Läste i Skolledaren att första halvåret 2011 tog Skolväsendets överklagandenämnd emot 140 ärenden totalt. För första halvåret 2012 var den siffran 382. En konsekvens av att åtgärdsprogram i skolan kan överklagas sedan 1 juli 2011.

Anders Heiborn, chef för Skolväsendets överklagandenämnd. bekräftar också att det är fler killar än tjejer bakom ärendena. Och att många av eleverna har olika diagnoser.
– Juridiskt är det ju inte alls så att en elev behöver en diagnos för att få stöd, men många lärare tror det.
Man har inte riktig koll ute i skolorna, menar Anders Heiborn, om hur man utformar åtgärdsprogram och formulerar mål på kort och lång sikt.

Hm… Anders, skicka dem gärna till Prestationsprinsen. Där finns ett par inlägg med bra länkar till bland annat Skolverkets allmänna råd och vägledning kring särskilt stöd… Och bloggen har ju en del tankar kring det här, om man är den reflekterande typen….

Dokumentation i skolan. Nu tycker jag att det går lite runt i debatten och att vi sitter fast i ”boxen” så det skriker om det. Jag säger inte att jag har rätt i mina tankar, men jag säger definitivt att det behövs lite helikopterperspektiv istället för att klaga på varje enskild sak. Till exempel för mycket dokumentation.

Läste en artikel i Pedagogiskt magasin av Lisa Asp-Onsjö och Ove Sernhede att all dokumentation som ligger på läraren äter upp viktig tid från att göra det de har som huvuduppgift, nämligen att utbilda eleverna. De varnar för att detta leder till konsekvenser för kunskapssynen, att det finns en tendens att fokusera på kunskap som betonar det mätbara, instrumentella och entydiga. De tar också upp att de skolor där mer än hälften av eleverna inte har behörighet att söka till gymnasiet och där ännu fler har behov av  åtgärdsprogram alla finns i miljonprogramsförorter. Här finns ett problem i att lärarna redan en stor arbetsbelastning och sedan på de tvingas till dokumentation, utredningar och åtgärdsprogram. Men författarna skriver inte ett ord om något systemfel… Inget om varför och om vi kan göra något åt det i sig!
Ingen helikoptersyn där inte…

Jag säger inte att de har fel i något i sin artikel. Men ibland måste man lyfta blicken. Kan vi göra något åt det som orsakar att detta tar så mycket tid? Så här tänker jag:

Bristen på kunskap driver antalet diagnoser

Diagnoser sätts i förhållande till miljön. Idag har vi  pga. okunskap en exkluderande skolmiljö och undervisning som gör att helt normala (enligt min definition), normalbegåvade och högbegåvade elever inte klarar sig med den ”ordinarie” undervisningen. Det behövs särskilt stöd. För att eventuellt få särskilt stöd krävs diagnos, nej inte enligt lag, men i praktiken. Det ökar efterfrågan på diagnos. Men inte ens då får eleverna den anpassning de verkligen behöver. Så möten, utredningar, åtgärdsprogram etc drar igång och det tar från undervisningen som kanske då blir ännu mindre inkluderande…

Färre åtgärdsprogram behövs om vi hade ett vidare normalitetsbegrepp i skolan.

Diagnoser och särskilt stöd kräver åtgärdsprogram. Jag tänker att elevernas behov i mångmiljonförorterna måste väl likna varandra. Det är förstås återkommande problem? Mindre aktivt stöd från hemmet, språkproblem, kanske till och med analfabetism, färre sökande lärare per tjänst (lärarkvaliteten?) och andra socioekonomiska och psykosociala problem. Går det inte att använda en del av tiden som läggs på utredning, åtgärdsprogram, möten kring enskilda elever till att tänka om i stort! De här ”problemen” verkar ju återkomma och vara ganska normala i de flesta av förorterna! Kan vi arbeta på ett annat, mer inkluderande sätt, så att vi inte behöver ha särskilt stöd till så många? Tänk Nossebro.

Jag är inte expert på förorternas problem, men jag vet att detta gäller för alla elever med NPF eller en släng av. Om den ordinarie undervisningen var mer förutsägbar och strukturerad så skulle antalet möten, åtgärdsprogram, uppföljningar, mail mm. minska dramatiskt! För att inte tala om frustrationen hos lärare, elever och familjer… Och mycket skulle gå att göra utan en enda extra resurs eller timme, men med ett helt annat mindset. Och tyvärr behövs det en kunskap som inte lärarhögskolan skickar med sina examinerade och legitimerade lärare. Men den finns att tillgå.

Det är kanske inte för mycket dokumentation

Visst. Det är mycket dokumentation som ska fram för arbetet i sig. LPP:er, IUP:er, veckobrev eller uppdatera intranät med planering, läxor och annat… Men jag hävdar att lärare inte har mer dokumentation än andra professionella yrkesgrupper. Men så mycket sämre stöd! Och därför tar det mer tid än vad som är rimligt.

Författarna skriver i sin artikel om problemet med digital dokumentation, de tar upp sekretess och att inte alla hem har en dator. Sekretessen håller jag med om. Det är ett problem. Men det är ett problem redan med den analoga dokumentationen. Tar vi en annan gång! Men dator!? I de flesta familjer finns idag en dator, eller ännu oftare en smartphone, även i förorten… Däremot så är det ju inte så för lärarna. Vanligt att inte ha vare sig dator eller smartphone. Och av de som har det finns många digitala analfabeter i jämförelse med eleverna och många föräldrar. Inte konstigt eftersom IT kommit till skolan ett par decennier efter resten av arbetslivet. Vanligt att det inte finns metoder för arbetet med dokumentationen. Eller att de inte är kommunicerade och förstådda. Och inga smarta digitala mallar att utgå från. Klart att det blir en tuff arbetsbörda!! Och många lärare har inte tillgång till en vettig arbetsplats på sin arbetsplats… och har man då ingen dator att ta med hem…

Så vi kanske inte ska klaga på att det krävs ordentlig dokumentation kring vad myndigheten skolan gör och inte gör i stort och med enskilda individer. Så skulle vi aldrig säga om sjukvården eller rättsväsendet. Att vi ska inte föra journaler eller dokumentera våra domslut för det tar så mycket tid. Där försöker vi istället arbeta med steget innan, dvs förebygga så att det inte behövs lika mycket sjukvård, domar och kriminalvård…

Åtgärdsprogram. Jo, jag har skrivit ett par inlägg om åtgärdsprogram tidigare. Jag ville också skriva ett inlägg med lite tips, bra länkar och fakta. Det har dröjt lite men varsågoda.

Skolinspektionen konstaterar gång på gång att åtgärdsprogrammen och det särskilda stödet brister, det har inte fokus på den enskildes behov, men fokuserar ändå för mycket på fel hos den enskilde eleven och för lite på vad skolan kan göra bättre. Och det slarvas ofta med tidplan och vem som är ansvarig. Och sällan sker någon uppföljning och utvärdering…
Jag har sett så många åtgärdsprogram som börjar med långa redogörelser av elevens skolhistoria, eventuell sjukdomshistoria, problembeteenden och jag vet inte vad.

Men ganska lite om orsakerna till de problem och/eller problembeteenden som förorsakat åtgärdsprogrammet… Orsaken till att det uppstår problem i mötet mellan elev och skola. För det är ju skolan som måste hitta stöd och hjälpmedel för eleven, samt anpassa till elevens förutsättningar. Aldrig eleven till skolans. I Skolverkets allmänna råd om arbetet med åtgärdsprogram står det:

”skolmiljön där eleven ingår i har betydelse för deras behov av särskilt stöd”

En inkluderande, strukturerad och förutsägbar miljö minskar behovet av särskilt stöd…

Några tips på saker att tänka på:

Ta med eleven – glöm inte att tala med eleven. De vet ofta precis vad det är som inte fungerar. De har inte alltid lätt att uttrycka det. Men om någon de har förtroende för tar sig tid att sitta ner i lugn och ro brukar det komma. Här grå det alltför ofta prestige i saken. Om mentorn inte klickar med eleven så är det så. Har eleven lätt för att tala med en lärare han eller hon inte har, men som brukar småprata med på bussen. Då är det kanske den läraren som ska ta samtalet! Har skolsituationen blivit ohållbar, kanske vi har en hemmasittare, då har ofta eleven tappat förtroendet för skolan och kanske till och med vuxna i allmänhet. Då är det svårt. Om föräldrarna har en bra relation med sitt barn, så gå genom dem. Utan prestige och med stor respekt för deras kunskap om sitt barn.

Ta inte med eleven – I stora möten är det oftast bra att eleven inte är med. Sitta där och vara ett objekt i form av ett problem som ska lösas, ensam bland alla vuxna, är oftast ingen särskilt inspirerande miljö …

Stora möten – ibland behövs många deltagare för att nå optimal samverkan mellan alla som är med och försöker hjälpa eleven till en bättre skolsituation: rektor, mentor, specialpedagog, elevhälsa, föräldrar, vården t.ex. BUP, kommunen t.ex elevstöd eller socialen, kanske ännu fler.

Små möten – för att få eleven delaktig kan det ofta vara bra att ha små möten. Eleven och någon som den litar och har förtroende för kanske mentor, kanske bara en lärare som fått till en bra relation, kanske någon på BUP, ja vem som helst som ingår i teamet runt honom eller henne. Med eller utan förälder. En del barn och ungdomar har en bra relation till sina föräldrar och känner en enorm trygghet att ha med någon av dem i sådana här känsliga möten. Ha ett sådant möte inför större möten och efter. För att få input från eleven själv innan och för att ge feedback och info efteråt. Visualisera.

Föräldrar/Vårdnadshavare – chansen att lyckas ökar astronomiskt om det finns en bra och konstruktiv relation mellan hem och skola. Det ligger ett tungt ansvar på skolan att se till att detta fungerar. Det är föräldrarna som oftast känner sitt barn bäst. De har god koll på vad som fungerar och inte fungerar, och framförallt bra tips om hur man får det att fungera. I Skolverkets allmänna råd står det ” Skola och hem har båda ett ansvar att för denna relation, men skolan har det yttersta ansvaret att verka för ett sådant samarbete.”  Jobba i nära kontakt med elev och vårdnadshavare för att sStäm regelbundet av med hemmet hur insatserna motsvarar förväntningar och elevens behov.

Sekretess – Vi vill ju att många i skolan ska ta del av åtgärdsprogrammet och då måste man tänka till på vad man skriver om eleven och elevens familj. Skilj på utredning och åtgärdsprogram.

Utredningar – Skolan, genom rektorn är skyldig att skyndsamt utreda om behov till särskilt stöd finns. Skolan får inte avvakta med sin pedagogiska utredning i väntan på annan utredning, till exempel medicinsk eller neuropsykiatrisk utredning. Håll isär utredning och åtgärdsprogram.

Tydligt och dokumenterat arbetssätt – det måste finnas ett tydligt arbetssätt med åtgärdsprogrammet som alla förstår. Uppmärksamma, utreda, utforma åtgärder, genomföra, följa upp, utvärdera och omforma åtgärder, genomföra, följa upp, utvärdera, omforma osv. Arbetssättet ska finnas tydligt dokumenterat och kommuniceras till alla berörda. Arbetet med elevens åtgärdsprogram ska också dokumenteras och kommuniceras. Det ska också framgå tydligt vad elev eller förälder ska göra då de märker att det inte fungerar, hur de ”klagar” (kommer med konstruktiv kritik), ta vara på den så slipper det kanske bli överklaganden och annat som lätt skapar tråkig stämning och inte gynnar eleven.

Få med frågeorden – Innehållet i ett åtgärdsprogram måste svara på hur skolan ska arbeta annorlunda än tidigare dvs. vad som ska göras och hur. Och förstås vem som är ansvarig, när de åtgärderna ska sättas in (både kalendertid och vilka skolsituationer), när de avses följas upp och datum för nästa möte för utvärdering och eventuell revidering.

Rimliga mål – en elev kan inte gå från hemmasittare till full närvaro. En elev som hamnat katastrofalt efter i samhällskunskapen kan inte komma ikapp hur snabbt som helst. Små steg så att framgångarna kan skördas. Och vila i framgången. Så den känns.

Framsteg – Lägg märke till, synliggör och beröm framstegen. Om än aldrig så små. Om eleven börjar komma till skolan eller räkna på matten. Beröm och notera det då. Vila i de framstegen innan det med en gång läggs på nya tuffare krav och förväntningar. Strunta i att försöka åtgärda att hon eller han kommer försent varje morgon eller bara hinner hälften. Men se till att fundera på vad det innebär för att klara målen och hur eventuella detta problem ska åtgärdas då det är dags att följa upp, utvärdera och omforma åtgärdsprogrammet!

Ge inte upp -förändring tar tid.

Om det inte alls fungerar – inse det, utvärdera och omforma. Kanske för stora mål, kanske går ni för snabbt fram med nya och tyngre krav, kanske blev det november, kanske bytte klassen gympalärare…

Överklaga – Det går att överklaga beslut om åtgärdsprogram till Skolväsendets överklagandenämnd. Överklagandet kan gälla antingen ett beslut om att skolan inte ska upprätta ett åtgärdsprogram, vilket alltså innebär att eleven inte får särskilt stöd, eller innehållet i ett upprättat åtgärdsprogram.

Mer information:

Skolverkets häfte Mer om rätt till kunskap och särskilt stöd

Skolverkets allmänna råd för arbete med åtgärdsprogram.

Skollagens kapitel 3 om barns och elevers utveckling mot målen, dvs.  om bland annat särskilt stöd och åtgärdsprogram.

Tidigare inlägg om att hur arbetet med särskilt stöd ändrats i nya skollagen:

• Elevvårdskonferens (EVK) försvinner i nya skollagen och rektorns utredningsansvar skärps
• Nya skollagen, elevvård och skolhälsovård försvinner, ersätts av elevhälsa.

Skolverkets Allmänna råd för arbetet med att främja närvaro och att uppmärksamma, utreda och åtgärda frånvaro i skolan  och frågor och svar och särskilt stöd. Här är lite inspiration från hur andra skolor och kommuner tänkt som jag hittat på nätet:

• Jacobsskolan
• Hjo

Jag blir bedrövad då jag läser Mikael Dambergs och Ibrahim Baylans debattartikel i Dagens Nyheter. 110 miljoner till läxhjälp! För att fler ska nå målen, för att bli en del i att halvera antalet elever som går ut åk9 utan behörighet till gymnasiet! Visst de säger att detta är ett komplement till satsningen på mer ”skickliga” lärare. Vad nu det betyder…

Nej, men vad är detta. Först ska vi lägga pengar och energi på att se till att alla lärare är behöriga och har legitimation. Sen ska vi lösa skolans problem med pengar till läxhjälp, dvs. vem som helst ska hjälpa våra barn att nå målen!?

Det här är verkligen inte att tänka nytt. Nej, för att använda ett slitet uttryck, det är inte ens att inte tänka utanför boxen. Det är att sitta helt instängd i mörkret i sin egen begränsade box. Läxor har vi alltid haft det ska vi alltid ha. Alla ska göra läxor.

Det kanske behövs mer resurser här och där i skolvärlden. Men mest behövs det nytänkande och kreativitet!

Strunta i läxorna och lär våra barn och ungdomar det de behöver på lektionstid! Man ska inte behöva göra en enda läxa för att nå godkänt anser jag! Möjligen om man strävar efter de högsta betygen och inte lyckas visa det på skoltid… Undervisa för godkänt ska skolan lyckas med på skoltid! Det är skolan som ska ha ”läxhjälp”, utifrån kanske, ifall den inte klarar det!

Temavecka syskon för NPF-bloggare är ju egentligen passerad, men jag hann inte med att dela med mig av det här. Det bygger på en alldeles sann historia. Men det som jag kan trösta er med att den här familjen har idag en ganska så fungerande vardag, inte som de flesta andras, men fungerande. Prestationsprinsen fick en diagnos, och efter mycket kaos, många om och men, fick han för kommunen gå i en liten friskola specialiserad på barn med särskilda behov som hans och det fungerar allt bättre.

Drottningen är helt slut. Allt är på tok. Det fungerar inte alls i skolan för Prestationsprinsen. Att börja mellanstadiet har varit en katastrof. Han klarar inte all planering och allt han ska komma ihåg. Saker glöms, han blir ledsen och inte minst frustrerad. Det finns det ett par i klassen som tycker är spännande. Lite extra kul att vara ojuste just då… Även här hemma är det svårt. Han vill bara var inne i huset, han ställer till scener om de ska iväg. Det är som om han inte klarar förändringar. Möjligen om han vetat långt i förväg, eller det är något de gör regelbundet. Allt ska vara samma sak. Hon blir tokig. Ska de leva helt inrutat och schemalagt!

Syskonen, Storprinsen och Lillprinsen lider. De säger inte mycket. Men de har ett otroligt tålamod med Prestationsprinsen. Hans utbrott som gör att de får sitta och vänta i bilen då de ska iväg på något, vi middagsbordet då han inte vill äta, vid läggningsdags då det mesta blir kaos över att behöva sluta spela data. Alla avbrott är katastrofer, vare sig det är att gå upp, gå och lägga sig, komma och äta, sluta läsa, sluta se på TV, sluta spela data…

Drottningen brukar smita in i tvättstugan, lägga sig på golvet och bara gråta ut alla sin förtvivlan och maktlöshet. Varför kan inte skolan se allvaret, varför fick de vänta i tre månader på att komma till BUP och hur kan de tro att en Prestationsprins som är så förtvivlad, desperat, desillusionerad och helt utan tilltro till skol- och vuxenvärlden ska komma och prata med en psykolog… Hon trodde att det fanns ett fungerande skyddsnät. Lillprinsen gråter ofta han med. Han blir rädd och förtvivlad och förstår ingenting då Prestationsprinsen får utbrott. Han är rädd för sin egen bror… Även hos pappa kommer det en tår, en liten och långt in i ögonvrån, men den avslöjar lika mycket förtvivlan som de andras störtfloder. Storprinsen verkar bära det hela inom sig, eller om det inte berör honom?

Nu sover i alla fall alla tre barnen. Hon släcker sin lampa och undrar vart livet ska ta dem. Då hör hon det. Snyftningarna. Hon tassar in till Storprinsen. Han gråter förtvivlat. HUvudet är nerborrat i kudden. Han som varit stark genom allt kaos. Drottningen inser att hon nog litegrann missat honom i allt annat. Han har börjat ny skola, åk7 mycket nytt, nya klasskamrater och så all kalabalik hemma. Hon lägger sig ner bredvid honom. Stryker honom över håret. Vyssjar honom så stor han är. Han tittar upp rödgråten och i förtvivlan säger han: Varför kan ingen hjälpa honom!? Varför kan inte ni vuxna hjälpa honom!? Hur kan det vara så här!?

Drottningen får inte fram ett ord. För hon har inget svar. Hon undrar själv. Hon ger honom en varm och innerlig kram. Det är det ända hon kan erbjuda. Tröst – men inga svar…

Idag är jag glad. Regeringen har beslutat att en särskild utredare ska kartlägga och analysera frågor som rör män och jämställdhet.. Skulle väl hellre se åtgärder än utredning. Och mer varför än ”är det kanske så att”… Men det är underbart att regeringen nu tillsätter en utredning för att kartlägga och analysera frågor som rör män och jämställdhet, med en utredare, PM Nilsson, som så tydligt pekar på ”mina” käpphästar här på bloggen. Pojkkrisen.

PM Nilsson säger i TV-soffan i morse att vi har en tendens att se jämställdhetsfrågor som kvinnofrågor. Och det med all rätt. Men att det gör att vi inte ser vissa problem. Som att skolan inte utbildar båda könen idag. Som jag skrivit förr. Den frågan har ju helt saknats i hela de stundtals heta debatten om skolkrisen. Och jag är helt övertygad att det skulle varit annorlunda om det vore tvärtom. Att flickorna systematiskt missgynnades i skolan. Och därmed inte får tillgång till de mest eftertraktade gymnasierna och högskoleutbildningarna.

Killarna får sämre betyg än flickor. Killar har oftare externaliserande symtom på psykisk ohälsa. Det leder till straff och konsekvenser i skolan och samhället istället för hjälp, särskilt stöd i skolan och vård. Flickornas internaliserade symtom har skolan och vi vuxna lättare att sympatisera med och identifiera som just psykisk ohälsa. Det är liksom lättare att hantera en gråtande flicka som blir kvar i korridoren, än en kille som skriker och slåss i samma korridor… ändå är det kanske symtom på precis samma problem…

Killarna mognar senare och det missgynnar dem i Sverige och skolan. Internationellt talar man allt mer om ”late bloomers” och att de har många fördelar.

Vården går ut på att tala om sina problem. Vi bjuder till föreläsningar och samtal på habiliteringen. Vi bjuder till samtal med psykiatriker och psykolog på BUP. Kuratorer och skolpsykologer, de få timmar de finns på skolorna erbjuder…. samtal! Tittar vi på en kommuns webbplats och socialtjänstens länkar för ungdomar så är majoriteten för tjejer, det är tjej jourer, tjejzoner, kvinnonätverk. Visst finns det satsningar för killar också, ungdomsmottagningen på nätet vänder sig både till killar och tjejer, killfragor.se vänder sig bara till killar och det finns fler. Men jag skulle vilja veta hur många killar som vänder sig hit. Är det rätt sätt att möta killarna tro? Kanske? Jag vet faktiskt inte. Jag hoppas det!

Visst. Det handlar om att visa på eventuell brist på jämställdhet. De är en rad frågor som ska göras, de handlar om att sammanställa redan befintlig information och sprida den nya från kring utredningens analys av mäns livssituation, hur män förhåller sig till jämställdhet och hur de påverkas av bristande jämställdhet.

Nyheten om den här utredningen finns inte på någon av de större tidningssajternas nätupplagor! Jag sökte på dn.se, svd.se, gp.se, sydsvenskan.se… Är det kanske något för utredningen att uppmärksamma? Togs media på sängen av denna satsning på pojkar och mäns bristande jämställdhet? Laddar de för morgondagens pappersupplagor? Får vi då läsa mer om detta på papper och nätet? Och höra vad de och experter av olika slag tycker…

Hittade en annan nyhet om utredningen på SVT, med ingressen ”Kan föreställningen om vad som är manligt vara skadligt för männen själva?”. Det är en sådan typiskt anklagande inställning. Den återkommer i skoldebatten ”killarnas antipluggkultur” , de vill hellre ”glida runt”, de spelar dataspel… Det är väl ändå vårt vuxna ansvar och skolans ansvar att fånga in killarna och väcka deras intresse och förståelse för vitsen att skaffa sig en utbildning! Och på samma sätt ska man väl få vara manlig utan att det är skadligt. För det måste väl vara omgivningens intolerans som i så fall ”skadar” att de inte får vara som de vill!?

Förresten, Sveriges Radios Nyheter P4 Norrbotten har uppmärksammat utredningen.

Nu har skolan varit igång ett tag. Och nu får alla från och med åk6 betyg. Nya betyg (sen förra året) och många nya elever ska få betyg och det är nytt för lärarna också!

Så då funderar förstås en massa föräldrar också kring kommande betyg. Hur ska man se på betyg kring barn med särskilda behov? Jo, att även de ska få utvecklas enligt skollagens 3§:

Alla barn och elever ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål. Elever som lätt når de kunskapskrav som minst ska uppnås ska ges ledning och stimulans för att kunna nå längre i sin kunskapsutveckling.

I gymnasiet är det annorlunda från när många av oss vuxna var elever, alla kurser räknas in i slutbetyget. Om man läser tre mattekurser så får du alla tre betygen med dig. Inte som då vi var unga och det var sista terminens betyg som räknades. Man kunde arbeta upp betyget, eller tillåtas ha en svacka på grund av tonåren i sig, sjukdom, svårigheter hemma eller inte rätt stöd… Det är tufft.

Därför är det så viktigt att de som är i behov av särskilt stöd faktiskt får det. Oavsett ålder. Men speciellt i gymnasiet. Att de får ”den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål.” Och för alla normalbegåvade barn och ungdomar måste ju målsättningen vara minst ett E, ett ”godkänt”. Även om man har en neuropsykiatrisk funktionsuppsättning eller släng av….

Så stötta era barn och ungdomar med skolarbetet och inte minst sätt press på skolan att de ger era barn rätt förutsättningar. Skrivhjälp, extra tid, anpassningar, talböcker… Ja, allt som jag skriver här på bloggen!

Men är det streck i betyget och det skulle kännas som en dröm med ett F. Så är väl det ett mål, men då är det inte ett inlägg om betyg som hjälper….

För våra älskade ungars skull…

ADHD och körkort. ADHD och övningsköra. Asperger och körkort… Finns det trafikskolor som kan det tro? Det är många som funderar kring hur det är att ta körkort och övningsköra då man har neuropsykiatriska funktionsnedsättning (NPF). Om man har haft det jobbigt i skolan på grund av dålig kunskap och förståelse där, hur går det då i trafikskolan?!

Med nya numret av Attentions medlemstidning kommer också bilagan Körkortskoll som de tagit fram tillsammans med Trafikverket. Körkortskoll är en skrift som vill reda ut begreppen när det kommer till neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och möjligheterna att ta körkort. Här står mycket som är bra att veta. Till exempel att det faktiskt finns körskolor som har speciell kompetens kring NPF. Inte överallt i vårt avlånga land dock… Bilagan börjar med att citera Lars Englund, chefsläkare på Transportstyrelsens Trafikmedicinska Råd, som säger att  ”minst 90% av dem som har dessa diagnoser kan ta körkort”.

Enligt Attentions inventering finns det idag elva trafikskolor som erbjuder anpassad undervisning för ADHD, aspergers och andra neuropsykiatriskafunktionsnedsättningar, NPF. Kommentera gärna om ni känner till fler eller har erfarenhet från någon av dem!

Falkenberg – Nya Trafikskolan 0346-17321
Hedemora – Anpassarna Körkort  0225-144 73
Hudiksvall – Trafikhuset 0650-75820
Kungälv – Forsbergs Trafikskola  0303-133 43
Linköping – Ingelas För Körkort  013-31 11 90
Malmö – Wendels Trafikskola  040 – 611 01 39
Stockholm – Din Körskola AB  08- 410 699 50
Stockholm – Fogels Trafikskola  08-673 12 00
Säter – Trafikcenter i Dalarna  0225-534 30
Växjö – Davidsons trafikskola  0470-137 21
Växjö – Ljungkvists trafikskola 0470-711813

Själv funderade jag lite kring det här med läkarintyg. För man måste ange om man har en diagnos då man ansöker om körkortstillstånd och om man inte skickar med läkarintyg från början kommer man att uppmanas göra det. Undanhåller du din diagnos kan du bli dömd för vårdslöshet i trafiken och det är ju inget bra…

Jag ringde och kollade hur det fungerar kring sekretessen. I skolan ska ju neuropsykiatriska utlåtanden förvaras enligt vissa regler och vårdnadshavare eller myndig elev måste ge sin tillåtelse för att till exempel lärare ska kunna ta del av det. Men hur hanteras ett läkarintyg på Transportstyrelsen då man skickar det till den allmänna postöppningen, inte till en handläggare?

Den handläggare jag talade med berättade att läkarutlåtandet skannas, sen förstörs själva pappret. Utlåtandet är skyddat och kan inte ses av vem som helst på till exempel kundservice utan bara deras läkare och behörig handläggare. Samma sak med det utlåtande som deras läkare gör. Så det lät ju vettigt.

Såg också i bilagan att under hösten 2012 kommer Attention att ordna informationsträffar om NPF och körkort på följande orter och datum:

Karlstad 29/8
Uppsala 3/9
Stockholm 11/9
Uddevalla 17/9
Sundsvall 1/10
Luleå 7/10
Örnsköldsvik 10/10
Linköping 17/10
Norrköping 17/10
Kristianstad 14/11
Göteborg 26/11

På Körkortsportalen kan man hitta information och ansöka direkt om vissa saker och beställa blanketter för andra. Tyvärr är den webbplatsen inte särskilt användarvänlig. Svårläst och mycket information och deras egna uttryck… Men man kan ju ringa 0771-81 81 81 också. De har ett kontaktformulär, men mig svarade de inte förrän efter lång tid…

Om du anser ett beslut i ett körkortsärende från Transportstyrelsens felaktigt kan man överklaga det till Förvaltningsrätten (finns tolv i Sverige och vilken du vänder dig till beror på var du bor).

Inatt kl 00.00 släpps Mists of Pandarea, den fjärde expansionen till World of Warcraft. Det är stort för många Prestationsprinsar. De har köpt på nätet, de köar till gamingaffärer imorgon, de som bor i Stockholm kan köpa det i IRL i natt. Deras liv förändras i morgon, eller i natt. De har räknat ner sen förra året.

För en del Prestationsprinsar är förändring svårt att hantera. Det gäller både online och IRL. De kan påverka humör och kapacitet.

För andra är detta så exalterande att det är svårt att fokusera på något annat. Det är skoj, spännande och det bästa som hänt. Så hur ska man kunna fokusera på spanska glosor eller mattetal?

Men det viktiga är att vi delar deras värld. Och har kännedom om vad som händer där. Och bryr oss.

Kan vi ta upp den stora händelse i vår undervisning i morgon? Kan vi pejla hur det känns vid middagsbordet? Och hur det går kommande dagarna?

Vi vill att de ska förstå värdet av och delta i ”vår” kultur, förstår vi värdet av och deltar i  ”deras”?

Måndag, kanske lite höstig också… Idag har nog både stora och små fått anstränga sig för att starta veckan, lite morgontrötta, lite hösttrötta. Det är värt att uppmuntras.

En del kom inte iväg alls. Det är inte hela världen. En dag i ett helt liv. Kan man se det som något positivt? Efter en vilodag kanske det finns energi till morgondagen. Bara ingen blir arg finns det nog en möjlighet i detta? Det är värt att uppmuntras.

Om livet är så svårt att man inte kom iväg alls och förmodligen inte på ett tag. Då finns det kanske ändå en ökad delaktighet eller aktivitetsnivå som kan ses, eventuellt i det lilla, lilla, lilla? Se den! Det är inte bara värt, utan nödvändigt, att uppmuntras.