Drottningen tänker bra då hon får till sina små te-stunder. När Prestationsprinsen liv är honom övermäktigt, blir det lite övermäktigt för alla i familjen. Då det flyter, flyter det ganska bra för alla i familjen. Vi är underliga varelser, vi människor.

Drottningen och hennes man tar långa promenader för att prata, speciellt då det är svårt. Man får må-bra-hormoner av att gå och så vet man att inte andra nyfikna eller ledsna öron i familjen hör. Men man behöver stunder för sig själv också, både i framgång och bakslag…

Drottningen fick ett samtal från en förtvivlad väninna. Hennes dotter har det svårt i skolan på grund av skolan. Byt, sa Drottningen. Jag vet inte om vi orkar sa väninnan. Hur vet vi vad vi byter till? Att vi behöver härifrån är enkelt!

Drottningen tänker på skolbyten de gjort. Två för att det inte fungerade, ett för att det var dags på grund av årskursen. Inget byte har landar bra med en gång. Ett landade aldrig, men det var bättre än där Prestationsprinsen var innan. när det varit stadie-byte har det tagit lång tid, innan det landat eller inte alls, och skolornas överlämningar lämnar mycket att önska. Minst sagt.

Drottningen berättar att visst är det svårt att byta skola. Vi  fick hur fantastiska garantier som helst, verka hur lovande som helst, men så är där två lärare som inte fattat grejen och sabbar hela skolgången. Eller en rektor, eller en speciallärare, eller en… Samma sak med läkare, psykologer, handläggare. Man shoppar liksom inte loss och runt lite för att testa vad man gillar… säger Drottningen lite ironiskt.

Hon säger att det är liksom lättare att byta livsmedelsaffär. Har de utgångna datum, rutten sallad, dåligt bemötande, då går man till nästa. Samma sak med kläder, sportsaker, biltillbehör… hantverkare är i och för sig värre. Och restaurangbesök. Då kan det vara svårt att byta mitt i, men man kan bli tvungen. Man får ta kostnaden eller det extra jobbet. Och eventuella jobbiga känslor! Det liknar lite skolbyte, fast inte alls!

Jag förstår vad du menar säger väninnan. Men vi har inte orken och att börja kämpa i en ny skola. Det känns som att slåss mot väderkvarnar, bara det att det här inte är fantasier. Utan brutal verklighet!

Jo, Drottningen är en av de få som verkligen kan säga att hon förstår. Men samtidigt, med ett barns skolgång. Ja, vore det bara kostnader satt oroa sig för vore en sak, tänker hon. Hon tar en klunk te. Det kommer nästan en tår, i alla fall blir hon 10 kilo tyngre. Ett sargat barn, måste få komma till en fungerande miljö. Ett sargat barn som man släpper till en skolmiljö som inte heller fungerar bokstaveras med stor risk KATASTROF. Förändring i sig är svårt för barn med NPF eller släng av. Förändring i kombination med försämring… nej, ingen idé att tänka på alla sina egna minnen och allt hon hört från andra.

Istället säger hon: Men vi, du, ni, måste byta skola för barn som inte får det särskilda stöd och anpassningar de ar rätt till. Eller där undervisningen inte är tillräckligt inkluderande. Tur vi bor här,  storstäder finns det en chans att byta, värre på landsbygden och i mindre städer. Hur många alternativ har de? Kan de flytta av den här orsaken?

Drottningen försöker peppa. Du måste finna orken att flytta ditt barn, du måste också ge dig rätten och finna modet att fråga, fråga, fråga, ringa och besöka. Be att få träffa flera. ring flera. beatt få tala med någon annan familj i skolan. Kolla offentliga utvärderingar som kommun och skolinspektion gjort. Ställ frågor kring skolan om dem. Ställer inte skolan upp på det här, då de är i en ”sälj”-situation, så kan man ju verkligen fundera på hur de ställer upp då det gäller saker som inte fungerar!

Väninnan och Drottningen pratar vidare. Drottningen kan ge tips om vad de tänkte, vad de kom fram till, de resonerar om andra de känner som har varit i liknande situationer. Väninnan tackar. Nu ska hon ta en promenad med hunden och tänka.

Drottningen lägger på och funderar ett varv till. Om man hittar energin att byta affär på grund av dålig sallad, så borde vi finna även den ork vi egentligen inte har för våra älskade ungar!

För hemmasittare och skolvägrare är varje dag en fråga. En fråga till sig själv. Vad är värt att göra idag? Finns det något värt att göra och är det i så fall skola?

De flesta har perioder då allt fungerar. De går till skolan som alla andra. Utan att ställa frågan. De flesta har också perioder då inget fungerar. De går inte alls till skolan. Utan att ställa frågan. Den är inte ens aktuell att ställa.

Men det finns ett mellanläge. Det är en vardag, inte som andras, en vardag som en ”vanlig” familj aldrig skulle kunna förstå. De är en sorts rysk roulette varje dag… Om än inte med dödlig utgång, mer långsamt nedbrytande… Tankarna snurrar i barnets eller ungdomens huvud och landar i… spänningen eller snarare hopplösheten och vanmakten är olidlig. Landar det i att barnet går upp som alla andra, följer syskonens rytm i morgonens rutiner och kommer iväg. Då är allt fröjd. Men det finns andra dagar.

De dagarna händer ingenting. Kommer inte upp, kommer kanske inte ens några ord… Stilla och tyst. Vanmakt hos föräldrar och barn.

Andra dagar eller andra barn kanske tvärtom ställer världen och hemmet upp och ner. Tårar, utbrott och kanske panik. Vanmakt hos föräldrar och barn.

Alltför många undrar: Men kan de inte bara skärpa sig? Dessa hemmasittare och skolvägrare! Och hur kan deras föräldrar bara gå med på det. I någon mån så stödjer de ju beteendet eftersom det accepterar det. Med föräldrars goda minne… i föräldrars förtvivlan snarare.

Ja, om det vore så lätt att det handlade om att skärpa sig och inte gå med på det… Som vanligt handlar det om ett problembeteende som inte är problemet i sig. Det finns något som orsakar beteendet, hemmasittande och skolvägran, det är det vi ska förstå och hjälpa till att lösa. Och har det gått så långt, att ditt av naturen glada  och nyfikna barn, nu är en ungdom eller barn som inte ser meningen med att gå upp och ut i livet. Ja, då har vi förstås ett stort problem, som tar lång tid att lösa.

Situationen är barnet eller ungdomen övermäktig…

Det tar tid. Ge det tid. Ge ditt barn tid. Ge din elev tid.
Framförallt, ge dig själv som förälder tid.

Duscha är ett fyrverkeri av känslor. Prestationsprinsen gillar inte förändringar, så det är faktiskt inte konstigt att duscha är ett stort bekymmer. Har man dessutom lite bacill- och smutsnoja, som han har, så blir det inte lättare… Och med den fixering vid hur kroppen ska se ut, är det många som tycker att de inte vill visa upp sig. Andra kanske inte tänker så mycket på det, men blir mobbade för något kroppsligt. Duscha med andra är tufft.

Drottningen får påminna, locka, hota eller erbjuda belöning varje vecka. För duscha är inget Prestationsprinsen behöver göra varje dag. Två gånger i veckan kan vara OK, speciellt på vintern. På sommaren går det lite mer av sig själv då Prestationsprinsen blir varm och svettig.

Men så här ser han det. Duscha är tråkigt och äckligt. Alltså tar det tid från något roligare. Han vill hellre göra roliga saker. Det är också svårt att veta hur länge man hållt på och om all tvål verkligen, verkligen är borta…

Duscha är ett fyrverkeri av känslor

Klä av sig, det blir kallt, in i en trång dusch, det blir blött, kanske lite kallt innan det blir varmt vatten, sen blir det kallt där huden är blöt, men inte strålen är på just då. Så ska man stänga av, ta schampo i håret, det är konstig konsistens på lödder och det är risk att det rinner ner i ansiktet och ögonen, det blir kallt om kroppen. Sen ska schampot bort, då blir det varmt och skönt igen. Så ska det stängas av och tvålas in, sen ska det sköljas av igen, kallt o varmt. Så ska man stänga av, det blir kallt att vara blöt. Eller så är man supervarm av allt hetvatten och en lång dusch. Så ska man skrubba sig torr, det vill till att Drottningen tumlat eller använt mjukmedel (utan parfym) så handduken är mjuk och skön. Gärna olika handdukar till olika kroppsdelar. Men håret är blött. På med kläder, kanske nya, rena kläder som inte är lika sköna som de han hade innan. Det är ytterligare en förändring…

Duscha i skolan

Om man som Prestationsprinsen dessutom reagerar på smuts i duschen, att någon kanske använt hans handduk, att det är rörigt i badrummet, hår vid avloppet, intorkat lödder… då har han ännu mer att ladda för och övervinna!

Efter en sådan pärs är det skönt att vila ett tag i något rutinartat. Som bara sker som det alltid gör…

Tänk då om duschandet förväntas ske i skolan efter gympan! Då är det andra där, det ska göras snabbt, det finns mycket baciller och smuts, kanske luktar och dessutom efter gympan som är en pärs i sig… Det är ganska ologiskt, för de är ganska få av oss vuxna som duschar på gymmet, vi går ofta hem och duschar.

Duscha är ett fyrverkeri av känslor. Det är inte så konstigt när man tänker efter att fyrverkerier av förändring på rekordkort tid inte alltid är så lätt. Det gäller att acceptera att det är som det är. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Bra tips till föräldrar och pedagoger! Det enkla är det svåra…

Precis som vi bör tänka på att erbjuda skriftliga och visuella instruktioner till barn och elever med NPF eller släng av, så kan man erbjuda barnen skriftliga och visuella möjligheter att t.ex. be om hjälp!

Mamman till de här lapparna gästbloggade häromdagen hos M som i underbar. Läs och inspireras av vilken skillnad det gjorde för hennes dotter, en sann liten prestationsprins!

Vi ser olika på sker. Vi är olika. För en är orden det viktiga, för en annan hur de sägs… Med olika fokus kan en diskussion gå väldigt, väldigt fel… en repris kring detta:

Prestationsprinsen går i årskurs 6 och har Aspergers syndrom. Han var arg och är nu förvirrad. Totalt förvirrad.

Prestationsprinsens fröken tittar hotande på honom. I alla fall ser han det så. Hon stirrar honom i ögonen, det gillar han inte. Han tittar bort. Då blir hon ännu argare: Nu lyssnar du på mig, förstår du det!

Det gör han ju. Han fattar ingenting. Man lyssnar väl inte med ögonen. Hur tänker hon? Han tvingar sig att titta på hennes mun, då tror hon att han tittar på henne. Hon blir lugnare och pratar ännu mer. Men jösses vad munnen rör sig, och vad äckligt, man ser lite spott som åker ut. Hör du det, säger hon plötsligt mitt bland alla ord.

Vaddå? säger han. (Inte bra…) Nu ringer jag dina föräldrar. Vi slåss inte på den här skolan. Vi har en värdegrund som säger att vi respekterar varandra. Vi ber om ursäkt. Du har slagit Anna, du har kallat henne djävla äckel och vägrat be om förlåtelse. Då står det i vår konsekvenstrappa att föräldrarna ska meddelas. Jaha, säger Prestationsprinsen. Och?

Han fattar verkligen ingenting. Fröken säger att han har gjort fel och nu ska de ringa mamma. Varför då? Ska hon be om förlåtelse? Ska fröken bli arg på mamma för att han slagit Anna?

Varför ska han be Anna om förlåtelse när det är hon som retas och hela tiden går och småputtar och småknuffar honom? Han är inte alls ledsen att han slog henne. Det är rätt åt henne. Hon är dum och har småslagit honom i flera veckor. Det var skönt att ge igen.

Varför ska inte Anna be om förlåtelse? Varför får Anna retas, puttas och knuffas, men inte han slå tillbaka? Varför är fröken arg på honom? Vem ska ringa Annas mamma?

När fröken ringer säger Drottningen, Jaha. Fröken harklar sig och säger. Du förstår kanske inte allvaret i det här. Din son har slagit en annan elev och faktiskt kränkt henne med svordom och nedvärderande ord!

Jodå, säger Drottningen. Jag undrar bara om ni har tagit reda på vad som hände innan han slog. Vad som ligger bakom beteendet? Det försvarar inget slagsmål säger fröken.

Absolut inte, men kanske kan det förklara varför han slog till. Och kanske det beror på hans funktionsnedsättning. Har han misstolkat situationen, inte förstått orsak och verkan eller handlat impulsivt? Och då är det ju snarare du och dina kollegor som behöver tänka om och lära er att förbereda eller förhindra vissa situationer? Kanske? undrar Drottningen lugnt (men kokar en aning inombords).

Men vad vill du att jag ska göra med den här informationen, frågar Drottningen. Och framförallt hur ska du hjälpa honom att inte göra samma misstag. Vad säger er konsekvenstrappa att skolan ska göra för att inte situationen ska återuppstå eller eskalera? Vad är ditt ansvar som mentor?

Jag återkommer säger fröken. Tack, det skulle jag uppskatta säger Drottningen.

Nu är det förkylningstider. Så här kommer en repris på ämnet:

Drottningen sitter och funderar. Hon är faktiskt riktigt frustrerad. Prestationsprinsen har varit förkyld, rejält snorig och hostig. Det var verkligen inget försök att få ta det lite lugnt. Han mådde inte bra. Men nu! Det har gått många dagar…

Han vill absolut inte gå till skolan för det gör lite ont i halsen, ibland, när han sväljer. Ibland! Och han vill inte behöva snyta sig, om det behövs, i skolan. Om! Drottningen påpekar försiktigt att han knappt snutit sig alls sista två dagarna och att han kanske kan gå ut på toan om han behöver det, det blir ju antagligen inte mer än någon enstaka gång!?

Nej, det känns inte bra. Prestationsprinsen ser allvarlig och besvärad ut. Han tycker nog det är bäst att han är hemma. Han blir lite ledsen då Drottningen försöker tålmodigt få honom att ändra sig. Men sen blir det som han vill. Drottningen säger OK och han blir hemma ännu en dag.

Nu sitter Drottningen och funderar på varför. Han är absolut inte mer förkyld än att han skulle kunna gå. Det skulle varenda normal människa göra om de mådde som han. Varför är allt så jobbigt för honom! Men det är ju precis så det är. Varje normalstörd människa skulle gått till skolan eller jobbet.

Men Prestationsprinsen har asperger och är extremt känslig för sinnesintryck. Ljud: som röster på avstånd, folks små läten, bilars motorer, hissens start och stoppljud, ventilationens brummande är en belastning. Liksom lukter som vi andra knappt känner: lite instängt, lite för starkt rengöringsmedel, lite matlukt… Beröring: som lappar i kläder, nytvättade stela kläder, strumpor som korvat sig… Ja, ni vet. (Ni känner igen problemet och jag har skrivit om problem med känslosinnet förr för personer med asperger, adhd, autism och andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar)

Så därför är det också så att en aning ont i halsen och en aning snuva är mycket jobbigare för Prestationsprinsen och hans gelikar, med neuropsykiatriska tillstånd, än för oss andra. Det lilla ont i halsen som vi glömmer då jobbet eller skolarbetet tar fart, glömmer inte Prestationsprinsen. Det finns kvar. Det känns, det irriterar och det stör. Den en aning svullna slemhinnan i näsan och det lilla, lilla snoret som vi andra varken känner eller irriteras av, känns och irriterar för fullt!

Hur ska man kunna koncentrera sig på matte eller samhällskunskap då. Och samtidigt vara på topp så man läser av klasskamraterna och uppför sig som andra förväntar sig. och sortera bort allt stökigt i klassrummet så uppgiften blir gjord och …

Nej, när Drottningen tänker efter förstår hon att det behövs några extra dagar. Det är bara så det är. Och det är bara att acceptera och förklara för alla som inte förstår. Så att det blir fler som förstår. För våra älskade ungars skull!!

Den här Prestationsprinsen är 10 år. Han har börjat åk4 den här hösten och tycker att det är ganska så jobbigt med allt nytt. Men han biter ihop och försöker.

Prestationsprinsen tycker det är konstigt att inte magister Per talar om vad de ska göra. Han kan säga saker som att nu är det eget arbete, materialet ligger borta i hyllan. Eller tänk nu på att skynda er att byta om så att ni kommer i tid efter gympan. Men det tar väl den tid att klä sig som det gör? Ska man hoppa över byxorna eller vad menar han. Och hur ska man veta när nästa lektion börjar? Dessutom är det flera nya kamrater i klassen och han tycker det är jobbigt att förstå dem. Sina gamla kamrater vet han liksom hur de fungerar.

Allt detta och lite till resulterar i att han är helt slut efter skolan. Han bara dimper ner i soffan framför TV:n eller vid datorn och där blir han sittande… Slutkörd av att försöka vara duktig och sin vilja att lyckas. Inte blir det bättre av att han ibland inte klarar av att planera och få gjort det egna arbetet, inte kommer i tid efter gympan eller hamnar i problem med någon ny kamrat… Då är han dessutom ledsen. Även om mamma, pappa och lillsyrran mest märker det som ett fruktansvärt humör!

Det blir också svårt på morgnarna. Men Magister Per har också sagt att nu går de i fyran. Då måste man lära sig att komma i tid. Men Prestationsprinsen har så svårt på morgonen. Han är stressad eftersom skolan i sig stressar på grund av allt det här.  Och dessutom vill han att det ska vara som det alltid är, annars måste han liksom börja om eller i alla fall hitta tillbaka till den vanliga ordningen och då är det jättejobbigt! (Struktur och förutsägbarhet)

Drottningen visste inte riktigt hur hon skulle stötta Prestationsprinsen. De försökte att hjälpa honom att följa samma rutin varje dag. Att göra samma sak i samma ordning. Först toa, sen kläderna, sen äta (samma sak i långa perioder), borsta tänder och kamma sig, kolla väskan och att allt är med (Drottningen eller Pappa hjälper) och så iväg. Oftast följer Drottningen eller Pappa Prestationsprinsen.

Men det räcker att en sak går fel så blir det så tokigt. Om lillasyster är på toa, eller om hans flingor är slut eller om kläderna är fel… då kan det blir sammanbrott av alltihop! Och då kommer han lätt för sent. och att komma för sent är super-stressande. Eftersom Per sagt att nu går vi i åk4 och kan komma i tid!

Men så kom de på ett sätt att få det att fungera bättre. Ett schema. På Prestationsprinsens whiteboard sitter små lappar med varje steg i morgonrutinen. Bredvid är det ritat ett klockslag. Klockslaget är en klocka. Inte 7.05. Det blir lättare att förstå att morgonen inte är en katastrof då lillsyrran är på toan. Då byter bara Drottningen, eller om det är en bra dag Prestationsprinsen själv, plats på toa-lappen och ”klä på sig”-lappen. Prestationsprinsen har lättare att förstå instruktioner visuellt än muntligt. Det är både schemat,klockan och lappar som kan byta plats bra exempel på.

Sen talade Drottningen och pappa med Magister Per om morgonstressen hemma, Prestationsprinsens vilja att lyckas i skolan och leva upp till Pers uppmaning att vara stor och komma i tid. Magister Per förstod precis. Han och Prestationsprinsen har nu en överenskommelse att sådär en 10 minuter är OK att komma sent ibland. Och när han påminner klassen om vikten att komma i tid. Då tittar han lite hemligt och nickar utan att de knappt märks till Prestationsprinsen. Men han ser nicken. För det är deras hemliga signal att nu säger jag något till klassen som du och jag har en specialare kring.

Gissa vad? Med schemat och den hemliga överenskommelsen så kommer Prestationsprinsen allt mer sällan för sent…

Hittade till bloggen Specialpedagogen igår. Massor med bra inlägg och tankar. Känner att Helena tänker en hel del som jag, men har tänkt en massa annat också. Och håller säkert inte alls med mig om en massa här. Men jag gillar i alla fall skarpt hennes inställning:

Denna blogg har som syfte att bidra till diskussionen om pedagogik i allmänhet och om inkludering och individualisering i synnerhet. Rent personligen är syftet att få vädra mina tankar och funderingar och få provocera lite! Som min kollega Christian Castenskiöld säger: ” att bli provocerad är ett utmärkt sätt att vara tvungen att ta ställning och fundera över hur man själv tycker”.

Läste i Skolledaren att första halvåret 2011 tog Skolväsendets överklagandenämnd emot 140 ärenden totalt. För första halvåret 2012 var den siffran 382. En konsekvens av att åtgärdsprogram i skolan kan överklagas sedan 1 juli 2011.

Anders Heiborn, chef för Skolväsendets överklagandenämnd. bekräftar också att det är fler killar än tjejer bakom ärendena. Och att många av eleverna har olika diagnoser.
– Juridiskt är det ju inte alls så att en elev behöver en diagnos för att få stöd, men många lärare tror det.
Man har inte riktig koll ute i skolorna, menar Anders Heiborn, om hur man utformar åtgärdsprogram och formulerar mål på kort och lång sikt.

Hm… Anders, skicka dem gärna till Prestationsprinsen. Där finns ett par inlägg med bra länkar till bland annat Skolverkets allmänna råd och vägledning kring särskilt stöd… Och bloggen har ju en del tankar kring det här, om man är den reflekterande typen….

Dokumentation i skolan. Nu tycker jag att det går lite runt i debatten och att vi sitter fast i ”boxen” så det skriker om det. Jag säger inte att jag har rätt i mina tankar, men jag säger definitivt att det behövs lite helikopterperspektiv istället för att klaga på varje enskild sak. Till exempel för mycket dokumentation.

Läste en artikel i Pedagogiskt magasin av Lisa Asp-Onsjö och Ove Sernhede att all dokumentation som ligger på läraren äter upp viktig tid från att göra det de har som huvuduppgift, nämligen att utbilda eleverna. De varnar för att detta leder till konsekvenser för kunskapssynen, att det finns en tendens att fokusera på kunskap som betonar det mätbara, instrumentella och entydiga. De tar också upp att de skolor där mer än hälften av eleverna inte har behörighet att söka till gymnasiet och där ännu fler har behov av  åtgärdsprogram alla finns i miljonprogramsförorter. Här finns ett problem i att lärarna redan en stor arbetsbelastning och sedan på de tvingas till dokumentation, utredningar och åtgärdsprogram. Men författarna skriver inte ett ord om något systemfel… Inget om varför och om vi kan göra något åt det i sig!
Ingen helikoptersyn där inte…

Jag säger inte att de har fel i något i sin artikel. Men ibland måste man lyfta blicken. Kan vi göra något åt det som orsakar att detta tar så mycket tid? Så här tänker jag:

Bristen på kunskap driver antalet diagnoser

Diagnoser sätts i förhållande till miljön. Idag har vi  pga. okunskap en exkluderande skolmiljö och undervisning som gör att helt normala (enligt min definition), normalbegåvade och högbegåvade elever inte klarar sig med den ”ordinarie” undervisningen. Det behövs särskilt stöd. För att eventuellt få särskilt stöd krävs diagnos, nej inte enligt lag, men i praktiken. Det ökar efterfrågan på diagnos. Men inte ens då får eleverna den anpassning de verkligen behöver. Så möten, utredningar, åtgärdsprogram etc drar igång och det tar från undervisningen som kanske då blir ännu mindre inkluderande…

Färre åtgärdsprogram behövs om vi hade ett vidare normalitetsbegrepp i skolan.

Diagnoser och särskilt stöd kräver åtgärdsprogram. Jag tänker att elevernas behov i mångmiljonförorterna måste väl likna varandra. Det är förstås återkommande problem? Mindre aktivt stöd från hemmet, språkproblem, kanske till och med analfabetism, färre sökande lärare per tjänst (lärarkvaliteten?) och andra socioekonomiska och psykosociala problem. Går det inte att använda en del av tiden som läggs på utredning, åtgärdsprogram, möten kring enskilda elever till att tänka om i stort! De här ”problemen” verkar ju återkomma och vara ganska normala i de flesta av förorterna! Kan vi arbeta på ett annat, mer inkluderande sätt, så att vi inte behöver ha särskilt stöd till så många? Tänk Nossebro.

Jag är inte expert på förorternas problem, men jag vet att detta gäller för alla elever med NPF eller en släng av. Om den ordinarie undervisningen var mer förutsägbar och strukturerad så skulle antalet möten, åtgärdsprogram, uppföljningar, mail mm. minska dramatiskt! För att inte tala om frustrationen hos lärare, elever och familjer… Och mycket skulle gå att göra utan en enda extra resurs eller timme, men med ett helt annat mindset. Och tyvärr behövs det en kunskap som inte lärarhögskolan skickar med sina examinerade och legitimerade lärare. Men den finns att tillgå.

Det är kanske inte för mycket dokumentation

Visst. Det är mycket dokumentation som ska fram för arbetet i sig. LPP:er, IUP:er, veckobrev eller uppdatera intranät med planering, läxor och annat… Men jag hävdar att lärare inte har mer dokumentation än andra professionella yrkesgrupper. Men så mycket sämre stöd! Och därför tar det mer tid än vad som är rimligt.

Författarna skriver i sin artikel om problemet med digital dokumentation, de tar upp sekretess och att inte alla hem har en dator. Sekretessen håller jag med om. Det är ett problem. Men det är ett problem redan med den analoga dokumentationen. Tar vi en annan gång! Men dator!? I de flesta familjer finns idag en dator, eller ännu oftare en smartphone, även i förorten… Däremot så är det ju inte så för lärarna. Vanligt att inte ha vare sig dator eller smartphone. Och av de som har det finns många digitala analfabeter i jämförelse med eleverna och många föräldrar. Inte konstigt eftersom IT kommit till skolan ett par decennier efter resten av arbetslivet. Vanligt att det inte finns metoder för arbetet med dokumentationen. Eller att de inte är kommunicerade och förstådda. Och inga smarta digitala mallar att utgå från. Klart att det blir en tuff arbetsbörda!! Och många lärare har inte tillgång till en vettig arbetsplats på sin arbetsplats… och har man då ingen dator att ta med hem…

Så vi kanske inte ska klaga på att det krävs ordentlig dokumentation kring vad myndigheten skolan gör och inte gör i stort och med enskilda individer. Så skulle vi aldrig säga om sjukvården eller rättsväsendet. Att vi ska inte föra journaler eller dokumentera våra domslut för det tar så mycket tid. Där försöker vi istället arbeta med steget innan, dvs förebygga så att det inte behövs lika mycket sjukvård, domar och kriminalvård…