Åtgärdsprogram. Jo, jag har skrivit ett par inlägg om åtgärdsprogram tidigare. Jag ville också skriva ett inlägg med lite tips, bra länkar och fakta. Det har dröjt lite men varsågoda.

Skolinspektionen konstaterar gång på gång att åtgärdsprogrammen och det särskilda stödet brister, det har inte fokus på den enskildes behov, men fokuserar ändå för mycket på fel hos den enskilde eleven och för lite på vad skolan kan göra bättre. Och det slarvas ofta med tidplan och vem som är ansvarig. Och sällan sker någon uppföljning och utvärdering…
Jag har sett så många åtgärdsprogram som börjar med långa redogörelser av elevens skolhistoria, eventuell sjukdomshistoria, problembeteenden och jag vet inte vad.

Men ganska lite om orsakerna till de problem och/eller problembeteenden som förorsakat åtgärdsprogrammet… Orsaken till att det uppstår problem i mötet mellan elev och skola. För det är ju skolan som måste hitta stöd och hjälpmedel för eleven, samt anpassa till elevens förutsättningar. Aldrig eleven till skolans. I Skolverkets allmänna råd om arbetet med åtgärdsprogram står det:

”skolmiljön där eleven ingår i har betydelse för deras behov av särskilt stöd”

En inkluderande, strukturerad och förutsägbar miljö minskar behovet av särskilt stöd…

Några tips på saker att tänka på:

Ta med eleven – glöm inte att tala med eleven. De vet ofta precis vad det är som inte fungerar. De har inte alltid lätt att uttrycka det. Men om någon de har förtroende för tar sig tid att sitta ner i lugn och ro brukar det komma. Här grå det alltför ofta prestige i saken. Om mentorn inte klickar med eleven så är det så. Har eleven lätt för att tala med en lärare han eller hon inte har, men som brukar småprata med på bussen. Då är det kanske den läraren som ska ta samtalet! Har skolsituationen blivit ohållbar, kanske vi har en hemmasittare, då har ofta eleven tappat förtroendet för skolan och kanske till och med vuxna i allmänhet. Då är det svårt. Om föräldrarna har en bra relation med sitt barn, så gå genom dem. Utan prestige och med stor respekt för deras kunskap om sitt barn.

Ta inte med eleven – I stora möten är det oftast bra att eleven inte är med. Sitta där och vara ett objekt i form av ett problem som ska lösas, ensam bland alla vuxna, är oftast ingen särskilt inspirerande miljö …

Stora möten – ibland behövs många deltagare för att nå optimal samverkan mellan alla som är med och försöker hjälpa eleven till en bättre skolsituation: rektor, mentor, specialpedagog, elevhälsa, föräldrar, vården t.ex. BUP, kommunen t.ex elevstöd eller socialen, kanske ännu fler.

Små möten – för att få eleven delaktig kan det ofta vara bra att ha små möten. Eleven och någon som den litar och har förtroende för kanske mentor, kanske bara en lärare som fått till en bra relation, kanske någon på BUP, ja vem som helst som ingår i teamet runt honom eller henne. Med eller utan förälder. En del barn och ungdomar har en bra relation till sina föräldrar och känner en enorm trygghet att ha med någon av dem i sådana här känsliga möten. Ha ett sådant möte inför större möten och efter. För att få input från eleven själv innan och för att ge feedback och info efteråt. Visualisera.

Föräldrar/Vårdnadshavare – chansen att lyckas ökar astronomiskt om det finns en bra och konstruktiv relation mellan hem och skola. Det ligger ett tungt ansvar på skolan att se till att detta fungerar. Det är föräldrarna som oftast känner sitt barn bäst. De har god koll på vad som fungerar och inte fungerar, och framförallt bra tips om hur man får det att fungera. I Skolverkets allmänna råd står det ” Skola och hem har båda ett ansvar att för denna relation, men skolan har det yttersta ansvaret att verka för ett sådant samarbete.”  Jobba i nära kontakt med elev och vårdnadshavare för att sStäm regelbundet av med hemmet hur insatserna motsvarar förväntningar och elevens behov.

Sekretess – Vi vill ju att många i skolan ska ta del av åtgärdsprogrammet och då måste man tänka till på vad man skriver om eleven och elevens familj. Skilj på utredning och åtgärdsprogram.

Utredningar – Skolan, genom rektorn är skyldig att skyndsamt utreda om behov till särskilt stöd finns. Skolan får inte avvakta med sin pedagogiska utredning i väntan på annan utredning, till exempel medicinsk eller neuropsykiatrisk utredning. Håll isär utredning och åtgärdsprogram.

Tydligt och dokumenterat arbetssätt – det måste finnas ett tydligt arbetssätt med åtgärdsprogrammet som alla förstår. Uppmärksamma, utreda, utforma åtgärder, genomföra, följa upp, utvärdera och omforma åtgärder, genomföra, följa upp, utvärdera, omforma osv. Arbetssättet ska finnas tydligt dokumenterat och kommuniceras till alla berörda. Arbetet med elevens åtgärdsprogram ska också dokumenteras och kommuniceras. Det ska också framgå tydligt vad elev eller förälder ska göra då de märker att det inte fungerar, hur de ”klagar” (kommer med konstruktiv kritik), ta vara på den så slipper det kanske bli överklaganden och annat som lätt skapar tråkig stämning och inte gynnar eleven.

Få med frågeorden – Innehållet i ett åtgärdsprogram måste svara på hur skolan ska arbeta annorlunda än tidigare dvs. vad som ska göras och hur. Och förstås vem som är ansvarig, när de åtgärderna ska sättas in (både kalendertid och vilka skolsituationer), när de avses följas upp och datum för nästa möte för utvärdering och eventuell revidering.

Rimliga mål – en elev kan inte gå från hemmasittare till full närvaro. En elev som hamnat katastrofalt efter i samhällskunskapen kan inte komma ikapp hur snabbt som helst. Små steg så att framgångarna kan skördas. Och vila i framgången. Så den känns.

Framsteg – Lägg märke till, synliggör och beröm framstegen. Om än aldrig så små. Om eleven börjar komma till skolan eller räkna på matten. Beröm och notera det då. Vila i de framstegen innan det med en gång läggs på nya tuffare krav och förväntningar. Strunta i att försöka åtgärda att hon eller han kommer försent varje morgon eller bara hinner hälften. Men se till att fundera på vad det innebär för att klara målen och hur eventuella detta problem ska åtgärdas då det är dags att följa upp, utvärdera och omforma åtgärdsprogrammet!

Ge inte upp -förändring tar tid.

Om det inte alls fungerar – inse det, utvärdera och omforma. Kanske för stora mål, kanske går ni för snabbt fram med nya och tyngre krav, kanske blev det november, kanske bytte klassen gympalärare…

Överklaga – Det går att överklaga beslut om åtgärdsprogram till Skolväsendets överklagandenämnd. Överklagandet kan gälla antingen ett beslut om att skolan inte ska upprätta ett åtgärdsprogram, vilket alltså innebär att eleven inte får särskilt stöd, eller innehållet i ett upprättat åtgärdsprogram.

Mer information:

Skolverkets häfte Mer om rätt till kunskap och särskilt stöd

Skolverkets allmänna råd för arbete med åtgärdsprogram.

Skollagens kapitel 3 om barns och elevers utveckling mot målen, dvs.  om bland annat särskilt stöd och åtgärdsprogram.

Tidigare inlägg om att hur arbetet med särskilt stöd ändrats i nya skollagen:

• Elevvårdskonferens (EVK) försvinner i nya skollagen och rektorns utredningsansvar skärps
• Nya skollagen, elevvård och skolhälsovård försvinner, ersätts av elevhälsa.

Skolverkets Allmänna råd för arbetet med att främja närvaro och att uppmärksamma, utreda och åtgärda frånvaro i skolan  och frågor och svar och särskilt stöd. Här är lite inspiration från hur andra skolor och kommuner tänkt som jag hittat på nätet:

• Jacobsskolan
• Hjo

Jag blir bedrövad då jag läser Mikael Dambergs och Ibrahim Baylans debattartikel i Dagens Nyheter. 110 miljoner till läxhjälp! För att fler ska nå målen, för att bli en del i att halvera antalet elever som går ut åk9 utan behörighet till gymnasiet! Visst de säger att detta är ett komplement till satsningen på mer ”skickliga” lärare. Vad nu det betyder…

Nej, men vad är detta. Först ska vi lägga pengar och energi på att se till att alla lärare är behöriga och har legitimation. Sen ska vi lösa skolans problem med pengar till läxhjälp, dvs. vem som helst ska hjälpa våra barn att nå målen!?

Det här är verkligen inte att tänka nytt. Nej, för att använda ett slitet uttryck, det är inte ens att inte tänka utanför boxen. Det är att sitta helt instängd i mörkret i sin egen begränsade box. Läxor har vi alltid haft det ska vi alltid ha. Alla ska göra läxor.

Det kanske behövs mer resurser här och där i skolvärlden. Men mest behövs det nytänkande och kreativitet!

Strunta i läxorna och lär våra barn och ungdomar det de behöver på lektionstid! Man ska inte behöva göra en enda läxa för att nå godkänt anser jag! Möjligen om man strävar efter de högsta betygen och inte lyckas visa det på skoltid… Undervisa för godkänt ska skolan lyckas med på skoltid! Det är skolan som ska ha ”läxhjälp”, utifrån kanske, ifall den inte klarar det!

Temavecka syskon för NPF-bloggare är ju egentligen passerad, men jag hann inte med att dela med mig av det här. Det bygger på en alldeles sann historia. Men det som jag kan trösta er med att den här familjen har idag en ganska så fungerande vardag, inte som de flesta andras, men fungerande. Prestationsprinsen fick en diagnos, och efter mycket kaos, många om och men, fick han för kommunen gå i en liten friskola specialiserad på barn med särskilda behov som hans och det fungerar allt bättre.

Drottningen är helt slut. Allt är på tok. Det fungerar inte alls i skolan för Prestationsprinsen. Att börja mellanstadiet har varit en katastrof. Han klarar inte all planering och allt han ska komma ihåg. Saker glöms, han blir ledsen och inte minst frustrerad. Det finns det ett par i klassen som tycker är spännande. Lite extra kul att vara ojuste just då… Även här hemma är det svårt. Han vill bara var inne i huset, han ställer till scener om de ska iväg. Det är som om han inte klarar förändringar. Möjligen om han vetat långt i förväg, eller det är något de gör regelbundet. Allt ska vara samma sak. Hon blir tokig. Ska de leva helt inrutat och schemalagt!

Syskonen, Storprinsen och Lillprinsen lider. De säger inte mycket. Men de har ett otroligt tålamod med Prestationsprinsen. Hans utbrott som gör att de får sitta och vänta i bilen då de ska iväg på något, vi middagsbordet då han inte vill äta, vid läggningsdags då det mesta blir kaos över att behöva sluta spela data. Alla avbrott är katastrofer, vare sig det är att gå upp, gå och lägga sig, komma och äta, sluta läsa, sluta se på TV, sluta spela data…

Drottningen brukar smita in i tvättstugan, lägga sig på golvet och bara gråta ut alla sin förtvivlan och maktlöshet. Varför kan inte skolan se allvaret, varför fick de vänta i tre månader på att komma till BUP och hur kan de tro att en Prestationsprins som är så förtvivlad, desperat, desillusionerad och helt utan tilltro till skol- och vuxenvärlden ska komma och prata med en psykolog… Hon trodde att det fanns ett fungerande skyddsnät. Lillprinsen gråter ofta han med. Han blir rädd och förtvivlad och förstår ingenting då Prestationsprinsen får utbrott. Han är rädd för sin egen bror… Även hos pappa kommer det en tår, en liten och långt in i ögonvrån, men den avslöjar lika mycket förtvivlan som de andras störtfloder. Storprinsen verkar bära det hela inom sig, eller om det inte berör honom?

Nu sover i alla fall alla tre barnen. Hon släcker sin lampa och undrar vart livet ska ta dem. Då hör hon det. Snyftningarna. Hon tassar in till Storprinsen. Han gråter förtvivlat. HUvudet är nerborrat i kudden. Han som varit stark genom allt kaos. Drottningen inser att hon nog litegrann missat honom i allt annat. Han har börjat ny skola, åk7 mycket nytt, nya klasskamrater och så all kalabalik hemma. Hon lägger sig ner bredvid honom. Stryker honom över håret. Vyssjar honom så stor han är. Han tittar upp rödgråten och i förtvivlan säger han: Varför kan ingen hjälpa honom!? Varför kan inte ni vuxna hjälpa honom!? Hur kan det vara så här!?

Drottningen får inte fram ett ord. För hon har inget svar. Hon undrar själv. Hon ger honom en varm och innerlig kram. Det är det ända hon kan erbjuda. Tröst – men inga svar…

Idag är jag glad. Regeringen har beslutat att en särskild utredare ska kartlägga och analysera frågor som rör män och jämställdhet.. Skulle väl hellre se åtgärder än utredning. Och mer varför än ”är det kanske så att”… Men det är underbart att regeringen nu tillsätter en utredning för att kartlägga och analysera frågor som rör män och jämställdhet, med en utredare, PM Nilsson, som så tydligt pekar på ”mina” käpphästar här på bloggen. Pojkkrisen.

PM Nilsson säger i TV-soffan i morse att vi har en tendens att se jämställdhetsfrågor som kvinnofrågor. Och det med all rätt. Men att det gör att vi inte ser vissa problem. Som att skolan inte utbildar båda könen idag. Som jag skrivit förr. Den frågan har ju helt saknats i hela de stundtals heta debatten om skolkrisen. Och jag är helt övertygad att det skulle varit annorlunda om det vore tvärtom. Att flickorna systematiskt missgynnades i skolan. Och därmed inte får tillgång till de mest eftertraktade gymnasierna och högskoleutbildningarna.

Killarna får sämre betyg än flickor. Killar har oftare externaliserande symtom på psykisk ohälsa. Det leder till straff och konsekvenser i skolan och samhället istället för hjälp, särskilt stöd i skolan och vård. Flickornas internaliserade symtom har skolan och vi vuxna lättare att sympatisera med och identifiera som just psykisk ohälsa. Det är liksom lättare att hantera en gråtande flicka som blir kvar i korridoren, än en kille som skriker och slåss i samma korridor… ändå är det kanske symtom på precis samma problem…

Killarna mognar senare och det missgynnar dem i Sverige och skolan. Internationellt talar man allt mer om ”late bloomers” och att de har många fördelar.

Vården går ut på att tala om sina problem. Vi bjuder till föreläsningar och samtal på habiliteringen. Vi bjuder till samtal med psykiatriker och psykolog på BUP. Kuratorer och skolpsykologer, de få timmar de finns på skolorna erbjuder…. samtal! Tittar vi på en kommuns webbplats och socialtjänstens länkar för ungdomar så är majoriteten för tjejer, det är tjej jourer, tjejzoner, kvinnonätverk. Visst finns det satsningar för killar också, ungdomsmottagningen på nätet vänder sig både till killar och tjejer, killfragor.se vänder sig bara till killar och det finns fler. Men jag skulle vilja veta hur många killar som vänder sig hit. Är det rätt sätt att möta killarna tro? Kanske? Jag vet faktiskt inte. Jag hoppas det!

Visst. Det handlar om att visa på eventuell brist på jämställdhet. De är en rad frågor som ska göras, de handlar om att sammanställa redan befintlig information och sprida den nya från kring utredningens analys av mäns livssituation, hur män förhåller sig till jämställdhet och hur de påverkas av bristande jämställdhet.

Nyheten om den här utredningen finns inte på någon av de större tidningssajternas nätupplagor! Jag sökte på dn.se, svd.se, gp.se, sydsvenskan.se… Är det kanske något för utredningen att uppmärksamma? Togs media på sängen av denna satsning på pojkar och mäns bristande jämställdhet? Laddar de för morgondagens pappersupplagor? Får vi då läsa mer om detta på papper och nätet? Och höra vad de och experter av olika slag tycker…

Hittade en annan nyhet om utredningen på SVT, med ingressen ”Kan föreställningen om vad som är manligt vara skadligt för männen själva?”. Det är en sådan typiskt anklagande inställning. Den återkommer i skoldebatten ”killarnas antipluggkultur” , de vill hellre ”glida runt”, de spelar dataspel… Det är väl ändå vårt vuxna ansvar och skolans ansvar att fånga in killarna och väcka deras intresse och förståelse för vitsen att skaffa sig en utbildning! Och på samma sätt ska man väl få vara manlig utan att det är skadligt. För det måste väl vara omgivningens intolerans som i så fall ”skadar” att de inte får vara som de vill!?

Förresten, Sveriges Radios Nyheter P4 Norrbotten har uppmärksammat utredningen.

Nu har skolan varit igång ett tag. Och nu får alla från och med åk6 betyg. Nya betyg (sen förra året) och många nya elever ska få betyg och det är nytt för lärarna också!

Så då funderar förstås en massa föräldrar också kring kommande betyg. Hur ska man se på betyg kring barn med särskilda behov? Jo, att även de ska få utvecklas enligt skollagens 3§:

Alla barn och elever ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål. Elever som lätt når de kunskapskrav som minst ska uppnås ska ges ledning och stimulans för att kunna nå längre i sin kunskapsutveckling.

I gymnasiet är det annorlunda från när många av oss vuxna var elever, alla kurser räknas in i slutbetyget. Om man läser tre mattekurser så får du alla tre betygen med dig. Inte som då vi var unga och det var sista terminens betyg som räknades. Man kunde arbeta upp betyget, eller tillåtas ha en svacka på grund av tonåren i sig, sjukdom, svårigheter hemma eller inte rätt stöd… Det är tufft.

Därför är det så viktigt att de som är i behov av särskilt stöd faktiskt får det. Oavsett ålder. Men speciellt i gymnasiet. Att de får ”den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål.” Och för alla normalbegåvade barn och ungdomar måste ju målsättningen vara minst ett E, ett ”godkänt”. Även om man har en neuropsykiatrisk funktionsuppsättning eller släng av….

Så stötta era barn och ungdomar med skolarbetet och inte minst sätt press på skolan att de ger era barn rätt förutsättningar. Skrivhjälp, extra tid, anpassningar, talböcker… Ja, allt som jag skriver här på bloggen!

Men är det streck i betyget och det skulle kännas som en dröm med ett F. Så är väl det ett mål, men då är det inte ett inlägg om betyg som hjälper….

För våra älskade ungars skull…

ADHD och körkort. ADHD och övningsköra. Asperger och körkort… Finns det trafikskolor som kan det tro? Det är många som funderar kring hur det är att ta körkort och övningsköra då man har neuropsykiatriska funktionsnedsättning (NPF). Om man har haft det jobbigt i skolan på grund av dålig kunskap och förståelse där, hur går det då i trafikskolan?!

Med nya numret av Attentions medlemstidning kommer också bilagan Körkortskoll som de tagit fram tillsammans med Trafikverket. Körkortskoll är en skrift som vill reda ut begreppen när det kommer till neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och möjligheterna att ta körkort. Här står mycket som är bra att veta. Till exempel att det faktiskt finns körskolor som har speciell kompetens kring NPF. Inte överallt i vårt avlånga land dock… Bilagan börjar med att citera Lars Englund, chefsläkare på Transportstyrelsens Trafikmedicinska Råd, som säger att  ”minst 90% av dem som har dessa diagnoser kan ta körkort”.

Enligt Attentions inventering finns det idag elva trafikskolor som erbjuder anpassad undervisning för ADHD, aspergers och andra neuropsykiatriskafunktionsnedsättningar, NPF. Kommentera gärna om ni känner till fler eller har erfarenhet från någon av dem!

Falkenberg – Nya Trafikskolan 0346-17321
Hedemora – Anpassarna Körkort  0225-144 73
Hudiksvall – Trafikhuset 0650-75820
Kungälv – Forsbergs Trafikskola  0303-133 43
Linköping – Ingelas För Körkort  013-31 11 90
Malmö – Wendels Trafikskola  040 – 611 01 39
Stockholm – Din Körskola AB  08- 410 699 50
Stockholm – Fogels Trafikskola  08-673 12 00
Säter – Trafikcenter i Dalarna  0225-534 30
Växjö – Davidsons trafikskola  0470-137 21
Växjö – Ljungkvists trafikskola 0470-711813

Själv funderade jag lite kring det här med läkarintyg. För man måste ange om man har en diagnos då man ansöker om körkortstillstånd och om man inte skickar med läkarintyg från början kommer man att uppmanas göra det. Undanhåller du din diagnos kan du bli dömd för vårdslöshet i trafiken och det är ju inget bra…

Jag ringde och kollade hur det fungerar kring sekretessen. I skolan ska ju neuropsykiatriska utlåtanden förvaras enligt vissa regler och vårdnadshavare eller myndig elev måste ge sin tillåtelse för att till exempel lärare ska kunna ta del av det. Men hur hanteras ett läkarintyg på Transportstyrelsen då man skickar det till den allmänna postöppningen, inte till en handläggare?

Den handläggare jag talade med berättade att läkarutlåtandet skannas, sen förstörs själva pappret. Utlåtandet är skyddat och kan inte ses av vem som helst på till exempel kundservice utan bara deras läkare och behörig handläggare. Samma sak med det utlåtande som deras läkare gör. Så det lät ju vettigt.

Såg också i bilagan att under hösten 2012 kommer Attention att ordna informationsträffar om NPF och körkort på följande orter och datum:

Karlstad 29/8
Uppsala 3/9
Stockholm 11/9
Uddevalla 17/9
Sundsvall 1/10
Luleå 7/10
Örnsköldsvik 10/10
Linköping 17/10
Norrköping 17/10
Kristianstad 14/11
Göteborg 26/11

På Körkortsportalen kan man hitta information och ansöka direkt om vissa saker och beställa blanketter för andra. Tyvärr är den webbplatsen inte särskilt användarvänlig. Svårläst och mycket information och deras egna uttryck… Men man kan ju ringa 0771-81 81 81 också. De har ett kontaktformulär, men mig svarade de inte förrän efter lång tid…

Om du anser ett beslut i ett körkortsärende från Transportstyrelsens felaktigt kan man överklaga det till Förvaltningsrätten (finns tolv i Sverige och vilken du vänder dig till beror på var du bor).

Inatt kl 00.00 släpps Mists of Pandarea, den fjärde expansionen till World of Warcraft. Det är stort för många Prestationsprinsar. De har köpt på nätet, de köar till gamingaffärer imorgon, de som bor i Stockholm kan köpa det i IRL i natt. Deras liv förändras i morgon, eller i natt. De har räknat ner sen förra året.

För en del Prestationsprinsar är förändring svårt att hantera. Det gäller både online och IRL. De kan påverka humör och kapacitet.

För andra är detta så exalterande att det är svårt att fokusera på något annat. Det är skoj, spännande och det bästa som hänt. Så hur ska man kunna fokusera på spanska glosor eller mattetal?

Men det viktiga är att vi delar deras värld. Och har kännedom om vad som händer där. Och bryr oss.

Kan vi ta upp den stora händelse i vår undervisning i morgon? Kan vi pejla hur det känns vid middagsbordet? Och hur det går kommande dagarna?

Vi vill att de ska förstå värdet av och delta i ”vår” kultur, förstår vi värdet av och deltar i  ”deras”?

Måndag, kanske lite höstig också… Idag har nog både stora och små fått anstränga sig för att starta veckan, lite morgontrötta, lite hösttrötta. Det är värt att uppmuntras.

En del kom inte iväg alls. Det är inte hela världen. En dag i ett helt liv. Kan man se det som något positivt? Efter en vilodag kanske det finns energi till morgondagen. Bara ingen blir arg finns det nog en möjlighet i detta? Det är värt att uppmuntras.

Om livet är så svårt att man inte kom iväg alls och förmodligen inte på ett tag. Då finns det kanske ändå en ökad delaktighet eller aktivitetsnivå som kan ses, eventuellt i det lilla, lilla, lilla? Se den! Det är inte bara värt, utan nödvändigt, att uppmuntras.

Här kommer en vidareutveckling av ett inlägg från då bloggen var ung. Jag tycker det här är ett bra exempel på hur man kan inkludera barn och ungdomar som behöver en begränsad mängd intryck och  begränsad, strukturerad, kanske visuell information för att kunna fokusera. . Detta drabbar inte någon annan elev eller behöver specialanpassas för de som behöver den. Det gynnar helt enkelt alla i gruppen. En skola för alla. En “design for all”.

Struktur, förutsägbarhet och ”less is more” är ett bra sätt att göra livet hanterbart för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, på köpet får alla som är lite omogna, okoncentrerade eller oroliga det mycket enklare och alla barn drar nytta av det. Alla mår bra av tydlighet och förutsägbarhet, lugn och ro.

I klassrummet kan vi lägga undan det som inte måste vara framme. Växla barnens arbeten som hänger på en enda vägg istället för att bara fylla på på alla väggar. Använd skåp med dörrar. Hyllor och skåp med glasdörrar är bra för att man ser vad som finns där. Men det blir väldigt rörigt för många då man ser allt. Sätt upp lappar och etiketter som visar vad som ska vara var. Det har vi ofta, mest för de yngre åldrarna, men det här stör ingen, utan stöttar i alla åldrar. Det kan förenkla för många om man också har med en bild eller teckning på lappen.

Sådana lappar behövs inte bara på skåp och hyllor. Tydliga rubriker fyller också en funktion på whiteboards och anslagstavlor. Då vet eleverna vilken typ av information som finns var och det finns en tydlig struktur och förutsägbarhet. Det är funkar bra för alla att  ha ett ställe där man sätter upp information. Till exempel en anslagstavla. Och bara där, när den börjar bli full så måste man prioritera. Ta bort gammalt och växla mellan permanent information. Aktuell information ska ha en tydlig rubrik och helst ska det som sätts upp inte bara vara skriftlig utan också bilder eller teckningar. Visuella instruktioner och visuell information underlättar för många, finns det en bild på en buss och simhallen blir det mycket enklare att komma ihåg och förbereda sig på att man ska åka buss och bada… Och vem störs av det? Det finns roliga små manicker man kan läsa in ett meddelande på, sen bara trycka på den, så läser den upp det t.ex dagens rastkompis, dagens mat, kom ihåg till i morgon. De kan komplettera informationen för den som har det tungt med det skrivna.

På whiteboarden är det bra om man har en återkommande struktur. Kanske ha den indelad i fält, lite som en webbsida. Det man skriver kring lektionen ett stort fält till vänster. I övre högermarginalen de olika delarna/sakerna som ska ske på denna lektion. I den undre högermarginalen till exempel mer långsiktiga saker.

Det är inte ovanligt att det finns arbetsblad framme som eleverna ska arbeta med. I de yngre årskurserna finns kanske veckans fyra uppgiftspapper för det egna arbetet. Kan det struktureras annorlunda och tydligare än bara fyra högar? Tydliga lådor med tydliga etiketter om vilket ämne. Varför inte även vilken dag det ska göras? Eller i vilken ordning (även om de inte behöver göras i en viss ordning). Det underlättar otroligt för den som inte har så lätt att planera och komma igång med sitt arbete. Då börjar man med nr 1, är man klar med den oavsett om det är samma lektion eller en annan dag tar eleven nr 2. Sen kan det ju vara OK att göra dem i en annan ordning om det fungerar för uppgifterna och någon elev absolut vill.

Ge mer information till den som behöver för att känna sig trygg i sin uppgift – behöver de här eleverna ha det skriftligt eller muntligt? Om muntligt, ta tiden att fokusera på ett barn, men förbered kanske från början uppgifterna på en nivå som är tydlig för alla. Eller gör två varianter. Det är egentligen bara att lägga till några rader, kanske klippa in någon bild på den uppgift man gör till alla. Ta fram det pappret då du tar och förklarar muntligt. Då har eleven kvar pappret och minns bättre. Idag då vi arbetar digitalt kan mycket återvinnas från gång till gång. Ta hjälp av tekniken! Har idrottsläraren skrivit en detaljerad intern agenda för friluftsdagen, förmodligen i word, skriv ut och ge till de barn som behöver mer information. Maila ut den till några barn eller föräldrar som behöver veta mer detaljer.Kommer mer om arbetet med information i ett annat inlägg.

Det finns många bra hjälpmedel för att hålla reda på tiden. Tydlig klocka i alla klassrum är en självklarhet, men fattas ofta i klassrum, eller fungerar inte. Det är inte OK. Det finns också bra klockor som extra tydligt visar hur mycket tid som är kvar och att det snart är slut. Du kan ha en timer som signalerar att nu har halva tiden för eget arbete gått och när det är fem minuter kvar till din slutgenomgång. Eller hur du nu lägger upp din lektion. Kanske några elever behöver en klocka på sin bänk. Du kan förstås själv tydligt meddela sådana hållpunkter. Bra och tydlig klocka på gården underlättar också att komma i tid från rast och ämnen i andra delar av skolan.

Om en elev lätt blir störd av andra kan det kanske vara OK att lyssna på musik i hörlurar eller ha hörselskydd om det hjälper barnet att koncentrera sig. Man kan ha några stycken som den som behöver får ta, men det kan vara så att vissa barn behöver sina egna. För kontinuitet och förutsägbarhet eller bacillskräck eller …

Tänk på inredningen. Inte för mycket olika färger, mönster och saker! Inte massa roliga saker som hänger i taket, klistrar upp på dörrar ställs ut på hyllor. Lugn. Less is more.

Jag kan exemplifiera i evigheter, men här kom några tankar, för att förhoppningsvis sätta igång fler hos er! Allt detta gäller förstås i andra miljöer också. Väntrum, hemma (!), scoutlokal, stallet, schackklubben… För våra älskade ungars skull!

Här kommer en repris från då bloggen var ung. Jag tycker det här är ett bra exempel på hur man kan inkludera stökiga killar (och tjejer!) med spring i benen och pirr kroppen utan att det drabbar någon annan eller behöver specialanpassas för dem. Det gynnar helt enkelt alla i gruppen. En skola för alla. En ”design for all”.

Den här Prestationsprinsen är fem år och går på dagis, ny avdelning, mellanbarnsavdelning. En dag vill han inte gå in på avdelningen. Han är en lugn prins som aldrig har älskat dagis, men ändå tyckt det är OK, men han behöver mycket tid för sig själv och funderartid efter dagis och på helgerna.

Han vill inte, små tårar kommer. Drottningen sätter sig och lyfter upp Prestationsprinsen i knät, är tyst och lyssnar. Det är bråkigt, de andra prinsarna skriker, fröken är arg, man ska vara tyst, Peter och Johan bråkar och det kan göra ont. Drottningen kysser honom ömt på håret. Vad bra att du berättar, jag ska prata med fröken. I dag kommer farfar och farmor och hämtar så då går du hem tidigt. Blir det bra? Ja, säger Prestationsprinsen och springer ganska nöjd in på avdelningen.

Drottningen funderar. Går sen efter sin prins och talar lite med fröken. Jo, det är lite stökigt och högljutt i killgruppen och ja, det är två killar som har lite väl mycket energi, men vi försöker få dem att vara tystare och uppföra sig.

Ett par veckor senare är det föräldramöte och frågan tas upp. Man diskuterar regler, varför inte de här killarna följer dem, om man ska införa någon form av bestraffning osv. De flesta föräldrar tycker ändå att barn är barn och att det måste vara vi vuxna och framförallt lärarna som ändrar förutsättningarna så att det blir lugnt. Som en förälder säger, de kanske bara har för mycket energi!?

Det hela löser sig av sig själv, en fröken slutar och en ny fröken kommer. En ung man, ”fröken” Danne som spelar basket på hög nivå, barnkär, men utan utbildning för yrket.

Danne förstår med en gång problemet. Han tar ut killarna, ja alla som vill förstås, de får köra hinderbana på gården, upp och ner över bänkar, rutschkanan åt fel håll, hoppa över bandyklubbor, springa fem varv runt förrådet; Följa John i högt tempo; lite basket, kull och han är med själv. Gissa om det blir lugnare inne på avdelningen sen? Alla ligger lugnt och bygger lego då det är dags för det, istället för att prata, putta och peta på varandra. Till och med Peter och Johan är lugna. Men inte bara lugna som vi vuxna tycker så mycket om. De mår faktiskt gott och känner gemenskap.

Och det bästa av allt, tycker både barnen och föräldrarna, mitt ibland ungarna ligger Danne och bygger lego för fullt. Han har utlyst en tävling, coolaste rymdskeppet med töntigaste delarna. Allt för att undvika bråket om de häftigaste delarna.

Genialt!

Att utgå från barnens behov (göra av med energin), istället för våra vuxna behov (lugnt, tyst och enligt ett schema som passar oss), kan ändå leda till att vi blir nöjda (lugnare och mer lätthanterliga barn) och på köpet blir också barnen nöjda och glada. Hade inte Danne kommit kanske vi hade börjat tala om ADHD för de här killarna…

Heja alla Dannar där ute, våra vardagshjältar! För våra älskade ungars skull.