Ibland blir det bara tomt i Prestationsprinsens hjärna. Eller totalt fullt. Det är svårt att beskriva. Men det tar liksom bara stopp och slut.

Det är väldigt frustrerande. Normalt fungerar Prestationsprinsens hjärna bättre än de flesta. Han är snabb, associerar lätt, kommer ihåg, har inlevelseförmåga, kan uttrycka sig. Han har helt enkelt hög IQ.

När det tar Stopp & Slut blir det en svår konflikt mellan hans hjärna, rent fysiskt, och hans hjärta, eller kanske ”själ”, rent känslomässigt. Han har kapacitet, men förmår inte fortsätta. Eller är det kanske så att han egentligen förmår, men kapaciteten finns inte just då… Han vill, men kan inte. Det är en del i hans funktionsnedsättning eller om det kanske är en släng av. Ja, kanske bara ett lite annorlunda sätt att vara och tänka. Hur som helst, det är väldigt svårt att förstå för de som inte känner honom. Det är till och med svårt att förstå och hantera för de som känner honom väl.

Stopp & Slut kan komma i ett samtal rörande att gå och lägga sig, en lärare som anser att det är en ren provokation att han inte gör klart uppgifterna, en kamrat som för ingående och detaljerat redogör för sin klans anfall i Counter Strike kvällen innan eller föräldrarnas stressiga beteende inför nyårsfesten… Det kan vara en situation han inte är förberedd på, fullpackad tunnelbana, så blir det stopp i trafiken, mobilen fungerar inte och han vet inte hur kan ta sig hem eller en moster som är forcerad och nästan otrevlig i sin iver att fixa en trevlig nyårsfest… Han kan inte i den situationen tänka rationellt. Han förmår inte. Han har inte den kapaciteten. Stopp & Slut…

Då måste du ge Prestationsprinsen utrymme. Då måste du backa. Han kanske drar sig undan. Låt honom vara. Annars kommer ha förmodligen att väldigt tydligt tala om det för dig. ”Låt mig bara vara”, eventuellt ”Dra åt helvete” eller kanske ”Men håll käften, annars slår jag dig”.

Gissa om det är läge för en rationell dialog och resonemang? Med många ord? Gissa om det funkar att säga ”Skärp dig”, ”Inte ska du uppföra dig så där, du är ju en smart kille” eller ”Du HOTAR inte MIG!”? Tror du det funkar att ta tag i honom när du uttalar något av detta?

Nej, det är då det kan explodera för utagerande prestationsprinsar. Han försöker rent fysiskt skaffa sig utrymme genom att putta bort eller skrämma bort dig. Eller implodera för andra prestationsprinsar. Eller brista på annat sätt. tårar. förtvivlan. desperation.

Och säg inte att han inte försökte varna. Backa bara. Det kallas låg-affektivt bemötande.

Det finns bra böcker om detta bland annat ”Explosiva barn” av Ross W Greene och ”Problemskapande beteende vid utvecklingsmässiga funktionshinder” av Bo Hejlskov Elvén, som just talar mycket om låg-affektivt bemötande.

Några tips inför julen för er som har vänner eller släktingar med unika funktionsuppsättningar, kanske inom autismspektrum, NPF eller släng av dvs. lite oroliga, inte så extroverta, svårt med maten, väldigt impulsiva eller …

Många gillar att vara alla. Hela släkten, gänget, avdelningen, klassen, gänget… Men alla gillar inte att var många. Alla är inte så förtjusta i att äta med andra. En del får det tuffta tt sortera alla sinnesintryck som uppstår i större samlingar. En del av oss kan inte äta all mat, allergier, intoleranser, aspergers eller släng av… En del mår faktiskt fysiskt dåligt av att ha på sig finkläder. Många har ett behov av att få tydlig information i förväg för att kunna förbereda sig på bästa sätt.
Att tänka på inför julens och nyårets alla middagar och samlingar.

1. Som värdinna eller värd, arrangör helt enkelt, kan du underlätta genom att vara tydlig med:

Vad kommer att hända – förutsägbarhet är nödvändigt för att en del ska tacka ja, andra blir lugnare i sinnet när de kommer och det skadar inte någon. Det kan handla om att vara tydlig med tiden, vad som kommer att serveras, klädsel, hur många som kommer, var ni kommer att vara, kanske ha med några bilder eller vägbeskrivning.

Vad förväntas av gästerna – om du har planer på lekar, tipspromenader eller annat skoj som involverar gästerna så skriv det i inbjudan. Eller om du kommer att ha sånghäfte och sång.

Klädsel  – för de  som har svårt med annat än favoritkläderna är det jättebra med tydliga instruktioner om klädsel. Vet du att någon du tycker om har svårt med kläder som sitter åt, slips eller klänning, så fundera på hur viktig klädseln är…

Mat – det kanske inte är så vanligt att man skriver vad som kommer att serveras, men man kan ju tala om om det är buffé eller sittning. Om det blir långbord, små bord eller mingel. Tänk på att fråga i inbjudan om någon har allergier, intoleranser eller är vegetarian, kanske behöver anpassat av andra skäl som aspergers eller annan NPF eller släng av…  var öppen, tydlig och tillmötesgående om någon tar sig modet att höra av sig om sina problem kring ätandet. Det finns en anledning.

Vilka kommer – för en del kan det göra stor skillnad vilka som kommer. Säger man att det bara är släkten eller tjejgänget och sen dimper någon granne eller brorsa upp, så kan det vara jättestort för en del. Bättre i så fall att bjuda in tjejgänget och lägga till att min nya granne kanske också tittar in. För det handlar om att kunna förbereda sig, att skpa förutsägbarhet.

2. Att tänka på som gäst eller förälder, respektive eller kompis till någon som inte är lika förtjust i stora tillställningar. Förbereda!

Vilka kommer – förbered på vilka som kommer. Är det nya människor ta reda på lite om dem. Kanske har ni träffat dem förut och kan tala om den gången, ni kanske till och med har foton. Eller det kanske finns på internet. Är det helt nya bekantskaper så kan värden eller värdinnan säkert berätta mera.

Vad ska vi äta – Meddela värden dina allergier eller matproblem. Ta med det som inte brukar finnas, till exempel glutenfritt bröd; godis eller bullar som inte har spår av nötter. Eller be att lite av köttet eller kycklingen inte hamnar i grytan utan kan serveras separat om du inte kan äta röror och grytor.

Var ska vi vara – idag finns det så mycket på internet. Kartor, hus i storstäderna finns på bild, du kan till och med promenera digitalt på gatan. ska ni på lokal, restaurang eller liknande finns det garanterat information och bilder på nätet.

Hur länge – bestäm hur länge ni ska stanna med ett klockslag eller till exempel en timme efter att vi ätit upp. Har man svårt att hantera när man är många kan förutsägbarheten i hur länge man ska vara där, göra att man vågar gå dit eller klarar av det hela utan problem. Så har ni sagt kl 21.15 eller direkt efter vi har ätit, då är det så!

Klädsel – försök hitta några plagg som räknas som fina och är sköna. För tjejer finns det ganska mycket: bomullstajts, velourklänningar och fina skor utan klackar. Tänk på att det inte ska sitta åt, ha lappar som skaver, vara av rätt material (en del vill bara ha bomull, andra bara syntet…)… För killar finns det många mjuka, sköna svarta jeans eller chinos. På damavdelningen finns det ibland chinos liknande byxor med resår i midjan. Om storleken räcker till är de utmärkta även för killar och män! En skjorta kan vara rymlig, men kragen kanske är problem, man kan vara väldigt snygg i en T-shirt också. Men för män och killar är det svårt när det krävs kavaj eller kostym.

Reträttplatser – bara vetskapen om att det finns en nödutgång, ett ställe att dra sig undan på kan förmå många att lyckas delta, ofta behöver den aldrig användas. Det kan vara att du lovar att komma och hämta när som helst om det blir för mycket, eller att det är OK att lämna när personen vill. Kanske se till att det finns en reträttplats, är man hemma hos sig är det ju enkelt, till exempel det egna rummet. Är man borta kanske det kan vara bilen, ett leksakstält eller bara dra sig undan med sin mobil eller musik en stund på något avskilt ställe…

3. Lite av varje

För en del kan det vara bra att få ännu mer information. Så om du vet det, eller någon ringer dig för att få veta mer till exempel vilka andra som kommer eller vad du tänker servera, så berätta. Säg inte vi får se, jag har inte bestämt mig än. Utan i så fall jag vet inte än, men jag kan väl slå dig en signal sen. Om du ändrar något i sista stund, berätta då det så snart du bestämt dig. och speciellt till de som behöver det…

Du vet säkert vilka i din omgivning som kan behöva det här lite extra stödet. Ring föräldern till det barnet, ring den vännen, be din respektive ringa sin faster.

Det kan vara så mycket enklare att till exempel se till att det finns mat som alla gillar än att halva sällskapet ska irritera sig på att ungen inte äter maten… Jag lovar att den familjen kämpar med matvanorna efter förmåga och inte behöver tips från gästerna och dig på festen! Det kanske är på just fester problemen uppstår på grund av allt annat som barnet ska tampas med då….

Placera personer som behöver gå ifrån så att det stör minst, vid änden på ett bord, nära utgången, bredvid någon som respekterar och förstår.

Det handlar om att skapa trygghet för så många som möjligt genom struktur, förutsägbarhet, respekt för olikheter och tolerans. Självklart, men svårt! För våra älskade ungars skull, ja allas, skull!

Jag brukar ju tala om reträttplatser. Någonstans där man kan dra sig undan då det blir för mycket. En avtalad, bestämd fysisk plats eller en mental plats med hjälp av slutna ögon och bra musik (eller favoritsagan) i lurarna.

Hittade ett underbart reträttplats-tips för mindre barn, från norska autismeforeningen, ta med ett leksakstält! De finns små, med favoritkudden och gosedjuret kan man skapa igenkänning och trygghet varsomhelst på museum, hos vänner, på hotellrummet…

Neurobloggarna har tema medicinering denna vecka. Prestationsprinsen hänger på, eller kanske är det snarare Drottningen.

Drottningen tänker tillbaka på hur fruktansvärt illa mediciner gjort deras Prestationsprins och hans liv. Men också hur de underlättat och gjort livet drägligt. Hon funderar. Kan hon säga att hon är emot medicinering. Nej. Kan hon säga att hon är för. Nej. Som så ofta, det beror på… det hänger ihop med så mycket annat.

Efter kaos i årskurs 4 har saker och ting sakta ordnat upp sig. Via ett större kaos än innan på grund av ett BUP som inte kunde sina saker. Ett års experimenterade med mediciner, utan uppföljning. Precis så som man läser i böcker och forskning att det inte får gå till. Att medicinering ska vara en del i de totala insatserna. Att man måste anpassa och stötta i vardagen också. Men nej, ut med pillerna och hoppas att föräldrarna hör av sig om det inte funkar. Eller kanske bara hoppas att de inte hör av sig! Prestationsprinsen mådde skit och det var svårt att vara förälder och veta om det var barnet eller läkaren man skulle tro på. Total kaos på grund av medicinerna. Vare sig läkare eller enhetschef lyssnade. Deras attityd var att hon var negativ till medicinering och inte skulle vara så orolig. Att hon inte skulle tro på det där hon läst. Det var bara scientologerna. Hon fick ryta till ordentligt, visa de vetenskapliga artiklarna och sen bytte de BUP…

Kom till ett annat BUP där saker skedde enligt boken, medicin javisst, kanske det, men också stora anpassningar i skolan (som de bytte i samma veva) och nya strategier hemma. Den nya läkaren tyckte att medicineringen varit konstig och han hittade inte någon uppföljning i journalen…. Skulle inte tro det, tänkte Drottningen…. Läkaren konstaterade att eftersom det fanns flera samtidiga diagnoser (medicinska och andra) var det helt felaktig medicinering som förmodligen hade förvärrat, inte hjälpt till.  Skulle tro det, tänkte Drottningen… Men sakta, sakta kom det en vardag. En fungerande vardag. Det tog ett par år. Det hade kanske inte fungerat utan medicin. Och det hade definitivt inte fungerat om inte skola, hem och läkare arbetat så tajt med att anpassa Prestationsprinsens vardag…

Men så slutade denna kunniga läkare. Ett första möte med en ny. Som bara talade medicin. Om att man kan öka dosen, om att man kanske kan sätta in medicin för en annan diagnos. Om kanske något av de han idag hade anpassningar och effektiva strategier för,berodde på en släng av den… (Fast den diagnosen avskrivits så sent som ett år sedan). Inte ett ord eller fråga om hur hem eller skola hanterar de svårigheter som förstås fortfarande finns! Inte en fråga om Drottningen och hennes man trodde att det finns anledning att ändra i medicineringen.

Just där och då tänkte inte Drottningen så mycket på det. Men efteråt då hon och hennes make pratade om det. De åkte till det fik där de ofta hade suttit i sin förtvivlan efter katastrofmöten på skola och BUP. Och senare mer för att passa på att njuta av en stund på tu man hand och lugn och ro. Det kan man behöva stjäla till sig som förälder till en Prestationsprins. Men då kom ilskan igen. Ilskan över detta fokus på medicinering av vissa läkare. Som inte sätter det i ett sammanhang. Som hoppas att det ska räcka. Det kan ju vara jobbigt, och ta tid, att samarbeta med vissa skolor och föräldrar. Som hoppas på ett snabbfix.

Medicinering fungerar bra för vissa. Andra får biverkningar. Några tycker att de förlorar sin personlighet. Det viktiga är att vi har respekt för alla sorter. Vi är olika. Även barn och vuxna med diagnoser. Vi måste lyssna på hur den som får medicinen upplever det hela och respektera den känslan. Extra lyhörda för vad barn säger för de vill inte såra sina föräldrar. och just prestationsprinsar vill så gärna vara duktiga och göra föräldrar glada…

Föräldrar som ger sina barn medicin, som mår bra och vardagen fungerar, drogar inte sina ungar. Föräldrar som ifrågasätter medicin är inte hispiga eller scientologer. Barn som känner biverkningar, känner biverkningar. Vuxna som förlorar sin identitet och kreativitet, kanske vill ha den kvar!

Gå aldrig med på medicin utan strukturerad uppföljning. Kräv alltid uppföljning! Och aldrig, aldrig medicin utan anpassningar i vardagen.  Smarta strategier och förhållningssätt som underlättar för alla. Vi måste också som lärare, föräldrar, rektorer, specialpedagoger och mostrar lära oss att alla vill inte ha det som ”alla andra”. Kan inte ha det som ”alla andra”. Och det betyder att vi alla andra måste bli bättre på att anpassa oss, än det omvända. För våra älskade ungars skull, ja för allas skull!

Nu är det snart skolavslutning, jul och nyår – full fart och massor av skoj. Det här inlägget skrev jag i mellandagarna för två år sedan. Om allt det roliga och intensiva med julen och allt därtill. Men det lockar också fram det nervösa, oroliga, arga, ”bråkiga”, ”jag vill inte” och ”jag vägrar” hos barn och unga konstaterar Drottningen. Ja, även hos mormödrar, farbröder, lärare, chefer… Hon ser det runt omkring i släkten, på skolan, simavslutningen, glöggfesterna osv.

Vi gillar olika. En del vill ha det annorlunda, eller på ett annat sätt än du vill. Tänk på att du vill ha det annorlunda också, ur deras synvinkel…

Prestationsprinsen är glad för sina julklappar. Han är också glad för att mormor och morfar varit hos honom och familjen i jul. Lite tråkigt att kusinerna snöade bort och inte kunde komma.

Drottningen är ledsen att hennes bror och familj inte kom, men samtidigt glad, för det här blev ju faktiskt bättre för Prestationsprinsen.

Men det var en bra jul, tycker Prestationsprinsen. Han fick många klappar han önskat sig. Han och Drottningen hade kommit överens i förväg vad som var viktigt att vara med på och när det var OK att dra sig tillbaka. Han hade lyckats och Drottningen var glad. Han var nöjd. Alla var nöjda. Det blev lugnt och framförallt fungerade det för alla. Fast Morfar tyckte det var lite konstigt att ungen bara gick ifrån julbordet när alla hade så trevligt – pratade, sjöng, åt gott och berättade om gamla jular och tokigheter. Drottningen log mot Prestationsprinsen och sa bara: Gå iväg en stund du, du har varit jätteduktig. Här är ju full fart ändå. Så blinkade hon åt honom.

Hon funderade lite över att det som stärker, bygger upp och ger energi till en person kan vara precis det motsatta för en annan. Att vara hela släkten, massor av bus, högljutt, sena kvällar, ruckade mattider, vi tar det som det kommer, nej men vad kul kommer ni förbi… Dvs ingen struktur, ingen förutsägbarhet och inga ställtider. Det är jättejobbigt för många. Och att det kan vara så är totalt obegripligt för den som får energi och njuter av det.

Och när det är jobbigt är det lätt att barn och unga blir nervösa, oroliga, bråkiga, inte vill följa med, blir arga, stretar emot, gråter eller bara inte vill vara med, ligger kvar i sängen, stannar på rummet…

Vilken tur att vi är olika! Ge era barn, makar, släktingar och vänner som inte blir lika stärkta och förtjusta av julens underbara röra lite plats, ro och acceptans så de kan njuta av helgerna utan att känna pressen att vara med på allt.

Läste i Aftonbladet igår att Reinfeldt utmanat Björklund i skolfrågan…. Han skrev också en debattartikel i samma tidning häromdagen tillsammans med Eva-Lis Sirén (Lärarförbundet), som lät bra vad gäller målen. Skapa lust och intresse, ge stöd och stimulans… hoppas det gäller alla, elever som är begåvade och de som behöver stöd, kanske både och.

Enligt artikeln citeras han en hel del klokt, som att barn är olika och det gäller att skapa lust och samhörighet:

– Jag föredrar att vi är öppna för att barn och ungdomar är olika och att skolor också mår bra av att hitta en lokal identitet…. I realiteten funkar allt man känner en samhörighet kring. Syftet ska vara att skapa lust kring inlärningssituationen, säger Reinfeldt.

Han talar om läsplattor, lego, dataspel och ta till vara elevers intresse och kunskaper. Det låter bra. Men så kan bara inte Aftonbladet hålla sig från att sätta detta i motsats till katederundervisning….

Jag är så trött på detta ord! Ibland tror jag att Björklund menar straff och konsekvenser istället för stöd, uppmuntran och att skapa glädje kring kunskap, då kan man slopa katederundervisningen… Om jag får tolka ”katederundervisning” så innebär detta att en lärare med naturlig auktoritet vågar vara vuxen i klassrummet, som får igång en diskussion som på bästa sätt i den klassen skapar entusiasm inför lärandet och inte lämnar eleverna ensamma i ”eget arbete”. För en del elever är det bra!

För andra passar pedagogik som bygger på mycket eget ansvar och planerande, inte så fast struktur (klass, klassrum, schema…) utan mest fokus på det egna lärandet. För en del elever är det bra!

Men alla behöver en förebild i klassrummet, oavsett om pedagogen står vid ett bord (kalla det kateder om ni vill)  eller glider (kalla det flummar om ni vill) runt i klassrummet….

Jag gillar inte delar av alliansens politik. De övrigas politik ser jag inte mycket av i media. När Björklund talar om att disciplin, struktur, tidiga betyg osv. blir jag genuint orolig. Likaså när moderaterna vill testa sex-åringar för att sätta in särskilt stöd i tid.

Det är för jag är rädd att man inte tittar på orsakerna som skapar problem kring resultat i skolan. It takes two to tango… Det är sällan ens fel att två träter… Det gäller faktiskt även i relationen lärare-elev, lärare-hem, lärare-rektor, rektor-kommun, politiker-rektor, politiker-hem, ”superlärare”-lärare ….

Att många inte lärt sig det de ska i en skola, kan bero på hur man undervisar. Det kan det även om de flesta lär sig det de ska i en skola och bara några inte når målen. För det kanske hade gått att nå målen för alla och mer där till för flera med en annan undervisning… Så gärna, kolla hur det går för ungarna, men den automatiska slutsatsen är inte särskilt stöd till ungarna, det kanske är skolan som behöver den. Kanske av en ”superpedagog”…. för att kasta in en brandfackla…

 

Att bli arg, när man egentligen bara är så ledsen…  Drottningen känner hur ilska växer inom henne. Pulsen dunkar. Hon vet att det inte är någon poäng att bli arg. Prestationsprinsen fungerar absolut som sämst när någon hamnar i affekt. Då är han snabbt där också… Så hon behärskar sig. Men hon får verkligen tänka på hur hon står, hur hon håller händerna (oups hon stod visst med händerna på höfterna), hur hon andas och suckar. Munnen. Ögonbrynen. En så försvinnande liten del av vår kommunikation handlar om ord… Och de här barnen kan fånga känslor i luften bättre än de flesta…

Ilskan är OK, men inte att visa den. Inte att släppa ut den. Inte att sprida den…

Just nu vill hon så mycket, hon försöker så mycket, men ändå går det inget bra.
Hon vet att Prestationsprinsen vill så mycket, försöker så mycket, men ändå går det inte bra.

Ändå kommer tanken ”bit ihop unge”. Egentligen vet hon bättre än att tänka så. Det är ju det hon blir så fantastiskt irriterad  då andra säger, ”han kan om han vill” eller ”han kan om han bara försöker”. Men det är lätt att hamna där, när man vill så mycket och försöker så mycket för att hjälpa sin elev eller sitt barn. Men de kan ju inte!!! Det är ju det som är problemet!!!

Hon suckar. Från botten av hjärtat. Men tyst och osynligt. Att vilja så väl och lägga ner en massa energi, men så hjälper det inte, den älskade (skit-)ungen kanske inte förmår. För att vi inte gör rätt saker eller för att orken tryter av andra skäl… Det finns en förklaring, men det är lika tungt ändå! Båda, eller alla vill…

Idag är det Drottningen som behöver en reträttplats. En nödutgång. Hon går in i tvättstugan, sätter sig på en pall och låter tårarna komma. Ja, forsa faktiskt. Det  är så mycket bättre än att bli arg. Låta hopplösheten rinna ur en i form av tårar… fast ibland, inte ofta,  tar hon istället en strumpa och bara slår och slår mot kaklet, det är bra, för det hörs inte, skadar ingen och strumpan tål det! Och det är effektivt, ilskan bankas ut ur kroppen och in i strumpan. Som hon slänger tillbaka i tvättkorgen sen. Så går hon ut igen och möter situationen och Prestationsprinsen som den positiva, starka och kreativa mamma hon är. Blivit. Tvingats bli… tvingas vara. Hon kan längta efter att få vara arg, svag och ge upp. Men det utrymmet finns inte, inte mer än fem minuter i tvättstugan. Bara att hitta energin som inte finns.

Så om våra känslorna svallar heta och vi vuxna behöver anstränga oss för att kontrollera vår ilska, när det inte ens handlar om våra egna misslyckanden. Hur ska det då inte bubbla i våra älskade ungars kroppar och knoppar?! Och de är redan i sin roll som barn och elev i underläge mot oss vuxna… Kan vi dra oss undan? För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Anpassad studiegång är ett ingrepp i barns rätt till utbildning. Anpassad studiegång betyder att skolan skär ner antal lektionstimmar som en del i ett åtgärdsprogram. Det måste finnas ett åtgärdsprogram. Det kan bero på att orken inte finns, vilket är vanligt vid Asperger, men även ADHD och ADD och framförallt vanligt vid en släng av en sådan funktionsuppsättning… Men det gäller att eleven får rätt timmar och stöd då den är där!

Skollagen om anpassad studiegång

Enligt skollagens tredje kapitel 12§ kan en rektor besluta om anpassad studiegång:

12 § Om det särskilda stödet för en elev i grundskolan, grundsärskolan, specialskolan eller sameskolan inte i rimlig grad kan anpassas efter elevens behov och förutsättningar, får ett beslut enligt 7 § innebära avvikelser från den timplan samt de ämnen och mål som annars gäller för utbildningen (anpassad studiegång).

Rektorn ansvarar för att en elev med anpassad studiegång får en utbildning som så långt det är möjligt är likvärdig med övrig utbildning i den aktuella skolformen.

Det står också 9 § andra stycket att rektorn kan inte delegera det här beslutet:

Åtgärdsprogrammet beslutas av rektorn. Om beslutet innebär att särskilt stöd ska ges i en annan elevgrupp eller enskilt enligt 11 § eller i form av anpassad studiegång enligt 12 § får rektorn inte överlåta sin beslutanderätt till någon annan.

Anpassad studiegång vs barns rätt till utbildning

Det är klart att skolan i första hand ska försöka med andra anpassningar och stöd för att nå även den här eleven. Med syfte att få eleven att orka gå i skolan förstås. Men om det som det står i lagen ”inte i rimlig grad kan anpassas efter elevens behov och förutsättningar”, så kan anpassad studiegång bli aktuell. Men förstås efter att annat prövats.

Om man har ADHD och svårt med koncentrationsförmågan eller Asperger och suger i sig varenda detalj i sinnesupplevelserna, då blir man vansinnigt trött. Trött av att ta sig till skola, trött av stöket i korridoren innan skolan, trött av mindre väl anpassade uppgifter, instruktioner och genomgångar… I första hand ska skolan få bort det som tröttar så eleven inte behöver anpassad studiegång, i sista hand ta bort lektioner.

Anpasssad studiegång vs barns rätt till utbildning

Det står också att eleven måste få ”en utbildning som så långt det är möjligt är likvärdig med övrig utbildning i den aktuella skolformen”. Så långt som möjligt. Vad kan det innebära?

Jo, att åtgärdsprogrammet inte bara kapar dagar eller timmar. Att skolan, ihop med föräldrar och elev, tänker till så att barnet eller ungdomen får maximal med kunskap och når maximalt målen med den tid den är i skolan! Så att tänka på kan vara:

Vilka timmar?

Är det morgnar och svårt att komma igång som är problemet? Eller är det att eleven kroknar på eftermiddagarna? Eller kanske behöver hela dagar från skolan för att praktisera eller för återhämtning?

Vilka ämnen ska man ta bort?

Om eleven har lätt för ett ämne kanske den klarar att nå målen på färre lektioner än timplanen? Eller är det ett ämne som eleven har extremt svårt med kanske det ska bort för att det ska finnas energi till annat? Eller handlar det om att koncentrera sig på kärnämnena? Eller fundera på om eleven kan tenta av ett ämne?

En konsekvent undervisning

Man kan inte bara skära bort en dag eller en eftermiddag eller en sista lektion utan att tänka till på konsekvenserna. Om eleven då missar första lektionen när t.ex. veckans kapitel introduceras och gås igenom, men dyker upp på andra lektionen, då man förväntas jobba på med uppgifter, diskutera eller labba. Ja då hjälper förstås anpassad studiegång ingenting. Då förvärras bara situationen!! Då är det bättre att stryka den andra lektionen. Att eleven får vara med på genomgången. Givetvis måste även läraren ta hänsyn till den anpassade studiegången och anpassa för eleven.

Anpassad miljö

Om eleven kan nå målen på annat sätt på eller i stället för ordinarie lektioner? Om eleven är snabb, eller även annars, kan den kanske i lugn o ro i en avskild miljö hinna och förmå mer. Det kan vara i biblioteket, i en så kallad studio eller kanske en avskärmad ”tyst” avdelning i klassrummet med hörlurar? Då kanske inte målen behöver sättas ned lika mycket som timplanen!

Kreativa lösningar

Man kan byta en håltimma mot en ”jobb i kapp timma” eller ”jobba i kapp dag”. Dvs göra en del av det eleven missat då den inte är på plats en annan tid? Kanske då göra en del av det den missat från två ämnen på en lektion?

Bygg på styrkor och intressen

Som alltid då vi talar om barn och unga med särskilda behov gäller det att utgå inte bara från deras bristande förmågor, utan deras styrkor och intressen. Hur kan det eleven gör på sin ”icke-skoltid”, om det nu är praktik eller återhämtning vävas in i skolarbetet?

Ja, det var några saker att tänka på vid anpassad studiegång. Det viktigaste är att hela tiden tänka på hur får eleven det som lagen så tydligt förespråkar ”en utbildning som så långt det är möjligt är likvärdig med övrig utbildning i den aktuella skolformen”. Anpassad studiegång är ett sista hands alternativ, det är ett ingrepp i barns rätt till utbildning.

För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Samhället, dvs vi, måste ha en inställning att skola och kunskap ska få våra ungar att flyga, inte samhället att flyta. Det kommer i så fall på köpet.

Kunskap, utbildning, skola, bildning… för oss är utbildning att förmedla intresse, förståelse, insikt glädje och en vilja att förstå världen bättre.

Sen kan någon bli mer intresserad av molekylernas uppbyggnad, en annan av likheterna mellan finsk och japansk grammatik, ytterligare någon av matematikens fascinerande logik, kanske litteraturens språk och skildringar av verklighet och fiktion…

Förhoppningsvis räknas inte bara talen i kapitlet eller görs uppgifterna i svenskaboken efter en allmän genomgång. Utan förhoppningsvis ägnas en stor del av lektionerna till interaktiva genomgångar, med associationer till elevernas egna verklighet som skapar analyserande diskussioner som leder till insikt, förståelse och intresse… och förhoppningsvis kollar föräldrar in vad som pågår i barnets skolliv och anknyter diskussioner hemma till det, som leder till insikt, förståelse och intresse…

Vi  läste PJ Linders ledare i Svenska Dagbladet för ett par dagar sedan:

”Den allmänna inställningen till utbildning i ett samhälle betyder mer än hur mycket resurser som satsas. Skolan är inte en avgränsad värld och kan inte förväntas lösa allting på egen hand.
…
Det här får inte leda till att skolpolitiker och skola skyller ifrån sig och spelar ned sitt ansvar. Oavsett vad som händer utanför skolans väggar är det långt värdefullare med höga förväntningar, rimliga krav och dugliga lärare än med motsatsen.”

I PJ Linders ledare refererar han till ett av de ”salta beskeden” i rapporten The Learning Curve 2012 som presenterades i veckan. Den har tagits fram av Economist Intelligence Unit och jämför skolsystem i 40 länder och konstaterar :

”Den allmänna inställningen till utbildning i ett samhälle betyder mer än hur mycket resurser som satsas.”

Så var står vi i Sverige idag? Hur ser vi på kunskap, studier, den akademiska världen jämfört med de länder som levererar i olika tester och jämförelser mellan skolor i världen? Är utbildning något värdefullt?

Brinner vi för att våra elever uppleva glöden och intresset för i alla fall något ämne? Brinner man för något vill man att andra ska få den känslan också, man vill bjuda på den. Brinner föräldrar och lärare i Sverige i dag för kunskap tro?

Vi är lite oroliga, ser många trötta lärare, många trötta föräldrar, så undrar vi varför ungarna är skoltrötta. Vi anklagar pojkarna för en antipluggkultur – är det verkligen något som bara uppstår, eller kan det vara något vi vuxna förmedlar genom våra prioriteringar i vardagen? På lektioner, i korridoren, i hemmet…

Hur kan föräldrar vara nöjda med svenska skolan då betygen och kunskaperna sjunker år för år? Hur kan vi acceptera skillnaderna mellan pojkar och flickor? Kan lärare och rektorer skylla på systemfel?

Jag bara undrar, för våra älskade ungars skull. Ja, allas skull…

Snökaoset ställer till det. Snö, snö, snö. Idag är det lugnare i Stockholm, men det virvlar på bra i andra delar av vårt avlånga land. Och allt som inte blev röjt och plogat igår… eller idag heller…. Den här reprisen borde jag lagt ut i går kanske…

Vi gillar alla att morgonrutinerna flyter på. Eller hur? Vi gör ungefär som vi brukar, i samma ordning, äter ungefär samma grejer och åker oftast samma väg till jobbet med samma färdmedel. För en del Prestationsprinsar med asperger eller autism eller annat neuropsykiatriskt funktionsnedsättning är detta en förutsättning för att ta sig till jobbet eller skolan. Att allt rullar på som vanligt alltså. Det är det för många av oss andra också. En del av oss vet om det, en del inte…

Prestationsprinsen har problem med oförutsedda förändringar, mycket folk, ibland samspel med andra människor, lite svårt att förstå instruktioner, extra känslig för sinnesintryck, svårt att förstå konsekvens av sin handling och därmed helt beroende av uppbyggda rutiner, så det är inte skoj med allt vad snökaos innebär!

En fullsatt buss innebär ont om syre, oro över om kommer jag att kunna komma fram till dörren, grannen luktar parfym eller äckligt, den verkar bli sen… En försenad buss innebär att man kan komma för sent, vad kommer att hända då, blir slöjdmagistern arg? Blir de vuxnas chef arg? Eller om bussen är inställd! En högtalarröst ger instruktioner om en ersättningsbuss! Vart skulle jag gå? Vi var ju flera hundra på tågen och här kommer en buss som tar en bråkdel… Kommer det fler bussar? Kommer jag att komma hem? Det är trångt! Vaddå resegaranti?

Ni förstår. För en del är det inte bara att tänka om. Hoppa på nästa buss, ställa sig i kön, förstå vart man ska gå, hoppa på ersättningsbussen eller ringa efter en taxi och utnyttja resegarantin. Det blir svårt eller så låser det sig helt och hållet.

Se dig om nästa gång det kör ihop sig i kollektivtrafiken. Du kanske kan göra en insats. Förklara var ersättningsbussen går, fråga om du kan hjälpa till, kanske bara tala lugnt med en orolig person, dela en taxi (bjuda på en taxi?), ta sällskap till en annan linje, helt enkelt förklara läget för någon som kanske inte riktigt förstått, med eller utan funktionsnedsättning…

Och du! Som lärare så tycker jag att du ska ha stort överseende med försenade , förvirrade och frustrerande elever. Det kommer att ta sig uttryck i försen ankomst, oro, förtvivlan, irritation och aggressivitet hos såväl dig som eleven! Ja, vi alla måste ha tålamod med medarbetare, kollegor, lärare… för våra älskade ungars skull. Ja, för allas skull.