Den här reprisen känns som en bra och naturlig fortsättning på inläggen om svårigheter med mat.

Lukt, smak, ljud, syn & ljus, känsel, beröring… för vissa kan dessa sinnesupplevelser vara så starka att det uppstår funktionshinder i deras vardag. Ändå är det är ju egentligen allt annat än en funktionsnedsättning! Det är ju en uppsättning av fantastiska egenskaper! en unik funktionsuppsättning!

Många med problem inom autismspektrum har problem, eller snarare ha begåvats med detta. Men även andra kan vara förstås vara högsensitiva..

Att inte kunna koncentrera sig i skolan för att lappen i tröjan trycker, kliar, rör sig konstigt då man rör sig (taktil perception). För att det luktar starkt från kamraternas tvål, schampo och parfymer . Att det dova ljudet från ventilationssystemet dånar och koltrastens sång skär knivskarpt i ens öron. Att den lilla resten av förkylningen, lite täppt i näsan och en aning kli i halsen förstör så att det inte finns plats för andra tankar. Det är viktigt att ta på allvar. Det är inget påhitt eller något de bara kan ”skärpa sig” och koppla bort! Det är som om de borrade med byggnadsborr eller spillt ut en flaska lösningsmedel bredvid skrivbordet för oss andra.

I en artikel i New York Times för ett par år sedan skrev de om belgiska polisen som upptäckt att blinda är till enorm hjälp i utredningsarbetet när det gäller ljudfiler från avlyssning etc. Synskadade och blinda har en fantastisk förmåga att tyda bakgrundsljud som vi seende inte har, är det en eller flera personer, kanske vilka, i bakgrunden, en klocka som slår, dialekten, ett utrop av busshållplats, restaurang, park eller järnvägsstation, sinnesstämning hos den som talar…

Richard Julin, champagne-experten, berättade i sitt sommarprogram 2005 hur hans känsliga luktsinne spökade för honom. Det var ett par år sedan, så jag kan minnas lite fel, men han kunde inte spela fotboll för att konstgräset luktade så illa, tvingade mamma att ta fram ny mjölk för att den gamla stått framme en stund. Lukter vi andra inte ens förnimmer. På en semesterresa upptäcker en vinkännare hans unika luktsinne. Richard säger att varje vin är som ett ansikte för honom, han minns det i detalj. Så underbart beskrivet för oss som inte kan förstå. Vi (flesta) andra kan ju se skillnad på flera hundra människor fast vi alla är ganska lika med två ögon, näsa, mun och två öron. Nu verkar ju inte detta på något sätt vara medföra funktionshinder eller del av ett större problem för Richard.

Det finns möjligheter i saker som känns jobbiga. Att känna sig bökig och sen helt plötsligt landa i sitt rätta element, få vända det till en fördel. Vilken stolthet och lycka.

Vi kanske använder våra sinnen för lite? Hur kan vi som behöver träna träna och hur kan vi hjälpa de med enormt utvecklade sinnesförnimmelser att glänsa? Lukttävling? Lista ut material genom att känna? Vad är maten kryddad med? Lyssna på ljud och gissa var de är inspelade?

Vi måste respektera även när vi inte kan förstå. Säger någon att något har för stark lukt, högt ljud, skarpt ljus. Lyssna. Försök förstå. Har de hittat ett sätt att klara av dessa situationer, straffa inte, förbjud inte. Utan uppmuntra!
För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Fortsätter på temat kost. Idag om att bara kunna äta ett fåtal maträtter.

När livet är en övermäktig så vill man begränsa det mesta till kända aktiviteter och upplevelser. Det är inte så kul med överraskningar och att testa nytt. Vardagen är tillräcklig. Man begränsar sig. På gott och på ont.

För oss normalstörda kan det handla om perioder i livet, det har hänt något som gör livet svårt. För andra, med diagnoser, kronisk sjukdom eller kanske bara en släng av, så kan livet regelbundet vara övermäktigt. Är man högsensitiv så är det hela tiden för mycket att bearbeta. Är man då riktigt begåvad vad gäller smak och lukt, så påverkar det relationen till mat. Och så är det för många, bland annat för många med asperger och andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, eller uppsättningar, som jag väljer att kalla det…

Då kanske det inte är så konstigt att ditt barn, din vän, din grannes barn, ditt brorsbarn, barndomsvän, mans kollega inte äter allt. De är kanske inte bara är pjåskiga och bortskämda.

Tänk på hur livet var någon period i ditt liv då allt bara kändes för mycket. Sprang du på varje fest, umgicks du med många, testade du många nya recept, kastade du dig ut i livet, bytte du jobb eller antog andra utmaningar? För en del är detta svåra liv maten…

Så växla mellan de tre rätter ditt barn accepterar. Förmodligen kommer antalet accepterade rätter att växa om du inte gör en stor grej av det. Och gör det inte det så är väl det OK? Hur har du det själv med frukosten? Äter du samma sak varje dag eller hittar du på nytt varje morgon? Bestämmer du vad dina barn ska ha på mackan eller får de välja? Så varför inte få välja middagsmat?

Och om din gäst har svårt med maten, liten eller stor. Så är det kanske inte i en ny miljö, bland andra människor som det är lättast att testa nytt. Låt dem kämpa hemma och hjälp dem genom din middag, genom alla andra intryck och nyheter som är fullt tillräckliga, kanske till och med övermäktiga… För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Neurobloggarna har tema kost denna vecka. Här kommer en repris som handlar om att inte kunna blanda mat och oro inför nya maträtter.

Prestationsprinsen är på besök hos moster Donna. Drottningen, Pappa och syskonen är med. Det har blivit lite laddat. Prestationsprinsen vill inte blanda maten och behöver flera tallrikar.

Trams, säger moster Donna. Det går så bra att blanda spagetti, köttfärssås och sallad på samma tallrik. Skärp dig nu Prestationsprinsen. Drottningen försöker förklara att han inte riktigt gillar och orkar med när saker blandar sig. Äsch, säger Donna. Prestationsprinsen vägrar äta. Får fler gliringar och lämnar till slut bordet. Förtvivlad.

Efter middagen säger Drottningen till sin syster. Var det där nödvändigt? Du vet att ju att han har problem med maten. Han måste lära sig någon gång, svarar moster Donna.

Drottningen frågar om Donna skulle blanda sill, oxfilé, bearnaisesås och gräddtårta på samma tallrik? Givetvis inte, svarar Donna irriterad. Den jämförelsen är löjlig, spagetti, köttfärssås och sallad är en rätt!

Men tänk om det finns människor med så bra smak och luktsinne att smaker framträder tusenfalt tydligare än för oss andra? fortsätter Drottningen. Då kanske alla kryddorna i köttfärssåsen förgiftar salladen istället för att blandningen lättar upp som för oss andra? Det kanske är som sill och gräddtårta på samma tallrik för dem?

Donna blir tyst och lyssnar. Hon tänker. Blir allvarlig.

Drottningen fortsätter. Eller skulle du på resa i ett främmande land med helt annan matkultur låta dig serveras vilken gryta som helst helst utan att veta vad som ingår eller hur det kryddats? Så kanske en blandad rätt som gryta, pytt eller soppa är för andra med behov av stor förutsägbarhet. Att stoppa en sked fiskgryta i munnen och inte veta om det ska bli fänkål och mussla eller lax och räka i munnen kanske är lika jobbigt som för dig att äta en gryta på landsbygden i Kina där grytan är annorlunda både till innehåll, smak och konsistens. Du vet inte om du får ett kycklingben eller en svamp du aldrig känt maken till smak eller konsistens förut i munnen.

Eller ett barn med stort behov av rutiner och förutsägbarhet kanske faktiskt bara klarar av att variera ett begränsat antal rätter, de kanske också måste serveras på rätt dag…

Nu skäms Donna. Hon inser att hon tänkt fel. Men visst har hon rätt att en del barn behöver faktiskt bara skärpa sig, tvingas smaka på nya saker och lär sig förhoppningsvis att njuta av det. Men andra, andra behöver inte den utmaningen i livet. Kanske det stora är att ta sig ur rutinerna och att gå bort på middag i ett hus som luktar och låter annorlunda, med annorlunda lagad köttfärssås, andra regler och nya människor.

Donna letar upp Prestationsprinsen. Han sitter i ett hörn med sin mobil och lyssnar på musik. Donna viskar: Nu har jag dukat fram tre tallrikar i köket och värmt på maten. Jag var dum förut. Jag skulle bli så glad om du vill äta min mat. Kan du tänka dig att följa med? Och det blir glass med chokladsås efteråt. Om den blandningen passar? Prestationsprinsen skiner upp. Jo, glass och chokladsås går bra. Och han är faktiskt ganska hungrig så mat blir också bra… Donna blinkar mot Prestationsprinsen och går in i köket. Prestationsprinsen kommer efter. Nöjd, tröstad och hungrig!

Känner du igen dig från någon av sommarens alla middagar med släkt och vänner? Var lite vaksam och inte för dömande när du äter med andra. Allt är inte som du tror.

Ett tidigare inlägg om hur vi kan tänka nytt för att skapa en mer inkluderande skola, istället för särskilt stöd…

Skriva prov, skriva uppgifter, skriva mattetal och svar! För hand. Fröken vill att jag ska skriva snyggare och mera.

Prestationsprinsen har svårt med att flytta blicken från tavlan till boken, från matteboken till räknehäftet, från övningsboken till skrivhäftet. Ögat far iväg och det ser mycket på vägen, ibland fastnar det någonstans. Något konstigt, en reflexion, något som låter eller är obegripligt.

Han har också svårt att skriva för hand. Tankarna och idéerna i hjärnan kommer och utvecklas så blixtsnabbt. Det är omöjligt för hans hand, som är dålig och långsam på att skriva, att hinna med. Eller förmå uttrycka allt smart han har i huvudet. Bilderna i huvudet är logiska, detaljrika, väl analyserade och självklara. Men de skriftliga svaren blir kortfattade, ibland ganska obegripliga och knappast analyserande och resonerande som krävs för bättre betyg.

Han kan, men han förmår inte uttrycka sig med papper och penna!

Tänk om våra älskade ungar med asperger, adhd, autism och allt vad diagnoser vi ställer, eller de med en släng av, alltid fick möjlighet att svara på ett sätt som passade dem. Ja, om alla fick! Det är ju inte så ofta det är skrivandet i sig som ska testas. Det finns många duktiga pedagoger som arbetar aktivt med detta. Dela med er! Och givetvis finns det många elever, med eller utan diagnoser, som inte har några som helst problem med att skriva för hand.

Att få skriva på dator, muntliga förhör, spela in svaren på video, antingen genom att filma sig själva eller ingenting, medan de berättar eller att de får rita, tala, kanske välja ut bilder, kan de gå ut på gården eller staden och fotografera eller filma svaren? Det finns massor av bra webbplatser som erbjuder digitala övningar i alla ämnen. Många har en elevassistent. Låt dem skriva ner medan eleven talar eller sjunger. Ja, vi som inte begåvats med dessa så kallade funktionsnedsättningar har nog tyvärr fler ”funktionshinder” för att lista ut bra sätt på hur vi skulle kunna låta dem svara än de har själva. Fråga ditt barn, fråga din elev och lyssna.

Men du, du kanske inte ska be dem skriva ner vad de tänker, i alla fall inte för hand.

Det här inlägget har något år på nacken, men är viktigt. Det här handlar om en kille med diagnos. ADD. Det kunde lika gärna varit en kille utan utan diagnos, vi har alla en släng av diagnoserna. Och de beteendena kommer fram då vi inte fungerar i relation till miljön vi lever i. Läs och fundera en stund på vem i din omgivning som är missförstådd.

Det går inte bra i matten. Det är möte på skolan, det är Drottningen och hennes man, specialläraren och en ”resurs”. Han är en trevlig, klok, äldre man som arbetar i den så kallade studion, ett grupprum, med ett antal barn som har det lite svårt. Är i behov av särskilt stöd. Prestationsprinsen går bl.a. dit på matematiken.

Prestationsprinsen är en lugn kille med ADD, de andra killarna, för de är killar, är stökiga och utagerande. Prestationsprinsen mår direkt dåligt av hur de uppför sig och blir enormt störd i sitt skolarbete. Hur kan särskilt stöd för en kille med koncentrationssvårigheter och svårigheter att komma igång med sina uppgifter innebära att han tas ur sin klass för att få stöd av en outbildad, i en miljö som är stökigare och mer brutal än den i hans klassrum?

Prestationsprinsen förstår inte varför en mattelektion är så extremt lång! Det är de ju förstås inte. Det är helt enkelt den klassiska upplevelsen att när något upplevs trist så går tiden oändligt långsamt, medan när man är engagerad och road flyger tiden…

På mötet vill skola sänka målen i matematik för Prestationsprinsen. Han har förmodligen inte kapaciteten och förmågan. Drottningen fattar inte riktigt vad de talar om, än mindre vad det skulle innebära. Klart de inte ska. Han är snabbast i klassen i huvudräkning och älskar kluringar kring matematiska problem på fritiden. Det är något som inte stämmer.

De enas om att de ska försöka få BUP att genomföra en så kallad WISC-test. En sorts intelligenstest. Den genomförs. Det visar sig att Prestationsprinsen är särbegåvad. Det betyder att han har över 130 i IQ och han hade alla rätt i de logiska/matematiska delarna…

Men problemen med matematiken fortsätter. I mellanstadiet, i högstadiet, men i åk8 händer något. En matematiklärare som förstår Prestationsprinsens enastående kapacitet och förmår inspirera honom och leda honom. De går igenom högstadiematten i princip, utan att traggla 75 likadana tal med a,b,c, uppgifter. Han tenterar högstadiematten med högsta betyg och börjar med gymnasiematten våren i åk8. På gymnasiet blir det naturprogrammet med spetsinriktning på matematik. Och på den vägen är det…

Har han ADD eller led han av total understimulans i fler ämnen?
Vad gör vi med våra begåvningar?

Vi fastnar på raderna och söker men hittar inte det vi vill. Delar av det finns. Att det är ungdomarna som drabbas av skolans brister. Att det inte sätts in tillräckligt med stöd i tid. Det är helt rätt och en av de saker den här bloggen också jobbar för, kortsiktigt. Men nu handlar det om långsiktiga lösningar. Och då ska vi bort från tänket att en tredjedel av ungarna behöver stöd för att klara gymnasiet på utsatt tid (en fjärdedel på 4 år, resten hänvisas till vuxenstudier, pojkar drabbas hårdare än flickor enligt SKL).

Det är skolan som behöver stöd och förändring, inte ungarna. Det är inte rimligt att en tredjedel av eleverna slås ut ur vårt skolsystemet. En skola för alla och det redan från start, inte bara i gymnasiet!

Igår redovisades delbetänkandet som rör en översyn av det kommunala informationsansvaret, Ungdomar utanför gymnasieskolan – ett förtydligat ansvar för stat och kommun (SOU 2013:13). Ann-Marie Begler är generaldirektör för Skolinspektionen och regeringens särskilda utredare för att föreslå hur arbetet med unga som varken arbetar eller studerar kan utvecklas. Några av utredningens huvudtankar finns redovisade i sammanfattningen (som finns på lättläst svenska), men också i en debattartikel i Dagens Nyheter igår av Ann-Marie Begler och Angeles Bermudez-Svankvist, generaldirektör för Arbetsförmedlingen. Vad sänder det för signal? Arbetsförmedlingen är väl sista lösningen? Borde inte någon som kan påverka skolan till exempel SKL varit lämpligare? Vill du hellre se och höra så har SVT ett inslag om utredningen.

Vi tror utredningen i för hög grad presenterar lösningen på symtom istället för lösningen på de grundläggande problemen! Med det inte sagt att det finns en massa bra i utredningen. Till exempel tar man upp att det behövs tydligare instruktioner kring anpassad studiegång. Att sådan i första hand ska göra att en elev kan fullfölja sin utbildning, inte skära bort delar som aldrig kommer igen.

Kommunen ska bli bättre och snabbare på att hitta ungdomar som inte går i gymnasiet. Jättebra, en fundering bara, man använder ordet ogiltig frånvaro. Många är borta länge och hamnar i utanförskap med giltig frånvaro… bland annat barn i behov av särskilt stöd, som inte får det de behöver eller inte får alls. Hemmasittare, skolvägrare, mobbade, med adhd, med asperger eller bara en släng av.

Ungdomar ska kunna få ersättning och de ska snabbare och bättre få tillgång till praktik av Arbetsförmedlingen. Tja, gissar att det kan vara bra för en del, helst i kombination med fortsatta studier då…

Man konstaterar:

Den skola de har gått i har inte förmått utforma ett tillräckligt stöd för att dessa ungdomar ska klara sig igenom skolan och få en bra grund för fortsatta studier eller arbete. Klart är att ansvaret ligger på skolan och skolans huvudmän men det är ungdomarna själva som i stor utsträckning får ta konsekvenserna.

Och att skolan ofta brister i detta, synd att fokus är stödåtgärder och inte förändringar för en inkluderande skola för alla:

Det finns inga enkla lösningar för att förhindra avbrott. Dock kan det konstateras att det finns insatser som ökar förutsättningarna för eleven att kunna genomföra en gymnasieutbildning. Dessa insatser bör framför allt göras inom ramen för skolan och så tidigt som möjligt efter att problemet har identifierats. Genom att ge eleven tidiga stödåtgärder i skolan minskar risken för att eleven blir skoltrött, hamnar på efterkälken, tappar självförtroendet etc.

Det  är också synd att man inte kopplar problemet till vården. För som man konstaterar i utredningens kapitel om stöd och andra insatser i och utanför skolan:

Utredningen avgränsas till åtgärder inom ramen för skola eller arbetsmarknad. De unga i målgruppen har dock ofta mångfacetterade problem och behov av insatser från exempelvis barn- och ungdomspsykiatrin och andra delar av sjukvården, vilket inte beskrivs i detta betänkande.

Liten förundrad, igår hade jag all time high i antal besökare och sidvisningar här på bloggen. Med hästlängder…
Många kom från facebook, men inte ovanligt många gilla eller delningar! Var kom ni alla ifrån?

Tack hur som helst!

Fortsätter på temat hur viktigt det är att nå ända fram till oroliga barn. Det är alltid vi vuxna som har ansvar att skapa förutsägbarhet och trygghet.

Drottningen satt på bussen. Framför henne satt en klass mellanstadiebarn, de såg ut att kanske gå i åk4. Hennes egen prestationsprins var tillbaka i skolan och det gick bra, efter långa perioder av hemmasittande. Så nu var hon på väg till jobbet! En känsla av välbefinnande som inte alla kan förstå.

Hon la märke till en liten prestationsprins. Han såg sig oroligt omkring, försökte höra vilken station som ropades ut och hur långt det var kvar. Han frågade fröken vad de ropat ut och om det var fyra stationer kvar. Fröken sa att det var fem. Då såg han förtvivlad ut och sa, Nej, vi skulle av vid Vasavägen. Fröken säger att hon sagt fel i går. De ska till Stortorget. Han frågade om de skulle byta där eller om de var framme då. Varför till Stortorget, de hade ju bestämt Vasavägen? Han frågade om de skulle gå två och två, om han skulle gå med Sofia nu med…

Fröken svarade honom först. Men efter ett tag sa hon, Hugo, oroa dig inte, vi vuxna har koll. Om du bara följer med och gör som vi säger går allt bra. Du behöver inte veta precis allt i förväg! Det går bra det här.

Men det hjälpte inte Hugo. Drottningen såg hur han våndades. Nu frågade han igen. När vi kommer till museet, är det någon som ska visa oss då? Är det bara vår klass? Ska man sitta eller gå runt? Var ska vi äta vår matsäck? Fröken sa bara att det ger sig. Det kommer att gå bra. Fröken gick i väg till ett par killar som ryckte mössor lite högljutt av varandra. Hugo ta upp sin mobil.

– Hej Pappa, det är Hugo.

Drottningen kan inte höra vad pappa svarar.

– Jag vill inte, jag vet inte vad som ska hända. Det är så jobbigt. Jag kan inte. Jag vill inte. Kan du komma? Hugo börjar darra på rösten. Vi ska inte till Vasavägen, vi kanske inte ska till muséet heller. Dom bara ändrar. Hugo får panik i ögonen. Men Pappa, jag kan inte, jag vill inte, kom och hämta mig. Nu forsar tårarna.

Fröken kommer. Men lilla Hugo, vad är det. Hugo räcker mobilen till fröken. Drottningen hör henne säga att Hugo och pappa kan vara lugna, det kommer att gå så bra, hon kommer att vara nära Hugo hela tiden, han behöver inte oroa sig. Inte pappa heller.

Sen kommer det på en massa folk på bussen  och Drottningen kan inte se och höra mer. Hon tänker att det här var en lugn och sansad fröken som försökte och tänkte ganska rätt.

Hon tänker på hur viktigt det är att svara på frågorna eller ännu hellre förebygga dem genom massor av information kring det just den aktuelle prestationsprinsen oroar sig över. Kanske helt enkelt skapa så mycket förutsägbarhet som möjligt genom att i förväg bestämma, berätta och visa så mycket som möjligt. Ta föräldrarnas hjälp.

Kanske ett litet schema med bilder och text som han eller hon kan titta på i förväg och ta med sig. Visa eleven webbplatsen för utflyktsmålet, där finns säkert bilder, presentation av utställningen/aktiviteten/sporthallen/den guidade turen, kanske en filmsnutt, en karta… Då kan föräldern hjälpa till att förbereda. Maila och ge föräldrarna all den info som skolan fått eller gjort, som kanske egentligen var tänkt för internt bruk.

Nu var det här en liten prins, han blev ledsen, ringde pappa, ville ha hjälp av fröken. En lite äldre prins vill inte fråga fröken eller ringa pappa. Han hade säkert i stället gjort sig märkvärdig och varit ganska besvärlig, en annan hade helt enkelt skolkat från hela utflykten, en tredje kanske hamnat i bråk, pga alla spänningar i kropp och själ av oron, om ett antal småsaker och blivit hemskickad…

För det är en sak att berätta för ett barn att det kan, eller ska, vara lugnt, och att säga att man som vuxen har koll,. Det är en helt annan sak att få barnet att känna sig lugn och få det att våga lita på att du har koll. För det är det som räknas…

Igår tog jag upp det här inlägget på Facebook. Men nu kommer det även här igen.

Prestationsprinsen är orolig inför en, tja vi kan säga utflykt. Skulle kunna varit vad som helst som är lite annorlunda idrottsdag, teaterbesök, temavecka, ommöblering i klassrummet, prov… Men nu är det en utflykt.

Han vill inte gå till skolan. Han är superorolig. Nervös. Pirrig… Han vill inte alls. Drottningen suckar. Han går i en Aspergerverksamhet som är bra. Men den här mentorn använder för mycket ord. Hon har fattat att visualisera, men det blir lätt 12 sidor. Om man talar om saker som borde förändras vill hon gärna göra allt nästa vecka. Struktur, förutsägbarhet, lugn, tydlighet har många innebörder… Att gå varligt fram med måttlig information är två.

Drottningen ringer mentor Katrin. För dialog är mentorn bra på. De har tät dialog, ofta via mail, sms och telefon. Drottningen förklarar situationen. Prestationsprinsen vill inte gå. Han är orolig för han vet inte med vem och vilka han ska åka med i bilen dit, han vet inte om de ska äta mat på stan, han vet inte hur lång tid det ska ta osv. Katrin tar det på allvar. Men svarar; det är lugnt. Jag är med hela tiden. Jag har förklarat allt det där. Hälsa honom att han kan vara lugnt.

Där och då får Drottningen en insikt. Det är en väsentlig skillnad på att verkligen få ett barn att känna sig lugn och trygg, och att anse att man gett den information som borde få barnet lugnt och tryggt! Det är också en väsentlig skillnad mot att man själv känner sig lugn och trygg med att de anpassningar gjorts så att barnet kommer att klara av utflykten i det här fallet.

Känner sig inte barnet helt lugn och trygg med det som ska ske har du inte lyckats. Trots allt du förhoppningsvis gjort för att anpassa och informera…

Jag läste just en intressant artikel om Pia Rosander som doktorerade vid Lunds universitet i januari. (Hennes avhandling finns på nätet) Hon har forskat på vilka personlig egenskaper som dagen skola gynnar och konstaterar:

– Vi har alltså ett skolsystem som gynnar samvetsgranna och ångestdrivna elever, säger Pia Rosander. Det är så klart inte bra för det psykologiska välbefinnandet i det långa loppet om ångesten är en drivkraft. Det innebär dessutom att den så kallade djupinlärningen uteblir. Djupinlärningen sker bäst bland de öppna personlighetstyperna, det vill säga de som drivs av nyfikenhet.

Dagens skola gynnar alltså de så kallade ”duktiga flickorna”. Pojkar har oftare den personlighetstyp som drivs av lust och nyfikenhet och som alltså inte belönas av betygssystemet.

Hm, har vi en skola som ”spelar” på elevernas ångest och som gynnar egenskaper som inte gynnar långsiktig inlärning, undrar jag … Hon konstaterar också

– Mina studier visar tydligt att skolan måste vara mer individualiserad, säger Pia Rosander. Hur fångar vi annars upp begåvade elever med ”fel” personlighetstyp, de vi kallar underpresterare, som har hög begåvning men inte förmågan att t.ex. planera sitt skolarbete?

Pia Rosander menar att lärare i skolan måste få kunskap om att personlighet är något som varken eleven, lärarna eller föräldrarna kan påverka. Det hjälper, enligt henne, inte att man skäller på en slarvig elev och ber honom eller henne att skärpa sig. I stället måste dessa elever få hjälp med exempelvis struktur och studieteknik.

Ja, ja, ja Pia! ”Fel personlighetstyp” borde inte exkludera, skolan ska vara till för alla. Att ”inte kunna planera sitt arbete” ska inte exkludera, vi ska lära dem det på ett sätt som passar dem. Vi ska inte skälla på symtomen utan undanröja problemen eleverna har som orsakar dem med struktur och studieteknik som Pia Rosander tar upp. Men även med förutsägbarhet, lugn och reträttplatser. För våra älskade ungars skull, ja för allas skull!