Drottningen är lugn och samlad. Hon resonerar utan att använda många ord. Prestationsprinsen kan absolut inte gå till skolan idag. Hans skor är inte sköna, de har blivit för små. Han kan inte ta några andra skor för de ena är för somriga och de andra för varma att ha inomhus. Alltså kan han inte gå till skolan.

Prestationsprinsen är olycklig. Och det ser Drottningen. Han vet att de talat om att åka och köpa nya skor flera gånger bland annat i helgen som just varit. Men Prestationsprinsen har inte lyckats samla den energin och viljan. Att handla är det värsta som finns. Eller bland det värsta. Folk. Skor som andra kanske har provat. Luktar i affärer. Inga fönster om man är i en galleria. Handtag! Usch! Men samtidigt Åhhh. varför!

Drottningen kokar inombords. Hon vill skrika Men för …, jag har ju försökt få iväg dig att köpa skor i flera veckor. Men du säger nej, nej och vill bara göra det som är bekvämt för dig just då. Varför kan du inte ta konsekvenserna av att du har strulat till detta och böja tårna!! Unge!! Hon kokar av frustration över situationen. Hon är arg på Prestationsprinsen. Hon vet att hon inte får det. Så hon håller det inom sig. Men hon är arg. Hon vill skrika. Men efter år av träning, resonerar hon lugnt.

Prestationsprinsen är fåordig, men inte lugn. Han skriker också inombords. J..la kärring, det är klart jag hade åkt och handlat om jag pallat. Men jag har ju inte gjort det. Så det är ju inte mitt fel!! Gilla läget. Chilla!! Säkert en hel del frustration också. Lillsyrran, storebrorsan och kompisar åker och handlar mer än gärna, inga problem. Men han kan inte… Han förstår inte varför han skulle dela med sig av de här tankarna. Så han är tyst.

Det slutar med att han är hemma från skolan, men med löfte att åka och köpa nya skor under dagen… Och det gör de. Nästa dag går Prestationsprinsen till skolan i nya skor. Och bara det är en seger. För ofta måste de först stå i hans rum så han vänjer sig vid dem, sen gå lite inne och vänja sig, sen kan han ta dem på riktigt…

Neurobloggarna har temavecka kommunikation denna veckan. Då dammar jag av det här inlägget som jag fått mycket positiv feedback från.

Det är svårt med kommunikation i skolan. Det gäller att hela tiden tänka på att man skriver för mottagaren och att deras tid är dyrbar. Klarspråk, få med det viktiga utan för många ord, strukturerad information, gärna på samma sätt varje gång osv.

Många barn och ungdomar bara går till skolan och behöver inte särskilt mycket information. De tycker det har koll bara de vet ungefär och i stort vad som är på gång. De litar på lärare och andra vuxna i skolan, de är trygga i det och ser inte små förändringar som oförutsedda eller läskiga.

Mycket kommunikation i skolan, veckobrev och inlägg på skolors intranät, är skrivna till de här eleverna. Men det är en annan grupp elever som behöver informationen mest. Det är de oroliga, de nervösa, de pirriga och inte minst de med en diagnos som asperger, add eller annan neuropsykiatrisk så kallad funktionsnedsättning. De behöver mycket information för att få struktur och förutsägbarhet. Här följer två exempel på hur du kan förbättra din kommunikation:

”På torsdag åker vi till Medeltidsbyn, ta med matsäck och kläder efter väder”.

Visst, den här informationen räcker bra för de flesta. Men inte alla. Om man istället skriver:

Så här blir det otroligt mycket bättre för barn som funderar och är oroliga. Och det är inte så mycket mer krävande att skriva. Den här informationen har så gott som alltid den som skriver och det tar faktiskt ytterst marginellt mer tid att skriva tre meningar extra. Liten insats, stor skillnad.

Exempel på ett intranät från gympaläraren till högstadieelever om idrottsdagen nästa vecka.

”På Idrottsdagen nästa vecka kommer vi att vara på Vallen efter lunch, vanliga lektioner inställda, ta med lämpliga kläder för löpning och liknande.”

Jämför

Så tänk på att i all kommunikation är de små frågeorden när, var, hur, vad, vem och kanske varför oerhört viktiga. Svara på samtliga. Och bjud in den som behöver mer information till att ta kontakt. Någon kanske till exempel behöver veta vilka som ska vara i deras grupp eller var deras mentor kommer att finnas.

Ta aldrig tidigare information för given (även om du tycker du kommunicerat den 100 gånger) och skriv ”Glöm inte föräldramötet nästa vecka”, skriv istället ”Glöm inte föräldramötet för 7a och 7b på torsdag 3 mars kl 19 – 21 i matsalen. Sista timmen delar vi upp oss och går till respektive klass hemklassrum.” Vare sig man fått informationen tidigare på pappersblad, mail, eller om det finns en annan post på intranätet, så finns risken att mottagaren inte hittar, har slängt informationen eller inte har sitt lösenord på plats…

Det tar iofs lite mer plats, men gör det något då det mesta kommuniceras digitalt? Eller lär er att trycka dubbelsidigt om ni trycker ut på papper? Liten insats – stor skillnad. Förbättra kommunikationen genom att tänka struktur, förutsägbarhet och få det genom att svara på frågeorden och genom att ha samma struktur och utseende varje vecka eller varje inlägg. Ni kanske kan ta fram en mall som alla kan (ska) följa?

Lycka till!

Tidigare inlägg på samma tema: ”Barn och unga med oro, pirr och nervositet för nya och annorlunda saker”

Det finns något positivt i alla situationer. Men ibland kan det krävas just positivt tänkande för att hitta det! Man får liksom bara bestämma sig. En liten repris…

Drottningen suckar. Deras Prestationsprins är en helt vanlig kille, men ovanligt hopplös….

Det är mest tjafs o bråk om allt. Om städning, mattider, komma hem tider, skolan, läxor, attityd, hjälpa till, ja om det mesta! Det har blivit en negativ spiral och det känns som allt bara sakta blir värre. Tungt…

Idag ska hon och maken börja ett nytt liv. De ska bygga på det som är bra. De har bestämt några saker som faktiskt är viktigt att stå på sig om, som hjälm när han kör moppen, gå till skolan, äta regelbundet och lite till.

Många bråk är faktiskt inte viktiga! Låt det vara stökigt i hans rum, låt honom ha sina fula, trasiga jeans, snaggade hår, långa hår, hörlurar lite för ofta och inte hänga med på grannmiddag eller uppvakta på fasters 47-årsdag…

De kommer nu att bygga på det som är bra. Tala om att han gör det bra, kanske inför andra, visa att de är stolta, med risk att vara pinsamma… Försöka komma in i den goda spiralen. Positiva ord föder positiva känslor, föder rätt handlingar – för både Drottningen och Prestationsprinsen. För alla! För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

En del finner styrka och hittar kraften i ensamhet och lugn. Andra av full fart med andra. Vi kan förstå det i teorin, men har svårt i vardagen! Tjata inte på ”tråkmånsarna” att hänga med i tid och otid…
Respekt.
För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull.

I Svenska Dagbladet idag ifrågasätts tidiga elitsatsningar av en rad läkare och andra. Elitsatsning och bredd. Har vi bredd om vi sorterar?

Jag tror det beror på hur vi sorterar. För en del barn kan det vara befriande att komma till en mindre hårt satsande grupp. Slippa tränare som skriker efter mål eller bättre sträckta vrister och inte ser mig som gör snygga passningar eller helt enkelt mitt bästa. För att inte tala om klubbkamrater som bara vill synas själva… Men för de barn som vill bli OS-medaljörer så är det ett hårt slag att gallras ut i unga år. Dumt eftersom många utgallrade förmodligen har alla förutsättningar, men kanske är så kallade ”late bloomers”…

Så  jag håller nog med författarna till debattartikeln att det är dumt med tidiga elitsatsningar. För vi tappar de verkliga mästarna och framförallt, många barn tappar lusten att röra på sig för att det är kul!

Värt att tänka på för alla engagerade idrottsledare och föräldrar. Att röra på sig ska vara nyttigt och kul, få blir eller ens vill bli hårdsatsande elitidrottare. Till dessa kloka tankar i artikeln kan man fundera på hur fler kan vara med, t.ex. barn med diagnos eller släng av.

Barn och unga i behov av struktur och förutsägbarhet kan trivas utmärkt med idrottens tydliga regler. Hyperaktiva får avreagera sig. Koncentrationssvårigheter minskar med fysisk aktivitet. Unga med sociala brister kan här hitta kamrater via ett gemensamt intresse. Men många tränare brister i uppgiften att skapa laganda och tydlig kommunikation, vilket gör att många med lite social oro eller behov av tydlighet också sorteras ut.

Så sorterar vi ut de mindre talangfulla eller är det de som inte passar i systemet eller är late bloomers? Tål att tänka på för oss vuxna som föräldrar och tränare. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull.

Många föräldrar till elever med autism, asperger och andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar blir oroliga då de läser om de tuffare och hårdare tagen kring skolk! Ja. även andra elever med anledning att undvika skolan (mobbning, uteblivet stöd, uteblivna utmaningar…) Speciellt klurigt blir det om de går på gymnasiet där studiemedel riskeras att dras in och med det kanske andra bidrag. Det här inlägget skrevs för ca ett år sedan, men jag har idag uppdaterat det med information som kommit sedan dess bland annat från Skolverket och vägledande beslut från Överklagande nämnden för studiestöd.

Och oron är befogad! Redan idag är det svårt att få såväl grundskola som gymnasium, att förstå sitt ansvar i att ens barn inte går till skolan periodvis eller blivit hemmasittare på grund av just skolan själv. Det finns en stor brist på förståelse och i förmåga som beror på en okunskap från skolans sida.

Mitt tips är att skolk kan aldrig vara annat än ogiltig, olovlig frånvaro. Så se till att frånvaroanmäla ditt barn enligt skolans regler. Antingen anger du tydligt att ditt barn har eller riskerar psykisk ohälsa på grund av brister från skolans sida i det särskilda stödet. Eller så anger du bara det som faktiskt är den fysiska konsekvensen sömnsvårigheter, ont i magen, huvudvärk, (återkommande) förkylningar…

Har ni en bra läkare, på BUP, eller var ni får hjälp, så kan faktiskt läkaren sjukskriva ditt barn om det finns anledning till det.

Går ditt barn på gymnasiet är det viktigt att veta att enligt CSN:s webbplats ”fakta skolk” betraktas inte sjukdom som olovlig frånvaro. Så ditt barn kan inte få indraget studiemedel på grund av sjukdom som frånvaroanmälts. På CSN:s webbsida ”skolk” står att det kan behövas läkarintyg om en elev har stor sjukfrånvaro, men det står också:

”I vissa fall kan det finnas speciella anledningar till att en elev har otillåten frånvaro, exempelvis mobbing. Skolan kan då bedöma att den otillåtna frånvaron inte ska rapporteras till CSN.”

Notera exempelvis mobbing. Det tolkar jag som att skolan även kan bedöma uteblivet särskilt stöd som anledning till att inte rapportera. Men det står inte uttryckligen så. Men det tycker jag att man som förälder till barn med NPF ska hävda.

Passivt deltagande i lektioner är inte skolk enligt CSN.

Om man fått beslut från CSN som man vill överklaga ska man vända sig till överklagandenämnden för studiestöd. Det har kommit ett antal beslut kring ogiltig frånvaro sen de striktare reglerna kring skolk infördes.

På CSN:s webbplats finns mer information om skolk och när studiemedel kan dras in:  Frågor och svar kring skolk , Skolkrapportering för gymnasieskolor och CSN har också tagit fram ett utskriftsvänligt informationsblad kring de nya reglerna kring skolk.

Även Skolverket har information om elevers frånvaro och ledighet på sin webbplats. Dessutom har de tagit fram en juridisk vägledning kring frånvaro och ledighet. Och glädjande nog allmänna råd för att främja närvaro!

Vill man veta lite mer om varför elever skolkar, vad som är riskfaktorer och att dessa går att vända till systemkrafter som drar eleverna i riktning mot delaktighet i skolarbetet finns en intressant avhandling av Ann-Sofie Strand, Högskolan i Jönköping.

Gymnastik. Röra på sig. Avreagera sig. Det är viktigt för alla för att orka med stillasittandet i skola och på jobb. Och väldigt viktigt för de med diagnos eller släng av. Ändå fungerar idrotten dåligt för många elever. Du kan läsa om detta hos Skolinspektionen.

Prestationsprinsen suckar vid middagsbordet. Det blir tyst. Syskonen stannar upp i sitt glufsande. Drottningen och Pappa tittar på varandra och sen på Prestationsprinsen. Jag tycker gymnastik är så svårt…  kommer det efter ett par sekunder. Det syns att han tänker, att tankarna snurrar där inne i hans huvud, men att de inte riktigt är eller blir sorterade.

Så brister det. Det bara väller fram: Jag tycker det är så jobbigt! Allt är jobbigt!

Att gå till gympasalen, att byta om i smutsiga omklädningsrummet, att klä av sig, att alla springer runt och låter innan vi har samling, att man inte vet vad man ska göra innan eller vilka man ska vara med, det är smutsigt på golvet, så ska man ligga och vara på det ändå. Ibland ska vi gå ut!

Sen är det bråttom, bråttom, stress, stress med att byta om och duscha, jag vill inte duscha i äckliga duschar med andra barn som slänger kallt vatten och bråkar, toaletten luktar kiss och man hinner inte till nästa lektion och då blir Katarina arg för att vi alltid kommer för sent, men ber vi Roger om mer tid att byta om på säger han bara att vi visst hinner. Men det gör vi ju inte! Ibland låser Katarina dörren…

Det är så jobbigt. Varför lyssnar ingen på att det är jobbigt! Åhhh!

Drottningen funderar och tittar förstående och kärleksfullt på honom. Men Gubben, säger hon. Det är jobbigt. Vi vet det. Men Henrik är ju med dig och ska hjälpa till för att det inte ska bli så rörigt.

Det funkar inte ändå! Det är smutsigt och äckligt! Han är inte med i omklädningsrummet och jag vill inte ha honom där. Inte i duschen heller. Han vet aldrig vad vi ska göra och när vi kommer för sent och Katarina blir arg säger han ingenting!

Drottningen tänker på åtgärdsprogrammet.

Så tänker hon på hur hårt, men vänligt hon och hennes man fick kämpa för att få in vem som skulle vara ansvarig för vilka åtgärder. Men det gick inte att få skolan att ta med när och hur uppföljning skulle ske. Det blir lite allmänt prat på mötena och skolan sammanfattar med att det är på gång och det tar tid att komma in i nya rutiner…

Prestationsprinsen säger att han aldrig, aldrig mer ska gå på gymnastiken!

Och Drottningen vet inte vad hon ska säga. Skolan sköter inte detta bra. Hur mycket ska hon pressa Prestationsprinsen. Det är ju för svårt. Hon bestämmer sig för att bara trösta och lyssna ikväll. För hon vet faktiskt varken ut eller in just nu…

Är det så här vi uppmuntrar barn till att vilja röra sig mer? Är det konstigt att så många barn och ungdomar vägrar vara med eller inte går på gymnastiken? Skulle du vilja duscha, klä om och gå på toan i dina elevers/barns skola? Vi måste få idrotten att fungera för alla! För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Tidigare inlägg på samma tema: Mer idrott i skolan! Sitt still ungar!

PrestationsprinsenHjälp skolan funkar inte för mitt barn!
Och inte riktigt vardagen heller!

Ni kommer väl på föräldraföreläsningen
den 21 mars i Stockholm?
. Information och anmälan.

 

Det här är ett inlägg från oktober 2011, men det är aktuellt inte minst på grund av Socialdemokraternas idéer om skolplikt i gymnasiet. Ja, vad är skolan till för. Det kan man fundera på ett tag. Har vi en skola som är till för våra barn och ungdomar? Som ska hjälpa dem att utvecklas efter sina förmågor, funktionsuppsättningar och i viss mån intressen. Där allas förmågor tas till vara.

Eller ska skolan utifrån ”elevmaterialet” försöka skapa det politiker och andra tror att Sverige och samhället behöver? Hur sätts målen egentligen och vilka ska få undervisning för att nå de högsta betygen? Alla? Även de i kontinuerligt behov av särskilt stöd?

Hur vet vi vad Sverige bäst behöver? För att spetsa till det – en formstöpt elev som nått alla målen och med höga betyg. Som anpassar sig till systemet? Som givetvis kan vara både kreativ,driven och framåt på alla sätt. Ibland lite vingbruten på grund av för höga krav på sig själv. Eller den som har myror i ändan (med eller utan diagnos), når strålande, eller i alla fall resultat när den ”har lust” eller kanske egentligen då en pedagog lyckas i sitt uppdrag (med eller utan särskilt stöd), men där emellan ifrågasätter och når bara målen sådär? Eller inte alls…

Förmodligen behövs båda! Men kommer båda ur vårt nuvarande skolsystem med samma självförtroende? Forskningen visar i alla fall att den med goda betyg klarar sig bra mycket bättre i livet från psykisk ohälsa, ekonomiska problem, missbruk och kriminalitet…

Socialdemokraterna vill göra gymnasiet obligatoriskt rapporterar Sveriges radio, Svenska Dagbladet, SVT med flera. Utökad skolplikt.

Jag är så trött på alla förpliktande, straffande åtgärder som ska få barn och ungdomar att klara skolan. Konsekvenstrappor, skolplikt, jakt på skolkare och nu tror socialdemokraterna att lösningen för att fler ska klara gymnasiet är att tvinga dit dem. Jo vars, de lovar att alla ska få stöd och resurser… som på grundskolan… hm. Och det funkar ju bara sådär om vi ska vara ärliga.

Jan Björklund sa något riktigt klokt: Det går inte att lagstifta fram studiemotivation. Och det har han rätt i…. Sen skulle man kunna använda det argumentet mot en del av hans egna idéer…

Nej strunta i om betyg eller ej, när man får ta en mobil eller ej, när man ska ha kvarsittning, om alla ska ha teoretisk behörighet eller ej och börja jobba med skolans attityd i första hand och resurser i andra hand. En mer kompetent lärarkår vad gäller barn och unga som fungerar annorlunda, med diagnoser eller släng av, med diagnossymtom, men kanske inte diagnos… Ungarna är desamma och har samma funktionsuppsättningar vilket system vi än ska klämma in dem i! Låt oss skapa en inkluderande skola helt enkelt, där alla får vara med och uppmärksammas för sina styrkor inte att de är ”problem”. Börja där istället för att ändra regler hit och dit. För våra älskade ungars skull, ja för allas skull!

PrestationsprinsenIbland räcker det att förklara och att våga vara ärlig. Att tala med, inte om, någon… ofta räcker det. Här en liten repris där det fungerade:

Prestationsprinsens kompis har anförtrott honom något. Det fick Prestationsprinsen att bli rosenrasande, han ville smocka till Kalle.

Men han gillar sin kompis, så han tänkte på vad han lärt sig. Han behärskade sig. Tänkte på sin hund hemma, som han tycker om, som är mjuk, varm o snäll. Så kände han i fickan på sin stressboll, klämde riktigt hårt ett par gånger. Det gjorde nästan ont i tummen. Så gick han därifrån.

Kalle hade berättat att han, Prestationsprinsen, är konstig. För han står alltid så nära. Kalle sa att han vant sig. Han ställer sig bredvid, då går inte Prestationsprinsen närmare. Kalle sa också att några killar och tjejer i klassen brukar leka Prestationsprinsleken, då ska man gå så nära den andre man kan och den andre får inte reagera. Backar man, skrattar eller blir irriterad har man förlorat… De tycker att Prestationsprinsen är puckad och äcklig, de har Simon berättat för Kalle.

När Prestationsprinsen lugnat sig blev han ledsen. Varför får man inte stå nära? Varför har ingen sagt något tidigare, då kunde han kanske lärt sig var man ska stå. Precis som fröken Anna lärt honom att tänka på sin hund och klämma på stressbollen då han blir rosenrasande. Tänk att man kan vara äcklig för att han står fel.

När han kom hem berättade han alltihop för Drottningen. Hon sa att Kalle var en fin kompis som berättat. Det förstod först inte Prestationsprinsen. Det var ju skittaskigt! Men Drottningen förklarade att det värsta man kan göra som kompis är att inte berätta saker som är jobbigt.

Det tyckte Prestationsprinsen var konstigt, för när Drottningen hade tjejmiddag sist (varför heter det tjejmiddag, dom är ju tanter!?) sa han till sin moster att hon hade blivit tjock och att hennes mönster på tröjan såg ut som kräks. Då hade mamma sagt att man kan inte alltid säga vad som helst, det kan vara jobbigt för den man säger det till och onödigt.

Drottningen sa till Prestationsprinsen att hon nog försökt säga att han är lite närgången och ska backa lite. Men att hon insåg att hon inte berättat varför. Det är nämligen så, att de flesta i Sverige vill ha lite utrymme, en meter, kanske lite mindre. I andra länder går man närmare, och det är helt OK. Man tar till och med i varandra då man talar. Men i Sverige känner många oss lite trängda och obekväma om vi kommer för nära.

Jaha, sa Prestationsprinsen. Jag kommer ihåg att du sagt att jag är för nära, men jag tycker om att vara nära. Var ska jag stå då?

Drottningen tänkte efter en stund. Du ska nog inte stå närmare än en arm, om ni står mittemot varandra. Så lång som en arm är. Men det är klurigt, för om du sitter bredvid någon, då kan du vara närmare. Just då ringde det på dörren och Kalle kom förbi.

Blev du ledsen? Jag vill inte att du ska vara det? Det gör inget att du står nära mig, sa Kalle. Prestationsprinsen berättade att han inte förstått att det är konstigt att stå nära, att man ska stå en armslängd ifrån. Men sa han, hur ska jag komma ihåg det!?

Kalle och Prestationsprinsen kom på att Kalle kunde säga ”Näsa”. Det låter nästan som nära. Och då skulle Prestationsprinsen kunna backa. Prestationsprinsen blev jätteglad. Ja! Så lär vi fröken Anna och Danne (Prestationsprinsens elevassistent) om ”Näsa”. För ingen vill vara äcklig, konstig eller göra fel. Alla vill göra rätt och passa in.

Prestationsprinsen var på ett strålande humör. Han kramar Kalle hårt (en annan sak att kanske ta tag i tänker Drottningen och tittar Kalle i ögonen och de ler åt varandra) Sen suckar Prestationsprinsen, vad annorlunda ni är.

Vi tycker att saker är självklara. Men vem är vi och vad är självklart? Är det kanske vi som är annorlunda och inte de. Vilka nu de är… Vi kan försöka att vara mer toleranta, men också vara uppriktiga på ett så omtänksamt sätt vi kan.
För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Hej! Vi använder cookies för att förbättra er användarupplevelse. Om du vill ha mer information om hur vi behandlar era uppgifter, se vår Integritetspolicy.

Jag samtycker