Slippa eller skippa, en tanke om ords effekt och betydelse. Drottningen funderar mycket över allt umgänge som sker så här i helgerna. Passar det verkligen alla i familjen, framför allt Prestationsprinsen, att mingla runt bland en massa folk som man känner mer eller mindre väl? Eller hela tjocka släkten på en gång? Jullukter, brasa som tar syre, varmt, mycket socker… kort sagt oerhört energikrävande grejer. Men förstås hur kul som helst och energigivande för andra!
Hon har tänkt på vad hon kräver av Prestationsprinsen och vad hon säger till honom. ”Vara med en stund? Skippa?”. Förr så hon ”slippa”. Men insåg att det lät som att ge tillåtelse att inte följa med fast han borde. Eller för att han inte kunde. ”Skippa” är ett aktivt val man gör på goda grunder (oftast).
Vet du, du kan stanna hemma. Vi andra går på grannglöggen så kan du vara hemma i lugn och ro. Du kan få en kopp lyx-varm-choklad med grädde och marshmallows. Så firar du att julen är på gång, på ditt sätt!
Vi skippar det, det är inte din grej! Visst låter det bättre? Känns bättre helt enkelt. Det finns säkert många sådana ord och uttryck som bör byta plats. För ord spelar roll, för våra älskade ungars skull, ja för allas skull!
Om man är lite stressad, väldigt upp i hejsan av glädje, eller lite nervös så kan nya saker i vardagen, som övergångar, då man ska skifta fokus, byta arbetsuppgifter eller avbryta något roligt för något mindre skoj, vara svårt eller oroande. Och det gäller också våra barn och unga, ja vuxna också, med neuropsykiatriska funktionsuppsättningar eller släng av…
Och vi reagerar olika då något är svårt, förvirrande eller oroande beroende på hur stark känslan är. Men blir man tillräckligt frustrerad kan man bli ledsen, arg, tyst, börja gråta, inte komma till mötet/skolan/jobbet den dagen eller i värsta fall implodera eller explodera och bli utagerande. Andra blir fysiskt sjuka illamående, huvudvärk… Men även om frustrationen eller förvåningen inte når de nivåerna kan man ha problem. Man har svårt att sluta, man får svårt att förstå varför all börjar tala om något annat, man blir förvirrad och överrumplad vilket stjäl energi och påverkar ens beteende.
I skolans värld kan det vara att byta ämne. Det kanske är förvirrande för eleven att ”helt plötsligt” börja med något nytt just då det börjar flyta på och man kommit igång.
På jobbet kan det vara tvära byten av ämnen på ett möte eller att man förväntas utan ställtid gå från ett möte till ett annat med helt olika innehåll eller från möte till eget arbete. I mer praktiska arbeten kan det vara att samtidigt behöva arbeta med flera målerijobb, på flera olika ställen, kanske inne och ute beroende på väder.
På fritiden kan det handla om att gå ifrån det roliga TV-spelet, deckaren eller nöjesparken. Eller gå upp ur sängen eller hem från festen…
Det finns några tips om brukar underlätta vi övergångar:
Förutsägbarhet – tala om i förväg (eller om du kan ta reda på själv) vad som ska hända (efter skolan, på påsklovet, konferensen, träningslägret) eller tas upp (på seminariedagen, skoldagen, utbildningen): när, vad och vem som är ansvarig och vilka som berörs.
Kort och koncist – få ord och rätt ord, som skapar tydlighet
Skriftligt – Dela gärna ut en agenda, ett schema eller program. Eller sätt upp på väggen. Det räcker inte att visa lite snabbt i början av presentationen, mötet eller skoldagen. För att skapa förutsägbarhet och svara på frågor om vem, var och hur länge till, så måste agendan finnas tillgänglig.
Visualisera – det finns mycket bra hjälpmedel för att till exempel visualisera hur mycket tid som är kvar av mötet, lektionen, seminariet. Det är bra för stressade, för uttråkade, för neuropsykiatriskt funktionsnedsatta… Och inte minst för att den som t.ex. talar ska hålla tiden!
Bilder – via nätet kan du hitta bilder på det mesta hur bussen ser ut som ni ska ta från flygplatsen, hur den som ska föreläsa ser ut, vad utställningen innehåller, hur porten man ska gå in genom ser ut, hur man sitter på konferensen/teatern… kopiera in bilder i ditt material och dela länkarna för mer information/fler bilder.
Påminn – Dagen innan, i början av dagen eller mötet, en stund innan middagen, när det nästan är dags att lämna museet, att när TV-programmet är slut, när de spelat klart den banan och tydligt och bestämt när det är dags…
Alla eller rätt sinnen – påminn och skapa förutsägbarhet genom att använda de sinnen som personen föredrar. En del kanske vill att du påminner genom att tala, en annan ett tecken, en tredje att man klappar på axeln, ännu en annan vill ha en ljudsignal (använd mobilen) och någon skriftligt kanske… fråga!
Naturligt slut – vissa övergångar kan man trixa till ett naturligt slut på. Om ens dotter inte vill sluta bada på simhallen, kan man ha avtalat om cafébesök efteråt. Det kan motivera att avsluta något riktigt skoj. Eller att man har en rutin att äta ett äpple innan man går hem från skojiga aktiviteter utan naturligt slut som stranden/lekparken/gallerian/gamingmässan. Äpplet blir ett naturligt avbrott och med tiden en inlärd start/reflex på att gå mot till exempel bilen. Vi vuxna har infört egna rutiner till exempel fredagsöl för att avsluta veckan, morgonfika för att starta arbetsdagen, läsa innan man somnar… Så kan man ju vänta tills TV-programmet är slut, dataspelsraiden genomförd, fotbollsmatchen spelad, bloggposten färdigskriven innan man kräver att någon ska komma…
Lycka till! För våra älskade ungars skull, ja, allas skull!
Ett inlägg från ett drygt år sedan som jag tycker är värt att damma av…
Hur är det egentligen med autism och empati. Kan man ha autism och ändå känna empati? Ja, men man kan ju undra, eftersom det ibland skrivs och sägs det helt okunnigt att människor med autismspektrumtillstånd (AST), som till exempel asperger, inte kan känna empati. Men det står inget om brist på empati i några diagnoskriterier och det är inte kännetecknande för personer med AST.
Journalister spär gärna på den här myten. De skriver gärna att ett par stycken av alla tusentals misstänkta för brott senaste åren har asperger. Man undrar ju ibland varför de inte talar om vad de har för hårfärg, religion, var de bor eller vad de brukar äta till frukost. Jag misstänker att män i storstäder som äter flingor till frukost, är en vanlig bakgrund och vana bland många kriminella…
Nåväl empati enligt Svenska Akademins ordlista är ”förmåga till inlevelse i andra personers känslor”. Empati är inte bara ett ord, utan en komplicerad process som handlar om att förstå, bry sig om och agera på andras känslor. Det finns många olika tolkningar och definitioner. Men vissa begrepp används konsekvent i de diskussionerna och resonemangen. Kommentera mer än gärna. Det här är viktigt att vi förstår och sprider information om.
Affektiv empati handlar om att känna av andras känslor. Den affekt, ungefär känsla, som den du möter känner, t.ex. frustration eller ilska, speglas i din egen hjärna (instrumentell affekt), du känner frustration och ilska, för att förstå den andres känslor. Då väcks också en annan känsla (komplementär affekt) i hjärnan, lugn. Du vill lugna.
Kognitiv empati handlar om att förstå andras känslor, att se ur den andre personens perspektiv. Det här är för att kunna förstå och besvara en annan persons känslor någorlunda korrekt. Den kognitiva empatin utvecklas senare än den affektiva, först i två-årsåldern.
Hos små barn går känslorna rakt in och speglas direkt till samma känsla. Därför gråter ofta små barn i kör. Och personer med AST har också problem med andras känslor ibland blir de samma som ens egna t.ex. ilska eller glädje. Vi har lättare att tolka de personer vi känner väl, är lika oss och har samma kulturella bakgrund. Vi har lättare att tolka känslor vi själva upplevt.
När man har AST har man i olika grad problem med den kognitiva empatin. De känner med andra och läser in andras känslor, men de förstår inte alltid. När de väl förstått vill de oftast göra allt för att hjälpa eller svara på annat lämpligt sätt. Och ofta läser de av andras känslor bättre än oss ”normalstörda”. Det är oerhört tröttande och krävande!
Men de kan också tro att alla känner som de själva t.ex. som den här killen med Asperger som trodde att alla tyckte äta var jobbigt och tråkigt, för det tycker han. Eller att alla känner glädje för det jag känner glädje för t.ex. ett specialintresse.
Lotta Abrahamsson, autismpedagog, sa (ungefär) i en föreläsning: hellre att man känner med andra, men svårt att förstå deras känslor, som vid autism. Än att förstå andras känslor, men inte bry sig, som en psykopat…
Lite på nätet om empati: på Newsmill Anders Pemer om empati och asperger, Wikipedia (definition), Riksföreningen Psykoterapi Centrum, UR PLAY Empati i samhället (Empati ur olika aspekter) och UR Play Vad är empati? (allmänt om empati).
Och en av mina favoritbloggar Aspienaut, wired differently, om hur han, som har asperger, ser på empati.
Hörde en lärare som klagade på en elev som bara ligger på bänken första lektionen och blir helt spattig eller somnar vid studiebesök och teaterbesök. Hörde en person tala om sin arbetskamrat. Han är helt hopplös, han bara somnar. Varje gång vi gör en resa, kvittar om det är med tåg, flyg eller bil. Men när vi ska få något demonstrerat eller ha ett längre möte, så somnar han. Det är så pinsamt. Läraren, kollegan och andra kollegor, chefer och rektorer borde lära av den här Drottningen och pappan.
En Drottning berättar om sin prestationsprins. Vi måste alltid boka en extra hotellnatt då vi reser. För först måste Prestationsprinsen vila ut efter resan, vänja sig vid att vara i en ny och annan miljö, samt förbereda sig för det som ska ske. Det kan var inför släktkalas, stadsvandringar, museum, konsert…. Sen får han alltid långa stunder på hotellrummet för att hinna smälta allt. Ställtid och reträttplats.
En pappa berättar om sin prestationsprins. Hon kan bara inte åka kommunalt till skolan. Vänner, bekanta och kommun tycker att det är klart hon kan. Hon går ju i högstadiet nu. Men all ork går åt till en sådan resa. Resan är totalt oförutsägbar för henne. Bussar kan vara sena, man kan missa bytet, det kan vara försenat, fullt med folk, barn som gråter, hundar som ser läskiga ut… Åker hon buss måste hon vila då hon kommer fram. Så första tre lektionerna funkar inte alls. Kommunen har sagt nej till skolskjuts, så föräldrarna kör. Dit vid 8.30, hem vid 14/15. Varje dag. Förstå hur det påverkar arbete och inkomst… Men då funkar skolan.
För så kan det vara, att resan är så krävande att man blir helt slut. Är resan bara början på en vistelse, måste man dessutom tänka på ny miljö, kanske hotellrum ny säng, kudde osv., nya människor, annan mat, gå på restaurang, nya lukter, andra ljud, massor av nya synintryck. Då kan en prestationsprins, stor eller liten, få overload. Situationen blir övermäktig. Man har tappat sin förutsägbarhet och struktur. Då krävs ställtid och reträttplatser. Tid mellan aktiviteter och gott om tid för återhämtning, samt alltid överallt möjlighet att dra sig undan, fysiskt eller mentalt.
Och tänk på att en överdos av intryck kan ta sig helt olika uttryck hos olika individer! En somnar, en gråter, en blir allmänt hopplös, en arg, en utagerande, en slutar tala och kommunicera, en annan gungar, någon trummar nervöst med fingrar eller hoppar med benet… ja listan kan göras lång. Det här är typiskt och vanligt vid till exempel ADHD och asperger eller om man har en släng av och för många andra också! Något att fundera på, för våra älskade ungars skull, för allas skull…
Jaha ungdomar. Vet ni vad en entreprenör är? Idag och ett par lektioner ska vi tala om entreprenörskap. Någon?
Det är väl typ uppfinnare va?, kastar Fredrik ur sig.
Nej, det är väl typ en så där som startar Skype eller Spotify!, tror Majsan.
Ja, ungefär så, säger fröken Anna. På wikipedia skriver vi bland annat ”en företagsam person, ofta i betydelsen företagsgrundare. I vidare bemärkelse används termen om en person är drivande och arbetar hårt för att nå framgång.” Man kan också säga att det ofta är förknippat med kreativitet, förmåga att fokusera, tänka i nya…
Ungefär där, tappade Prestationsprinsen fokus. De lät för sjukt egentligen en-tre-pren-ör. Det är ju som 1-3-ipren-hör, vad betyder det egentligen. Fröken prata på. Han tyckte det var sövande. Han kom att tänka på sin app med vågbrus. Den är skön att somna till. Då kan han slappna av. Man kanske skulle kunna ha typ en lärarröst som bara tyst mal på, som genom ett filter, bara man inte hör allt hon säger, eller förresten det ska nog vara en man, med ganska så djup röst, basröst typ. Det skulle nog bli bra att somna till. Så skulle man kunna ha en ganska kul logga. En lärare som…
Och ganska precis där, blir han avbruten av Anna som undrar varför han inte plockar fram papper och penna! Öööh, svarar Prestationsprinsen. Inte direkt det svar en lärare drömmer om. Men Anna är bra, hon förstår vad koncentrationssvårigheter och brist på startmotor till upplevt trista uppgifter är. Hon kommer fram och förklarar.
Men med penna i hand, papper och uppgift framför sig börjar han fundera på appen han vill bygga. Om den ska säljas på i-tunes eller kanske på… eller egentligen, man skulle kunna ha den på youtube eller soundcloud… Krille och han skulle kunna bygga den ihop. Appar kan man sälja, men med många views så kan det bli schysst med pengar via youtube, tänk på Pewdiepie, han bara ….
Ungefär där inser Anna att han inte arbetar på sin uppgift om entreprenörskap.
Hon sätter sig bredvid honom och förklarar att det här håller inte. Han måste hitta ett sätt att fokusera. Hon hjälper gärna till. Och den här uppgiften är faktiskt viktig. Inte bara för honom och betyg och sånt. Utan om inte Sveriges unga lär sig att bli kreativa och fundera på affärsmöjligheter så kommer det inte att gå bra för Sverige. Så försök nu att koncentrera dig och arbeta med det du ska. Vill du ha musik i hörlurarna så är det OK för mig, bara du jobbar, avslutar Anna.
Så kan det vara… men så kan vi väl inte ha det? För våra älskade ungars skull…
Skolverket om entreprenörskap i skolan
Om entreprenörskap i skolan på forskning.se
Drottningen suckar. Det är så svårt att försöka diskutera eller resonera med Prestationsprinsen. Han avbryter så fort han kommer att tänka på något, men tål inte att bli avbruten. Då blir han så irriterad att ögonen blir svarta. Han kan tala i fem minuter utan att släppa in någon annan i samtalet. Försöker någon flika in något säger han bestämt ”men avbryt inte, nu talar ju jag, eller hur!”.
Men sen när nästa person talar, Drottningen eller ett syskon, då avbryter han på en gång. Om då Drottningen försöker förklara att ”nu avbryter du ju själv, precis så som du inte låter någon annan göra”, så förstår han inte. Han gör verkligen inte det. På riktigt. Han förstår inte alls vad Drottningen talar om då hon säger att han sätter upp olika regler för sig själv, än vad han anser gäller för andra.
När hon frågar varför han avbryter hela tiden, så frågar han ”men vi har väl ett samtal, vi har väl en dialog?” Men varför avbryter du, frågar Drottningen igen. ”det hör ju ihop, jag flikar ju in saker som hänger ihop med det andra säger. Om jag inte gör det på en gång kommer jag inte ihåg vad jag tänkte och ville säga”…
Men Prestationsprinsen, älskade unge, du låter ju ingen flika in något då du talar, andra kanske också vill utveckla och bygga på det du säger. Har du tänkt på det? Då svarar Prestationsprinsen, men då kommer jag ju av mig! Dessutom tycker jag ofta att andra associerar fel, bygger på fel eller har fel. Då vill jag inte lyssna. De förstår inte hur jag tänker.
Så är det, tänker Drottningen. Impulsiviteten gör att Prestationsprinsen avbryter. Oförmågan att hålla flera tankar i huvudet, att upprätthålla fokus gör att han inte klarar av att någon annan avbryter. Eftersom han inte kan förstå hur andra tänker, eller kanske inte ens att andra faktiskt tänker annorlunda, så tycker han att det är ointressant om inte han förstår associationen eller inte tycker att den hör till ämnet…
Med stress kommer det här beteendet, det är ungefär samma symtom som ADHD, Aspergers och andra autismspektrumtillstånd innebär i liknande situationer. Så vi måste rusta oss med tålamod, förståelse och kunskap om orsakerna till detta oerhört påfrestande beteende. För våra älskade ungars skull. För allas skull!
Normal. Onormal. Annorlunda. Svår. Speciell. Men, vi är alla annorlunda. En del mer än andra. En del får en diagnos. En del accepteras med sin lilla specialitet. Att till exempel alltid tala om husrenovering, sina hundar, world of warcraft, favoritbloggaren, hästar, moppar, sin löpning, sitt älskade Frankrike eller favoritband. Eller kommer undan med att stå för nära, att inte gilla mycket folk, att helst vara för sig själv, tala lite för högt eller i ett konstigt tonläge, sin impulsivitet, sitt trummande med fingrarna eller hoppande ben… Andra inte.
Ofta orkar vi med personer med någon enstaka ”specialitet”. Kanske flera, om den har annat som kompenserar: oerhörd charm, kanske utseende, duktig på det den gör, bra kamrat/kollega, högre i hierarkin (socialt eller på jobbet)… Det känns inte bra. Men så är det. Vi är tvungna att orka med mer från chefen än brorsdottern. Vi har en tendens att beundra den som kan saker vi gärna skulle vilja kunna. Utseende…
Men har en person för många ”annorlundaheter”, då orkar vi inte. Då vill vi som lärare utreda, som chef fundera på lämplighet, som släkting undvika att bjuda och som medmänniska helt enkelt stryka personen ut bekantskapskretsen…
Så när anser vi inte behöva inkludera och acceptera en medmänniska, kollega, elev, släkting? När är det vår egen bristande ork för annorlunda beteende och tänkande som vi avfärdar med att det är ju något fel på ungen, att kollegan är ju ”lite speciell…” eller att brorsonen är för bortskämd? Vem tycker så om oss?
Vi måste iaktta oss själva. Vara vaksamma på när vi suckar, höjer ögonbrynen, kanske kombinerat med en lite menande blick. Då ska vi fundera på om vi kan göra något annorlunda… alltså vara lite annorlunda själva som gör att vi orkar med fler annorlundaheter hos andra. Andas djupt. Stressa ner. Se det spännande i att inte alla är likadana och hitta på umgängesformer som tar vara på dessa personers styrkor.
För allas skull!
Många gånger blandar vi ihop oordning och störande beteende med annorlunda ordning och annorlunda beteende. Annorlunda mot vad vi förväntat oss. Eller skulle önska för att själva må gott, vara lugna och komfortabla. Vår egen ”comfort-zone”.
Det finns skolor där man inte får ha mössa, inte gunga på stolen, inte ha mobiler, inte sitta på golvet eller bakofram på stolen…
Det finns skolor där man får ha mössa, får gunga på stolen (eller sitter på stora bollar), får ha mobilen med skön musik, sitta hur man vill…
Man kan inte säga att det är den första kategorins skolor som når bäst resultat.
Man kan inte heller säga att det är inte den andra kategorins skolor som når bäst resultat.
En mössa hindrar ingen att höra vad fröken säger eller gör det svårare att läsa, skriva eller räkna. Att få sitta så det känns skönt underlättar inlärning, så lite gung eller bakofram kan vara en magisk nyckel till kunskap. Likaså lite soft musik medan man räknar…
Det handlar om hur man sätter reglerna och hur man följer upp dem. Och då tror jag att den skola med stor tolerans till vad man har på sig, hur man sitter eller till om eleven lyssnar till klassens oljud eller skön lugn musik medan den räknar, tillsammans med tydliga regler och kärleksfull, tydlig (förutsägbar och strukturerad) uppföljning av reglerna, är de som lyckas. Lyckas att förmedla kunskap, lyckas att inkludera flest elever, lyckas att få flest att må bra i skolan och lyckas förmedla en schysst värdegrund…
Att mössa är OK är inte samma sak som att det är OK att bolla med den eller rycka av kompisens. Att gunga lite på stolen är inte samma sak som att få slamra eller gnissla med den. Att ha med mobilen betyder inte att man får surfa, facebooka eller messa på lektionstid (om det inte ingår i uppgiften). Och det betyder inte att man får spendera lektionen med att lattja med mössan, gunga på stolen, sätta sig bakofram, byta till att sitta på bordet och sen golvet, och lyssna på skön musik istället för lärarens genomgång.
Det här exemplet var om skolan, samma sak gäller på kontoret, träningen eller scouterna. Det handlar om att ta vårt mandat som vuxna, lärare och ledare- Att fundera på målet, vad är det jag vill uppnå. Att fundera på varför jag stör mig på vissa saker. Och sen klura ut vad av det som stör mig hindrar verkligen mig och klassen, medarbetarna eller gruppen att nå målet.
Det är nog inte mössan, det är hur tjejen med mössan beter sig. Det är nog inte att killen vickar på stolen utan det ihop med vad han säger och gör dessutom. Det är nog inte mobilen utan vad den används till… Så våga se beteendet. Våga säga ifrån det som stör er att nå målet. Men, för att lyckas, våga försöka förstå vad som ligger bakom. Och försök hjälpa mösstjejen, gungkillen och mobilgrabben att lösa det problemet. Ta hjälp, speciellt av dem. För att ta av sig mössan, sluta gunga eller stänga av mobilen hjälper inte mot koncentrationssvårigheter, särbegåvning eller överskottsenergi… snarare tvärtom…
Fick den här länken i en kommentar. Det är en video där Tove förklarar hur hon ser på sin ADHD som en tillgång. Och att det faktiskt är fel på blanketter hon inte förstår och skyltar som är otydliga, inte på henne. Precis som jag försöker få fram i den här bloggen, ungarna och eleverna (eller vem som helst du tycker är annorlunda) är det inget fel på, bara annorlunda från dig och ditt sätt att tänka och förstå världen!
[youtube http://www.youtube.com/watch?v=c8yzJaHbkSI&w=640&h=360]
Tove verkar vara en typisk prestationsprins tycker jag. Och det hon säger om blanketter och skyltar gäller förstås lektionsuppgifter, läxor, veckobrev… Och för många, många, många människor handlar det inte om dem, om ”särskilt stöd” eller ”särskilda behov”, utan om oss som utformar saker andra ska använda. Vi måste få till en design for all och en skola för alla… För våra älskade ungars skull!!
Prestationsprinsen hör mamma komma. Han är redan vaken och tankarna virvlar, men han låtsas sova.
Han vill inte gå upp. Han vill inte gå till skolan, han vill inte helt enkelt. Han har inte velat på länge. Det spelar ändå ingen roll. Ingen roll alls. Han ville, men det gick inte. Gick bara inte. Bättre att inte gå dit än fucka upp. Så han tänker inte gå upp…
Efter sommarlovet kändes det bra. Han kände sig stark och tänkte att den här terminen ska det nog gå.
Men… Ny tyskalärare. Han pratar i oändlighet, skitsnack och uppgifter blandat i oändlighet. Sen lämnar han ut en lapp med sju kilometer lång lista på uppgifter. Hur fan ska man veta när man ska lyssna? Och hur fan ska man fatta och orka alla uppgifter! Och gubbdjäveln låter inte mig använda datorn fast Mimmi (specialpedagogen) sagt så. Ahhhhh!!!!
Svenska fröken lika hopplös. Så tråkig och …. Hon har nog aldrig gjort eller sett något av det han och kompisarna tittar på, gör och spelar. Ingenting.
Och historialäraren är så tröttsam. Prestationsprinsen älskade historia förut. Men den här snubben.
Så när man inte fattar eller orkar så blir de sura eller arga.Du måste skärpa dig och göra saker även om du tycker det är tråkigt! Ah men… Det är väl för fan de som ska skärpa sig och göra grejer man fattar och orkar!!!
Så först gick han varje dag till skolan. Sen blev han så himla trött av allt snack, långa otydliga instruktioner och skit han fick vissa dagar att han stannade hemma dagen efter. Men sen tog det längre tid och fler dagar att hitta orken. Så han var hemma ett par tre dagar varje gång. Då började mamma och pappa tala med skolan, skolan med honom, Mimmi var bra, men de andra lärarna fatta ju ändå inte vad hon säger. Så det gör ingen skillnad. Så varför gå dit? Inget funkar ju ändå.
Så nu vägrar han. Han hör mamma – han blundar. Hon försöker. Han blundar. Han vet att hon vet att han inte sover. Han vill men kan inte. Hon vill, men förstår.
Drottningen går ut ur rummet. Sjukanmäla igen. För sen till jobbet igen. Eller kanske borta från jobbet igen. Ja, hur ska hon göra. Ahhh!!!!
Samma sak tredje året i rad för Prestationsprinsen. Börjar bra ett par, tre veckor. Börjar slira med en dag här och där nästa två, tre veckor. Så flera dagar i veckan. Och så blir det novemberlov och efter det ingen skola alls. Drottningen tänker, är det helt enkelt så att det tar två månader att brytas ner av en skola som inte funkar…
Två månade räcker viljan och ambitionen trots skolans bemötande… Sen är de förråden slut.
Hur håller vi förråden fyllda? Hur låter vi bli att tömma? Hur fyller vi på?
För våra älskade ungars,ja, för allas skull!
Håll ögonen öppna,
inom kort annonserar vi datumen för vårens föräldrakvällar och kurser för yrkesverksamma!
