Ögonkontakt underlättar för oss normalstörda. Vi känner oss bekräftade och uppmärksammade. Men problemet är att om man har problem med ögonkontakt så blir effekten den motsatta. Det är nödvändigt att träna normalstörda barn på att titta i ögonen. Lika viktigt är det att låta bli för andra…

Nåväl, några konkreta tips hur du kan få en fungerande dialog utan ögonkontakt:

För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Prestationsprinsen har asperger. Han tittar inte Björn i ögonen. Björn säger att han måste göra det. Man måste ha ögonkontakt. Det är så andra förstår att den som lyssnar är intresserad och verkligen lyssnar.

Det tycker Prestationsprinsen är konstigt. Han lyssnar med öronen, inte ögonen. Han tittar med ögonen. Och när man tittar ser man många saker. Och om både måste se många saker och samtidigt lyssna på många ord. Ögonkontakt, det blir det väldigt många intryck. Väldigt många intryck måste bearbetas. Björn vill att Prestationsprinsen ska fånga alla ord och förstå dem, samtidigt som han ska sortera bort alla synintryck. Det tycker Prestationsprinsen är väldigt jobbigt. Det är lättare om man tittar bort på en enda sak. Han gillar få ord.

Speciellt mycket gillar han när orden finns på papper. Då måste man inte fånga dem i luften då de flyger ur munnen på den som talar, samtidigt som man ska både sortera ut de viktiga orden och förstå vad det är han eller hon säger. Då har den som vill något redan sorterat och ofta rensat bort lite onödiga ord. Det viktiga är kvar, i rätt ordning och hur man ska göra om det är uppgifter.

Prestationsprinsen försöker förklara för Björn att när ord flyger genom luften kan man se saker, man kan rimma, man kan vrida på dem så de blir nya ord. Orden betyder många saker så man kanske tänker på en annan betydelse än Björns, så fortsätter han med sin betydelse, men jag hinner inte växla om till hans och då kommer jag inte ihåg vad han sa innan så ordet blir rätt igen…

Det här har ingenting med intelligens att göra. Men barn och ungdomar med asperger, adhd och andra autismspektrumtillstånd har en unik förmåga att fånga många intryck, andra intryck än de strikt sakliga, att kunna associera intryck och ord till nya intryck och känslor, att vara kreativ…

Så tipset är att när du måste tala, tala med få ord. Det är mycket viktigt. Få ord. Häng inte upp dig på om barnet, ungdomen, eleven tittar på dig eller inte. Om du får ögonkontakt. Be istället på ett trevligt sätt den som lyssnar att repetera, förhör inte.

Det bästa är om du har möjlighet att skriva ner det som gäller. Även här få ord, tydliga instruktioner som svarar på när, var, hur, vem… Kanske i ett sms som kommer rakt in i elevens mobil och lätt kan sparas ner i kalendern och sättas en påminnelse på… För en del barn kan bilder hjälpa. Det är inte så svårt, ta fram mobilen och fota matteboken, labbsalen, kollegan som ska ha hand om utflykten… Eller be eleven om hjälp. Har du informationen digitalt kan du skicka det till många av eleverna. Ingen blir ledsen av tydlig och enkel information. Kanske till föräldrarna?

Man lyssnar med öronen, inte med ögonen. Kräv inte ögonkontakt av den som inte klarar upp det. Ställ krav på dig själv istället. Använd få ord.

För åra älskade ungars skull, ja för allas skull!

Några tips inför påsken och vårens snart stundande alla tillställningar för er som har vänner eller släktingar, som tänker annorlunda, med unika funktionsuppsättningar, kanske inom autismspektrum, NPF eller släng av dvs. lite oroliga, inte så extroverta, svårt med maten, väldigt impulsiva, som gillar att prata om sitt eller …

Många gillar att vara alla. Hela släkten, gänget, avdelningen, klassen … Men alla gillar inte att var många. Alla är inte så förtjusta i att äta med andra. En del får det tufft att sortera alla sinnesintryck som uppstår i större samlingar. En del av oss kan inte äta all mat, allergier, intoleranser, aspergers eller släng av… En del mår faktiskt fysiskt dåligt av att ha på sig finkläder. Många har ett behov av att få tydlig information i förväg för att kunna förbereda sig på bästa sätt.

Att tänka på inför påskens och vårens alla trevligheter.

1. Som värdinna eller värd, arrangör helt enkelt, kan du underlätta genom att vara tydlig med:

Vad kommer att hända – förutsägbarhet är nödvändigt för att en del ska tacka ja, andra blir lugnare i sinnet när de kommer och det skadar inte någon. Det kan handla om att vara tydlig med tiden, vad som kommer att serveras, klädsel, hur många som kommer, var ni kommer att vara, kanske ha med några bilder eller vägbeskrivning.

Vad förväntas av gästerna – om du har planer på lekar, tipspromenader eller annat skoj som involverar gästerna så skriv det i inbjudan. Eller om du kommer att ha sånghäfte och sång.

Klädsel  – för de  som har svårt med annat än favoritkläderna är det jättebra med tydliga instruktioner om klädsel. Vet du att någon du tycker om har svårt med kläder som sitter åt, slips eller klänning, så fundera på hur viktig klädseln är…

Mat – det kanske inte är så vanligt att man skriver vad som kommer att serveras, men man kan ju tala om om det är buffé eller sittning. Om det blir långbord, små bord eller mingel. Tänk på att fråga i inbjudan om någon har allergier, intoleranser eller är vegetarian, kanske behöver anpassat av andra skäl som aspergers eller annan NPF eller släng av…  var öppen, tydlig och tillmötesgående om någon tar sig modet att höra av sig om sina problem kring ätandet. Det finns en anledning.

Vilka kommer – för en del kan det göra stor skillnad vilka som kommer. Säger man att det bara är släkten eller tjejgänget och sen dimper någon granne eller brorsa upp, så kan det vara jättestort för en del. Bättre i så fall att bjuda in tjejgänget och lägga till att min nya granne kanske också tittar in. För det handlar om att kunna förbereda sig, att skpa förutsägbarhet.

2. Att tänka på som gäst eller förälder, respektive eller kompis till någon som inte är lika förtjust i stora tillställningar. Förbereda!

Vilka kommer – förbered på vilka som kommer. Är det nya människor ta reda på lite om dem. Kanske har ni träffat dem förut och kan tala om den gången, ni kanske till och med har foton. Eller det kanske finns på internet. Är det helt nya bekantskaper så kan värden eller värdinnan säkert berätta mera.

Vad ska vi äta – Meddela värden dina allergier eller matproblem. Ta med det som inte brukar finnas, till exempel glutenfritt bröd; godis eller bullar som inte har spår av nötter. Eller be att lite av köttet eller kycklingen inte hamnar i grytan utan kan serveras separat om du inte kan äta röror och grytor.

Var ska vi vara – idag finns det så mycket på internet. Kartor, hus i storstäderna finns på bild, du kan till och med promenera digitalt på gatan. ska ni på lokal, restaurang eller liknande finns det garanterat information och bilder på nätet.

Hur länge – bestäm hur länge ni ska stanna med ett klockslag eller till exempel en timme efter att vi ätit upp. Har man svårt att hantera när man är många kan förutsägbarheten i hur länge man ska vara där, göra att man vågar gå dit eller klarar av det hela utan problem. Så har ni sagt kl 21.15 eller direkt efter vi har ätit, då är det så!

Klädsel – försök hitta några plagg som räknas som fina och är sköna. För tjejer finns det ganska mycket: bomullstajts, velourklänningar och fina skor utan klackar. Tänk på att det inte ska sitta åt, ha lappar som skaver, vara av rätt material (en del vill bara ha bomull, andra bara syntet…)… För killar finns det många mjuka, sköna svarta jeans eller chinos. På damavdelningen finns det ibland chinos liknande byxor med resår i midjan. Om storleken räcker till är de utmärkta även för killar och män! En skjorta kan vara rymlig, men kragen kanske är problem, man kan vara väldigt snygg i en T-shirt också. Men för många män och killar är det svårt när det krävs kavaj eller kostym.

Reträttplatser – bara vetskapen om att det finns en nödutgång, ett ställe att dra sig undan på kan förmå många att lyckas delta, ofta behöver den aldrig användas. Det kan vara att du lovar att komma och hämta när som helst om det blir för mycket, eller att det är OK att lämna när personen vill. Kanske se till att det finns en reträttplats, är man hemma hos sig är det ju enkelt, till exempel det egna rummet. Är man borta kanske det kan vara bilen, ett leksakstält eller bara dra sig undan med sin mobil eller musik en stund på något avskilt ställe…

Ta bilen – då kommer du/ni till en trygg miljö snabbt. Kan du köra själv kommer du snabbt hem och kan lämna tillställningen precis då du vill.

3. Lite av varje

För en del kan det vara bra att få ännu mer information. Så om du vet det, eller någon ringer dig för att få veta mer till exempel vilka andra som kommer eller vad du tänker servera, så berätta. Säg inte vi får se, jag har inte bestämt mig än. Utan i så fall jag vet inte än, men jag kan väl slå dig en signal sen. Om du ändrar något i sista stund, berätta då det så snart du bestämt dig. och speciellt till de som behöver det…

Du vet säkert vilka i din omgivning som kan behöva det här lite extra stödet. Ring föräldern till det barnet, ring den vännen, be din respektive ringa sin faster.

Det kan vara så mycket enklare att till exempel se till att det finns mat som alla gillar än att halva sällskapet ska irritera sig på att ungen eller kollegan inte äter maten… Jag lovar att den familjen, eller personen, kämpar med matvanorna efter förmåga och inte behöver tips från gästerna och dig på festen! Det kanske är på just fester problemen uppstår på grund av allt annat som personen ska tampas med då….

Placera personer som behöver gå ifrån så att det stör minst, vid änden på ett bord, nära utgången, bredvid någon som respekterar och förstår.

Det handlar om att skapa trygghet för så många som möjligt genom struktur, förutsägbarhet, respekt för olikheter och tolerans. Självklart, men svårt! För våra älskade ungars skull, ja allas, skull!

Skolinspektionens Ann-Marie Begler skriver idag på Svenska Dagbladet Brännpunkt med anledning av rapporten ”Mottagande i grundsärskolan”. Huvudpoängen är att kommuner borde kompensera elever som placerats felaktigt i särskola och nu gått ut. Låter väl bra? Men viktigast är väl ändå inte att kompensera, utan att stoppa detta maktmissbruk!

Begler skiljer på de som byter tillbaka till vanlig skola och de som hinner gå ut:

”De elever som fortfarande är skolpliktiga och börjar grundskolan efter överflyttning får förhoppningsvis det stöd som krävs av kommunen. Skam vore annars. Denna rättighet finns däremot inte för de elever som slutat skolan.”

Jag tror inte att det stödet erbjuds som det ska vid byte. Jag tror att många kommuner just nu när de läser detta står där i skam…

Men jag tycker vi ska tänka på steget innan. Varför hamnar barnet i den här situationen. Jag hör från och läser om många föräldrar som vittnar om skolans brist på kompetens och insikt kring elever som är annorlunda, som tänker annorlunda, som är så smarta att de ger upp, som har det svårt med sin skolsituation, men det inte handlar om utvecklingsstörning. Möjligen en diagnos eller släng av… Ändå kommer särskolan ofta upp som alternativ!

Så skolsituationen blir ohållbar. Och det enklaste är att skylla på eleven. Barnet. Dessutom är det mycket enklare att sänka kraven och målen och skicka elever till särskolan än ge dem det särskilda stöd de behöver för att nå de uppsatta målen… möjligen billigare också…

Så varför tror Begler att kommunerna skulle lyckas vid byte tillbaka till vanlig skola när de inte gjorde det innan? Har de fått ny insikt och kunskap? Har de nu förstått att låta kompetenta utredare göra samtliga utredningar: de medicinska, psykologiska, sociala och pedagogiska utredningar som ska finnas inför att någon ska börja i särskolan. Men denna gång inse att det inte är barnet det är ”fel” på i form av en intelligenskvot utanför den ”normala”. Utan att det helt enkelt är skolan det är fel på, som har så svårt att hantera annat än det ”normala”!

Ibland kanske insikten kommer och rätt stöd erbjuds… men är de då på grund av insikt eller Skolinspektionen? Och gäller det alla elever i kommunen eller de här fallen som kritiserats? Man kan ju undra, för våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Tyvärr är detta inget nytt ämne… tidigare inlägg på samma tema.

Läser på M som i underbar facebooksida och blogg. Och känner mig lite träffad. (Handlar om att förr brände man annorlunda (med diagnoser?) på bål, idag tycker många att de ska skärpa sig, hon funderar på vad som är bäst och att det inte finns acceptans för ADHD)

Jag vet att Tina vet att jag inte är emot diagnoser eller tycker att diagnoser är fel. Men jag är ju faktiskt lite kritisk till mängden av diagnoser som ställs… Jag tycker att om vi hade ett mer tolerant samhälle och en mer inkluderande skola, så skulle färre behöva en diagnos. Få en diagnos.

Så jag vill förklara hur jag tänker. Det har ju faktiskt kommit till många nya läsare sista tiden! Jag är kritiskt till mängden diagnoser, men absolut inte till diagnoser i sig. Jag vill kämpa för alla med diagnoser: NPF, psykisk ohälsa eller annan. Jag vill också kämpa för alla annorlunda barn och vuxna, som har delar av det beteende som resulterar i diagnoser, en släng av. Det vill säga oss alla ur någon aspekt. För det är ju det unika som vi ibland hyllar så förutsättningslöst bland forskare, musiker, entreprenörer, idrottsmän… och ibland suckar så djupt över.

Diagnos kan man bara få om vardagen inte riktigt fungerar för en. Och det beror ju på miljön man lever i. Den skapar du och jag. Funkar livet med ens oerhörda begåvning, oro, överskottsenergi, full fart, svårighet att komma igång och avsluta, stress eller whatever  så får man ju ingen diagnos.Och i gränsfallen beror det just på vilka miljöer vi skapar, hur du och jag uppträder.

Jag vill och kämpar för att fler ska få det att fungera i vardagen, på skola, jobb, träning, konferens, släktkalas… och därmed färre ska behöva en diagnos.

Autism, asperger, ADHD är tillgångar. Den som varit deprimerad har mycket att tillföra oss andra. Högsensitiva kan hjälpa oss andra medelmåttor till rätt vin, blanda fantastiska parfymer, bli oerhört skickliga kockar eller musiker. Så fortsätter det. Vi ska ta vara på unika och annorlunda funktionsuppsättningar, idag tycker jag att vi problematiserar lite för snabbt… och ofta…

Jag tycker inte att barn och vuxna med diagnoser är ett problem eller borde skärpa sig. Inte heller de med en släng av eller ovanliga begåvningar som stör oss medelmåttor. Jag tycker att det är vi andra: du, jag, vi som är ett problem och borde skärpa oss.

För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Elevassistent…  Elevassistent! Den här prestationsprinsen är i stort behov av särskilt stöd och förutom anpassningar kring schema, kommunikation, uppgifter etc. en assistent. Eller elevassistent som det heter formellt. Eller ett ”hjälpjag” som det heter för att förklara vad det är. Eller assistent som det kanske sägs till vardags. Någon som stöttar att rätt böcker kommer fram, att koncentrationen riktas på skolarbetet (inte bänkkamraternas kiv eller regnet mot rutan), att Prestationsprinsen går raka vägen till slöjden m.m. Prestationsprinsen går i en alldeles fantastiskt välfungerande friskola för elever som behöver lite extra. Alltså inte en skola någon som startat för vinst, utan av någon som brinner för sitt kall…

Drottningen tar fram champagnen! Hon är så glad. Det är nu ett år sedan skolan anställde Mona som assistent. Som är fantastisk! Nu firar de ett år med henne. Det är i och för sig Prestationsprinsen sjunde assistent på 2,5 år. Ja, det är inget konstigt. De flesta assistenter är någon som är släkt eller vän till någon i skolpersonalen och inte har något för sig för tillfället, de är alltså på väg vidare redan då de kommer. Outbildade och på väg…

För prestationsprinsen har det varit: Rektorns brorsdotter (ointresserad, en knapp termin), en pensionerad personalchef (toppen!, en dryg termin), biträdande rektorns son (handfallen, en termin), spanska frökens dotter (bra, men bara 2 mån), spanska frökens dotters polare (katastrof, 3 mån), en kompis till en annan elevs assistent (ointresserad, ett par månader)…

Men nu! En underbar Mona, hon är mamma och har egen erfarenhet av barn. Hon är en före detta kommunikationschef som även arbetat med personalfrågor. Nu har hon valt att göra något annat ett par år, göra något viktigare som hon själv säger. Hon arbetar deltid som elevassistent och resten för att förverkliga egna drömmar. Hon är lugn och trygg, sådant smittar! Hon förstår Prestationsprinsen och hans problem. Hon är proaktiv och tar hand om, följer upp och ser till att skolan tar lärdom när det inte gått bra. Hon är hans skyddsmur och hans påhejare. Hon gör sig förstådd, hon förstår och hon förmår. Både vad gäller Prestationsprinsen och kollegorna. Hon har trots sin brist på pedagogisk utbildning en underbar pedagogisk förmåga. Hon är rak. Hon är klok.

Drottningen lutar glaset och häller upp champagne även i det andra glaset. Hon och maken skålar. De är så in i hjärteroten glada och nöjda, efter alla år av total katastrof, paniksituationer och hårt arbete njuter det dagligen av att ha fått en fungerande vardag. Annorlunda vardag från de flesta familjer. Men den är hanterbar och oftast förutsägbar. Och det är en gudagåva för en förälder som tidigare inte haft en aning om arbetsdagen kommer att kunna genomföras, vad mobilen ska ringa om för katastrofer, hur fruktlösa skolmöten ska kunna skapa någon lösning och den gnagande oron över om barnet ska kunna ta sig igenom skoldagen. Men, men det kan nog bara den som varit där förstå fullt ut.

För de goda exemplen, för alla som kämpar, för våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Har du en elev som ofta exploderar, imploderar, inte orkar med. Förmodligen är det en unik funktionsuppsättning som spökar. Kanske ett barn eller ungdom med fantastiskt starka sinnesupplevelser. En annorlunda, men helt fantastisk unge. Låt inte det störande beteendet bli det enda du ser. Se till att komma bakom det… ta vara på den här människan.

Prestationsprinsen tycker att ibland blir det för mycket. Det är extra jobbigt på musiken. Det är ett rörigt klassrum, det är en massa pallar, inte vanliga bänkar. Så är det mycket saker på golvet och på väggar. Allt ifrån instrument på golv, hyllor och skåp till planscher med band, kompositörer och annat musikrelaterat på väggarn. Bara det gör att Prestationsprinsen ögon far runt och det hade egentligen räckt för att distrahera. Jag pallar inte, har han lust att skrika och bara springa ut! Det har han faktiskt gjort en gång. Oj, vad arg hans förra musikfröken blev då…

Hans förra musikfröken berättade för Drottningen och pappa på ett möte att specialpedagogik var nog bra, men det fungerar inte i kreativa ämnen. Prestationsprinsen förstår inte riktigt vad musikfröken menade eller varför det var så fel. Men det är i alla fall roligare nu med nya fröken.

Första tisdagen i varje månad så går Prestationsprinsen till musikfröken efter att han ätit. De ses i musiksalen 10-15 minuter. De talar lite om hur det fungerat senaste lektionerna. Sen berättar fröken och ger Prestationsprinsen ett papper där det står tydligt vad som ska hända de kommande lektionerna. Det har hon också mailat till Drottningen och pappa. De talar om vad som kan bli svårt och hur de kan lösa det. Varje lektion står också det här på tavlan. Hon är jättebra, för hon lyssnar på mig! har Prestationsprinsen glatt berättat hemma.

Men det allra bästa, tycker Prestationsprinsen är deras hemliga tecken. Deras hemliga signaler! Om han fångar frökens blick och skakar lite på huvudet så betyder det att han smiter ut bakdörren i klassrummet (som han inte visste fanns innan), där får han vara tills han känner sig lugn och kan gå in igen. Eftersom han sitter längst bak så märker nästan ingen och gör någon det brukar ingen fråga eller bry sig. Blir han borta länge försöker fröken komma ut också. Annars får han vara där tills nästa lektion, behöver han den tiden så…

Om han fångar frökens blick och tar sig på örat betyder det att han inte klarar alla ljud. Det brukar hända då de övar på instrument. Då brukar fröken säga att alla ska ta en paus. Så frågar hon om det är några som vill låna hörlurar, det brukar alltid vara några till förutom Prestationsprinsen

Om han fångar frökens blick och biter sig i underläppen, så har han bara inte koll eller det är för jobbigt. Då kommer fröken förbi så snabbt hon kan till honom för att höra hur det är. Oftast har hon ett bra förslag…

Förutsägbarhet genom mötet tisdagar, och att de fått fasta platser i musiksalen. Struktur genom det extra tydliga schemat/planeringen. Ställtid och reträttplats, om det behövs, i korridoren. Och reträttvägar genom de olika signalerna. Yes. Heja musikfröken!

Kan du göra något liknande i din undervisning, familj, avdelning, företag eller scoutgrupp? För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Genom att ha en rutin att börja och sluta dagen med, kan man  skapa struktur och förutsägbarhet för sina barn och elever. Mycket stoj och stök, utbrott eller uppgivenhet, bottnar i en oro för vad som ska hända. Eller att man inte vet då man kommer att få göra av med all energi, så varför inte studsa nu!

För barn och ungdomar med asperger, andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och många fler, gör förutsägbarhet stor skillnad. Med enkla medel, utan extra pengar, men det krävs lite extra tid, som man har igen.

Till att börja med är detta bra för alla och kan gott vara en del av starten och slutet på dagen för alla de yngre eleverna och andra som i huvudsak har en lärare. För de äldre, som rör sig mellan olika lärare och salar, så gäller det att få in det i välkomst- och avslutningsorden. Det handlar om

För andra elever, kan detta behövas individuellt. Men ta inte vem som helst, det måste vara någon eleven litar på… Tillit. Tipsen riktar sig främst till en elev i de lägre årskurserna, men samma princip gäller för 30 elever i ett ämne/en lektion/denna veckan.

En bra rutin som i sig själv ger struktur och förutsägbarhet är att:

På morgonen behöver ni kanske fem till tio minuter för att tillsammans gå igenom vad han/hon kommer att göra idag. De här ställen ska du vara på. De här människorna kommer du att möta (t.ex. Annika i matte, men resten av dagen Kalle, precis som vanligt). De här ämnena och de kommer att handla om… . Kanske även påminna om något annorlunda kommer att ske senare i veckan t.ex. friluftsdag, utflykt, vikarier, klassrumsbyte… Kanske lägga in påminnelser i mobilen.

Var vaksam och respektera det som verkar skapa oro eller ovilja att delta.

Det är också bra om du kan få med några varför, att du förklarar. Speciellt om det är förändringar i schemat t.ex. varför det är en annan lärare som ska ha gymnastiken (Elisabet är sjuk och därför kommer en vikarie, eller då kommer Caroline som du har i syslöjd att ha gymnastiken. Men ni ska förstås ha gymnastik, inte syslöjd) Eller varför ni åker till museet (vi läser ju om insekter och det är en utställning om fjärilar som är en insekt, ni ska få välja en fjäril att skriva om).

Hur, vem, när är ju också bra att få med: med buss, i Anders bil, med din klass, med hela lågstadiet, ni sitter i gräset, det finns en matsal, klockan 8, direkt efter lunch, vi samlas vid cykelparkeringen, du kommer att vara i samma grupp som Kalle, Erik, Stina och Bea, samma sätt/ställe/personer som förra gången/året/lektionen…

Och glöm inte att tala om reträtten, nödutgången, om det är något du vet är svårt och utmanande för eleven. Kanske äta i matsalen, kanske gymnastiklektionen, kanske resan till konserten. ”Du kan alltid säga till mig, jag är med hela tiden” eller kom överens om en plats som eleven är bekväm med, där någon vuxen alltid finns. Kanske cafeterian på skidutflykten. Kanske mobilnumret till assistenten eller slöjdläraren eller vem det nu är som är med och eleven har förtroende för (för det är viktigt, när man har overload och mår dåligt vill man inte tala med vem som helst…)

I slutet på skoldagen är det bra med en kort summering av dagen. En del elever vill bara iväg. Men det är bra om det går på eftermiddagen. Eleven ska helst inte behöva stanna kvar. Det behöver ju inte vara det allra sista. Kanske övriga elever kan jobba på egen hand ett par minuter. Man kan ju ta det nästa morgon också, men gör på samma sätt hela tiden. Struktur och förutsägbarhet.

Då handlar det om att låta eleven själv hitta vad som gått bra. Går inte det så får du lyfta fram det. Beröm. Beröm både skoljobb och social interaktion. Förstärk positiva beteenden. Om något har gått mindre bra, ta det inte nu (det är bäst att ta då det händer). Han/Hon ska gå hem positiv och glad för att vara motiverad att komma tillbaka nästa dag.

Men om det kommer upp något som varit jobbigt så lyssna. Döm inte. Förringa inte. Bara lyssna objektivt. Fråga vad som gjorde det jobbigt. Varför kändes det så? Tänk på att många har mycket starka upplevelser av ljud, syn/ljus och lukt. Vad gjorde du? Vad gjorde hon? Fråga vad han/hon tror att den andre kände/tänkte/tyckte. Om du vet, berätta det. Fråga vad han/hon eller kompisen/läraren/… kunde gjort annorlunda. Rita eller visualisera på annat sätt. Ni hittar kanske en lösning. Eller så får ni avsätta tid nästa dag. Men respektera det som kommer upp! Meddela gärna föräldrar/vårdnadshavare om något verkar oroa eller irritera eleven.

Det här behöver inte ta många minuter alls. Men är vansinnigt viktigt! Och kan göra hela skillnaden för ett barns skolgång. Du kan rädda någon från tappat självförtroende, psykisk ohälsa, hemmasittande, mobbing… och du lär dig mycket om andra sätt att se världen… För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Några andra inlägg på samma tema:

Läxor. Vad är egentligen syftet och fyller det samma syfte för samtliga elever? Bör det fylla samma syfte för alla?

Svaret är förstås nej. För en del elever handlar det om att hänga med, utan lite extra plugg skulle inte saker och ting falla på plats. För andra handlar det om att öva upp koncentrationsförmågan eller läsförmågan, snarare än att inhämta kunskap. Andra ska kanske skippa att öva koncentration och läsning ibland och istället få kunskapen på andra sätt. Andra förstår inte varför de ska ha skola hemma. Åter andra skulle klara sig utmärkt utan läxor, men de får läxor ändå. För alla får läxor.

Var sak på sin plats – För en många barn och unga som tänker annorlunda, kanske med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar eller en släng av, är det så viktigt med struktur och förutsägbarhet att det blir fel att göra skolarbete hemma. Skola är skola och hemma är hemma.

Skolan oroar eller skapar ångest – Elever som av någon anledning har oerhört svårt för skolan, alltså inte nödvändigtvis svårt att lära sig. Men att skolan är ett så stort problem att det sätter igång tankar, kanske till och med ångest, som vi vuxna måste hjälpa barnet eller ungdomen att slippa. Varför påminna om skolsituationen hemma. Bättre att ge plats för återhämtning. Då kan man skippa läxor, ett tag, eller helt.

Öppen läxläsning i skolan  – det är en utmärkt idé och passar många.  Det kan vara drop-in verksamhet i biblioteket eller i matsalen. Blandade ämnen eller olika tider/dagar för olika ämnen och årskurser. Ger de elever som vi lyckats motivera möjlighet till ett stöd de kanske saknar hemma eller inte vill ha hemifrån.

Schemalagd läxläsning – För oroliga elever, elever i behov av lugn och ro, stor förutsägbarhet och struktur, passar inte drop-in verksamhet med alla som vill i matsalen. För de här eleverna kan det bli alldeles för rörigt! Då är det bättre att det särskilda stödet omfattar läxläsningen. Att man schemalägger det och ger stöd till eleven att lyckas. Någon som finns till hands. Kanske enskilt.

För elever med anpassad skolgång är detta superviktigt. Man kan inte bara skära bort, man måste fortfarande erbjuda eleven en logisk helhet där det inte blir elevens ansvar att kompensera för de timmar man tagit bort. Då kan man erbjuda det på planerad läxtid.

Skippa läxor – Ibland är det bästa kanske att strunta i läxorna! Fundera på hur stor skillnad de verkligen gör för kunskapsutvecklingen! Gör de stor skillnad för den här eleven eller är det bara för att? Jämför nyttan med hur mycket eleven får kämpa eller till och med mår dåligt av dem.

Lärares kreativitet och ansvar – fundera också på om du har gjort allt du kan för eleven. Om till exempel eleven har svårt att koncentrera sig, måste han få en lång läsläxa? Eller kan han få det inspelat? Så kan han spela boll mot garagedörren under tiden? Eller kan du rekommendera en video på internet om ämnet, kanske är det lättare att titta och lyssna för en som har svårt med läsningen? Eller finns det flera olika korta video? Eller ge alla en video i läxa! Eller en lek eller ett spel att göra med varandra, mamma, syskon om det är yngre barn. Eller istället för att skriva, kan eleven få göra en video? Fantasi och samtal med eleven eller eleverna kan nog få fram mer bra idéer.

Har du inte tid? Men hur mycket tid tar det att några inte hänger med och därmed blir okoncentrerade och kanske till och med stör? Du kanske har igen den?
Eller samarbeta med några andra lärare och byt kreativa läxor med varandra!

Föräldrars/Vårdnadshavares ansvar – kommunicera med skolan och ditt barns lärare om hur läxorna fungerar. Tala om ifall det skapar oro. Tala om ifall ditt barn inte förstår vad det ska göra. Ta dig tid att sitta med ditt barn och stötta, även om du inte kan spanska eller fysiken de håller på med så kan stöd och uppmuntran göra stor skillnad.

Har du inte tid? Hur mycket tid och energi tar det inte att ha ledsna eller frustrerade barn. Från både dig och barnet. Du kanske har igen det? Eller samarbeta med andra föräldrar och hjälps åt. För du, de flesta TV-program finns på webben…

För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull.

Människor som tänker annorlunda får tänka mycket. De måste ju översätta det som vi normalstörda tycker är tydligt till sitt språk, sitt sätt att tänka. Det tar kraft. Det gäller att få bort allt som tröttar prestationsprinsar. Så orken finns kvar till det viktiga.  Att bli stressad och inte förstå schemat är en sådan sak…

Har du tänkt på vem som ska läsa schemat? Din målgrupp? Eleverna? Föräldrarna! Eleverna med särskilda behov? Är det tydligt och lättförståeligt för alla? Finns alla förkortningar förklarade?  Finns allt med som behöver vara med? Finns det med intern information eller förkortningar som bara förvirrar för elever och föräldrar? Borde kanske skriva ut dem eller ta bort dem? Annars kan det bli t.ex. som för den här Prestationsprinsen.

Färgschema2

Några tips och idéer för att sätta igång tankarna hos er.

Gör förenklingarna av schemat digitalt. Om du, eller en kollega, väl gjort ett tydligt schema i till exempel excel, går det fort att uppdatera och göra om. Är det väl gjort så kan lika gärna flera elever, alla(?), få ta del av det. Tipsa mig gärna om bra verktyg!

Det här är är enkla exempel på stöd som kan vara avgörande för en del barn, hjälpa många och som definitiv inte stör någon, utan skapar faktiskt förutsägbarhet och struktur för alla. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Prestationsprinsen

Hjälp skolan funkar inte för mitt barn! Och konkreta vardagstips för att nå barn och unga som tänker, känner och gör ”annorlunda”.

Workshop kring barn och unga
som tänker känner och gör annorlunda,
21 mars i Stockholm.

Den 26 april kör vi Hemmasittardagen igen

Hej! Vi använder cookies för att förbättra er användarupplevelse. Om du vill ha mer information om hur vi behandlar era uppgifter, se vår Integritetspolicy.

Jag samtycker