Tänk att det alltid är andra som är konstiga… För de flesta v oss är det ju aldrig vi själva som uppför oss konstigt  eller onormalt. Jo, kanske om man är utomlands, som i Peking eller liknande.

Eller hör du till dem som tycker att du är onormal och funderar en massa på vad andra tycker? Då ska du  istället  fundera på vad det är du ser som positivt hos andra, och leta efter paralleller hos dig själv. hittar du inte. Tänk igen. Du är toppen precis som du är! Sluta läs nu.

Men alla ni andra, visst är det ovanligt att man själv pratar för mycket, står för nära, talar för mycket om sina specialområden (fast det är klart golf, cupcakes och dina barns idrottsprestationer är ju intressanta), arbetar ovanligt långsamt, eller för fort, är slarvig eller alldeles för noggrann, lättstörd, överkänslig, konstig med maten, klär sig lite eljest, inte kommer igång (jag menar det finns ju orsaker till varför du inte klipper häcken, medan att grannen låter gräset växa, det är ju bara slöhet…) eller gör klart (det är ju så mycket nu), medan att maken aldrig blir klar handlar ju om brist på startmotor… osv.

Ta en dag. Fundera på allt som stör dig att andra gör, eller inte gör. Kan du hitta en parallell till dig själv? Om inte, tänk en gång till…

Läskigt va?

Det finns många fantastiska resursenheter och resursskolor för elever med särskilda behov. Det finns många fantastiska lärare ute i vanliga skolorna som kan, vill och kämpar. Som förstår och förmår. Inte bara för elever med diagnos, utan de med en släng av eller kanske bara väldigt smarta, stressade, sjuka eller sensitiva… Men!!! Det finns alldeles för många som inte kan, som inte förstår och förmår och det för förödande konsekvenser för enskilda elever och Sveriges framtid…

Här är ännu ett par exempel. Skolinspektionen har inspekterat en skola i Sollentuna och en i Oskarshamn, specialiserade på autismspektrumtillstånd (AST). Och rapporten ”Inte enligt mallen” är verkligen ingen rolig läsning. Så här skriver Skolinspektionen:

”Det finns en stor vilja hos skolpersonalen att stödja och möta behoven hos elever med diagnos inom AST, visar Skolinspektionens granskning. Men personalen saknar ofta kunskap i hur man anpassar undervisningen till de enskilda elevernas behov. Det leder till att eleverna begränsas i sin kunskapsutveckling, vilket kan påverka deras framtida skolgång och möjligheter till arbete.”

Tyvärr går det inte att vifta bort att detta bara är två skolor av alla tusentals i Sverige. Skolinspektionen har konstaterat detta förut, många gånger.

Läs sista meningen i citatet en gång till… ”Det leder till att eleverna begränsas i sin kunskapsutveckling, vilket kan påverka deras framtida skolgång och möjligheter till arbete.”

Varför ska det vara så svårt!? Varför kan inte lärare, rektorer, speciallärare och specialpedagoger få med sig det de behöver från sina utbildningar? Varför finns inte kunskapen där den behövs? Varför gör vi så här mot våra älskade ungar?

Jobbar Prestationsprinsen och Skavlan med samma mål? Eller i alla fall ett gemensamt? Fredrik Skavlan har haft många intressanta gäster, ja medmänniskor, med i sin pratshow. Jag har inte en aning om det är en medveten strategi av Skavlan-redaktionen att ta med lite annorlunda, framgångsrika medmänniskor för att få oss fördomsfulla tittare att se fler som normala. Eller är det helt enkelt så att många kreativa, framgångsrika människor har en diagnos eller en släng av? Vill Skavlan medvetet få oss att förstå att det finns många som vi ser som annorlunda, men där detta annorlunda är kombinerat med kreativitet och unika värdefulla egenskaper…

Mitt motto är ju att vi måste se fler som ”normala” värdesätta det ”annorlunda” och se det som normal variation. Speciellt i skolan. För vi behöver folk som tänker annorlunda, som har en enorm kreativitet, som har så mycket energi för det de brinner för, att det inte finns något stopp (även om det inte finns en startmotor för det de finner ointressant), att det finns små och stora människor som värdesätter ensamhet, lugn och ro, tomhet, paus… Idag ska alla var så utåtriktade, älska förändring, hålla på med 75 aktiviteter från det vi är 2-3 år, jobba självständigt från åk 1 i viss mån och ganska fullt ut redan i åk4. Men hallå!

Titta på Skavlan, han har haft ett pärlband av gäster sista tiden som jag tror kan ha diagnoser eller en släng av som jag brukar säga, som säkert skulle uppfylla en del av kriterierna eller tillräckligt för att få diagnoser som ADHD, ADD, aspergers… Eftersom dessa egenskaper är fullt normala. Och är en tillgång, om man inte har extremt många på en gång eller lever i en intolerant, exkluderande miljö.

Bara senaste avsnitten har vi Camilla Hernemark, Ulf Lundell, Leif GW Persson, Martin Kellerman (Serien Rockys skapare), Robbie Williams… Som alla är lite ”annorlunda”, men helt fantastiska! Tack Fredrik Skavlan för att du, eller ni, så varsamt lyfter fram dessa fantastiska gäster, inte bara deras musik, böcker, serier med mera. Att vi får ta del av deras personligheter på ett så intressant, men ändå respektfullt sätt.

Jag hoppas att Fredrik och Skavlan-redaktionen har en plan, en lite halvhemlig plan med tydligt mål att vidga normalitetsbegreppet. Inte bara för våra älskade ungars skull, utan för allas skull!

 

Höstsolen skiner. Drottningen sitter och funderar på en bänk vid sjön. Funderar. Som hon så ofta gör. Hon funderar på en diskussion hon hade på en middag i helgen.

Där var en annan förälder med ett barn med samma diagnos som Prestationsprinsen. Men de konstaterade att deras barn har helt olika beteenden och symtom, men förmodligen ett behov av ungefär samma åtgärder och stöd… Svårt att förstå! De funderade på att det inte är så konstigt att skolan har problem med detta. De har en bild av hur en elev med ADHD är, men så passar inte alla in i den. Samma sak med Aspergers syndrom eller atypiska autism, eller autism.

Drottningen sitter nu och funderar vidare på det här. På en bänk under en lönn som ännu är i full höstprakt. Ett och annat löv singlar ner. Det är verkligen vackert. Hon njuter. Och blir på gott humör. Hon behöver sådana här stärkande stunder. Ta vara på vardagen. Det har hon blivit bra på.

På middagen diskuterade de hur olika barn med neuropsykiatriska funktionsuppsättningar är. Även med samma diagnos, som deras barn. En med ADHD är extremt utagerande och skrikig, en annan lugn men ger upp eller imploderar. Lägger av. Båda har koncentrationssvårigheter och svårt att planera sitt skolarbete. En Aspie är hur klumpig som helst i sina sociala relationer en annan hur bra som helst, men är helt slut efteråt. Behöver sova ett dygn… En vill vara med andra, en drar sig helst undan. En med asperger förstår inte alls meningen med skolan, varför ska man göra det här och en annan tycker att det är hur kul som helst. En har väldigt lätt för sig, medan andra har svårt…

Men sen kom de överens om att det är så mycket i alla dessa ungars behov av särskilt stöd som är gemensamt. Grundläggande saker som: tydliga instruktioner som inte är för långa, förutsägbarhet, dvs tydlighet i vad som ska hända, förberedelse av schemabrytande aktiviteter, hjälp att komma igång och ”upprätthålla” fokus, hjälp att planera, många mår bra av små sammanhang, reträttplatser…

Båda hade erfarenhet av just detta. Att skolpersonal har svårt att förstå att samma diagnos kan resultera i många olika så kallade problembeteenden, med helt olika problem eller orsaker, kan mildras med samma åtgärder. Och det är ju faktiskt konstigt på ett sätt. Men så är det…  Det är värt att fundera vidare på. Drottningen på sin bänk. Vi andra var vi vill. Bara vi funderar. För våra älskade ungars skull…

Jag läser med en aning förvåning de mesta som skrivs kring det fria skolvalet. Enligt det jag läser bidrar det fria skolvalet till större segregation vad gäller betygsnivå, läskunnighet, antal behöriga till gymnasiet, ”bra lärare”, etniskt ursprung och liknande. Problem för samhället. Inte sällan hör man att de duktiga och studiemotiverade ”behövs” i skolor med sämre resultat för att sprida en bättre attityd och höja nivån. Behövs! Är de ett redskap för skolan eller Sveriges framtid? (se tidigare inlägg om vem skolan är till för)

Om vi inte tittar till samhällets problem just nu utan tittar på långsiktig samhällsnytta. Hur ska man tänka då? Är det då inte så att skillnaderna, eller segregationen som man gärna vill kalla det (för att spetsa till det?) är ett problem för oss vuxna att ta tag i? De begåvade och studiemotiverade eleverna ska väl inte behöva stå tillbaka? Eller användas… Det kan inte vara en långsiktig strategi! Vi behöver låta de begåvade, studiemotiverade och de som kan hantera skolsystemet, få utvecklas efter sin förmåga. Inte ”användas” för att lyfta bredden! Vi har ju bevis för att begåvade elever inte sällan diagnostiseras eller misstänks för att ha diagnoser därför att undervisningen är på för låg nivå… Och skolan borde inkludera fler…

Men, idag gäller det att nå vissa mål för att få ett visst betyg. Det betyder att om du har en lärare som måste lägga undervisningen på en nivå för att de flesta ska klara sig, så har du väldigt svårt att nå de högsta betygen. Det blir mer troligt att kunna få de betyg man har kapacitet för genom att vara med andra på samma nivå. Alltså söker sig de ”duktiga” till skolor med andra ”duktiga”.

Detta skulle kunna ses som en fördel för de skolor som tappar de ”duktigaste”. Då kan man lägga undervisningen på en nivå att få alla godkända utan att samtidigt se till att tillfredsställa de ”duktiga”. Ett mer ”homogent elevmaterial”…

Sen blir jag alltid lika förvånad att två former av segregation aldrig tas upp, jämställdheten, eftersom skolsystemet tydligen gynnar tjejer så är det flickorna som får de höga betygen och tillgång till de bästa skolorna. Och att det redan finns en bostadssegregation, som absolut inte är orsakad av det fria skolvalet. Så är det kanske där vi ska börja?

Bara några exempel från debatten: Häromdagen står det i Dagens Nyheter om eleverna som flyr vissa kommuner. Är det så? Eller är det andra som drar? Eller gör de ett rationellt beslut som gynnar deras framtid? Eller är de kanske kommunerna som inte lyckas… SVT har i sin ingress formulerat att det fria skolvalet pekas ut som orsak till skillnaderna i läskunnighet, det tycket en jounalist. Men i artikelns står det ”Den dalande läskunnigheten kan bero på det fria skolvalet. Enligt Caroline Liberg, professor i utbildningsvetenskap”. Kan. P4 Örebro med fokus på att skolvalet orsakar ekonomiska problem för enskilda skolor. Inte ett ord om konsekvenser för eleverna…

Det är skollagens kapitel 3, 3§ som vi ska diskutera utifrån. Inte skolors ekonomi, eller behovet av ”de begåvade” i de svagare skolorna! Den lyder:

”Alla barn och elever ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål. Elever som lätt når de kunskapskrav som minst ska uppnås ska ges ledning och stimulans för att kunna nå längre i sin kunskapsutveckling.”

Hinner en skola inte med, har inte kunskap eller inte har resurser för varken de i behov av särskilt stöd eller de högpresterande, då måste det vara Ok att byta skola. Det handlar inte om att fly eller att lämna klasskamrater och gamla skolan i sticket!

OK, imorgon är det Halloween, men vi svenskar sprider ut det lite. Kanske var det utklädningsdag i fredags i skolan. Men om man är bjuden på Halloweenfest kan det vara riktigt svårt med utklädning och spökig, ”äcklig” mat.

Att klä ut sig är ingen hit om man har problem med kläder från början. Vill man att allt ska vara mjukt, invant och utan kliande lappar, så kan man ju lätt föreställa sig hur det är att ha en plastmask för ansiktet, syntethår som hänger i ansiktet, hatt eller annorlunda kläder som smiter åt, hänger eller kliar… Men låt barnet slippa. Eller ta svarta mjukisbyxor och en svart tröja och låt ungen vara en läskig natt?

Om man inte gillar konstig mat och med det menar typ gryta (många ingredienser), exotiskt kryddad (och då räknas curry som exotisk), mystisk konsistens (polenta, risotto, gröt…), sa kan man ju lätt föreställa sig hur det är att äta rödmaskspagetti (rödfärgad spagetti), dricka giftig sprite (grön färgad) och kakor som ser ut som rödsprängda ögon… Kan man kanske tänka på det om du ordnar en fest? Lite vanliga chips och cola i ett hörn?

Dessutom är det mycket folk, trångt, högljutt, varmt, sociala krav (dansa, prata, leka… beroende på ålder). Så varför tror vi att det ska fungera för alla? Varför tror vi att vårt käcka ”det kommer att bli så kuuuul!” tar bort allt detta jobbiga?

Och sen till helgen ska vi träffa släkten och besöka gravar. Börjar med släkten, i varje familj eller släkt finns det lite spänningar och relationer som inte löper smärtfritt.  Och vilka ungar känner av känslor och får dessa speglade rakt in i hjärtat och hjärnan? Just det, våra NPF:isar! Och om man har svårt att hantera känslor och meningen med livet, hur enkelt är det då att hantera gravar och döden? Måste alla följa med till kyrkogården? Nej.

Låt oss hjälpas åt att tänka på att vi alla är olika! En del älskar mycket släkt, vänner, människor… och nya rätter på middagsbordet, men en del gör det inte! En del av oss kan behöva mycket information för förutsägbarhet, ställtid, möjlighet till reträtt, samt lång återhämtningstid. Andra inte…

Så är det åt andra hållet. En del vill mycket. Mer än de förmår. De vill vara med, de vill gå på Halloweenkalas, åka till släkten, men hänger kanske inte riktigt med i det sociala och resonemanget, instruktionerna till hur man ska klä ut sig eller leken! Hjälp till att skapa struktur och förutsägbarhet.Och de som vill mer än de förmår behöver också reträttplatser, för orken kan ta slut abrupt! Eller så klarar man festen eller släktträffen, men behöver sova i två dygn och efter det bara sitta vid datorn i ett till. Ordna då den återhämtningstiden åt dem.

Så låt nu var och en, stor eller liten, få en fin fest och släktmiddag efter sin förmåga. Man kan behöva gå ifrån och vila. Eller få springa iväg och rasa av sig energin. Vi är alla olika. Hjälp ditt barn eller fru eller vem det än må vara när andra tycker att hon eller han har en trist attityd eller är slö. Eller när morfar blir irriterad att inte barnbarnet eller svärsonen sitter fint alla tre rätterna…  För våra älskade ungars skull!

Jaha, nu spårar Prestationsprinsen helt ut, tänker ni. Kanske det. Men häromdagen gjorde jag en liknelse mellan vuxna utbrända (som många numera förstår) och unga skolvägrare, hemmasittare och korridorvandrare (som väldigt få förstår). Det blev en aha-upplevelse för många.

Jag skriver främst om barn, men det handlar förstås om vuxna också. Jag tycker bara att fler vuxna kan ta ett större ansvar och har teoretiskt en möjlighet att göra egna val och förändringar. Men idag vill jag göra en liknelse åt andra hållet, vi kanske har förstått att problembeteenden har en orsak för barn och unga, men vi får inte döma vuxna för snabbt heller.

Vad har då Prinsessan Madeleine, Hollywood-Gunilla och Roxette-Marie gemensamt? Jo, de har sista tiden hängts ut i media och sociala medier. Inte bara hängts ut. De har fått stöd också. Men det är ju alltid fler som gnäller än stödjer i de här dreven. Men kan man se dem ur Prestationsprins-perspektiv? Jag vet inte om jag har rätt, men jag tycker att man kan försöka. Tänker att vi inte ska döma deras ”beteende”, utan försöka förstå vad som ligger bakom? Kanske finns där något förklarande och förlåtande…

Jag läser om Prinsessan Madeleine som för feminin, löjligt ”tihi”, bortskämd brat, Stureplans-tjej… Men tänk om det är en tjej som har stort behov av förutsägbarhet och struktur, då är väl Stureplanslivets rutiner enkelt och perfekt. Strikta klädregler och tydligt vad man ska göra och tycka. Vad som är rätt. Är man lite osäker kan det inte vara kul att vara kunglig och offentlig, då är väl ett mer anonymt, om än behagligt, liv i New York helt rätt…

Gunilla, en av svenska Hollywoodfruar, lever lite i en egen värld. Ganska orealistisk och ganska klumpig socialt. Om nu klippen är sanna och ger en riktig bild. Men varför hängs hon ut, kallas pinsam och uppmanas att skärpa sig. Tänk om hon faktiskt inte kan tolka sin omvärld fullt ut, har klara sociala brister och problem att kommunicera? Då kan hon ju inte skärpa sig, då behöver hon ju hjälp och förståelse! Varför tänker ingen så? Är det då inte TV-produktionsbolaget som ska skärpa sig….

Och efter invigningen av Friends arenan skrevs det nedlåtande om Marie Fredriksson sång och uppträdande. Här står en tjej som varit så sjuk, rest sig igen och ingen av oss vet hur hon mår eller har för framtid idag. Men helt återställd är hon inte. Hon hade stöd till och från scenen. Med det syntes ju inte på TV eller ens i arenan. Och visst hennes uppträdande var inte som det var på 80-talet. Men hur kan man tro att det ska vara det? Borde man inte bli berörd av att hon faktiskt står där och gör så bra föreställning som hon gör? Och jubla?

Vi får inte döma beteenden, eller det vi tycker är ”problem”beteenden, för snabbt. Det kan finnas väldigt förklarande, sköra, sorgliga förklaringar och orsaker. Eller inte. Men vem är du att döma?

Prestationsprinsen är glad att det är novemberlov. Drottningen också. Men det är inte helt lätt. Vardagens rutiner är borta och det är svårt med all frihet. Friheten och alla möjligheter kan ibland hanteras med tydlighet, belöningar och reträttplatser.

Vare sig man är hemma, i solen eller på storstadssemester behöver det tänkas till har Drottningen lärt sig. Det här lovet är de hemma.

Med oceaner av tid är det lätt att fastna vid data- och TV-spel, facebook. boken, instagram eller bloggar. Svårt att förstå varför man ska lägga sig då man kan sova länge. Det är ju ingen skola. Hur får man till motion i vardagen då?

Prestationsprinsen behöver tydlig struktur och förutsägbarhet även på lovet. Hitta rutiner och stor förutsägbarhet kring överenskomna aktiviteter. Då måste Drottningen visualisera, förklara och få Prestationsprinsen att förstå och acceptera. Och det är inte lätt.

Hon har några knep. Drottningen hittar ett mål med det som ska göras. En nytta eller kanske att någon Prestationsprinsen är fäst vid blir glad.

Så försöker Drottningen med motivationshöjare och belöningar också:

Och inför aktiviteter som är utmanande kommer de alltid överens om reträttplatser. Eller ”nödsignalerna”. När det blir för mycket, så blir det för mycket. Då måste Prestationsprinsen få gå hem, gå undan eller sin en mentala reträttplats: ta på sig hörlurarna och försvinna…

Inspireras, tänk ut vad du vill kring novemberlovet, vad ditt barn vill och orkar, sätt er och rita upp ett schema, skriv/rita inte bara handla vinterskor, utan få med hamburgaren också. Vare sig ni är hemma, på Gran Canaria eller i London så behövs det. Och du, ett par dagar totalt slappande är de faktiskt värda… och du med! För våra älskade ungars skull…

Drottningen är på jobbet. På avdelningsmötet för hon höra att hennes kollega Ines inte kommer tillbaka efter förkylningen. Det var nämligen inte en förkylning. Ines hade brutit ihop i helgen och bara gråtit och gråtit, situationen var henne övermäktig. Stress på jobbet, sjuk make, tre små barn och hennes bästa väninna hade just gått bort i cancer. Sen visste ju alla på jobbet att den nya avdelningschefen, som nu stod och talade så förstående om Ines, var en av de största orsakerna. Men det fattade hon inte själv… symtomatiskt nog.

Chefen berättade att hon fått information från HR-chefen Kristina. Ines kommer att vara helt sjukskriven ett par veckor, kanske månader, sen komma tillbaka på deltid med anpassade arbetsuppgifter och så successivt trappa upp för att kunna vara tillbaka i sitt jobb och full fart på sikt. Men sådant här tar tid och vi måste låta det få ta tid. Hon kanske aldrig kommer att kunna arbeta heltid igen.

Drottningen lider med Ines. Samtidigt kan hon inte låta blir att jämföra Ines situation med sin egen och andras som har det tufft. Det är en skör lina man balanserar på då man tvingas orka mer än man orkar… Nåväl, hon packar ihop sina grejer och skyndar till skolan där det är dags för ännu ett möte. Prestationsprinsen har nu varit hemma från skolan i sex veckor.

På skolan möter hon rektorn, som vanligt inte insatt i vad som gjorts eller ej enligt åtgärdsprogrammet utan ansvariga och datum för uppföljning… Mentor Nilla är lugn och bra, men påpekar att skolan kanske borde ta hjälp utifrån, förutom BUP. Det här är svåra saker. Det är något i skolsituationen som är ett så stort problem för Prestationsprinsen att han inte ens mäktar ta sig till skolan, konstaterar hon.

Rektorn påpekar att de har satt in en rad åtgärder, men han kommer ju bara och ger upp på en gång. Han måste väl kunna bita ihop och ge det en chans.

Tydligen inte, konstaterar Nilla. Drottningen tackar högre makter för att hon har en vapendragare.

Nilla förklarar, enligt vårt möte med BUP kan man se det som att han är utbränd av att så lång tid blivit utsatt för en oförstående skola och vuxenvärld. Att varje dag pressa sig till skolan bara för att misslyckas är oerhört stressande. De dagar han är här blir antagligen för ansträngande och de dagar han är hemma är misslyckanden. Vi vuxna har inte lyckats och är ansvariga för situationen.

Rektorn håller inte riktigt med, men säger OK, så vad gör vi?

Enligt läkaren på BUP kanske han behöver vara sjukskriven ett par veckor, kanske månader, sen komma tillbaka på deltid till en anpassade skolgång och så successivt trappa upp för att kunna vara tillbaka i skolan och full fart på sikt. Men sådant här tar tid och vi måste låta det få ta tid. Han kanske aldrig kommer att kunna vara i skolan på heltid igen…

Barn är små människor, de råkar ut för precis samma saker som vuxna. Varför tror vi inte det får liknande konsekvenser och behöver liknande åtgärder? Vi måste skärpa oss, för våra älskade ungars skull.

En del är bara tonårsslöa, en del hösttrötta, en del faktiskt så trötta på grund av ålder, årstid och eventuell NPF eller släng av, att vi vuxna faktiskt måste ta hänsyn och hjälpa till. Respektera deras problem och deras beteende. Hjälpa till med problemet, inte bråka om beteendet. Men väl påtala i lugn och ro… Lycka till!

Ingen sa att det var lätt…Påminde om det här tidigare inlägget på Facebooksidan. Kom på att det är väl bra för er som inte hänger där också!

Den här Prestationsprinsen är på väg in i tonåren. Han blir så trött. Av det mesta. Trött i kropp och trött i sinne. Men inte av att vara hemma, med bara familjen och göra bara vanliga saker. Som att se på TV, spela dataspel, läsa manga och fantasy…

Allt annat gör honom trött. Han måste få ta pauser och han måste få mycket tid till att återhämta sig, vila, sova mycket varje natt och bara göra de vanliga saker när det varit ”ovanliga saker”. Så ovanliga saker får inte var för mycket och för ofta. Ovanliga saker är saker som inte är ovanliga för oss flesta.

För många är det helt normalt och inte alls särskilt tröttande att ta sig kollektivt till skola eller jobb. Men för Prestationsprinsen går det bara inte. Alla de intryck, alla de lukter, alla de ljud, alla de människorna, all den oro för höga ljud, för trängsel, för stopp i trafiken, för för mycket intryck är för mycket.

Innan Drottningen förstod detta blev det mycket konstigt. Han vägrade åka till skolan, möjligen om Drottningen åkte med, när de åkte kunde det ta totalstopp vid bytet eller då de kom fram kunde han inte gå till skolan. De blev stående helt enkelt. Ibland kom de vare sig till skolan eller hem. De fick bara stå! Inte ens en taxi var aktuellt. Han kunde inte röra sig. Stackars Prestationsprinsen. Nu åker han bil till skolan.

För många är det helt normalt och inte alls särskilt tröttande att gå bort eller få hem folk. Men för Prestationsprinsen är det jättejobbigt. Att ha folk hemma som stör det vanliga, som man måste uppföra sig för. Och nästan alltid ska det ätas. Äta är ju jobbigt i sig, lukt, smak, konsistens, nytt, absolut inte hoprört som grytor, kanske lite smuts på tallriken och sen tala med folk man inte är van med. Katastrofläge! Innan Drottningen kom på att ge honom pauser.

Han behöver inte vara med hela tiden. Inte ens om det är andra barn eller ungdomar med. De kommer överens om pauser eller han säger till då han behöver. Då går han in på sitt rum och stänger dörren. Han själv eller Drottningen bara säger att han behöver vila och vara i fred en stund. Det brukar accepteras utan frågor. Av ungdomar och barn. Andra vuxna har ofta åsikter om både att han inte äter allt, att han går ifrån…

Drottningen har förstått att allt som är avvikande är tröttande för Prestationsprinsen. Ett biobesök, att gå och handla, köpa kläder, resa ska vi inte tala om, gå hem till en kompis, ha en kompis hemma, ommöblering, nya gardiner, syrran byter kille, mormor flyttar, åka i en kompis bil, förändringar i dataspel, favoritprogrammet byter tid på TV, nya grannar, nya kläder (!), ny maträtt, nya temuggar…

Prestationsprinsen måste också själv lära sig vad som är hans energitjuvar. Det är så roligt att hänga hemma hos en kompis. Det är svårt att förstå när Drottningen säger att han måste komma hem och spela data en stund (!). Han har ju kul där och mamma brukar ju alltid tjata på att han ska göra annat än data… Men vanliga saker måste vävas in. Speciellt inför kvällen. Men han vet ofta själv, han väljer bort eller säger ifrån. Jag orkar inte, det blir för mycket, jag vägrar, i helvete heller! Acceptera…

Drottningen måste förbereda Prestationsprinsen. Tröttheten måste accepteras, respekteras och avvärjas. Pauser. Sova ut, kanske mer än tolv timmar behövs. Och perioder av bara vanliga saker mellan de ovanliga. Det har familjen lärt sig nu.

Det svåra är att få skola, vänner och släktingar att förstå och acceptera. Det är ju så konstigt att han inte vill följa med på den roliga utflykten…

Hej! Vi använder cookies för att förbättra er användarupplevelse. Om du vill ha mer information om hur vi behandlar era uppgifter, se vår Integritetspolicy.

Jag samtycker