Så klart måste såväl skola och hem anstränga sig till det yttersta för våra prestationsprinsar. Men man kan inte alltid kämpa, förändra, hoppas. En lagom acceptans, utan att för den skull ge upp, är ett måste för att överleva…

Drottningen är förtvivlad. Prestationsprinsen har en jobbig period. Det har gått så bra en lång tid. Han har varit i skolan, har kommit i säng i tid, hållit datatider, kommit till maten, har varit positiv och ”fungerat”.

Det började med ett par hemmadagar i två veckor och förra veckan kom han inte alls iväg. Han vill, det syns i hela kroppen, men han förmår inte. Det tar stopp. Men det är ju precis då han stigit upp, då kan väl inte orken vara slut?

Hemmasittare igen….? Nej! Vill inte, orkar inte – men det lurar alltid bakom hörnet. Tänk positivt. Bygg på det som är bra. Hon irrar i sina tankar. Varför går det ibland och ibland inte. Läkaren säger att det är så här. Bra och dåliga dagar. Bra och dåliga perioder. Det är bara att acceptera. Men hur når man acceptans i de här situationerna? Hur vet jag att jag gjort allt jag kan och bör för att få honom att komma ur sin dåliga dag eller period, funderar Drottningen. Hur vet jag när det handlar om att acceptera läget?

Prestationsprinsens liv innebär att det i perioder är svårt att gå upp, att äta, att duscha, att gå till skolan, att vara med på familjens aktiviteter, att gå och lägga sig. Allt är en kamp. Ibland är det bara en eller två grejer som hänger upp sig. Inte gå till skolan, men resten fungerar. Inte tvätta håret, men resten fungerar. Och ibland är det flera saker som inte fungerar. Eller ibland det mesta…

Men där emellan är han ganska normal, hänger med familjen, fungerar, kan vara med på det mesta, om än anpassat. Ja, han kanske inte behöver åka skidor varje dag på skidsemestern, åker de på museum kan han få sätta sig och spela på mobilen när han inte orkar mer, han behöver kanske inte äta den exotiska grytan när de är hos mormor, är de på resa kan han få ta en heldag på hotellrummet och återhämta sig, han har ett anpassat skolschema…. Dvs otroligt mycket struktur och förutsägbarhet. Ställtid och förberedelser. Återhämtningstid. Det uppstår situationer även i fungerande perioder, men då löser de det genom att anpassa eller avbryta.

Nu är det inte så. Prestationsprinsen vill inte? Kan inte? Förmår inte? gå till skolan. Han förmår faktiskt inte mycket alls just nu.

Det är förstås frustrerande. Irriterande. Uttröttande. Jättetungt för Drottningen och hennes man. Och syskonen. Spänt. De vill att Prestationsprinsen ska må bra och vara i en bra period jämt. Igen. De tycker lite olika om vad bara ska accepteras och vad som måste arbetas med. Vem har rätt? De söker efter vad det är de ska acceptera och därmed slippa frustrationen. Att inte alltid känna att om de bara gör det eller inte det, om bara skolan, om bara Prestationsprinsen, om de istället….. kunde finna acceptans. För sin älskade unges skull…

Inlägg om en 10-årig Prestationsprins häromdagen. Dammar av ett gammalt inlägg om den här prinsen, som är lite äldre. Men samma sorts situation. Ska i veckan komma till tips och idéer efter alla exempel på då det inte fungerar…

Prestationsprinsen kommer till matten. Han är lite sen. När han kommer in får han en sur blick av läraren. Han blänger tillbaka. Och säger snabbt och ursäktande att bussen fick punktering (vilket är sant, även om inte fröken ser ut att tro på det). Man måste se till att ha marginaler, säger hon. Jaha, men gäller det inte vuxna? Jodå, svarar fröken kort. Men nu är jag tacksam om du sätter dig ner och lyssnar på min genomgång.

Men han blir så förbannad av att det är olika regler för lärare och elever. Han kan inte låta bli att säga: Var det därför du kom 5 minuter sent till lektionen igår, då du fått ett viktigt samtal?

Fröken vänder sig sakta om och tittar med svarta ögon på honom. Han bemöter hennes blick med ett par antagligen ännu svartare. Men inget mer blir sagt. Han kan inte koncentrera sig på vare sig hennes genomgång eller när han ska räkna själv. Fröken kommer förbi och konstaterar att: Här händer det inte mycket! Nej, inte fötter heller, blir Prestationsprinsens snabba svar. Han tycker att om hon alltid ser det dåliga och tror det värsta, så är hon inte värd hans respekt. Inte bra…

Så blir det dags för slöjd. Oftast går han inte ens dit. Varför ska man 2011 lära sig att snickra överhuvudtaget!? Det gör väl ganska få jämfört med mycket annat, t.ex. hur byter man däck på bilen? Eller ett grafikkort? Han frågar läraren varför han ska göra det här. För att det kan var bra att kunna! svarar läraren glatt. Men jag ska inte bli snickare… Han har aldrig sett sin pappa hålla i ett verktyg. Prestationsprinsen får inget gjort, han ser verkligen ingen mening med ämnet. Men träslöjdsläraren är alltid schysst, han försöker att  få det roligt och intressant, men det är det ju inte!

Sen har han SO, det älskar han. Läraren utgår från saker som man fattar vad det är. Ibland bloggar, djur, mode. Ibland lite World of Warcraft, CS, Minecraft, moppar, sport. Han vet vad alla i klassen gillar och tar exempel som de fattar och gillar. Vad som helst blir kul. De läser om samhällsekonomi nu. Och han tar exempel från spelens värld t.ex. WoW:s auktionshus och hur det kan blir på kortkontot om man handlat för mycket skor… Alla garvar och det är inget konstigt att ställa frågor. Tänk om fler var som han!

Konrad, som de har efter SO:n, i svenska är bara så tråkig. Han bara pratar och talar inte om varför eller hur eller något. Man kommer in, han pratar, så skriver han upp vilka uppgifter som ska göras i vilka böcker. De höll på med dikter, bara gamla mossiga skitdikter. Parallellklassen hade fått arbeta med sångtexter, även raptexter. De hade haft hur kul som helst på lektionerna. Men det tyckte inte Konrad var någon bra idé. Han blev skitsur och började predika om vårt litterära kulturarv bla bla bla. Men vaddå, hade tyvärr Prestationsprinsen svarat. Vår nutida kultur då? Är det inte viktigt att förstå det som sker här och nu, hur de här texterna påverkar oss och vad de hissar och dissar? Vårda ditt språk Prestationsprinsen. Nu fortsätter vi med Karin Boye.

Ahh, han blev så arg. Inte ett uns respekt för hans fråga och tankar. Skit i det som intresserar mig, så skiter jag i det som intresserar dig eller skolan tycker att man ska lära sig. Du kunde väl åtminstone sagt att båda var viktiga och förklarat när eller hur vi ska diskutera det jag tog upp. Nej, lärare bara skiter i vad man säger.

Det är bara ämnen som suger och lärare som bara gnäller och klagar, de utgår bara från sin världsbild. Både i det de undervisar och i det som händer på skolan. Som häromdagen då Prestationsprinsen lappa till en annan kille. Killen hade dissat honom i flera veckor, så fort Prestationsprinsen sa något låtsades han inte höra, garva eller säga emot och försökte få med sig andra. I matsalen hade den killen släppt ner en äcklig gammal pennstump i Prestationsprinsens mjölkglas, som han förstås inte märkte förrän han druckit upp det mesta. Djävla idiot! Prestationsprinsen sprang ifatt honom på skolgården och fråga va fan han höll på med. Killen bara hånlog och slog honom på bröstet. Då slog Prestationsprinsen till honom. Ah så skönt…

Så kom någon djävla rastvakt springande. Man får inte slåss, vad håller du på med! Nu följer du med in och vi kommer att ringa dina föräldrar! Inte en fråga om vad som hänt innan. Inte resonerade läraren enligt skolans ”värdegrund” heller som bygger på att ha respekt för alla, inte dra för snabba slutsatser och låta alla komma till tals. Inte fan ville hon höra vad som hänt. Prestationsprinsen kokade och kände att snart exploderar han. Han bad henne vara tyst och låta honom vara. Men hon pratade i 180 om regler, hur den andre killen kände sig, rätt o fel, ”det förstår du väl…”, bla bla bla. När hon tog honom i armen blev det bara för mycket! Han ryckte sig loss och skrek så det ekade – rör mig inte käringdjävel!

De ringde till farsan. Han hörde honom svara. Fröken drog en harang om att Prestationsprinsen har slagits och det är allvarligt, även varit våldsam och skrikigt åt henne, värdegrund, konsekvenstrappa, bla, bla bla. Pappa frågade förstås vad som hänt. Varför slog Prestationsprinsen till den andra killen? Då blev hon tyst… för det hade hon ju ingen aning om. Han hörde pappa säga att visst är det fel att slåss och att han skulle tala med Prestationsprinsen, men att han nog tyckte allvaret i det hela berodde på situationen. Hade kanske den andre killen slagit till Prestationsprinsen utan att någon sett det?

Det blev droppen. Nu skolvägrar Prestationsprinsen sen 9 veckor. Han bara vägrar. Han vägrar tala om skolan, han vägrar tala om vad som är fel och han vägrar framförallt att gå dit!

Drottningen förstår att han helt enkelt vare sig förstår varför han ska lära sig det som han förväntas brinna av iver att plugga. Och han har ett enormt rättvisepatos och respekt för människor, både stora och små. Det tycker han inte finns i skolan. Det gör att han inte trivs, inte lär sig något och inte går dit! Han respekterar inte hur flera av de vuxna uppträder. De förtjänar inte hans förtroende. Ett fullständigt rationellt beslut. Enligt hans världsbild. Som faktiskt inte är helt fel…

Skulle vi vuxna acceptera att bli behandlad som Prestationsprinsen blev i den här skolan på vår arbetsplats? Knappast! Vi skulle bli hemma precis som han blev, som utbrända, deprimerade eller någon annan lämplig vuxendiagnos eller om vi hade ork hade vi helt enkelt bytt jobb.

Ger ett beteende, som vi kanske kallar problembeteende,  ”konsekvenser” för eleven eller rätt till stöd och hjälp i er skola? Om inte, ifrågasätt…

Vi funderar mycket på hur och varför många kommuner och skolor är fast i straff och ett kategoriskt konsekvenstänkande. Med kategoriskt menar vi fokus på elevens beteende och brister, Vi skulle oftare vilja se ett relationellt perspektiv, hur uppstod situationen och vad påverkade att det gick som det gick. Då har många ansvar: rektorn som inte satt in det särskilda stöd, som gjorde att eleven var i superstress, kamraterna som subtilt mobbat hela förmiddagen, snöstormen som gjorde att eleven kom för sent och blev så orolig att allt blev för svårt… Vad gjorde och inte gjorde vi vuxna för att förebygga?

OK, det här är vad ni ger skolans personal rätt att göra. Men vad är syftet? Det brukar stå ungefär:

1. Pedagog talar med elev/berörda elever
2. Pedagog talar igen med elev, kontakt tas med föräldrar
3. Pedagog, elev, föräldrar och rektor ses
4. Elevhälsoteamet kopplas in
5. …

Inte sällan finns det med att man ska visa ut elev från klassrummet, stänga av, ge kvarsittning, ska polisanmäla, orosanmäla osv. Ibland står det överenskommelse, lapp hem, uppföljning inom en vecka, inte sällan står det att föräldrar ska kontaktas för att förstå allvaret, inte för att informera om att eleven kanske behöver stöd, för att ta tag i mobbningen…

En snabb googling gav med en gång två exempel:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Innan man tar till konsekvenser och straff mot elever, så måste väl vi vuxna ha gjort en rad insatser? Hur problematiskt beteende de än har! Och för varje steg i konsekvenstrappan borde ställas allt högre krav på skolan och de verksamheter den förhoppningsvis samarbetar med (kommun, landsting, föräldrar…). Krav på vilket stöd, åtgärder, förändrade angreppssätt, nya metoder och modeller, attitydförändring (hos skolpersonalen), utbildning, expertstöd osv! Det vill vi se i trapporna!

Många skolor gör redan detta, men långt ifrån alla. Men den stora frågan är varför står det inte i anslutning till konsekvenstrapporna vad eleven har rätt till för stöd och åtgärder innan skolan får ta till nästa steg?

Nä, låt oss börja i rätt ände. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Drottningen sitter med en kopp te och funderar. Nu har Prestationsprinsen varit hemma i över en månad. Hemmasittare. Hon trodde på en reaktion, att det äntligen skulle hända något. Men det är lugnare nu än någonsin. Tyst, helt tyst från skolan…

Efter ett antal kaosartade situationer liknande Om förståelse och koncentrationssvårigheter och Apropå tvångsvård av unga med funktionshinder – naturligt att de blir arga! gav Drottningen upp. Efter samtal, på samtal, möte på möte, med skolan i olika konstellationer, med och utan BUP och lååånga, lååånga samtal med Kungen om hur de ska få skolan att förstå, gav de upp. De gav upp! Prestationsprinsen råkade ut för helt orimliga situationer pga lärares bristande kompetens i att tillgodose hans särskilda behov och ingen förståelse för behoven bakom och ändå mindre för de konsekvenser denna brist på förståelse förde med sig. Dessa fruktansvärda situationer där en prins på 10 år provoceras till total panik eller ännu värre total uppgivenhet och passivitet. Och noll förtroende för de vuxna i skolan.

Drottningen ringde rektorn och meddelade att hon och Kungen tänkte hålla Prestationsprinsen hemma från skolan tills vidare. Hon förklarade att de ansåg att det sätt skolan bemötte Prestationsprinsen var helt oacceptabelt. Det följde inte det anpassningar man kommit överens om och tog inte alls vara på den kunskap skolan fått av BUP och andra för att anpassa på det sätt lagen föreskriver.

Rektorns reaktion kan sammanfattas i ett ” Jaha”. Och sedan ”ja,  jag har faktiskt inte tid för något möte för att titta på det här förrän om sådär tre veckor”. Tre veckor, frågar Drottningen. Menar du allvar? Skolan du leder förorsakar total panik växlat med total uppgivenhet hos en 10-åring du har ansvar för, och du kan kanske ta tag i det om tre veckor? Ja, sa rektorn.

Nu har fem veckor gått och ingenting, ingenting, ingenting har hörts från skolan.

Så kallar vi vuxna de här prestationsprinsar för hemmasittare? Ingen vill vara hemmasittare, det är inte prestationsprinsarnas fel. Aldrig deras fel! Det är vi vuxna som har ansvar att skolan anpassas och fungerar. Rektor, mentor och alla inblandade, men i samverkan med föräldrar där det går förstås. Vad skulle två poliser löst för problem i det här fallet? Eller frånvarorapport till hemmet? Eller i betyget? Det behövs inte fler bevis för att vi inte har en skola för alla. Det är åtgärder. För våra älskade ungars skull, ja för allas skull!

Drottningen är på jobbet. På avdelningsmötet för hon höra att hennes kollega Ines inte kommer tillbaka efter förkylningen. Det var nämligen inte en förkylning. Ines hade brutit ihop i helgen och bara gråtit och gråtit, situationen var henne övermäktig. Stress på jobbet, sjuk make, tre små barn och hennes bästa väninna hade just gått bort i cancer. Sen visste ju alla på jobbet att den nya avdelningschefen, som nu stod och talade så förstående om Ines, var en av de största orsakerna. Men det fattade hon inte själv… symtomatiskt nog.

Chefen berättade att hon fått information från HR-chefen Kristina. Ines kommer att vara helt sjukskriven ett par veckor, kanske månader, sen komma tillbaka på deltid med anpassade arbetsuppgifter och så successivt trappa upp för att kunna vara tillbaka i sitt jobb och full fart på sikt. Men sådant här tar tid och vi måste låta det få ta tid. Hon kanske aldrig kommer att kunna arbeta heltid igen.

Drottningen lider med Ines. Samtidigt kan hon inte låta blir att jämföra Ines situation med sin egen och andras som har det tufft. Det är en skör lina man balanserar på då man tvingas orka mer än man orkar… Nåväl, hon packar ihop sina grejer och skyndar till skolan där det är dags för ännu ett möte. Prestationsprinsen har nu varit hemma från skolan i sex veckor.

På skolan möter hon rektorn, som vanligt inte insatt i vad som gjorts eller ej enligt åtgärdsprogrammet utan ansvariga och datum för uppföljning… Mentor Nilla är lugn och bra, men påpekar att skolan kanske borde ta hjälp utifrån, förutom BUP. Det här är svåra saker. Det är något i skolsituationen som är ett så stort problem för Prestationsprinsen att han inte ens mäktar ta sig till skolan, konstaterar hon.

Rektorn påpekar att de har satt in en rad åtgärder, men han kommer ju bara och ger upp på en gång. Han måste väl kunna bita ihop och ge det en chans.

Tydligen inte, konstaterar Nilla. Drottningen tackar högre makter för att hon har en vapendragare.

Nilla förklarar, enligt vårt möte med BUP kan man se det som att han är utbränd av att så lång tid blivit utsatt för en oförstående skola och vuxenvärld. Att varje dag pressa sig till skolan bara för att misslyckas är oerhört stressande. De dagar han är här blir antagligen för ansträngande och de dagar han är hemma är misslyckanden. Vi vuxna har inte lyckats och är ansvariga för situationen.

Rektorn håller inte riktigt med, men säger OK, så vad gör vi?

Enligt läkaren på BUP kanske han behöver vara sjukskriven ett par veckor, kanske månader, sen komma tillbaka på deltid till en anpassade skolgång och så successivt trappa upp för att kunna vara tillbaka i skolan och full fart på sikt. Men sådant här tar tid och vi måste låta det få ta tid. Han kanske aldrig kommer att kunna vara i skolan på heltid igen…

Barn är små människor, de råkar ut för precis samma saker som vuxna. Varför tror vi inte det får liknande konsekvenser och behöver liknande åtgärder? Vi måste skärpa oss, för våra älskade ungars skull, ja, för allas skull.

Hemmasittare. Det finns ingen enhetlig och accepterad definition av vad begreppet hemmasittare betyder. Men det används allt mer och det tycker jag är bra. För det är inte bara ordet som används mer, utan antalet hemmasittare ökar.

Och vi måste tala om problemet hemmasittare. Och vi måste göra något åt det. En del tycker att en hemmasittare är någon som inte varit i skolan på flera år. Då talar vi förstås hemmasittare i grundskole- eller kanske gymnasieålder. Jag tycker hemmasittare likaväl kan vara någon som har varit hemma i ett par veckor eller en månad. Kanske dessutom i regelbundet återkommande perioder av frånvaro. Kanske alltid efter novemberlovet? Kanske alltid i mitten av mars? Eller i slutet av vårterminen… Vi kan inte låta det gå år!

Men begreppet används också för unga vuxna som varken studerar eller arbetar. Då talar man ofta om åldern 16-24 år, ibland upp till 29 år. Här blir det svårare att dra slutsatser ur den statistik som dessutom är svår att får fram. Det är skillnad på att sitta hemma på rummet och att vara på luffen i Sydostasien… Men båda kanske varken pluggar eller studerar i något eller några år.

Varje hemmasittare har sin historia. Det är vanligt att barn och ungdomar i behov av särskilt stöd hamnar i den här situationen. Med eller utan neuropsykiatriska diagnoser. Eller man kanske ska säga som inte passar in i det fyrkantiga system som vi kallar skolan. Man kan inte sållas in i ”normal” facket. Man är lite annorlunda, kanske för smart, kanske för levnadsglad, kanske med fantastiska egenskaper som inte värdesätts i skolan idag… Och ett återkommande problem är att de tappat förtroendet för oss vuxna, i skolan eller helt och hållet. Skulden kan vi aldrig, aldrig lägga på barnet eller ungdomen. Det är vi vuxna som ska skärpa oss och hjälpa dem ur sin situation. Och det tar tid och måste få ta tid.

Hur kan vi tro att alla lågstadieelever ska kunna sitta på rumpan huvuddelen av tiden mellan 8.10 och 13? Hur kan vi tro att alla mellanstadieelever ska kunna sitta på rumpan huvuddelen av tiden mellan 8.10 och 14 eller 15? Dessutom från 10 års ålder ta ett stort ansvar för planering av till exempel veckans eget arbete! Hur kan vi tro att alla elever mellan 12 och 19 ska orka sitta på rumpan mellan 8.10 och 16!? Och fösas, strömmas, knuffas i trånga korridoren mellan skåp och salar. Det är klart att en del måste studsa lite, eller prata lite eller fnissa lite eller skoja lite eller få en två timmars promenad, ordentlig paus eller få använda höger hjärnhalva en stund eller kanske bara blunda och försvinna ett tag …. Varför ska eleverna skriva så mycket? Och läsa så mycket? Idag finns massor av information på avancerad nivå i form av ljud, bild och video. Framtiden är audiovisuell, inte svart vit text…

Tacka ja till alla barns unika kompetens och förmågor. Lite mer vuxen ödmjukhet inför ungarnas unika kunskap för ja, kunskap kring world of warcraft, photoshop, manga, skateboards, motorer, fantasy, hästar, katter eller vad det nu är för något som tar upp hemmasittarens vardag där hemma är just unik kunskap! Vi kan utgå från den till att lära oss vad som helst i läroplanen!

Vi måste fånga upp dessa barn och unga tidigare och snabbare. Det ska inte få gå flera år! Om vi hjälper dem redan i mellanstadiet eller när nu förtroendet för skolan och oss vuxna börjar svikta, så kostar det mycket mindre i mänsklig lidande och reda pengar. För våra älskade ungars skull!

Du lagar middag, sista diskussionen på jobbet snurrar i huvudet, irritationen över baklyktan som måste bytas växer, detta kombinerat prinsens tjat om nytt dataspel och det plötsliga insikten att bakgrundsmusiken gör dig vansinnig får dig att ….!

Lugnt stänga av musiken, pedagogiskt be din son om att få ta diskussionen en stund senare och tänker rationellt att du hinner byta lampan i helgen så det behöver du inte älta just nu? Eller dänger du av musiken, ryter åt sonen att du inte orkar med det där tjatet och fräser till maken/makan att nu får du ta tag i den där … bilen, samtidigt som du bränner middagen? Det blir liksom för mycket. Svårt att koncentrera sig, svårt att tänka rätt.

Man kan vara stressad och/eller okoncentrerad av många skäl. För att man är lite omogen, problem hemma, blir behandlad illa av lärare eller klasskamrater, upplever att man blir behandlad fel, mobbad, föräldrar ska skiljas, fått en liten diagnos kanske och på det en aning för mycket intryck.

Hur upplever Prestationsprinsen ett klassrum i det läget? Det är elevernas vårvinterdikter på väggen, allas akvarellvitsippor på en annan, i taket hänger fjärilarna kvar från insektsprojektet, fröken har satt upp en fin affisch över rymden och en om de senaste rymdprojekten (som vi läser om nu), på hyllan vid väggen ligger veckans fem arbetsblad, vid dörren hänger skolans likabehandlingsplan, lapp om friluftsdagen, nästa föräldramöte och vem som är rastkompis. Jo, i fönstret är det glada, mönstrade gardiner och alla trettio solrosplantorna. Skåpet med atlasar och andra låneböcker, samt skåpet med bildmaterial har glasrutor så man snabbt ska hitta. Barnens förvaringslådor har namn och teckning. På tavlan står bra saker att komma ihåg och lite lappar, m.m. Just det m.m!

Nu börjar lektionen. Eleverna strömmar in, det släppas fötter, pratas i minst tio konstellationer, fröken börjar: räkna vidare i matten, om ni blir klara ta ett arbetsblad (men med många, många fler ord). Elin och Kalle fnissar åt något, Felix har tagit med en boll in och rullar runt den, Martin trummar på bordet och Oskar tycker det är kul att hans stol gnisslar. Utanför kommer en lastbil med maten, det kurrar i magen, förresten skorna är nog lite små, hoppas jag får en tallrik utan intorkade matrester i dag, två fåglar har byggt bo i trädet, en ekorre bråkar med dom, nu går parallellklassen på rast, varför fnissar tjejerna så och varför blev Mohammed så sur på rasten innan.

För en högsensitiv Prestationsprins med koncentrationssvårigheter kanske det inte är så konstigt att inga mattetal blir gjorda, än mindre arbetsbladet om rymden? Om nu fröken haft en tung dag och blir irriterad, kanske det inte är så konstigt att Prestationsprinsen också blir irriterad. Har både fröken och eleven haft en laddad morgon kanske det inte är så konstigt att det t.o.m. exploderar? Kluring: vem kallas utagerande?

Vi upplever världen på olika sätt… Prestationsprinsens sinnesintryck av temperatur och väder är ”annorlunda”. Han är på väg ut. Han tar varken på sig jacka, mössa eller vantar. Drottningen ser det från köksfönstret och skyndar till köksdörren. Prestationsprinsen, du måste ha jacka och mössa, det är kallt, vi är på väg mot vintern! Nej, det går bra säger han och vandrar iväg. Hon öppnar munnen, men hinner inte säga något innan han är borta.

Drottningen stänger dörren och tar tag i disken. Och funderar. Han upplever verkligen väder och temperatur på ett annat sätt än resten av familjen. Han är så varm av sig. Även då det är minusgrader. Om Drottningen då insisterar på dunjacka, mössa och vantar, så nog tusen har jackan åkt av efter ett tag. Då går han i T-shirt, kanske bland dalande snöflingor! Folk, i sina mössor och tjocka jackor tittar storögt…

När det regnar, visst blir han blöt som vi andra, men det som stör kan snarare vara dropparna mot kinderna. Inte att han är blöt och kall, som skulle störa brorsan eller kompisen.

Det här kan ju vara ett problem, för han kan bli torr och fnasig om händerna när han vägrar ha handskar. Och det är ingen hit det där med kladdig handkräm som kanske till och med luktar… Mössor och vantar kommer bort eftersom han tar av sig dem hela tiden. Jackan blir kvarglömd hos kompisar eller i värsta fall på skolgården eller fotbollsplan.

Drottningen har kommit fram till att dunjacka är inget för Prestationsprinsen. Han har  ingen jacka på sommaren, kanske en munkjacka i bomull på höst och vår och vad vi andra kallar höst- eller vår-jacka på vintern. Det räcker. Och mössa kanske inte är så viktigt alls? Hans tjocka vinterhandskar är utbytta mot tunna handskar, fingervantar hade säkert fungerat. Men Prestationsprinsen gillar inte känslan av stickat mot händerna, fingervantar sitter ofta åt och det blir konstig känsla mellan fingrarna… Dessutom kan de bli blöta och blött tyg som klibbar mot huden är så illa att han bara måste åka eller gå hem.

Prestationsprinsens sinnesintryck av temperatur och väder är ”annorlunda”.

Vi behöver hjälpa våra Prestationsprinsar, vare sig det är vårt barn, vår elev eller idrottsadept, att hitta vad som fungerar för honom eller henne. Det som känns rimligt för oss kanske inte alls fungerar. Och då är det bra om utflykten, promenaden, shoppingrundan eller vad det är blir av. För risken är annars att allt fokus flyttar till att det är för varmt, kallt, det sticker, kliar eller blir blött, sitter åt… Och det kan göra att hela familjen, eller klassen, får vända eller att några får gå hem. För att inte tala om hur onödigt det är för en Drottning eller lärare att tjata om en mössa och skapa motsättningar, en stressad situation och kanske till och med bråk kring något som inte behövs! Prestationsprinsens sinnesintryck av temperatur och väder är ”annorlunda” helt enkelt.

Vi är alla olika. Avvikande sinnesförnimmelser, sensorisk överkänslighet och starka sinnesintryck, så kallad högsensitivitet, är ofta en del av autismspektrumtillstånd och neuropsykiatriska diagnoser, men andra har också begåvats med detta. Vissa olikheter har vi lätt att acceptera. En del annat knappt alls. Tänka om? För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull?

Den här reprisen känns som en bra och naturlig fortsättning på inläggen om svårigheter med mat.

Lukt, smak, ljud, syn & ljus, känsel, beröring… för vissa kan dessa sinnesupplevelser vara så starka att det uppstår funktionshinder i deras vardag. Ändå är det är ju egentligen allt annat än en funktionsnedsättning! Det är ju en uppsättning av fantastiska egenskaper! en unik funktionsuppsättning!

Många med problem inom autismspektrum har problem, eller snarare ha begåvats med detta. Men även andra kan vara förstås vara högsensitiva..

Att inte kunna koncentrera sig i skolan för att lappen i tröjan trycker, kliar, rör sig konstigt då man rör sig (taktil perception). För att det luktar starkt från kamraternas tvål, schampo och parfymer . Att det dova ljudet från ventilationssystemet dånar och koltrastens sång skär knivskarpt i ens öron. Att den lilla resten av förkylningen, lite täppt i näsan och en aning kli i halsen förstör så att det inte finns plats för andra tankar. Det är viktigt att ta på allvar. Det är inget påhitt eller något de bara kan ”skärpa sig” och koppla bort! Det är som om de borrade med byggnadsborr eller spillt ut en flaska lösningsmedel bredvid skrivbordet för oss andra.

I en artikel i New York Times för ett par år sedan skrev de om belgiska polisen som upptäckt att blinda är till enorm hjälp i utredningsarbetet när det gäller ljudfiler från avlyssning etc. Synskadade och blinda har en fantastisk förmåga att tyda bakgrundsljud som vi seende inte har, är det en eller flera personer, kanske vilka, i bakgrunden, en klocka som slår, dialekten, ett utrop av busshållplats, restaurang, park eller järnvägsstation, sinnesstämning hos den som talar…

Richard Julin, champagne-experten, berättade i sitt sommarprogram 2005 hur hans känsliga luktsinne spökade för honom. Det var ett par år sedan, så jag kan minnas lite fel, men han kunde inte spela fotboll för att konstgräset luktade så illa, tvingade mamma att ta fram ny mjölk för att den gamla stått framme en stund. Lukter vi andra inte ens förnimmer. På en semesterresa upptäcker en vinkännare hans unika luktsinne. Richard säger att varje vin är som ett ansikte för honom, han minns det i detalj. Så underbart beskrivet för oss som inte kan förstå. Vi (flesta) andra kan ju se skillnad på flera hundra människor fast vi alla är ganska lika med två ögon, näsa, mun och två öron. Nu verkar ju inte detta på något sätt vara medföra funktionshinder eller del av ett större problem för Richard.

Det finns möjligheter i saker som känns jobbiga. Att känna sig bökig och sen helt plötsligt landa i sitt rätta element, få vända det till en fördel. Vilken stolthet och lycka.

Vi kanske använder våra sinnen för lite? Hur kan vi som behöver träna träna och hur kan vi hjälpa de med enormt utvecklade sinnesförnimmelser att glänsa? Lukttävling? Lista ut material genom att känna? Vad är maten kryddad med? Lyssna på ljud och gissa var de är inspelade?

Vi måste respektera även när vi inte kan förstå. Säger någon att något har för stark lukt, högt ljud, skarpt ljus. Lyssna. Försök förstå. Har de hittat ett sätt att klara av dessa situationer, straffa inte, förbjud inte. Utan uppmuntra!
För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Fortsätter på temat kost. Idag om att bara kunna äta ett fåtal maträtter.

När livet är en övermäktig så vill man begränsa det mesta till kända aktiviteter och upplevelser. Det är inte så kul med överraskningar och att testa nytt. Vardagen är tillräcklig. Man begränsar sig. På gott och på ont.

För oss normalstörda kan det handla om perioder i livet, det har hänt något som gör livet svårt. För andra, med diagnoser, kronisk sjukdom eller kanske bara en släng av, så kan livet regelbundet vara övermäktigt. Är man högsensitiv så är det hela tiden för mycket att bearbeta. Är man då riktigt begåvad vad gäller smak och lukt, så påverkar det relationen till mat. Och så är det för många, bland annat för många med asperger och andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, eller uppsättningar, som jag väljer att kalla det…

Då kanske det inte är så konstigt att ditt barn, din vän, din grannes barn, ditt brorsbarn, barndomsvän, mans kollega inte äter allt. De är kanske inte bara är pjåskiga och bortskämda.

Tänk på hur livet var någon period i ditt liv då allt bara kändes för mycket. Sprang du på varje fest, umgicks du med många, testade du många nya recept, kastade du dig ut i livet, bytte du jobb eller antog andra utmaningar? För en del är detta svåra liv maten…

Så växla mellan de tre rätter ditt barn accepterar. Förmodligen kommer antalet accepterade rätter att växa om du inte gör en stor grej av det. Och gör det inte det så är väl det OK? Hur har du det själv med frukosten? Äter du samma sak varje dag eller hittar du på nytt varje morgon? Bestämmer du vad dina barn ska ha på mackan eller får de välja? Så varför inte få välja middagsmat?

Och om din gäst har svårt med maten, liten eller stor. Så är det kanske inte i en ny miljö, bland andra människor som det är lättast att testa nytt. Låt dem kämpa hemma och hjälp dem genom din middag, genom alla andra intryck och nyheter som är fullt tillräckliga, kanske till och med övermäktiga… För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!