Jag undrar hur många barn och ungdomar som just nu funderar på en skoldag som inte blev som de ville. Som känner sig missförstådda, orättvist behandlade eller kanske bara inte sedda alls.

Jag undrar hur många vuxna som just nu funderar på samma skoldag. Som inser att de missförstod, kanske inte såg hela bilden då de beslutade sig eller vet med sig att de inte orkade se behovet av kontakt, för att de inte hann eller kanske till och med inte orkade just då.

Förmodligen är det fler som funderar i första gruppen än andra. Vad får det för konsekvenser för våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Prestationsprinsen är glad att det snart är sommarlov. Drottningen också. Men det är inte helt lätt. Vardagens rutiner försvinner och det är svårt med all frihet. Friheten och alla möjligheter kan ofta hanteras enklare med tydlighet, belöningar och reträttplatser.

Vare sig man är hemma, på landet, i solen eller på storstadssemester behöver det tänkas till har Drottningen lärt sig. Det här lovet tänker de mest vara hemma.

Med oceaner av tid är det lätt att fastna vid data- och TV-spel, facebook. boken, instagram eller bloggar. Svårt att förstå varför man ska lägga sig då man kan sova länge. Det är ju ingen skola. Hur får man till motion i vardagen då?

Prestationsprinsen behöver tydlig struktur och förutsägbarhet även på lovet. Hitta rutiner och stor förutsägbarhet kring överenskomna aktiviteter. Då måste Drottningen visualisera, förklara och få Prestationsprinsen att förstå och acceptera. Och det är inte lätt.

Hon har några knep. Drottningen hittar ett mål med det som ska göras. En nytta eller kanske att någon Prestationsprinsen är fäst vid blir glad.

• En promenad är diffust och meningslös, men att gå för att fika (till ett favvo-fik och sen hem igen) eller handla en god middag (gå till affären och sen hem) är mer begripligt?
• Att baka en god kaka för att åka och hälsa på Farmor och Farfar känns ofta för Prestationsprinsen som typisk ”nu ska de aktivera mig”-idé, men om man resonerar om hur glad Farfar blir, är det mer motiverande.

Så försöker Drottningen med motivationshöjare och belöningar också:

• När vi har handlat skor kan vi ta en färskpressad juice.
• När vi går långa promenaden blir det stopp vid badplatsen, film eller jag spelar favoritspelet med dig. När vi tar korta tar vi …
• Kommer man i säng i tid får man ta Oboy till frukost… Eller spela data en stund på förmiddagen. Eller …

Och inför aktiviteter som är utmanande kommer de alltid överens om reträttplatser. Eller ”nödsignalerna”. När det blir för mycket, så blir det för mycket. Då måste Prestationsprinsen få gå hem, gå undan eller sin en mentala reträttplats: ta på sig hörlurarna och försvinna…

Inspireras, tänk ut vad du vill kring sommarlovet, vad ditt barn vill och orkar, sätt er och rita upp ett schema, skriv/rita inte bara handla ny baddräkt eller badbyxor, utan få med glassen också. Vare sig ni är hemma, på landet, på Gran Canaria eller i London så behövs det. Och du, ett par dagar totalt slappande är de faktiskt värda… och du med! För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull…

”Att få göra det man är bra på, att man duger som man är…” Den här videon är underbar. Det är inte bara sången i sig, det är sammanhanget och historien bakom. Här står Theresia och Ellinore och gör ett fantastiskt framträdande tillsammans med vänner från Glada Hudik-teatern och Måns Zelmerlöw under Melodifestivalen 2010. Vi är många som följt Glada Hudik-teatern genom föreställningar, fantastiskt sommarprogram, TV-serien m.m och vi vet att resan till den här scenen och detta framförande har varit lång, svår och alldeles fantastisk. Se, njut och rys…
 
[youtube http://www.youtube.com/watch?v=wlUOzX6rTHg&w=640&h=360]

Hoppas att vi får se många, många fler personer med funktionsnedsättningar och psykiska problem utvecklas, uppträda, arbeta, bidra, delta, synas och lysa som de här tjejerna!

Vem du än är, vad du än är…

Vi kommer med olika funktionsuppsättningar. Det är lite befriande att tänka så. Vi kommer med olika uppsättningar funktioner, dvs. funktionsuppsättningar, en del stärker oss och en del kanske stjälper. Mycket beror på kombinationen av uppsättningar och inte minst miljön! För det som kallas funktionshinder, det är hinder i miljön: lärare utan kompetens om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, för höga trösklar, dålig kontrast mellan text och bakgrund, för mycket folk, för mycket skriftligt, för dåligt förklarat…

Är det då bra att få en diagnos? Jag tänker på Glada Hudikteatern som talar om att man är olika, men lika bra. Eller som vi kom fram till på Prestationsprinsens facebooksida: Olika OCH DÄRFÖR (så himla) bra. Tänk om vi kunde få en skola och ett samhälle där det verkligen var så.

Där ADHD-killen som vibrerar och inte klarar de långa skrivuppgifterna, men kan allt om hur man trimmar moppen, verkligen kunde få glänsa i fysiken då det handlar om förbränningsmotorer… Eller där den autistiska flickan som inte klarar stora sammanhang och plötsliga förändringar kunde få hjälpa andra att träna sina sinnen: att lukta, känna, lyssna istället för synen som skolan och vi andra alltid fixerar på. Eller den introverta grabben som gillar att vara för sig själv för att återhämta sig och hämta kraft. Vi är många i dagens samhälle som borde träna på att vara utan sällskap och kunna hitta lugn i att vara på egen hand. Kanske att just se, lyssna, känna och lukta mer…

Så är det bra med diagnos? Jag tror i många fall inte. Och i många fall ja. Det beror på. För många får diagnos. Alldeles för många. För många elever anses vara onormala. Man skulle kunna se det som tre olika kategorier.

1. För de som verkligen har stora problem är en diagnos korrekt, bra och en väg till stöd och förståelse. För en del blir det nyckeln till att förstå sig själv och anpassningar. Fantastiskt! Så är det inte alltid. Och då är diagnosen inte till någon nytta.
2. Många har, men borde inte ha en diagnos. De faller bara utanför mittfåran. Men de har problematiserats och vi har ansett oss behöva förklara deras annorlunda beteende. De är inte riktigt som de flesta andra. Men det är väl underbart!? Det är vi som har problem…
3. Men tack och lov får många annorlunda barn ingen diagnos, de utreds inte och det finns ingen anledning. De är bara annorlunda eller har ”en släng” av diagnos, de kanske skulle uppfylla några kriterier, men inte alla som krävs för en diagnos. Kanske lite hyperaktiva, lite nervösa för förändringar, kanske lite impulsiva, kanske lite svårt med planeringen… Men de lever i hemmiljöer och skolmiljöer där de får vara annorlunda. Fantastiskt!

Eftersom så gott som 100% av lärarna inte har kompetensen att ta hand om barn med en annorlunda funktionsuppsättning blir det svårt och för sällan fungerar det som for kategori 3. När man pluggar till lärare är det inte obligatoriskt att läsa en enda poäng om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (ingen annan heller), inte om psykisk ohälsa, inte obligatoriskt att läsa en enda poäng specialpedagogik, inte obligatoriskt att läsa en enda bok om dyslexi eller dyskalkyli, osv.

Ett par tre-fem ungar i varje klass har något, har en lite speciell men fantastisk funktionsuppsättning! Men det har läraren ingen kompetens kring. Tror jag det att deras förutsättningar blir orimliga. Den kanske skulle minska om de hade kompetensen att undervisa fler sorters barn. Jag har hört många lärare tala om att de har för mycket t.ex. dokumentation, men jag har aldrig hört en lärare som är självkritisk till sin kunskap kring annorlunda barn. Då skulle kanske en del av dokumentationen minska och det skulle kanske behövas färre möten, färre åtgärdsprogram, mindre utförliga IUP:er…

Framförallt skulle fler ungar passa in i skolan. Och slippa utanförskap och lidande. Barn med fantastiska funktionsuppsättningar. Som borde få bidra, istället för att slås ut. Olika och därför så himla bra. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Drottningen hör något från Prestationsprinsens sovrum. Men – han gråter. Hon skyndar in, stryker hans hår, frågar vad som hänt.

Först säger han inget. Sen att han drömt, tror han. Men så kommer det. Han berättar om lektionen i livskunskap de haft. Det handlade om en butiksägare som råkade ut för ett brutalt rån, men som i självförsvar skadar rånaren som får skador, hamnar på intensiven och senare dör.

Prestationsprinsen är en skör prins. Han är orolig till sin natur, är rädd för att inbrottstjuvar ska finnas i garderober eller under sängen, gillar inte mörka rum. Men värst av allt han har själv varit allvarligt skadad, han har legar på intensiven, han höll på att dö. En bilolycka. Så en inte helt obefogad dödsrädsla finns i den lilla kroppen.

Drottningen vet allt detta och förstår vad som virvlar i prestationsprinsens huvud, hon vet vem han är och vad han gått igenom. Hon undrar hur läraren tänkte. Nu var det ju så väl att han hade Prestationsprinsen även då det hände. Så han borde ju veta om prinsens oro och vad Prestationsprinsen gått igenom.

Hon ringer läraren och frågar vad som egentligen hände på livskunskapen. Vad var syftet, hur gick diskussionen och hur tänkte han angående Prestationsprinsen. Hon får inget bra svar, tycker hon. Han säger att det var ett färdigt material.

Någon månad senare är det ett föräldramöte och man informerar kort om livskunskapen. Hon tar upp vikten av att vi föräldrar vet vad den handlar om och syftar till vid varje enskilt tillfälle. För att i förväg kunna ha en dialog med läraren och i efterhand stämma av med sitt barn. Livskunskap handlar ju om livsviktiga frågor och de berör. Barn kan har ett liv utanför skolan som kanske inte skolan har något att göra med. Eller borde. Men barn kan ha varit med och eller är med om svåra saker i livet. Det är inte bara teori. Rektorn lovar att det ska gå ut mer information. Föräldrarna kan få veckoplaneringen. Men inte kommer någon sådan information, varken då eller någon av terminerna sen dess…

Visst ska vi tala om viktiga saker med våra barn, både hemma och i skolan. Men med respekt och enorm lyhördhet. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Det är intressant hur olika vi ser på ADHD i olika delar av världen. Och här i Sverige! Ingen tror väl annat än att det finns en funktionsuppsättning som ADHD, men vi är väl en del som tycker att vi borde fundera lite kring att antalet diagnoser exploderar….

Om man tittar på Sir Ken Robinsons underbara föredrag om skolan, berättar han på ett skämtsamt sätt hur ADHD-epidemin har brett ut sig i USA. Knappt någon epidemi  Californien, börjar mitt i landet och når sin kulmen i Sydost…. Eller egentligen, medicineringen av ADHD.

Bilden är klippt ur RSA Animates animerade video av föredraget och om du vill se videon i sin helhet:

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=zDZFcDGpL4U&w=560&h=315]

New York Times har tagit upp ämnet flera gånger och resonerat kring det ökande antalet diagnoser och barn som medicineras. I mars skrev man en artikel där det konstateras att enligt the federal Centers for Disease Control and Prevention så har närmare en av fem pojkar i gymnasieåldern och 11 procent av alla skolbarn i USA fått en ADHD-diagnos. En av fem gymnasiekillar! Är det killarna eller skolan och oss vuxna det är fel på! 

I sociala medier virvlar det runt en intressant artikel ”Suffer the children” av Marilyn Wedge, en amerikansk familjterapeut. Hon skriver om skillnader i hur man ser på ADHD i Frankrike och USA . Där man enligt artikeln i Frankrike jobbar mer med att finna orsakerna till problembeteendet, t.ex. i den psyko-socialamiljön och i barnets situation. Och att man i USA ser det som ett medicinskt problem, som kan rättas till med medicin. Blir dock nästan upprörd över lovprisningen av fransk uppfostran med smisk och ”gråtdigtrött”-koncept… i slutet. Knappast effektivt med straff till barn med ADHD. Det behöver stöd och strategier, de vet när de gör fel.

Det finns de som inte vill erkänna ADHD och autism, de är kvar i 50-talets tankar om kalla mödrar och psykos. Det är förstås tokeri att inte erkänna diagnoserna. Likaså är det fel att tro att var femte tonårspojke har så svår ADHD att det behöver medicineras…. Sanningen finns förstås inte i någon av dessa extremer.

Utan att vi måste titta mer på miljön, att den påverkar om diagnos sätts eller inte är ju förstås välgrundat eftersom det är ett avgörande kriterium. Att problemen ska uppstå i minst två skilda miljöer. Vi ska inte sluta medicinera, många blir hjälpta och mår bra. Slipper ha ett virr-varr i huvudet som mattar ut dem och gör dem ofokuserade. Men den ökande medicineringen och diagnostiseringen måste ifrågasättas! 

Jag hävdar att man skulle behöva ge långt färre barn medicin, om vi vuxna ansträngde oss en aning, i skolan, i hemmet, på träningen, i stallet …

Och jag tror att det skulle vara en stor besparing för Sverige om vi drog ner storleken på klasserna och gjorde en kurs i neuropsykiatriska funktionsuppsättningar (NPF) obligatorisk på lärarhögskolan. Det skulle minska antalet diagnoser drastiskt! Eftersom skolorna behöver diagnos för att hävda sig i kampen om kommunens särskilt-stöd-pengar…

Har skrivit flera inlägg tidigare om det ökande antalet ADHD-diagnoser. Tycker också att ni ska läsa duktiga Tina Wimans inlägg om den här artikeln på sin blogg M som i underbar. Vi kämpar båda för barn o unga med diagnoser som autism, adhd och aspergers, men tänker lite olika om just medicinering. Det är spännande!

Jag är övertygad om att kostnaderna för särskilt stöd och minskad BNP på grund av föräldrarnas situation i de enklare fallen och vård, sociala insatser, ev. missbruk- och   kriminalvård, minskade skatteintäkter etc etc i de svårare fallen är mycket större, än kostnaderna för enkla åtgärder som att minska klasstorleken och utbilda lärarna i NPF. Kan någon räkna på det!? För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull.

Som skolan är utformad idag. Och som lärarutbildningen är utformad idag. Och som vi ser på ”elevmaterialet” idag. Så undrar jag om en lärare rimligen kan undervisa 30 elever samtidigt. 30 elever, där det inte alls är ovanligt eller orimligt att några är vad som kallas normalbegåvade, några särbegåvade och några svagbegåvade. Och med största sannolikhet några diagnoser eller släng av…

Ändå står det i skollagen 3 kap 3 §:

Alla barn och elever ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål. Elever som lätt når de kunskapskrav som minst ska uppnås ska ges ledning och stimulans för att kunna nå längre i sin kunskapsutveckling.

Läste på Filurums facebooksida att en familj i Göteborg anmält en skola till Skolinspektionen för att deras barn (som har lätt för sig) inte fått förutsättningar att utvecklas så långt som möjligt. Och skolan fick kritik. Det är intressant. För vi har ju sett otaliga exempel på kritik från Skolinspektionen vad gäller särskilt stöd till elever med annorlunda funktionsuppsättningar som diagnos eller släng av. Och det är ju helt enkelt så att extrem begåvning, eller kanske bara hög begåvning, faktiskt är en annorlunda funktionsuppsättning…

Det måste ske en förändring. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

På Petra Lindgrens facebooksida pågår nu en diskussion om man ska berömma barns prestationer eller inte. Det tycker jag är intressant. Jag håller med i grunden att självkänsla bara kan bygga på vem man är, inte vad man gör.

Om vi bara uppmärksammar prestationer, ja då duger ju bara våra barn och elever då de gör bra saker. Eller? Kan man inte se att någon försökte göra, ville göra, men inte förmådde? Eller att det finns en orsak till varför inte…

Själv tror jag på att ösa beröm över barn och unga. För varenda unge gör ju fantastiska saker varje dag! Och varenda unge är fantastisk oavsett vad den gör! Men beröm ska vara relevant och sant. Annars genomskådar barnet eller eleven dig. 

Alltså även berömma vad barnet gör. Inte bara vad det är. Så jag tycker att det kan gälla att en teckning eller ett legobygge är fint. Om jag ärligt tycker det. För vad är egentligen skillnaden:

Vad fin teckning du gjort, jag gillar verkligen de här färgerna….

Vad du är duktig på att måla, vilket sinne du har för att kombinera färger…

Men framförallt tyck er jag att vi ska berömma dem då de gör något som handlar om ett beteende som vi diskuterat: hänga upp jackan, komma ihåg gympakläder, inte börja slåss, inte bara tala om sig själv, orka vara med på släktmiddagen, göra minst 10 mattetal innan man hoppar av sig energin, säga hej, duka av utan att någon säger något…

För det visar ju att de kämpar och vill utvecklas. Sen är det självklart att de är älskade även om de inte hänger upp jackan eller orkade vara med hela studentmiddagen! Och det ska vi visa, dagligen!

Det här gäller speciellt barn och unga med ADHD, Aspergers, autism eller bara en släng av, som tyvärr får så många suckar över vad och hur de gör av så många. Beröm kan faktiskt motivera och bygga. Även självkänsla. Det är jag övertygad om.

Men vi kanske ska tänka på att använda ”är” oftare än ”gör/gjort” då vi uppmärksammar bra saker! För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

 

 

Så har halva maj gått och snart är det sommarlov. Barnen och ungdomarna ser slutet. De här cirka fyra veckorna r greppbara, Greppbara mentalt, man kan se veckorna framför sig. Men inte alls greppbara för alla om man ser till allt som händer, varför det händer och inte minst hur, när, med vem etc. Det gäller elever med ADHD, Aspergers, eller släng av. Och elever som ”bara” är stressade, oroliga…

Givetvis ska all information om sommaravslutningen ut i god tid.

Gärna med bilder på där ni ska hålla till, skolans aula, skolgården, kyrkan eller vad det nu är. Om ni var där förra året finns det säker bilder.

Se till att få med svar på alla frågeorden, de går i varandra, men det är bara bra, då får du med det du glömt på ett ställe på ett annat:

När – datum, när man går/åker dit (om gemensamt), när börjar det, hålltider under dagen och när det slutar.

Vad händer – programmet med tider

Vem/vilka – vilka uppträder, vilka sitter med vem, med vilken lärare, med vem går/åker de dit med…

Hur – åker vi dit, hur åker vi hem, förväntas alla göra något (Bära klassens skylt, bilda ringar, gå fram och hämta glass….

Varför – för att fira att alla kämpat väl under terminen och nu är det sommarlov!

Sen behövs det lite extra information för en del. Och det är inte bara för de oroliga. De behöver mycket detaljer för att inget överraskande ska hända. Men även överaktiva behöver veta mycket för att veta hur länge de ska bita ihop utan att studsa, peta på någon eller helt enkelt börja springa runt. Samma sak med de som har koncentrationssvårigheter.

Andra behöver hjälp att skärma av. Kan er klass få sitta längst bak, stå i ena änden av skolgården, sitta längst ut på raden, ja, det bäst är väl att fråga eleven vad som skulle underlätta.

Några behöver veta att det finns en nödlösning eller en reträttplats om det blir övermäktigt. vem säger de till, vart går de, ska de sätta på musik i sin mobil eller börja spela ett spel eller bara blunda eller gå där ifrån…

Inkludera familjen, föräldrar/vårdnadshavare vet mycket om sina barns behov. Bjud in dem till samtal eller varför inte till avslutningen om det underlättar för din elev!

Några kommer inte att komma på avslutningen. De tycker det är för rörigt, för långsamt, för mycket intryck eller att det inte är något att fira… Du vet nog om du har en sådan elev. Kan din sista lektion med eleverna och den eleven göras till något extra? En liten mini-avslutning så att även den här eleven får ett avslut på skolåret och en start på sommarlovet? Bjuda på saft och bulle? Se på film? Eller bara skriva stort att det är sista lektionen och önska alla ett underbart lov, för en del vill bara att allt ska vara som vanligt…

För våra älskade ungars skull,ja, för allas skull!

Planering för skolresor, konferenser och semestrar pågår för fullt i hus och stugor! De där dagarna, den där eller de där fantastiska veckorna då vi ska ha så trevligt och uppleva så mycket. Tillsammans. Vardagarna är vi i skolor, på jobb, på dagis, ja, på olika håll. Nu ska vi vara tillsammans. En utmaning och underbart tillfälle för alla familjer.

Har man ett barn, eller annan familjemedlem, som inte är så förtjust i nya saker eller i behov av struktur och förutsägbarhet så kan en semester, konferens eller skolresa bli lite knepig om den innehåller flera stopp, olika sov- och matställen, mycket folk, nya människor och nya miljöer. Kanske ett nytt land!

Det här är skrivet till föräldrar, men går lika bra att applicera på elev, kollega, sambo, fruga, man…

Så tänk till. Om ditt barn inte klarar nya miljöer så är förstås att bila genom Europa, båtluffa i Grekland eller luffa i Thailand inte aktuellt. Inte ens att bila eller båtluffa i Sverige. För många intryck, ingen reträttplats, alldeles för lite struktur och förutsägbarhet. Då får man välja annat! Till exempel:

• Hyra en stuga
• Bila med husbil eller husvagn
• Segla eller åka motorbåt
• Bo på ett och samma hotell, men göra utflykter därifrån
• Välj boende med pentry eller kök om ditt barn har problem med maten

Då får ni en plats som blir den trygga punkten, varifrån man gör utflykter eller upptäcker nya saker. Dessutom kanske barnet eller ungdomen kan få stanna i stugan eller båten medan övriga sticker iväg på upptäcktsfärder. Om det är ett mindre barn bör förstås någon stanna hos barnet och ha en mysig dag med mycket tid tillsammans.

Har man ett lite mer flexibelt barn. Så kan man ge sig ut på mer varierande semestrar. Men det gäller att skapa struktur och förutsägbarhet genom att noga förbereda barnet. Och mentala reträttplatser. Till exempel:

• Gör ett schema med vad som ska hända varje dag (inte för mycket text!), gärna med bilder eller teckningar. Gärna i en plastficka så att det kan tas med, diskuteras inne, ute, vid maten… ja, när det är läge. Inte då du vill.
• Använd allt som finns på internet, visa på kartor var landet, staden, hotellet ligger.
  Visa hotellets, campingplatsens, museets, badplatsens… webbsajter.
  Kanske inte allt på en gång, Lite övergripande i förväg och mer detaljerat allt eftersom det är dags för nästa etapp, besök, utflykt…
• Om ni ska besöka vänner och släkt. Visa bilder på dem, tala om vad ni gjorde när ni var där sist, har de en facebooksida, en blogg ni kan läsa tillsammans?
• Printa ut och ta med det som verkar skapa trygghet och förutsägbarhet.
• Använd smartphone eller andra mobila enheter om ni har. Lägg in i kalendern med text och bild, lägg in påminnelser eller använd någon bra schema-app (Du kan hitta mycket bra om appar med mera hos M som i underbar)
• Om ni nu väljer att vara i många nya fysiska miljöer, försök skapa mentala trygga, kända miljöer som kan tjäna som reträttplatser. Det kan vara mycket: spel på telefon, padda eller nintendo, favoritboken, kanske en kudde hemifrån, favoritlåtarna på spotify/itunes… Ja, tänk till. Vad kan ditt barn känna trygghet i trots att det befinner sig i ny miljö?

Mat, är ofta ett problem.

• Kan du ta med dig något i reserv? En konserv som du vet att barnet gillar? Nudelsoppa?
• Låt ditt barn äta hamburgare, varmkorv eller flingor hemma på hotellrummet hela semestern.
• Eller gå till samma restaurang varje kväll. Låt ditt barn äta lasagnen eller köttbiten varje kväll. Det kan också vara en upplevelse. Ni lär känna personalen. Det finns säkert massor på menyn för resten av familjen.

Har du ett barn med mycket (!) energi så är det lika viktigt att det får avreagera sig som reträttplatser. Planera in stopp och tillfällen  för att springa i kapp, hoppa tjugo gånger, stå på händerna, hoppa rep, kicka med älskade bollen osv. Att hyssja och tysta barn med överskottsenergi slutar bara i bråk. Energin måste ut! Och kommer den inte ut i benen så kommer den tyvärr ut som bråk och tråkigt humör! Och det smittar strax till dig. Och då är helt plötsligt den trevliga utflykten inte så trevlig…

En annan sak är att reträttplatser kan behövas just där och då. Du kanske måste lämna den trevliga guidningen av den gamla staden eller underbara skaldjurslunchen vid beachrestaurangen. För det blev för mycket. Då är det så. Det bara är så. Tyvärr.

Man kan testa med en mental reträttplats i de lägena. Funkar det att få gå undan till bänken ni kom överens som på Gamla Torget (ensam eller med någon), eller att slippa äta upp, och lyssna på favoritmusik i hörlurar eller spela spel på mobilen?

En annan sak är ställtid. Lägg inte in för mycket i ert schema. Hinn andas och ge ditt barn tid att återhämta sig. Det kan behöva sova massor eller ta en mellandag och bara se på TV. Bli inte arg. Det är ett reellt behov! Samma sak att det kan behövas tid att förbereda sig för kvällens restaurangbesök, ge då barnet ställtid. Kanske inte ska åka på utflykt på dagen och gå på ny restaurang på kvällen?

Ja, det finns massor att tänka på. Men tänk struktur, förutsägbarhet, ställtid och reträttplatser, mentala eller fysiska så ökar förutsättningarna för en kul semester tillsammans! För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!