube http://www.youtube.com/watch?v=wlUOzX6rTHg&w=640&h=360]

Hoppas att vi får se många, många fler personer med funktionsnedsättningar och psykiska problem utvecklas, uppträda, arbeta, bidra, delta, synas och lysa som de här tjejerna!

Vem du än är, vad du än är…

Vi kommer med olika funktionsuppsättningar. Det är lite befriande att tänka så. Vi kommer med olika uppsättningar funktioner, dvs. funktionsuppsättningar, en del stärker oss och en del kanske stjälper. Mycket beror på kombinationen av uppsättningar och inte minst miljön! För det som kallas funktionshinder, det är hinder i miljön: lärare utan kompetens om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, för höga trösklar, dålig kontrast mellan text och bakgrund, för mycket folk, för mycket skriftligt, för dåligt förklarat…

Är det då bra att få en diagnos? Jag tänker på Glada Hudikteatern som talar om att man är olika, men lika bra. Eller som vi kom fram till på Prestationsprinsens facebooksida: Olika OCH DÄRFÖR (så himla) bra. Tänk om vi kunde få en skola och ett samhälle där det verkligen var så.

Där ADHD-killen som vibrerar och inte klarar de långa skrivuppgifterna, men kan allt om hur man trimmar moppen, verkligen kunde få glänsa i fysiken då det handlar om förbränningsmotorer… Eller där den autistiska flickan som inte klarar stora sammanhang och plötsliga förändringar kunde få hjälpa andra att träna sina sinnen: att lukta, känna, lyssna istället för synen som skolan och vi andra alltid fixerar på. Eller den introverta grabben som gillar att vara för sig själv för att återhämta sig och hämta kraft. Vi är många i dagens samhälle som borde träna på att vara utan sällskap och kunna hitta lugn i att vara på egen hand. Kanske att just se, lyssna, känna och lukta mer…

Så är det bra med diagnos? Jag tror i många fall inte. Och i många fall ja. Det beror på. För många får diagnos. Alldeles för många. För många elever anses vara onormala. Man skulle kunna se det som tre olika kategorier.

  1. För de som verkligen har stora problem är en diagnos korrekt, bra och en väg till stöd och förståelse. För en del blir det nyckeln till att förstå sig själv och anpassningar. Fantastiskt! Så är det inte alltid. Och då är diagnosen inte till någon nytta.
  2. Många har, men borde inte ha en diagnos. De faller bara utanför mittfåran. Men de har problematiserats och vi har ansett oss behöva förklara deras annorlunda beteende. De är inte riktigt som de flesta andra. Men det är väl underbart!? Det är vi som har problem…
  3. Men tack och lov får många annorlunda barn ingen diagnos, de utreds inte och det finns ingen anledning. De är bara annorlunda eller har ”en släng” av diagnos, de kanske skulle uppfylla några kriterier, men inte alla som krävs för en diagnos. Kanske lite hyperaktiva, lite nervösa för förändringar, kanske lite impulsiva, kanske lite svårt med planeringen… Men de lever i hemmiljöer och skolmiljöer där de får vara annorlunda. Fantastiskt!

Eftersom så gott som 100% av lärarna inte har kompetensen att ta hand om barn med en annorlunda funktionsuppsättning blir det svårt och för sällan fungerar det som for kategori 3. När man pluggar till lärare är det inte obligatoriskt att läsa en enda poäng om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (ingen annan heller), inte om psykisk ohälsa, inte obligatoriskt att läsa en enda poäng specialpedagogik, inte obligatoriskt att läsa en enda bok om dyslexi eller dyskalkyli, osv.

Ett par tre-fem ungar i varje klass har något, har en lite speciell men fantastisk funktionsuppsättning! Men det har läraren ingen kompetens kring. Tror jag det att deras förutsättningar blir orimliga. Den kanske skulle minska om de hade kompetensen att undervisa fler sorters barn. Jag har hört många lärare tala om att de har för mycket t.ex. dokumentation, men jag har aldrig hört en lärare som är självkritisk till sin kunskap kring annorlunda barn. Då skulle kanske en del av dokumentationen minska och det skulle kanske behövas färre möten, färre åtgärdsprogram, mindre utförliga IUP:er…

Framförallt skulle fler ungar passa in i skolan. Och slippa utanförskap och lidande. Barn med fantastiska funktionsuppsättningar. Som borde få bidra, istället för att slås ut. Olika och därför så himla bra. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Drottningen hör något från Prestationsprinsens sovrum. Men – han gråter. Hon skyndar in, stryker hans hår, frågar vad som hänt.

Först säger han inget. Sen att han drömt, tror han. Men så kommer det. Han berättar om lektionen i livskunskap de haft. Det handlade om en butiksägare som råkade ut för ett brutalt rån, men som i självförsvar skadar rånaren som får skador, hamnar på intensiven och senare dör.

Prestationsprinsen är en skör prins. Han är orolig till sin natur, är rädd för att inbrottstjuvar ska finnas i garderober eller under sängen, gillar inte mörka rum. Men värst av allt han har själv varit allvarligt skadad, han har legar på intensiven, han höll på att dö. En bilolycka. Så en inte helt obefogad dödsrädsla finns i den lilla kroppen.

Drottningen vet allt detta och förstår vad som virvlar i prestationsprinsens huvud, hon vet vem han är och vad han gått igenom. Hon undrar hur läraren tänkte. Nu var det ju så väl att han hade Prestationsprinsen även då det hände. Så han borde ju veta om prinsens oro och vad Prestationsprinsen gått igenom.

Hon ringer läraren och frågar vad som egentligen hände på livskunskapen. Vad var syftet, hur gick diskussionen och hur tänkte han angående Prestationsprinsen. Hon får inget bra svar, tycker hon. Han säger att det var ett färdigt material.

Någon månad senare är det ett föräldramöte och man informerar kort om livskunskapen. Hon tar upp vikten av att vi föräldrar vet vad den handlar om och syftar till vid varje enskilt tillfälle. För att i förväg kunna ha en dialog med läraren och i efterhand stämma av med sitt barn. Livskunskap handlar ju om livsviktiga frågor och de berör. Barn kan har ett liv utanför skolan som kanske inte skolan har något att göra med. Eller borde. Men barn kan ha varit med och eller är med om svåra saker i livet. Det är inte bara teori. Rektorn lovar att det ska gå ut mer information. Föräldrarna kan få veckoplaneringen. Men inte kommer någon sådan information, varken då eller någon av terminerna sen dess…

Visst ska vi tala om viktiga saker med våra barn, både hemma och i skolan. Men med respekt och enorm lyhördhet. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Det är intressant hur olika vi ser på ADHD i olika delar av världen. Och här i Sverige! Ingen tror väl annat än att det finns en funktionsuppsättning som ADHD, men vi är väl en del som tycker att vi borde fundera lite kring att antalet diagnoser exploderar….

Om man tittar på Sir Ken Robinsons underbara föredrag om skolan, berättar han på ett skämtsamt sätt hur ADHD-epidemin har brett ut sig i USA. Knappt någon epidemi  Californien, börjar mitt i landet och når sin kulmen i Sydost…. Eller egentligen, medicineringen av ADHD.

ADHD ken robinson

Bilden är klippt ur RSA Animates animerade video av föredraget och om du vill se videon i sin helhet:

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=zDZFcDGpL4U&w=560&h=315]

New York Times har tagit upp ämnet flera gånger och resonerat kring det ökande antalet diagnoser och barn som medicineras. I mars skrev man en artikel där det konstateras att enligt the federal Centers for Disease Control and Prevention så har närmare en av fem pojkar i gymnasieåldern och 11 procent av alla skolbarn i USA fått en ADHD-diagnos. En av fem gymnasiekillar! Är det killarna eller skolan och oss vuxna det är fel på! 

I sociala medier virvlar det runt en intressant artikel ”Suffer the children” av Marilyn Wedge, en amerikansk familjterapeut. Hon skriver om skillnader i hur man ser på ADHD i Frankrike och USA . Där man enligt artikeln i Frankrike jobbar mer med att finna orsakerna till problembeteendet, t.ex. i den psyko-socialamiljön och i barnets situation. Och att man i USA ser det som ett medicinskt problem, som kan rättas till med medicin. Blir dock nästan upprörd över lovprisningen av fransk uppfostran med smisk och ”gråtdigtrött”-koncept… i slutet. Knappast effektivt med straff till barn med ADHD. Det behöver stöd och strategier, de vet när de gör fel.

Det finns de som inte vill erkänna ADHD och autism, de är kvar i 50-talets tankar om kalla mödrar och psykos. Det är förstås tokeri att inte erkänna diagnoserna. Likaså är det fel att tro att var femte tonårspojke har så svår ADHD att det behöver medicineras…. Sanningen finns förstås inte i någon av dessa extremer.

Utan att vi måste titta mer på miljön, att den påverkar om diagnos sätts eller inte är ju förstås välgrundat eftersom det är ett avgörande kriterium. Att problemen ska uppstå i minst två skilda miljöer. Vi ska inte sluta medicinera, många blir hjälpta och mår bra. Slipper ha ett virr-varr i huvudet som mattar ut dem och gör dem ofokuserade. Men den ökande medicineringen och diagnostiseringen måste ifrågasättas! 

Jag hävdar att man skulle behöva ge långt färre barn medicin, om vi vuxna ansträngde oss en aning, i skolan, i hemmet, på träningen, i stallet …

Och jag tror att det skulle vara en stor besparing för Sverige om vi drog ner storleken på klasserna och gjorde en kurs i neuropsykiatriska funktionsuppsättningar (NPF) obligatorisk på lärarhögskolan. Det skulle minska antalet diagnoser drastiskt! Eftersom skolorna behöver diagnos för att hävda sig i kampen om kommunens särskilt-stöd-pengar…

Har skrivit flera inlägg tidigare om det ökande antalet ADHD-diagnoser. Tycker också att ni ska läsa duktiga Tina Wimans inlägg om den här artikeln på sin blogg M som i underbar. Vi kämpar båda för barn o unga med diagnoser som autism, adhd och aspergers, men tänker lite olika om just medicinering. Det är spännande!

Jag är övertygad om att kostnaderna för särskilt stöd och minskad BNP på grund av föräldrarnas situation i de enklare fallen och vård, sociala insatser, ev. missbruk- och   kriminalvård, minskade skatteintäkter etc etc i de svårare fallen är mycket större, än kostnaderna för enkla åtgärder som att minska klasstorleken och utbilda lärarna i NPF. Kan någon räkna på det!? För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull.

Som skolan är utformad idag. Och som lärarutbildningen är utformad idag. Och som vi ser på ”elevmaterialet” idag. Så undrar jag om en lärare rimligen kan undervisa 30 elever samtidigt. 30 elever, där det inte alls är ovanligt eller orimligt att några är vad som kallas normalbegåvade, några särbegåvade och några svagbegåvade. Och med största sannolikhet några diagnoser eller släng av…

Ändå står det i skollagen 3 kap 3 §:

Alla barn och elever ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål. Elever som lätt når de kunskapskrav som minst ska uppnås ska ges ledning och stimulans för att kunna nå längre i sin kunskapsutveckling.

Läste på Filurums facebooksida att en familj i Göteborg anmält en skola till Skolinspektionen för att deras barn (som har lätt för sig) inte fått förutsättningar att utvecklas så långt som möjligt. Och skolan fick kritik. Det är intressant. För vi har ju sett otaliga exempel på kritik från Skolinspektionen vad gäller särskilt stöd till elever med annorlunda funktionsuppsättningar som diagnos eller släng av. Och det är ju helt enkelt så att extrem begåvning, eller kanske bara hög begåvning, faktiskt är en annorlunda funktionsuppsättning…

Det måste ske en förändring. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

På Petra Lindgrens facebooksida pågår nu en diskussion om man ska berömma barns prestationer eller inte. Det tycker jag är intressant. Jag håller med i grunden att självkänsla bara kan bygga på vem man är, inte vad man gör.

Om vi bara uppmärksammar prestationer, ja då duger ju bara våra barn och elever då de gör bra saker. Eller? Kan man inte se att någon försökte göra, ville göra, men inte förmådde? Eller att det finns en orsak till varför inte…

Själv tror jag på att ösa beröm över barn och unga. För varenda unge gör ju fantastiska saker varje dag! Och varenda unge är fantastisk oavsett vad den gör! Men beröm ska vara relevant och sant. Annars genomskådar barnet eller eleven dig. 

Alltså även berömma vad barnet gör. Inte bara vad det är. Så jag tycker att det kan gälla att en teckning eller ett legobygge är fint. Om jag ärligt tycker det. För vad är egentligen skillnaden:

Vad fin teckning du gjort, jag gillar verkligen de här färgerna….

Vad du är duktig på att måla, vilket sinne du har för att kombinera färger…

Men framförallt tyck er jag att vi ska berömma dem då de gör något som handlar om ett beteende som vi diskuterat: hänga upp jackan, komma ihåg gympakläder, inte börja slåss, inte bara tala om sig själv, orka vara med på släktmiddagen, göra minst 10 mattetal innan man hoppar av sig energin, säga hej, duka av utan att någon säger något…

För det visar ju att de kämpar och vill utvecklas. Sen är det självklart att de är älskade även om de inte hänger upp jackan eller orkade vara med hela studentmiddagen! Och det ska vi visa, dagligen!

Det här gäller speciellt barn och unga med ADHD, Aspergers, autism eller bara en släng av, som tyvärr får så många suckar över vad och hur de gör av så många. Beröm kan faktiskt motivera och bygga. Även självkänsla. Det är jag övertygad om.

Men vi kanske ska tänka på att använda ”är” oftare än ”gör/gjort” då vi uppmärksammar bra saker! För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

 

 

Hej! Vi använder cookies för att förbättra er användarupplevelse. Om du vill ha mer information om hur vi behandlar era uppgifter, se vår Integritetspolicy.

Jag samtycker