Fick den här länken i en kommentar. Det är en video där Tove förklarar hur hon ser på sin ADHD som en tillgång. Och att det faktiskt är fel på blanketter hon inte förstår och skyltar som är otydliga, inte på henne. Precis som jag försöker få fram i den här bloggen, ungarna och eleverna (eller vem som helst du tycker är annorlunda) är det inget fel på, bara annorlunda från dig och ditt sätt att tänka och förstå världen!

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=c8yzJaHbkSI&w=640&h=360]

Tove verkar vara en typisk prestationsprins tycker jag. Och det hon säger om blanketter och skyltar gäller förstås lektionsuppgifter, läxor, veckobrev… Och för många, många, många människor handlar det inte om dem, om  ”särskilt stöd” eller ”särskilda behov”, utan om oss som utformar saker andra ska använda. Vi måste få till en design for all och en skola för alla… För våra älskade ungars skull!!

 

Prestationsprinsen hör mamma komma. Han är redan vaken och tankarna virvlar, men han låtsas sova.

Han vill inte gå upp. Han vill inte gå till skolan, han vill inte helt enkelt. Han har inte velat på länge. Det spelar ändå ingen roll. Ingen roll alls. Han ville, men det gick inte. Gick bara inte. Bättre att inte gå dit än fucka upp. Så han tänker inte gå upp…

Efter sommarlovet kändes det bra. Han kände sig stark och tänkte att den här terminen ska det nog gå.

Men… Ny tyskalärare. Han pratar i oändlighet, skitsnack och uppgifter blandat i oändlighet. Sen lämnar han ut en lapp med sju kilometer lång lista på uppgifter. Hur fan ska man veta när man ska lyssna? Och hur fan ska man fatta och orka alla uppgifter! Och gubbdjäveln låter inte mig använda datorn fast Mimmi (specialpedagogen) sagt så. Ahhhhh!!!!

Svenska fröken lika hopplös. Så tråkig och …. Hon har nog aldrig gjort eller sett något av det han och kompisarna tittar på, gör och spelar. Ingenting.

Och historialäraren är så tröttsam. Prestationsprinsen älskade historia förut. Men den här snubben.

Så när man inte fattar eller orkar så blir de sura eller arga.Du måste skärpa dig och göra saker även om du tycker det är tråkigt! Ah men… Det är väl för fan de som ska skärpa sig och göra grejer man fattar och orkar!!!

Så först gick han varje dag till skolan. Sen blev han så himla trött av allt snack, långa otydliga instruktioner och skit han fick vissa dagar att han stannade hemma dagen efter. Men sen tog det längre tid och fler dagar att hitta orken. Så han var hemma ett par tre dagar varje gång. Då började mamma och pappa tala med skolan, skolan med honom, Mimmi var bra, men de andra lärarna fatta ju ändå inte vad hon säger. Så det gör ingen skillnad. Så varför gå dit? Inget funkar ju ändå.

Så nu vägrar han. Han hör mamma – han blundar. Hon försöker. Han blundar. Han vet att hon vet att han inte sover. Han vill men kan inte. Hon vill, men förstår.

Drottningen går ut ur rummet. Sjukanmäla igen. För sen till jobbet igen. Eller kanske borta från jobbet igen. Ja, hur ska hon göra. Ahhh!!!!

Samma sak tredje året i rad för Prestationsprinsen. Börjar bra ett par, tre veckor. Börjar slira med en dag här och där nästa två, tre veckor. Så flera dagar i veckan. Och så blir det novemberlov och efter det ingen skola alls. Drottningen tänker, är det helt enkelt så att det tar två månader att brytas ner av en skola som inte funkar…

Två månade räcker viljan och ambitionen trots skolans bemötande… Sen är de förråden slut.

Hur håller vi förråden fyllda? Hur låter vi bli att tömma? Hur fyller vi på?
För våra älskade ungars,ja, för allas skull!

Håll ögonen öppna,
inom kort annonserar vi datumen för vårens föräldrakvällar och  kurser för yrkesverksamma!

Tänk att det alltid är andra som är konstiga… För de flesta v oss är det ju aldrig vi själva som uppför oss konstigt  eller onormalt. Jo, kanske om man är utomlands, som i Peking eller liknande.

Eller hör du till dem som tycker att du är onormal och funderar en massa på vad andra tycker? Då ska du  istället  fundera på vad det är du ser som positivt hos andra, och leta efter paralleller hos dig själv. hittar du inte. Tänk igen. Du är toppen precis som du är! Sluta läs nu.

Men alla ni andra, visst är det ovanligt att man själv pratar för mycket, står för nära, talar för mycket om sina specialområden (fast det är klart golf, cupcakes och dina barns idrottsprestationer är ju intressanta), arbetar ovanligt långsamt, eller för fort, är slarvig eller alldeles för noggrann, lättstörd, överkänslig, konstig med maten, klär sig lite eljest, inte kommer igång (jag menar det finns ju orsaker till varför du inte klipper häcken, medan att grannen låter gräset växa, det är ju bara slöhet…) eller gör klart (det är ju så mycket nu), medan att maken aldrig blir klar handlar ju om brist på startmotor… osv.

Ta en dag. Fundera på allt som stör dig att andra gör, eller inte gör. Kan du hitta en parallell till dig själv? Om inte, tänk en gång till…

Läskigt va?

Det finns många fantastiska resursenheter och resursskolor för elever med särskilda behov. Det finns många fantastiska lärare ute i vanliga skolorna som kan, vill och kämpar. Som förstår och förmår. Inte bara för elever med diagnos, utan de med en släng av eller kanske bara väldigt smarta, stressade, sjuka eller sensitiva… Men!!! Det finns alldeles för många som inte kan, som inte förstår och förmår och det för förödande konsekvenser för enskilda elever och Sveriges framtid…

Här är ännu ett par exempel. Skolinspektionen har inspekterat en skola i Sollentuna och en i Oskarshamn, specialiserade på autismspektrumtillstånd (AST). Och rapporten ”Inte enligt mallen” är verkligen ingen rolig läsning. Så här skriver Skolinspektionen:

”Det finns en stor vilja hos skolpersonalen att stödja och möta behoven hos elever med diagnos inom AST, visar Skolinspektionens granskning. Men personalen saknar ofta kunskap i hur man anpassar undervisningen till de enskilda elevernas behov. Det leder till att eleverna begränsas i sin kunskapsutveckling, vilket kan påverka deras framtida skolgång och möjligheter till arbete.”

Tyvärr går det inte att vifta bort att detta bara är två skolor av alla tusentals i Sverige. Skolinspektionen har konstaterat detta förut, många gånger.

Läs sista meningen i citatet en gång till… ”Det leder till att eleverna begränsas i sin kunskapsutveckling, vilket kan påverka deras framtida skolgång och möjligheter till arbete.”

Varför ska det vara så svårt!? Varför kan inte lärare, rektorer, speciallärare och specialpedagoger få med sig det de behöver från sina utbildningar? Varför finns inte kunskapen där den behövs? Varför gör vi så här mot våra älskade ungar?

Jobbar Prestationsprinsen och Skavlan med samma mål? Eller i alla fall ett gemensamt? Fredrik Skavlan har haft många intressanta gäster, ja medmänniskor, med i sin pratshow. Jag har inte en aning om det är en medveten strategi av Skavlan-redaktionen att ta med lite annorlunda, framgångsrika medmänniskor för att få oss fördomsfulla tittare att se fler som normala. Eller är det helt enkelt så att många kreativa, framgångsrika människor har en diagnos eller en släng av? Vill Skavlan medvetet få oss att förstå att det finns många som vi ser som annorlunda, men där detta annorlunda är kombinerat med kreativitet och unika värdefulla egenskaper…

Mitt motto är ju att vi måste se fler som ”normala” värdesätta det ”annorlunda” och se det som normal variation. Speciellt i skolan. För vi behöver folk som tänker annorlunda, som har en enorm kreativitet, som har så mycket energi för det de brinner för, att det inte finns något stopp (även om det inte finns en startmotor för det de finner ointressant), att det finns små och stora människor som värdesätter ensamhet, lugn och ro, tomhet, paus… Idag ska alla var så utåtriktade, älska förändring, hålla på med 75 aktiviteter från det vi är 2-3 år, jobba självständigt från åk 1 i viss mån och ganska fullt ut redan i åk4. Men hallå!

Titta på Skavlan, han har haft ett pärlband av gäster sista tiden som jag tror kan ha diagnoser eller en släng av som jag brukar säga, som säkert skulle uppfylla en del av kriterierna eller tillräckligt för att få diagnoser som ADHD, ADD, aspergers… Eftersom dessa egenskaper är fullt normala. Och är en tillgång, om man inte har extremt många på en gång eller lever i en intolerant, exkluderande miljö.

Bara senaste avsnitten har vi Camilla Hernemark, Ulf Lundell, Leif GW Persson, Martin Kellerman (Serien Rockys skapare), Robbie Williams… Som alla är lite ”annorlunda”, men helt fantastiska! Tack Fredrik Skavlan för att du, eller ni, så varsamt lyfter fram dessa fantastiska gäster, inte bara deras musik, böcker, serier med mera. Att vi får ta del av deras personligheter på ett så intressant, men ändå respektfullt sätt.

Jag hoppas att Fredrik och Skavlan-redaktionen har en plan, en lite halvhemlig plan med tydligt mål att vidga normalitetsbegreppet. Inte bara för våra älskade ungars skull, utan för allas skull!

 

Höstsolen skiner. Drottningen sitter och funderar på en bänk vid sjön. Funderar. Som hon så ofta gör. Hon funderar på en diskussion hon hade på en middag i helgen.

Där var en annan förälder med ett barn med samma diagnos som Prestationsprinsen. Men de konstaterade att deras barn har helt olika beteenden och symtom, men förmodligen ett behov av ungefär samma åtgärder och stöd… Svårt att förstå! De funderade på att det inte är så konstigt att skolan har problem med detta. De har en bild av hur en elev med ADHD är, men så passar inte alla in i den. Samma sak med Aspergers syndrom eller atypiska autism, eller autism.

Drottningen sitter nu och funderar vidare på det här. På en bänk under en lönn som ännu är i full höstprakt. Ett och annat löv singlar ner. Det är verkligen vackert. Hon njuter. Och blir på gott humör. Hon behöver sådana här stärkande stunder. Ta vara på vardagen. Det har hon blivit bra på.

På middagen diskuterade de hur olika barn med neuropsykiatriska funktionsuppsättningar är. Även med samma diagnos, som deras barn. En med ADHD är extremt utagerande och skrikig, en annan lugn men ger upp eller imploderar. Lägger av. Båda har koncentrationssvårigheter och svårt att planera sitt skolarbete. En Aspie är hur klumpig som helst i sina sociala relationer en annan hur bra som helst, men är helt slut efteråt. Behöver sova ett dygn… En vill vara med andra, en drar sig helst undan. En med asperger förstår inte alls meningen med skolan, varför ska man göra det här och en annan tycker att det är hur kul som helst. En har väldigt lätt för sig, medan andra har svårt…

Men sen kom de överens om att det är så mycket i alla dessa ungars behov av särskilt stöd som är gemensamt. Grundläggande saker som: tydliga instruktioner som inte är för långa, förutsägbarhet, dvs tydlighet i vad som ska hända, förberedelse av schemabrytande aktiviteter, hjälp att komma igång och ”upprätthålla” fokus, hjälp att planera, många mår bra av små sammanhang, reträttplatser…

Båda hade erfarenhet av just detta. Att skolpersonal har svårt att förstå att samma diagnos kan resultera i många olika så kallade problembeteenden, med helt olika problem eller orsaker, kan mildras med samma åtgärder. Och det är ju faktiskt konstigt på ett sätt. Men så är det…  Det är värt att fundera vidare på. Drottningen på sin bänk. Vi andra var vi vill. Bara vi funderar. För våra älskade ungars skull…

Jag läser med en aning förvåning de mesta som skrivs kring det fria skolvalet. Enligt det jag läser bidrar det fria skolvalet till större segregation vad gäller betygsnivå, läskunnighet, antal behöriga till gymnasiet, ”bra lärare”, etniskt ursprung och liknande. Problem för samhället. Inte sällan hör man att de duktiga och studiemotiverade ”behövs” i skolor med sämre resultat för att sprida en bättre attityd och höja nivån. Behövs! Är de ett redskap för skolan eller Sveriges framtid? (se tidigare inlägg om vem skolan är till för)

Om vi inte tittar till samhällets problem just nu utan tittar på långsiktig samhällsnytta. Hur ska man tänka då? Är det då inte så att skillnaderna, eller segregationen som man gärna vill kalla det (för att spetsa till det?) är ett problem för oss vuxna att ta tag i? De begåvade och studiemotiverade eleverna ska väl inte behöva stå tillbaka? Eller användas… Det kan inte vara en långsiktig strategi! Vi behöver låta de begåvade, studiemotiverade och de som kan hantera skolsystemet, få utvecklas efter sin förmåga. Inte ”användas” för att lyfta bredden! Vi har ju bevis för att begåvade elever inte sällan diagnostiseras eller misstänks för att ha diagnoser därför att undervisningen är på för låg nivå… Och skolan borde inkludera fler…

Men, idag gäller det att nå vissa mål för att få ett visst betyg. Det betyder att om du har en lärare som måste lägga undervisningen på en nivå för att de flesta ska klara sig, så har du väldigt svårt att nå de högsta betygen. Det blir mer troligt att kunna få de betyg man har kapacitet för genom att vara med andra på samma nivå. Alltså söker sig de ”duktiga” till skolor med andra ”duktiga”.

Detta skulle kunna ses som en fördel för de skolor som tappar de ”duktigaste”. Då kan man lägga undervisningen på en nivå att få alla godkända utan att samtidigt se till att tillfredsställa de ”duktiga”. Ett mer ”homogent elevmaterial”…

Sen blir jag alltid lika förvånad att två former av segregation aldrig tas upp, jämställdheten, eftersom skolsystemet tydligen gynnar tjejer så är det flickorna som får de höga betygen och tillgång till de bästa skolorna. Och att det redan finns en bostadssegregation, som absolut inte är orsakad av det fria skolvalet. Så är det kanske där vi ska börja?

Bara några exempel från debatten: Häromdagen står det i Dagens Nyheter om eleverna som flyr vissa kommuner. Är det så? Eller är det andra som drar? Eller gör de ett rationellt beslut som gynnar deras framtid? Eller är de kanske kommunerna som inte lyckas… SVT har i sin ingress formulerat att det fria skolvalet pekas ut som orsak till skillnaderna i läskunnighet, det tycket en jounalist. Men i artikelns står det ”Den dalande läskunnigheten kan bero på det fria skolvalet. Enligt Caroline Liberg, professor i utbildningsvetenskap”. Kan. P4 Örebro med fokus på att skolvalet orsakar ekonomiska problem för enskilda skolor. Inte ett ord om konsekvenser för eleverna…

Det är skollagens kapitel 3, 3§ som vi ska diskutera utifrån. Inte skolors ekonomi, eller behovet av ”de begåvade” i de svagare skolorna! Den lyder:

”Alla barn och elever ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål. Elever som lätt når de kunskapskrav som minst ska uppnås ska ges ledning och stimulans för att kunna nå längre i sin kunskapsutveckling.”

Hinner en skola inte med, har inte kunskap eller inte har resurser för varken de i behov av särskilt stöd eller de högpresterande, då måste det vara Ok att byta skola. Det handlar inte om att fly eller att lämna klasskamrater och gamla skolan i sticket!

OK, imorgon är det Halloween, men vi svenskar sprider ut det lite. Kanske var det utklädningsdag i fredags i skolan. Men om man är bjuden på Halloweenfest kan det vara riktigt svårt med utklädning och spökig, ”äcklig” mat.

Att klä ut sig är ingen hit om man har problem med kläder från början. Vill man att allt ska vara mjukt, invant och utan kliande lappar, så kan man ju lätt föreställa sig hur det är att ha en plastmask för ansiktet, syntethår som hänger i ansiktet, hatt eller annorlunda kläder som smiter åt, hänger eller kliar… Men låt barnet slippa. Eller ta svarta mjukisbyxor och en svart tröja och låt ungen vara en läskig natt?

Om man inte gillar konstig mat och med det menar typ gryta (många ingredienser), exotiskt kryddad (och då räknas curry som exotisk), mystisk konsistens (polenta, risotto, gröt…), sa kan man ju lätt föreställa sig hur det är att äta rödmaskspagetti (rödfärgad spagetti), dricka giftig sprite (grön färgad) och kakor som ser ut som rödsprängda ögon… Kan man kanske tänka på det om du ordnar en fest? Lite vanliga chips och cola i ett hörn?

Dessutom är det mycket folk, trångt, högljutt, varmt, sociala krav (dansa, prata, leka… beroende på ålder). Så varför tror vi att det ska fungera för alla? Varför tror vi att vårt käcka ”det kommer att bli så kuuuul!” tar bort allt detta jobbiga?

Och sen till helgen ska vi träffa släkten och besöka gravar. Börjar med släkten, i varje familj eller släkt finns det lite spänningar och relationer som inte löper smärtfritt.  Och vilka ungar känner av känslor och får dessa speglade rakt in i hjärtat och hjärnan? Just det, våra NPF:isar! Och om man har svårt att hantera känslor och meningen med livet, hur enkelt är det då att hantera gravar och döden? Måste alla följa med till kyrkogården? Nej.

Låt oss hjälpas åt att tänka på att vi alla är olika! En del älskar mycket släkt, vänner, människor… och nya rätter på middagsbordet, men en del gör det inte! En del av oss kan behöva mycket information för förutsägbarhet, ställtid, möjlighet till reträtt, samt lång återhämtningstid. Andra inte…

Så är det åt andra hållet. En del vill mycket. Mer än de förmår. De vill vara med, de vill gå på Halloweenkalas, åka till släkten, men hänger kanske inte riktigt med i det sociala och resonemanget, instruktionerna till hur man ska klä ut sig eller leken! Hjälp till att skapa struktur och förutsägbarhet.Och de som vill mer än de förmår behöver också reträttplatser, för orken kan ta slut abrupt! Eller så klarar man festen eller släktträffen, men behöver sova i två dygn och efter det bara sitta vid datorn i ett till. Ordna då den återhämtningstiden åt dem.

Så låt nu var och en, stor eller liten, få en fin fest och släktmiddag efter sin förmåga. Man kan behöva gå ifrån och vila. Eller få springa iväg och rasa av sig energin. Vi är alla olika. Hjälp ditt barn eller fru eller vem det än må vara när andra tycker att hon eller han har en trist attityd eller är slö. Eller när morfar blir irriterad att inte barnbarnet eller svärsonen sitter fint alla tre rätterna…  För våra älskade ungars skull!

Jaha, nu spårar Prestationsprinsen helt ut, tänker ni. Kanske det. Men häromdagen gjorde jag en liknelse mellan vuxna utbrända (som många numera förstår) och unga skolvägrare, hemmasittare och korridorvandrare (som väldigt få förstår). Det blev en aha-upplevelse för många.

Jag skriver främst om barn, men det handlar förstås om vuxna också. Jag tycker bara att fler vuxna kan ta ett större ansvar och har teoretiskt en möjlighet att göra egna val och förändringar. Men idag vill jag göra en liknelse åt andra hållet, vi kanske har förstått att problembeteenden har en orsak för barn och unga, men vi får inte döma vuxna för snabbt heller.

Vad har då Prinsessan Madeleine, Hollywood-Gunilla och Roxette-Marie gemensamt? Jo, de har sista tiden hängts ut i media och sociala medier. Inte bara hängts ut. De har fått stöd också. Men det är ju alltid fler som gnäller än stödjer i de här dreven. Men kan man se dem ur Prestationsprins-perspektiv? Jag vet inte om jag har rätt, men jag tycker att man kan försöka. Tänker att vi inte ska döma deras ”beteende”, utan försöka förstå vad som ligger bakom? Kanske finns där något förklarande och förlåtande…

Jag läser om Prinsessan Madeleine som för feminin, löjligt ”tihi”, bortskämd brat, Stureplans-tjej… Men tänk om det är en tjej som har stort behov av förutsägbarhet och struktur, då är väl Stureplanslivets rutiner enkelt och perfekt. Strikta klädregler och tydligt vad man ska göra och tycka. Vad som är rätt. Är man lite osäker kan det inte vara kul att vara kunglig och offentlig, då är väl ett mer anonymt, om än behagligt, liv i New York helt rätt…

Gunilla, en av svenska Hollywoodfruar, lever lite i en egen värld. Ganska orealistisk och ganska klumpig socialt. Om nu klippen är sanna och ger en riktig bild. Men varför hängs hon ut, kallas pinsam och uppmanas att skärpa sig. Tänk om hon faktiskt inte kan tolka sin omvärld fullt ut, har klara sociala brister och problem att kommunicera? Då kan hon ju inte skärpa sig, då behöver hon ju hjälp och förståelse! Varför tänker ingen så? Är det då inte TV-produktionsbolaget som ska skärpa sig….

Och efter invigningen av Friends arenan skrevs det nedlåtande om Marie Fredriksson sång och uppträdande. Här står en tjej som varit så sjuk, rest sig igen och ingen av oss vet hur hon mår eller har för framtid idag. Men helt återställd är hon inte. Hon hade stöd till och från scenen. Med det syntes ju inte på TV eller ens i arenan. Och visst hennes uppträdande var inte som det var på 80-talet. Men hur kan man tro att det ska vara det? Borde man inte bli berörd av att hon faktiskt står där och gör så bra föreställning som hon gör? Och jubla?

Vi får inte döma beteenden, eller det vi tycker är ”problem”beteenden, för snabbt. Det kan finnas väldigt förklarande, sköra, sorgliga förklaringar och orsaker. Eller inte. Men vem är du att döma?

Prestationsprinsen är glad att det är novemberlov. Drottningen också. Men det är inte helt lätt. Vardagens rutiner är borta och det är svårt med all frihet. Friheten och alla möjligheter kan ibland hanteras med tydlighet, belöningar och reträttplatser.

Vare sig man är hemma, i solen eller på storstadssemester behöver det tänkas till har Drottningen lärt sig. Det här lovet är de hemma.

Med oceaner av tid är det lätt att fastna vid data- och TV-spel, facebook. boken, instagram eller bloggar. Svårt att förstå varför man ska lägga sig då man kan sova länge. Det är ju ingen skola. Hur får man till motion i vardagen då?

Prestationsprinsen behöver tydlig struktur och förutsägbarhet även på lovet. Hitta rutiner och stor förutsägbarhet kring överenskomna aktiviteter. Då måste Drottningen visualisera, förklara och få Prestationsprinsen att förstå och acceptera. Och det är inte lätt.

Hon har några knep. Drottningen hittar ett mål med det som ska göras. En nytta eller kanske att någon Prestationsprinsen är fäst vid blir glad.

• En promenad är diffust och meningslös, men att gå för att fika (till ett favvo-fik och sen hem igen) eller handla en god middag (gå till affären och sen hem) är mer begripligt?
• Att baka en god kaka för att åka och hälsa på Farmor och Farfar känns ofta för Prestationsprinsen som typisk ”nu ska de aktivera mig”-idé, men om man resonerar om hur glad Farfar blir, är det mer motiverande.

Så försöker Drottningen med motivationshöjare och belöningar också:

• När vi har handlat skor kan vi ta hamburgerlunch.
• När vi går långa promenaden blir det film eller jag spelar favoritspelet med dig. När vi tar korta tar vi …
• Kommer man i säng i tid får man ta Oboy till frukost… Eller spela data en stund på förmiddagen. Eller …

Och inför aktiviteter som är utmanande kommer de alltid överens om reträttplatser. Eller ”nödsignalerna”. När det blir för mycket, så blir det för mycket. Då måste Prestationsprinsen få gå hem, gå undan eller sin en mentala reträttplats: ta på sig hörlurarna och försvinna…

Inspireras, tänk ut vad du vill kring novemberlovet, vad ditt barn vill och orkar, sätt er och rita upp ett schema, skriv/rita inte bara handla vinterskor, utan få med hamburgaren också. Vare sig ni är hemma, på Gran Canaria eller i London så behövs det. Och du, ett par dagar totalt slappande är de faktiskt värda… och du med! För våra älskade ungars skull…