Faith Jugede uppmanar oss att sträva efter ett liv utöver det normala. Hon har två bröder som hon lär sig mycket av. De är fantastiska, unika, extraordinära. De är positiva, glada, delar sin kärlek villkorslöst och bryr sig inte om ras eller tro, ljuger aldrig, ser och minns saker hon inte ens lägger märke till.

De borde beundras, men de flesta bröderna möter gör inte det. För de är båda autistiska, men har helt olika egenskaper. Egenskaper vi andra skulle behöva mer av och som vi borde värdesätta. Att eftersträva normalitet är att ge upp potential!
Ännu en fantastiskt video, denna från TED.

[ted id=1600 lang=sv]

Det här är en helt fantastisk video om hur mycket bra egenskaper aspergare har. Just den här killen har fokuserat på att surfa och läras sig vågorna och havet, till intuition. Men det skulle kunna vara Roms fall, Star Wars filmerna, kvantfysik, rosenodling, programmering, bygga robotar, matematik, spela fotboll eller violin…

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=HKRIRZEV4B4&w=853&h=480]

Att ta med dig. Man lider inte av aspergers, man lider av andra människor. Vi behöver ”aspie-features”, aspie-funktioner, det är till och med det vi söker efter (!): kreativa människor som kan tänka annorlunda och ägna all sin tid tills de når perfektionism… Tyck inte synd om aspergare, ge dem applåder!

För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

 

Drottningen sitter som så ofta  över en kopp te. Idag har hon sällskap av en väninna. Klara. De resonerar om hur de ska lägga upp sina semestrar och ledigheter.

Semesterplaneringen är  i full fart på jobbet, så då blir det så hemma också. Resor och boende ska bokas. om de ska iväg… I deras familj så måste det alltid finnas en trygg bas. Fasta punkter eller miljöer som Prestationsprinsen känner igen, där kan han vila för att sedan våga sig ut på annat mer utmanande.

Klara berättar att de funderar på att ta med ungarna på en öluff i Grekland. Alla får ta sin ryggsäck, kanske boka ett första hotell och sen bara se vart väder, vind och lust för dem.

Drottningen skrattar till, de har verkligen har olika förutsättningar. Att öluffa för vår familj skulle vara som att bestiga Mount Everest eller att resa iväg utan pengar på en jorden runt resa. Vi har helt andra utmaningar…

Men invänder Klara. det är ju så härligt när man är på en resa att få uppleva och sedan berätta om alla fantastiska äventyr, mysiga restauranger, nya maträtter och upplevelser. Det svetsar ju liksom ihop familjen. Att man får gemensamma minnen och upplevelser!

Jo, så är det ju. Vi svetsas också samman av att vara tillsammans. Men för oss kan utmaningen vara att alla, inklusive Prestationsprinsen, kommer ut till stranden. Den kända stranden närmast hotellet. Eller till restaurangen. Eller museumet.  Inte att öluffa och hitta nytt varje dag.

Klara förstår, men ändå inte. det är ju kul att vara med om en massa nytt och ha lite pirr i magen.

Precis, svarar Drottningen. Men ”en massa nytt” betyder helt olika saker för olika människor… För Prestationsprinsen är det mesta nytt och utmanande!

Klara funderar. Det gör hon igen då hon ska somna senare. Hon inser att hennes väninna har helt andra utmaningar i sin semesterplanering än hon har. Plötsligt inser hon också att hennes kollega Anders som åker till samma semesterort och hotell varje år, har sin favoritrestaurang i byn inte är en mespropp och tråkmåns. Han kanske är modig och beundransvärd. Och brorsans som som började bråka då de inte fick sova i friggeboden hos farmor och farfar som de alltid brukar… Eller Tant Klara som blev så ledsen då hennes fönsterbord var upptaget att hela middagen var förstörd, hon kunde inte äta… Och det kanske var därför Drottningen åkte till New York bara med dottern. Då kunde de springa och shoppa, se nytt, käka ute… insikterna och förståelsen växer. Hon blir väldigt glad över att ha Drottningen som vän och att få läras sig att se världen ur fler vinklar!

Drottningen ligger i sin säng och undrar vad hon egentligen fömedlade för bild till Klara. Det piper till i mobilen. Det är från Klara: Gonatt fina du, du får mig att se på världen och medmänniskor med nya ögon. Kram. Drottningen inser att hon nått fram. Hon skickar ett gonatt tillbaka.

Så för familjer med medlemmar som tänker och gör annorlunda, på grund av diagnoser som adhd, aspergers, släng av eller bara stressade, utmattade, ångestfyllda är MacDonalds och andra internationella matkedjor en tillgång på semestern. Liksom menyn på svenska och hotellkedjan med likadana rum över hela världen… Därför kan man mycket väl gå till samma restaurang varje kväll på resan. Därför kan man hyra en lägenhet med kök, så att man inte behöver gå ut och äta varje dag. Därför kan Prestationsprinsen få stanna hemma och äta sin favoritmat, medan resten av familjen går ut och äter (om Prestationsprinsen är trygg och nöjd med det). Därför kan en mobil eller annat att koncentrera sig på göra att man klarar bussresan till museumet. Det är inte viktigt att se stadsmiljön och stadens slott. Man får välja ibland. Slottet en dag. Bara åka buss och titta en annan… Därför kan man resa hela familjen ibland och de mer äventyrslystna ibland…

Trygghetsnarkomaner behöver en spark i baken ut ur den så kallade komfortzonen. Men vissa befinner sig väldigt långt bort från komfortzonen när vi andra fortfarande inte ens tycker att det händer något speciellt. Då kan en klassisk BigMac i känd miljö vara en välbehövlig paus. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Kurs & nätverk
Professionella i samverkan
för hemmasittare

Häng på! Nästa terminskurs för yrkesverksamma som möter problematisk frånvaro börjar den 13 september. Fem tillfällen under höstterminen, gästföreläsare, diskussioner, erfarenhetsutbyte. Anmälan och info

 

Nu hyllar jag Skavlan igen… Men Skavlan är fantastiskt för att öka förståelsen för Prestationsprinsar! För stora och små som tänker och gör annorlunda! I så gott som varje program lyfter han fram större eller mindre ”egenheter” hos intressanta människor som många av oss beundrar.

Ibland skrattas det åt allvarliga saker om inte är menat som roliga. Det skulle Skavlan kunna fånga upp bättre. Eller så är det lika bra att stilla ta upp samma tema och hoppas att fler och fler sakta förstår att det här är på riktigt, man kan tänka eller behöva göra så…. Kanske till och med kan komma till insikten att mitt barn, min granne, min kollega eller min elev nog har något liknande…

Mina godbitar ur gårdagens program:

Håkan Hellström – Jag vet inte varför det är viktigt, men jag känner mig trygg när jag är låst. Inlåst i ett schema, ett mönster”.

Jamie Oliver – Jag var usel i skolan. Men jag gillade att laga mat. När jag var 10 år lagade jag en hel stek-middag. Min pappa berömde mig. Då förstod jag att jag var bra på något. Alla behöver känna att de är bra på något!

Maria Mena – jag ser människor som frukter och färger. Skavlan är väldigt grön och gurka. Jamie Oliver är en turkos banan. turkost är naivt. Håkan Hellström är lila. Och jag målar mina låtar med färger, jag gör en grön låt, men känner att lite gult behövs…

Håkans behov av förutsägbarhet och struktur känner vi igen från oroliga , stressade, överglada, intensiva och kreativa, asperger, adhd, autism…

Jamie om behov av uppskattning för det man är bra på känner vi igen. Det gäller alla. Det gäller även dem vi tycker mest studsar och pratar, sitter i hörnet och mesar, pratar för mycket om sitt, inte skärper sig, bråkar, skriker, skär sig, flyr in i dataspel och bloggar och de men diagnoser… Kanske allra mest dem…

Och Maria Mena om sitt annorlunda sätt att se saker känner vi igen från autism och autismspektrumtillstånd, särbegåvade, naturvetare och kreativa konstnärer inom andra områden än musik.

Du kan läsa mer om programmet och lite extramaterial på svt.se och mer om Håkan Hellström på i Göteborgs Posten.

Heja Skavlanredaktionen. för våra älskade ungars skull, ja för allas skull!

Har funderat vidare. Tror vi gör en farlig tankevurpa som inte gynnar barnen…. så här tänker i alla fall jag:

Flickors typiska ADHD-symtom är annorlunda än pojkars typiska ADHD-symtom hävdar många. Det är säkert sant. Flickor och pojkar är olika inte bara vad gäller ADHD symtom, så varför inte även i den frågan. Och det är värt att förstå mer om. (Mitt problem med programmen var egentligen inte temat i sig, utan att det inte levde upp till temat, de tog inte upp det som är specifikt för flickor)

Sen går ofta resonemanget, till exempel i radioserien från Tendens och Skolministeriet såhär: Vi säger att flickor oftare håller kaoset inom sig, vill inte visa sina problem, kämpar hårdare för att lyckas i skolan. Att vi är vana vid den typiska hyperaktiva pojken som studsar, pratar, har idéer, full fart och helt enkelt inte bryr sig att vara till lags och att lyckas i skolan. Därför missar vi tjejerna. Och tjejerna får därför inte hjälp.

Här finns rent teoretiskt flera möjliga ”felkällor”till exempel:
(Jag kallar förenklat de typiska flicksymtomen ”lugna” och de typiska pojksymtomen ”studsboll”. )

1. Vi tror vi att pojkar är studsbollar. Det kan bero på att vi missar de lugna killarna.
2. Vi missar tjejerna, som är lugnare. Men vi kanske faktiskt fångar upp studsboll-flickor.
3. Vi, i alla fall i programmet, fokuserar på genusskillnader dvs flickor respektive pojkar. Enligt 1 och 2 ovan har vi definierat flickor som lugna och pojkar som studsbollar. Vi ser att de lugna flickorna missas. Och drar slutsatsen att vi missar flickorna. Men egentligen missar vi de lugna, oavsett kön…

Om vi istället för genus fokuserade på att sprida kunskap om att det finns många olika symtombilder vid ADHD, oavsett kön, så skulle vi kanske se att vi missar de lugna och många andra symtombilder vid ADHD. Det tror jag är väl så viktigt, om inte viktigare, att ändra på. Då kommer vi att fånga upp de missade flickorna… och pojkarna!

För våra älskade ungars skull, inte pojkarnas, inte flickornas, utan för allas skull.

P1:s Tendens och UR:s Skolminsteriet har slagit ihop sina påsar och berättar i tre program om Flickor och ADHD. Flickor är inte lika utagerande och får därför inte den hjälp de behöver säger man. Man påanonserar med:

Vad är det som är så speciellt med flickor och adhd? Och varför bemöts de ofta annorlunda än pojkar med samma problematik?

I tre program fokuserar Tendens tillsammans med Skolministeriet från UR på just flickor med adhd. Ofta får de höra att deras problem är familjerelaterade istället för att skola och samhälle tar sig tid att utreda den egentliga orsaken till problemen.

På a) svarar jag tydligen ingenting.
Inte en enda flickornas historier är genus-specifik! Jag kan på rak arm ge er killar som kan berätta precis samma berättelser om sitt skolliv. Kanske har någon av dem fått diagnos tidigare, men precis som för de här tjejerna har det inte hjälpt…

b) Nej, de bemöts tydligen inte olika.
Så som de här flickorna har blivit svikna,  precis lika svikna av skolan och vuxenvärlden blir barn idag oavsett kön. De här tre flickornas berättelser om rektorer och lärare som inte förstår, inte anpassar, inte berömmer; specialpedagoger som inte når fram. Skolan som skuldbelägger eleverna och begär att barnen ska ”skärpa sig”. Skolan som skuldbelägger föräldrarna. BUP som inte hinner/orkar/kan se vad som verkligen behövs. Eller ser de men hinner inte?

Och att problemen är familjerelaterade får även pojk-familjerna höra! Kanske får killarna diagnos oftare och tidigare, men vad är det värt! Visst det verkar var sant att killar oftare är utagerande, men de får skäll, halkar efter i skolan, går ut med sämre betyg, drabbas också av psykisk ohälsa … Diagnoser öppnar sällan några gyllene dörrar i svenska skolan.

Den här serien handlade inte om vad som är specifikt för flickor och adhd. Inte alls. Så snälla, gör en serie om vuxenvärldens svek för elever med ADHD och andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Intervjua killar och tjejer om deras skolgång och problem i vardagen och ställ sedan vuxna på skolor, kommun och BUP till svars.

Det intressanta är vi vuxna som som inte gör vad vi ska, inte genus i diagnoslandet. För er serie visar att det inte är någon större skillnad för killar och tjejer… Snälla för våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Det vi normalstörda kan uppleva som oerhört irrationellt kan upplevas som oerhört rationellt av en som tänker annorlunda. Och om vi bara anstränger oss. Notera om vi anstränger oss, kan vi förstå detta. Det är vi som kan om vi vill.

Men Prestationsprinsen, du har ju inte börjat med mattetalen. Va, har du inte räknat ett enda tal fast genomgången slutade för en kvart sen. Kom igen nu. Så säger fröken.

Eftersom Prestationsprinsen inte fattat eller kanske hört ett dyft av vad fröken sa på matte genomgången, så är det ingen idé att börja räkna. Han kommer att köra fast. Eller om han är en liten begåvad prestationsprins, kanske räkna på sitt eget sätt eller i huvudet (det går ju fortare och svaret får ju fröken ändå, det är väl ändå det som räknas?) Och då blir det bara jobbigt. Bättre att vila huvudet på bänken… Så slipper man räkna om eller skriva hur man tänkte…

Men Prestationsprinsen, har du inte ätit upp än. Bussen går om en kvart. Va, har du inte ens gått upp än! Kom igen nu. Så säger Drottningen.

Eftersom Prestationsprinsen inte orkar med skolan. Så varför gå dit. Han ligger kvar och skolvägrar. Han är ju ändå bara ett problem för alla lärarna. Tycker dom. Egentligen är det ju lärarna som är problemet, de bara tjatar om onödiga saker. Och man måste tänka som alla andra och göra som alla andra istället för att göra saker snabbt och smart. Och så är det massa tråkigt och onödigt som ska göras hela tiden. Och förklarar man det för dom och hur man skulle kunna göra istället, så blir dom bara arga eller suckar. Det är egentligen värst. Suckandet. Och att dom inte försöker förstå, han är övertygad att dom kan om dom bara ville och försökte. Fast det är så dom säger till honom… Ja, lärare är bra konstiga!

Dessa prestationsprinsar har fullständigt rationella och effektiva lösningar på sina problem. Det stora problemet är bara att det är långsiktigt dåligt för dem själva att sumpa skolan och även för Sverige. Vi behöver de annorlunda tänkande för att lyckas med allt vi drömmer om kreativitet, entreprenörskap, initiativtagare… Men det är vi som måste rycka upp oss och lösa detta stora problem. Vi behöver nördarna, geeksen, de annorlunda tänkarna… med eller utan diagnoser eller en släng av…

Om vi alla förstod mer av hur barn och unga som tänker annorlunda (och kanske gör annorlunda med sina tics, står för nära eller konstiga kläder) ser på världen, så skulle vi kanske förstå att försöka förstå dem istället för att se deras sätt som fel, omständligt eller jobbigt. Eller kanske till och med en del av oss ser det som störande. Kanske deras sätt att tänka och förklara skulle hjälpa andra i klassen, gruppen, på avdelningen i klubben… att fatta. Det är kanske inte de som behöver hjälp att fatta utan vi som behöver deras alternativa tänkande och lösningsförmågor. Så i så fall skulle vi alla vinna på att inkludera de annorlunda tänkarna, istället för idag exkludera och ge dem särskilt stöd… För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Drottningen sitter i bilen och vill bara gråta. En tår ligger i ögonvrån. Hennes man sitter samlad och frustrerad, syskonen där bak fattar ingenting.

Prestationsprinsen själv sitter i en buske i duggregnet framför bilen. Så fort någon närmar sig byter han till en buske längre bort.

Han vill hem. Han är trött på folk och intryck. Det snurrar i huvudet och han vill bara vila. Sova. Aldrig att han åker till ett nytt hotell på en ny plats! Men, han kan inte förklara sina tankar och känslor. Bara springa undan. Och säga: Nej! Med besked!

Han är förtvivlad och situationen är honom övermäktig. Liksom för övriga familjen.

Familjen har haft en härlig helg med stora släkten, kusiner, sysslingar. En del känner de väl, andra mindre.

Prestationsprinsen är 8 år och har ett stort behov av att veta vad som ska hända och han gillar inte förändring, speciellt inte plötslig. Men det där har varken familjen eller han själv förstått. Än. Eller delvis, men inte fullt ut.

Prestationsprinsen har varit med varje gång på påskens släktkalaset sen han var liten. De är på samma pensionat vartannat år. Så han har kompisar han återser med glädje. Även om ståhejet inte passar honom. Men i trädgården med jämnåriga kompisar är allt kul!

På söndagen då allt är över ska familjen åka vidare på lite semester. Det finns så mycket fina ställen i närheten. Med god mat, vacker natur, stränder och sevärdheter.

Men man har inte bestämt vart i förväg och inte förberett Prestationsprinsen ordentligt. Vädret har varit ostadigt och man ville välja hotell och ort efter vädret. Och det har fått denna oanade konsekvens.

Förtvivlad Prestationsprins i en buske. Förtvivlad familj i bilen. Och alla sorters reaktioner av släkt och andra som passerar. Förvånade, nedlåtande, medlidande, irriterade… Ja till och med föraktfulla!

Efter en timme. En oändlighet! Är Prestationsprinsen så blöt, kall o ledsen att han låter sig ”fångas”. Det är ganska skönt i pappas famn. Och tryggt och varmt. Han hoppar in i bilen och är arg och upprörd över att de ska vidare. Men han är helt slut. Liksom övriga familjen!

I tystnad kör de iväg. Drottningen stryker Prestationsprinsen på armen. Det lugnar honom. Och henne…

Syskonen får de ta hand om senare. De kommer ofta att få stå tillbaka. Och Prestationsprinsen kommer att få uppleva fler situationer av total vanmakt, övermäktiga situationer och djup förtvivlan. Liksom Drottningen. Och pappa. Och syskonen…

Det är tufft. Många kämpar, för våra älskade ungars skull, ja, för allas skull.

Ögonkontakt underlättar för oss normalstörda. Vi känner oss bekräftade och uppmärksammade. Men problemet är att om man har problem med ögonkontakt så blir effekten den motsatta. Det är nödvändigt att träna normalstörda barn på att titta i ögonen. Lika viktigt är det att låta bli för andra…

Nåväl, några konkreta tips hur du kan få en fungerande dialog utan ögonkontakt:

• Låt barnet eller ungdomen hålla på med mobilen, TV-spelet eller dataspelet. Det tar fokus från dig och är ett bra och naturligt ställe att fästa ögonen…Eller låt han eller hon pyssla med boken, eller teckningen, eller hunden, eller stressbollen…. eller ge eleven, barnet, ungdomen något att pyssla med lego, slime, stressboll, penna o papper…
• Passa på då ni åker bil (om ni är ensamma i bilen) eller buss (om det inte är känsliga saker som ingen annan har med att göra). Då sitter man bredvid varandra och det är naturligt att titta ut eller framåt. Eller ta en biltur bara för att, hitta på en anledning eller muta/belöning. Ska vi inte åka och ta en glass? Titta på nya mobiler? Nya dataspel?

• Sätt er i bredd och du ritar eller skriver ner på pappet eller datorn, kanske mobilen, det som ni kommer överens om eller det du förankrar hos barnet.Ofta bra att sitta vid en dator och hjälps åt att dokumentera det ni talar om, skriv, rita, sätt dit bilder, länkar, dra streck. Resultatet kan bli en lista, seriesamtal, schema… Men ni slipper i alla fall titta varandra i ögonen och budskapet finns att gå tillbaka till.Eller kanske direkt i hans eller hennes mobil, almanacka, kontakter, kanske har han eller hon redan en schema app eller app för tidsstöd eller …
• Sätt er bredvid varandra istället för mitt emot varandra då ni ska tala, äta,… Vad säger att man ska sitta mitt emot? Ibland kan det bli väldigt naturligt i samband med måltider, ibland är ätandet en sådan ansträngning i sig att det är sämsta tillfället för diskussioner…
• Gå en promenad, sätt er och fiska, ta en cykeltur, spela badminton, bygg en snögubbe…

För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Prestationsprinsen har asperger. Han tittar inte Björn i ögonen. Björn säger att han måste göra det. Man måste ha ögonkontakt. Det är så andra förstår att den som lyssnar är intresserad och verkligen lyssnar.

Det tycker Prestationsprinsen är konstigt. Han lyssnar med öronen, inte ögonen. Han tittar med ögonen. Och när man tittar ser man många saker. Och om både måste se många saker och samtidigt lyssna på många ord. Ögonkontakt, det blir det väldigt många intryck. Väldigt många intryck måste bearbetas. Björn vill att Prestationsprinsen ska fånga alla ord och förstå dem, samtidigt som han ska sortera bort alla synintryck. Det tycker Prestationsprinsen är väldigt jobbigt. Det är lättare om man tittar bort på en enda sak. Han gillar få ord.

Speciellt mycket gillar han när orden finns på papper. Då måste man inte fånga dem i luften då de flyger ur munnen på den som talar, samtidigt som man ska både sortera ut de viktiga orden och förstå vad det är han eller hon säger. Då har den som vill något redan sorterat och ofta rensat bort lite onödiga ord. Det viktiga är kvar, i rätt ordning och hur man ska göra om det är uppgifter.

Prestationsprinsen försöker förklara för Björn att när ord flyger genom luften kan man se saker, man kan rimma, man kan vrida på dem så de blir nya ord. Orden betyder många saker så man kanske tänker på en annan betydelse än Björns, så fortsätter han med sin betydelse, men jag hinner inte växla om till hans och då kommer jag inte ihåg vad han sa innan så ordet blir rätt igen…

Det här har ingenting med intelligens att göra. Men barn och ungdomar med asperger, adhd och andra autismspektrumtillstånd har en unik förmåga att fånga många intryck, andra intryck än de strikt sakliga, att kunna associera intryck och ord till nya intryck och känslor, att vara kreativ…

Så tipset är att när du måste tala, tala med få ord. Det är mycket viktigt. Få ord. Häng inte upp dig på om barnet, ungdomen, eleven tittar på dig eller inte. Om du får ögonkontakt. Be istället på ett trevligt sätt den som lyssnar att repetera, förhör inte.

Det bästa är om du har möjlighet att skriva ner det som gäller. Även här få ord, tydliga instruktioner som svarar på när, var, hur, vem… Kanske i ett sms som kommer rakt in i elevens mobil och lätt kan sparas ner i kalendern och sättas en påminnelse på… För en del barn kan bilder hjälpa. Det är inte så svårt, ta fram mobilen och fota matteboken, labbsalen, kollegan som ska ha hand om utflykten… Eller be eleven om hjälp. Har du informationen digitalt kan du skicka det till många av eleverna. Ingen blir ledsen av tydlig och enkel information. Kanske till föräldrarna?

Man lyssnar med öronen, inte med ögonen. Kräv inte ögonkontakt av den som inte klarar upp det. Ställ krav på dig själv istället. Använd få ord.

För åra älskade ungars skull, ja för allas skull!