Vi känner alla någon med diagnos eller släng av. Vi kanske inte vet om det. Vi kanske inte har med det att göra. Men det är ändå vårt ansvar att bemöta dem bättre!Det här skulle jag vilja att varenda lärare, rektor, mamma, moster, granne, farsa, farbror, scoutledare och busschaufför tittar på. Men absolut varenda pedagog. Ni kommer att möta de här barnen!
Lotta Abrahamsson, autismpedagog, arbetar med barn med särskilda behov. Elever med Autism Spektrum Tillstånd (hon kallar det inte nedsättning). Hon var en framgångsrik VD som startade upp flera företag och virvlade på i full fart.
Rätt som det var ställde hon sig frågan, är det roligt på jobbet? Nej. Det var roligt då jag extraknäckte som lärare under pluggtiden. Hon sa upp sig från välbetalt arbete och började som obehörig lärare för en grupp med ADHD killar. Och på den vägen är det. Det tror jag många ungar ska skatta sig lyckliga för!
Hon har som vuxen fått diagnoserna ADHD och Aspergers, som hjälpt henne till en större självkännedom. Något hon insett att hon saknade som barn. Hon pratar också mycket om hur viktigt det är för de här barnen. Att förstå sin funktionsnedsättning och hur den påverkar just dem. Ingen är den andre lik.
Här är ett mycket bra föredrag om hur det är att ha dessa egenskaper och sätt att tänka, hur man kan se och hjälpa elever som tänker annorlunda och många, många exempel, tips och strategier. Det är från en seminarium som heter ”ADHD – hjälp hur gör man”. Det finns i tre delar på UR Play:
- Del 1 (55 min)- ganska mycket om henne själv och hur hon upplevt sina begränsningar.
- Del 2 (40 min) – vad asperger och ADHD innebär och många, många bra exempel på situationer med elever, varför de kanske uppstår och hur man kan hantera dem.
- Del 3 (40 min) – som del 2, mycket om stress, energitjuvar, planering, checklistor, och förförståelse.
Om du inte är typen som läser, så titta på de här. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!
Som sagt, det finns många positiva sidor med att ha en diagnos eller släng av eller liknande… Prestationsprinsen har en fantastisk social förmåga. Hoppsan tänker du. Ska det inte handla om en annorlunda kille idag. Jo, det kanske han är. Eller inte. Vem vet. Det beror mer på omgivningen än på Prestationsprinsen kanske?
Men han hör till dem som har en ganska bra social förmåga. Man behöver inte ha en diagnos för att vara klumpig social och inte de motsatta heller… (Tänk på den…)
Prestationsprinsen kan kommunicera och underhålla. Han kan läsa av sällskapet och följa samtalet på ett bra sätt. Men det tar på krafterna. Det är enklare att leda samtalet. Men det här är nog något vare sig han eller hans vänner och släktingar fullt ut medvetna om.
Genom att dra historier, berätta roliga saker som hänt honom på jobbet, han sett på TV, läst/hört/sett på sajter på internet, saker som hänt inom familjen och inte minst genom att göra ordvitsar genom att vrida och vända på de ord som dyker upp under middagen, så gör han succé! Det blir lite stå upp av det hela. Så vilar han sig och håller sig helt utanför mellan sina glansstunder. Kanske till och med lämnar sällskapet en stund.
Han är inte bara prestationsprins, han är partyprins också. Men han tar gärna bilen till festen. Och han dricker inte alkohol. Då, när orken tryter, kan han smita iväg och snabbt komma hem. Då varvar han ner med något som är förutsägbart till exempel dataspelet Minecraft eller favorit-TV-serien Scrubs. Sen lägger han sig. och efter en fest sover han oftast sådär en 15-16 timmar.
Och dagen efter är det en vanlig dag som gäller. Den vanliga dagen med dess vanliga, mer eller mindre uttalade, schema som skapar struktur och förutsägbarhet. Oboy med ost och skinkmacka till frukost. Sen lite TV eller kanske orkar han läsa lite tidning eller bok, sen brukar det vara dags för lunch. Så den vanliga promenaden, alltid exakt samma runda och sen sätter han sig vid datorn. En skön dag.
Och han blir väldigt ledsen om någon ringer och kallar honom tråkig när han inte vill hänga med på bio. Han behöver sin vanliga dag för att komma igen. För nästa dag är det måndag och veckan med alla sina utmaningar ska hanteras. Respekt för det! För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!
Kommer ni ihåg Prestationsprinsen som det bara blev för mycket för ibland. Inlägget handlade om att situationen blev honom övermäktig. Det tog stopp och slut. Och hans vädjan att få vara i fred.
Han har matte. Ann-Sofi förklarar hur man räknar med x. Att man kan lägga ihop precis som vanligt. 3x + 17x är 20x. Att man kan dra ifrån också 20x-3x är 17x. Bla, bla, bla… Oj! kan man dividera också! konstigt. Hon mal på. Han har fattat, han orkar inte med. Samtidigt sitter Sara och Elsa och småpratar bakom honom. Fläktarna surrar. Det luktar från matsalen. Nu tittar fröken på honom. Shit, hon har frågat något. Han svarar vet inte. Hon tror att han inte förstått… Så mal hon på igen. Djävlar, vad trist och meningslöst detta är. Han sjunker ner med huvudet och lägger sig på bänken… Ann-Sofi blänger lite. Men det ser han ju som tur är inte.
Så ska de börja räkna talen. Han öppnar boken. Han uppfattar det som 5000-tal och 10 000 sidor med samma sorts tal. Vare sig man fattat eller inte så är detta obegripligt och ogreppbart. En oändlig uppgift! Han sjunker ihop igen… Nu blir Ann-Sofi riktigt irriterad. Då blir Prestationsprinsen irriterad. Så är det igång.
Han kommer hem och är förstås ganska upprörd och stressad. Han slår på TV:n. Skönt. The Big Bang theory. Han kan programmet, känner alla rollerna, vet poängerna… Då ringer mamma. Mitt i programmet! Vad gör du? Ser du på TV? Ska du inte ut och göra något, träffa någon istället för att bara glo på TV? Han lägger på. Orka!
Vi middagen kommer det upp att han inte skött sig på matten. Mamma tar upp hans TV-tittande… Han orkar bara inte med att ingen fattar att han behöver space!!
Nästa dag är det lördag och han sover till 14. Trots att han stupade i säng efter middagen. Pappa är irriterad över att han sovit bort halva dagen.
Coping, förmågan att kunna hantera stressande och övermäktiga situationer, är superviktig för Prestationsprinsar. Och det är superviktigt för alla runt omkring att acceptera de copingstrategier de hittat. Och den tid de behöver innan stressen runnit av dem och situationen känns hanterbar. Så kanske ska vi låta Prestationsprinsen vila huvudet på armarna ett tag. Kanske behöver han många timmar framför TV:n. Kanske behöver han sova 16 timmar ibland.
Kanske är det vi andra som ska fundera varför han behöver avskärma sig från allt, varför han behöver dessa coping-strategier. Och vad vi kan göra för att minska behovet av att sjunka ihop på bänken, timmar framför TV:n eller sova ut dygn… För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!
Det är inte sällan man hör det här uttrycket ”Barn har inte längre någon respekt för vuxna”. Men stämmer det?
Jag tycker Lars H Gustavsson formulerar sina tankar kring det uttrycket så bra i sin bok Elevhälsa börjar i klassrummet:
”Det är inte riktigt sant. Snarare gäller att barn inte längre har respekt för vuxna, bara för att de är vuxna. Barnet eller den unge kräver något mer. Den vuxne måste i varje ögonblick förtjäna sin auktoritet genom att helt enkelt visa en djupare förståelse och de bästa argumenten.”
Jag gillar det. Jag gillar att han skriver om att visa förståelse. Jag gillar att det handlar om att ha bra argument, fast man är vuxen. Att barn och unga kräver detta en sund utveckling. Om barn och ungdomar respekterar vuxna bara för att så handlar det nog faktiskt inte om respekt, utan något annat…
Respekt för stora och små. Stora för mindre och mindre för större – för våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!
Många elever har en för stor eller ökande frånvaro. En del en mycket omfattande!
I september startar vår populära seminarieserie och nätverk om strukturerat närvaroarbete igen i Karlstad och Stockholm. 5 gånger under höstterminen, gästföreläsare, flippat klassrum, tillfälle att gå tillbaka och testa, mycket övningar och diskussioner. Info och anmälan.
Kursledare är Aggie Öhman, med lång erfarenhet av arbete med frånvaro och ökad närvaro. Hon har också bl.a. en av grundarna till Temadagen om problematisk frånvaro (Hemmasittardagen) som dragit fulla hus varje år sen den gick igång 2014. Aggie är författare till rapporten Skolans tomma stolar och har skrivit flera debattartiklar om skolfrånvaro.
Här vill vi lyfta fram lite tips som kan göra förändringarna mindre dramatiska.
Om man är lite stressad, väldigt upp i hejsan av glädje, eller lite nervös, har en NPF-diagnos eller släng av, så kan nya saker i vardagen, som förändringar, övergångar, då man ska skifta fokus, byta arbetsuppgifter eller avbryta något roligt för något mindre skoj, vara svårt eller oroande.
Det kan vara allt från teaterbesök till mindre saker som byta platser i klassrummet eller kunna avsluta trots att man är mitt inne i något till exempel mattetal eller dataspel…Och det gäller också våra barn och unga, ja vuxna också, med neuropsykiatriska funktionsuppsättningar eller släng av…
Och vi reagerar olika då något är svårt, förvirrande eller oroande beroende på hur stark känslan är. Men blir man tillräckligt frustrerad kan man bli ledsen, arg, tyst, börja gråta, inte komma till mötet/skolan/jobbet den dagen eller i värsta fall implodera eller explodera och bli utagerande. Andra blir fysiskt sjuka illamående, huvudvärk… Men även om frustrationen eller förvåningen inte når de nivåerna kan man ha problem. Man har svårt att sluta, man får svårt att förstå varför alla börjar tala om något annat, man blir förvirrad och överrumplad vilket stjäl energi och påverkar ens beteende.
I skolans värld kan det vara att byta ämne. Det kanske är förvirrande för eleven att ”helt plötsligt” börja med något nytt just då det börjar flyta på och man kommit igång.
På jobbet kan det vara tvära byten av ämnen på ett möte eller att man förväntas utan ställtid gå från ett möte till ett annat med helt olika innehåll eller från möte till eget arbete. I mer praktiska arbeten kan det vara att samtidigt behöva arbeta med flera målerijobb, på flera olika ställen, kanske inne och ute beroende på väder.
På fritiden kan det handla om att gå ifrån det roliga TV-spelet, deckaren eller nöjesparken. Eller gå upp ur sängen eller hem från festen…
Det finns några tips om brukar underlätta vid”ovanliga” händelser:
Förutsägbarhet – tala om i förväg (eller om du kan ta reda på själv) vad som ska hända (efter skolan, på påsklovet, konferensen, träningslägret) eller tas upp (på seminariedagen, skoldagen, utbildningen): när, vad och vem som är ansvarig och vilka som berörs.
Kort och koncist – få ord och rätt ord, som skapar tydlighet
Skriftligt – Dela gärna ut en agenda, ett schema eller program. Eller sätt upp på väggen. Det räcker inte att visa lite snabbt i början av presentationen, mötet eller skoldagen. För att skapa förutsägbarhet och svara på frågor om vem, var och hur länge till, så måste agendan finnas tillgänglig.
Visualisera – det finns mycket bra hjälpmedel för att till exempel visualisera hur mycket tid som är kvar av mötet, lektionen, seminariet. Det är bra för stressade, för uttråkade, för neuropsykiatriskt funktionsnedsatta… Och inte minst för att den som t.ex. talar ska hålla tiden!
Bilder – via nätet kan du hitta bilder på det mesta hur bussen ser ut som ni ska ta från flygplatsen, hur den som ska föreläsa ser ut, vad utställningen innehåller, hur porten man ska gå in genom ser ut, hur man sitter på konferensen/teatern… kopiera in bilder i ditt material och dela länkarna för mer information/fler bilder.
Påminn – Dagen innan, i början av dagen eller mötet, en stund innan middagen, när det nästan är dags att lämna museet, att när TV-programmet är slut, när de spelat klart den banan och tydligt och bestämt när det är dags…
Alla eller rätt sinnen – påminn och skapa förutsägbarhet genom att använda de sinnen som personen föredrar. En del kanske vill att du påminner genom att tala, en annan ett tecken, en tredje att man klappar på axeln, ännu en annan vill ha en ljudsignal (använd mobilen) och någon skriftligt kanske… fråga!
Naturligt slut – vissa övergångar kan man trixa till ett naturligt slut på. Om ens dotter inte vill sluta bada på simhallen, kan man ha avtalat om cafébesök efteråt. Det kan motivera att avsluta något riktigt skoj. Eller att man har en rutin att äta ett äpple innan man går hem från skojiga aktiviteter utan naturligt slut som stranden/lekparken/gallerian/gamingmässan. Äpplet blir ett naturligt avbrott och med tiden en inlärd start/reflex på att gå mot till exempel bilen. Vi vuxna har infört egna rutiner till exempel fredagsöl för att avsluta veckan, morgonfika för att starta arbetsdagen, läsa innan man somnar… Så kan man ju vänta tills TV-programmet är slut, dataspelsraiden genomförd, fotbollsmatchen spelad, bloggposten färdigskriven innan man kräver att någon ska komma…
Lycka till! För våra älskade ungars skull, ja, allas skull!
Spana in våra föräldrakvällar
- 23/1 Hjälp skolan funkar inte för mitt barn!
- 19/3 Att nå barn och unga som tänker, känner och gör ”annorlunda”
Och allt annat vi har på gång för yrkesverksamma!
Vi har kursdagar och startar seminarieserie för skolledare i mars, konferens och workshop för huvudmän i april, vi kan också skräddasy utbildning eller föreläsning för er!
Stötta vår verksamhet med en gåva!?
Tycker du att detta inlägg var givande? Gillar du vad vi gör? Skänk oss gärna en gåva, någon tia eller några hundralappar, efter förmåga. Allt gör nytta. Swisha till 123 398 4812 eller sätt in på bankgiro 5192-3704 Prestationsprinsen & vänner. Sätter du in 150 kr eller mer blir du medlem i bloggens vänförening om du samtidigt anmäler namn och mejladress på vår sida om föreningen. Där kan du läsa mer.
Det här inlägget skrevs då bloggen var alldeles ny och inte hade särskilt många besökare. Men det är säkert många som känner igen sig eller kan använda det för att förklara sin prestationsprins beteende för skolan eller någon annan:
Drottningen, Prestationsprinsens mamma sjunker i hop på köksgolvet och gråter. Stora tårar rinner nerför kinderna. Ibland måste bara förtvivlan få komma fram.
Drottningen arbetade hemma denna förmiddag, en härlig, kall vårvinterdag. Plötsligt kommer Prestationsprinsen hem. Utan skor! Helt förtvivlad, gråtande, förbannad, frusen och värst av allt helt okontaktbar. Han sätter sig framför datorn och försvinner i sin trygga värld, sitt spel som är strukturerat, förutsägbart och inte minst ger belöningar i form av nya levlar och ”tillbehör” efter lyckade insatser.
Drottningen torkar tårarna. Efter ett par timmar får hon kontakt. Prestationsprinsen berättar att fröken ändrat deras sittplatser i klassrummet. Han skulle flytta från sin trygga plats längst bak vid dörren till mitten av klassrummet bredvid lite stökiga prestationsprinsessan Sara.
Prestationsprinsen gillar inte detta. Hans struktur bryts på ett helt oförutsägbart sätt. På rasten tar sig Prestationsprinsen in i klassrummet och försöker flytta tillbaka sin bänk. Fröken kommer in och stoppar honom och skäller ut honom. Han får panik, försöker flytta på fröken (våldsam?) för att få fram bänken. Fröken tar tag i honom (våldsam?), då brister det för den annars lugna Prestationsprinsen, han svär och säger att han inte vill byta plats, börjar fäkta med armarna som tyvärr träffar fröken. Han sliter sig fri, hinner få med sig jackan men inte skorna och springer hem. I panik.
Nu ringer telefonen. Drottningen svarar med förvånansvärt stadig röst. Det är fröken. Hon vill meddela att Prestationsprinsen betett sig mycket illa i dag. Han har svurit, brutit mot skolans regler att man ska vara ute på rasten, slagits och inte accepterat att sitta bredvid Sara, man kan inte bara sitta bredvid dem man vill!
Drottningen andas djupt: Ja – det låter inget vidare. Men, vet du vad, jag tycker hans reaktion var ganska normal. Jag menar med tanke på hans diagnos som vi vet kräver minimal förändring och enorm förutsägbarhet.
Men Fröken har tyvärr varken kunskap eller bra stöd från sin arbetsgivare i hur neuropsykiatriska funktionsuppsättningar fungerar och kan bemötas. Hon blir lite irriterad, i den här skolan beter vi oss inte som Prestationsprinsen gjorde i dag!
Drottningen frågar försiktigt, hade du förberett honom på omflyttningen? För jag tror inte du har meddelat mig så jag kunde ha hjälpt dig att förbereda honom? Var det förutsägbart för honom vad, när och hur detta skulle hända? Vem han skulle sitta bredvid?
Jag vill i alla fall att du talar med honom att inte slåss och svära i skolan, fortsätter fröken.
Det ska jag göra, säger Drottningen. Kan du då fundera lite mer på det här med ökad förutsägbarhet, det var ju en av de saker vi skrev in i åtgärdsplanen vid förra elevvårdskonferensen? Det gäller ju alla ”ovanliga” saker som flytta bänkar, teaterbesök, idrottsdagar, vikarier, temadagar, utflykter…
De säger hejdå. Drottningen går och ger sin Prestationsprins en öm kram och önskar honom lycka till i spelet. Och i livet, men det säger hon inte högt. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull…
Häromdagen spred sig ett av mina inlägg på facebook så att 3 500 personer fick upp mitt budskap i sina nyhetsflöden.
Mänskligt, men sorgligt, att det ofta är lättare att känna empati och hitta lösningar åt lugnt, gråtande barn än vilt utagerande.
Det kan vara precis samma frustration som orsakar dessa två helt olika beteenden och alltså precis samma åtgärd som skulle få dem båda att må bättre…. Något att tänka på…
Tack! Alla läste det förstås inte, eller brydde sig inte. Men det gjorde mig glad och tacksam av flera skäl:
- för att så många tycker att det är viktigt och bryr sig att sprida inlägget
- för att mitt budskap förmodligen nådde fram till ett antal personer som inte tänkt så här förut
- för att jag blir lite styrkt i att jag kanske kan förändra världen, i det lilla…
Det finns många små och ganska enkla lösningar, som löser många problem för många barn och ungdomar.
Det konstiga är att till exempel tydligare information, färre uppgifter, kortare dagar, färre utflykter & teaterbesök kan ”bota” såväl ilska, frustration, oro, tårar, uttråkad, koncentrationssvårigheter och trötthet, för att nämna några ”besvärliga” beteenden.
Så varför utbildas inte varenda pedagog, i förskola, skola, fritids i grundläggande kunskap om diagnoser och släng av? Det bästa motivet är väl att det skulle göra såväl elevers som pedagogers vardag enklare…
Struktur, förutsägbarhet, ställtid, reträttplatser, lugn och ro … För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!
Tänk på vad du säger. Klyschor kan såra… Drottningen sitter och äter lunch med sina kollegor. De talar om ditt och datt. Och om en artikel om en flicka med utvecklingsstörning som inte fått det stöd hon har rätt till av sin kommun. Mamman talar ut i tidningen om hur detta har drabbat flickan och familjens hälsa, ekonomi och ork. Och det är inte positivt.
Men, men säger Moa och tittar på Drottningen och de andra. Vi får verkligen vara glada att vi har friska och vanliga barn. Så ler hon.
Drottningen har lust att skrika rakt ut. Hon har fått denna klyscha i ansiktet förr…
Visserligen är Moa en sådan kollega som hon inte talat så ingående med om sina problem. Ingen idé. Hon skulle inte förstå varför inte Prestationsprinsen bara skärper sig. Eller varför inte Drottningen säger till på skarpen…
Men ändå, Moa vet att Drottningen och hennes man har kämpat, kanske inte alla detaljer med skola, kommun och landsting. Fått gå ner på deltid för att ta hand om en trasig Prestationsprins och borde ana att varken Drottningen eller hennes man är vad man kan kalla hela heller. De kämpar på, men är egentligen så trötta, ledsna, förtvivlade och oroliga för framtiden att man inte kan begära något av dem. Men det handlar om ett barn, som håller på att slås ut på grund av trött (stressad?) BUP-personal, budgetrigida kommunala tjänstemän och så kallade pedagoger som inte förstår eller förmår. Deras barn!
Så koppla på hjärnan innan du säger hur bra det är att vara frisk, ha det bra eller att ingen kan förstå din situation, sorg, frustration… Vad vet du om din kollega just fått cancerbesked? Att hennes barn är psykiskt sjukt? Vad vet du om hennes syster slår sina barn? Vad vet du om chefens systematiska mobbing av henne? Vad vet du om hennes drogande bror? Hennes sons funktionsnedsättning. Ingenting!? Det behöver inte betyda att det inte finns. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!
Vi måste ta vara på alla sorters hjärnor. Det finns barn i ena ändan av autismspektrum som aldrig kommer att växa upp och kunna tala eller förändra världen, men i andra ändan finns de lite speciella, inte sällan mycket intelligenta ungarna som inte hamnar där dom ska i dag. Dessa barn tänker annorlunda, vi behöver folk som tänker annorlunda, annars får vi inga nya briljanta banbrytande vetenskapsmän, läkare, kompositörer, konstnärer…
Ja, bland annat detta säger Temple Grandin, som jag skrivit mycket om tidigare, i ett föredrag på ted.com. Hon talar om bildtänkare (som hon själv), mönstertänkare, ordtänkare och alla möjliga sorters annorlunda sätt att tänka och se världen. Till exempel att vara extremt känslig för beröring, ljus, ljud eller lukt. Vi behöver dem!
Skolan måste bli bättre på att ta hand om alla sorters begåvningar. Särskilt lite speciella intelligenta barn som de med autistism och aspergers. Om ett barn snöat in på racerbilar, använd racerbilar till alla ämnen i skolan. Skriv om racerbilar, räkna på racerbilar säger hon engagerat. Själv tänker jag att bara fantasin sätter gränser för hur vi kan ge barn kunskap och vi vuxna nog når dessa gränser tidigare än din elev eller ditt barn.
Här är föredraget, 19 minuter långt underbart föredrag av Temple Grandin:
[ted id=773]
Kommer ni ihåg mitt tidigare inlägg där jag undrade varför vi gärna låter barnen äta samma sak till frukost varje dag, men går igång om de vill ha samma sak till middag varje dag…
Här kommer i alla fall bra frukosttips från Coop om hur man kan locka till frukostvariation och kanske istället få äta samma middag?