Nu i september kom BRIS ut med en rapport kring barn och ungdomars psykiska hälsa Se hela mig. De skrev också en debattartikel i GP. Barn och unga som mår dåligt visar det på olika sätt. Och vi vuxna förstår inte alltid att symtomen är just symtom på något mycket allvarligare. Inte ens inom vården och andra instanser som möter barn och ungdomar med psykisk ohälsa, enligt dem själva i denna rapport…

Något som är anmärkningsvärt är att det är 95% flickor som ringt. Det här är återkommande inom till exempel ideella organisationer och inom habiliteringen när vi vuxna erbjuder samtal och träffar. Flickorna kommer. Pojkar vill tydligen inte dela med sig och få stöd på det viset. Det måste vi komma ihåg. Och ge alternativ. Jag ser inte att BRIS ens tar upp den här frågan… Varför då?

Det finns ett mycket fint stycke i rapportens avsnitt om olika teorier kring psykisk utveckling och psykisk hälsa (jag har fetmarkerat):

Men för att barn som lider och ber om hjälp ska få den förståelse och den hjälp de behöver, måste vi ibland våga släppa teorierna helt och hållet och istället följa med barnen in i deras många gånger kaotiska värld av tankar och känslor. Vi måste våga låta dem leda oss till förståelse, där vägen går via inlevelse och empati i det mänskliga mötet. Först därefter kan vi plocka fram våra teorier och se om de är användbara. Och kanske vara beredda på att vi måste söka nya, om de inte passar.

BRIS har tagit fram flera filmer som riktar sig till barn och ungdomar, de tar upp problemen och uppmanar ungdomar att ta kontakt. De är tunga. De har få visningar. Vet inte om det är rätt grepp. Tror mer att det är bra information för oss vuxna om hur olika barn och ungas symtom på psykisk ohälsa är. Till exempel att de kan vara stökiga och bli ”så djävla arga”:

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=wZxx7OXyyJE&w=640&h=360]

Jag uppskattar verkligen att den här killen som ”fuckar upp” finns med. En stökig, utagerande kille som faktiskt har det oerhört jobbigt, men det tar sig uttryck i bråk, slagsmål och stök. Men som funderar lika djupt och ledsamt som de andra. De här killarna behöver förståelse för sitt agerande.

Vi vet att internaliserande och externaliserande beteenden båda kan vara symtom på psykisk ohälsa. Utagerande är ett externaliserande beteende… Pojkar kan också vara lugna och tysta, dra sig undan, bli hemmasittare. Precis som flickor. Dessa ungdomarna ser vi inte oavsett kön. De utagerande straffar vi med konsekvenstrappor typ, kvarsittning, lämna klassrummet eller avstängning… Apropå att vi vuxna inte förstår och ser hela dem…

Det här inlägget är en repris från när bloggen var ung och många av er inte hittat hit än. Ständigt aktuellt dock.

Drottningen, Prestationsprinsens mamma sjunker i hop på köksgolvet och gråter. Stora tårar rinner nerför kinderna. Ibland måste bara förtvivlan få komma fram.

Drottningen arbetade hemma denna förmiddag, en härlig, kall vårvinterdag. Plötsligt kommer Prestationsprinsen hem. Utan skor! Helt förtvivlad, gråtande, förbannad, frusen och värst av allt helt okontaktbar. Han sätter sig framför datorn och försvinner i sin trygga värld, sitt spel som är strukturerat, förutsägbart och inte minst ger belöningar i form av nya levlar och ”tillbehör” efter lyckade insatser.

Drottningen torkar tårarna. Efter ett par timmar får hon kontakt. Prestationsprinsen berättar att fröken ändrat deras platser i klassrummet och möblerat om. Han skulle flytta från sin trygga plats längst bak vid dörren till mitten av klassrummet bredvid lite stökiga Sara. Hon bara sa, nu ska vi möblera om! Jag ville inte, men hon brydde sig inte!

Prestationsprinsen gillar inte detta. Hans struktur bryts på ett helt oförutsägbart sätt. På rasten tar sig Prestationsprinsen in i klassrummet och försöker flytta tillbaka sin bänk. Fröken kommer in och stoppar honom, tappar humöret när han fortsätter och skäller ut honom. Han får panik, försöker flytta på fröken (våldsam?:-) för att få fram bänken. Fröken tar tag i honom, då brister det för den annars lugna Prestationsprinsen, han svär och säger att han inte vill byta plats, börjar fäkta med armarna som tyvärr träffar fröken. Han sliter sig fri, hinner få med sig jackan men inte skorna och springer hem. I panik.

Nu ringer telefonen. Drottningen svarar med förvånansvärt stadig röst. Det är fröken. Hon vill meddela att Prestationsprinsen betett sig mycket illa i dag. Han har svurit, brutit mot skolans regler att man ska vara ute på rasten, slagits och inte accepterat att sitta bredvid Sara, man kan inte bara sitta bredvid dem man vill!

Drottningen andas djupt: Ja – det låter inget vidare. Men, vet du vad, jag tycker hans reaktion var ganska normal. Jag menar med tanke på hans problem med förändringar, vi vet att vi ska minimera sådant och om han ska utsättas för det kräver det mycket förberedelser och enorm förutsägbarhet.

Fröken blir lite irriterad, i den här skolan beter vi oss inte som Prestationsprinsen gjorde i dag! Det är emot vår värdegrund att slåss och svära. Drottningen funderade på att påpeka att den så kallade värdegrunden också säger att vi ska respektera alla och möta dem med respekt och utifrån deras förutsättningar. Men det var nog inte läge…

Drottningen frågar försiktigt, hade du förberett honom på omflyttningen? För jag tror inte du har meddelat mig, så jag har inte kunnat hjälpa dig att förbereda honom? Var det förutsägbart för honom vad, när och hur detta skulle hända? Vem han skulle sitta bredvid? Var i rummet han skulle sitta? Var det nödvändigt att flytta honom?

Jag vill i alla fall att du talar med honom att inte slåss och svära i skolan, fortsätter fröken.

Det ska jag göra, säger Drottningen. Kan du då fundera lite mer på det här med ökad förutsägbarhet, det var ju en av de saker vi skrev in i åtgärdsprogrammet när vi träffades sist med elevhälsan, specialpedagogen och rektorn?

De säger hejdå. Drottningen går och ger sin Prestationsprins en öm kram och önskar honom lycka till i spelet. Och i livet, men det säger hon inte högt.

I veckobrevet från Skolporten hittade jag en intressant länk till en norsk artikel om Aina Olsvolds doktorsavhandling Når «ADHD» kommer inn døren. En psykososial undersøkelse av barns, mødres og fedres forståelse og opplevelse av ADHD-diagnose og -medisinering.

Det är inte helt lätt med norskan. Men jag blir fundersam kring att många barn har så mycket funderingar kring om medicinen verkligen hjälper och att de upplever biverkningar av medicinering…

Det är klart att det ibland är svårt för barnet själv att avgöra om det förändrats i sitt beteende. Men hur de känner sig och att de har biverkningar är ju inget de missbedömer.

Ja, ni vet ju att jag är lite kritisk till all medicinering. Inte i sig. Hjälper det, man mår bra, känner sig som sig själv och får stöd och anpassningar också, då är det väl perfekt! Har dock sett för många fall då man i Sverige idag börjar i fel ända. Dvs. med medicin och dröjer med att ta tag i till exempel skolsituationen.

Så här skriver Aina Olsvold om sina samtal med barn som medicineras. Hon summerar att vi måste tala mer med barnen själva om diagnosen ADHD och medicinering, samt att läkare noggrannare måste informera och följa upp biverkningar.

«Jeg hater medisinen!»

«Jeg merker ikke noen forskjell om jeg tar tabletter eller ikke tar tabletter, men det gjør andre.»

I sine samtaler med barna fant Olsvold at mange opplevde bivirkninger, og at de ikke likte å ta medisin.

– Barn er lojale mot foreldrene, og de fleste fortalte meg at de ikke har noe imot å ta medisinene. Men bare to av dem opplever selv at medisinene hjelper. To andre skrek at de hater medisinen så fort jeg var innenfor døra, forteller hun.

Også de som først sa at det var helt greit å ta medisin, hadde stort sett negative ting å fortelle når det kom til stykket

– De kan si at medisinen bare virker litt. Eller at de blir mer konsentrerte av den, men de syns ikke det med konsentrasjon er så viktig.

– Mange liker ikke å ta den fordi det minner dem om diagnosen. De føler at de ikke er seg selv når de tar medisin. De blir slitne og trøtte, får mageknip, hodepine og kvalme, sier Olsvold.

Smertefullt å snakke om bivirkninger

Under samtalene med barna fikk Olsvold høre om mange ulike former for bivirkninger. For mange av mødrene er det derimot vanskelig å snakke om dette.

De er bekymret for hva medisineringen gjør med barnet deres, men de positive virkningene gjør at de ikke ville slutte.

– Når ting går bedre, er det lett å tenke at det er medisinen som hjelper, og man blir redd for å slutte, sier Olsvold.

Forskeren mener at leger bør informere bedre om bivirkninger. Noen av mødrene kunne knapt huske at legen hadde nevnt temaet. Da blir det vanskelig for både foreldre og barn å sette ord på negative erfaringer med medisinering.

– Resultatet kan bli at barnet blir gående med bivirkninger som ikke blir sett. Det er problematisk, mener forskeren.

 

Jag tänker på överlämningar mellan skolor idag. Varför är det så svårt? När äntligen ”lågstadieläraren” förstått sig på ungen, då överlämnas den till ”mellanstadiet”, som i stort sett börjar om från början igen… vilket är heltokigt eftersom det ”egna arbetet” tar ett enormt kliv. Och är vi jättebra på överlämning till högstadiet? Till gymnasiet? Nja, inte i allmänhet.

Det blir onödigt jobbigt för den/de nya lärarna när inte skolorna, koncernerna, kommunerna har ett strukturerat arbete kring detta. Onödigt tungt för föräldrar/vårdnadshavare. För att inte tala om totalt, fruktansvärt, onödigt, oförsvarbart och ohanterligt för många barn och ungdomar!!

Inte nog med nytt stadie och/eller skola. Dessutom tar stödet och anpassningarna ett steg tillbaka eller försvinner. Olycklig kombination minst sagt… särskilt för barn med NPF till exempel autism, aspergers eller adhd. Men inte bara de! Alla barn och unga med särskilt stöd och anpassningar… eller egentligen alla elever. Punkt.

Det här ska jag fundera vidare på och komma med många bra(?) tips och tankar, i alla fall mina tankar. Bra eller dåliga får ni välja själva. För våra älskade ungars skull…

Skulle just släcka ner datorn då jag fick en fantastisk idé jag måste få framförd till Anders Borg, Jan Björklund och Göran Hägglund.

RUT-avdraget borde omfatta fler tjänster än läxhjälp. Det ska förstås även gälla anlitande av projektledare för familjer med NPF:isar eller andra funktionsuppsättningar, en släng av typ. För att dessa familjer ska kunna köpa några av de ca 1500 timmar de här familjerna lägger utöver det vanliga familjer lägger på att stötta sina barn.

Det är knappt 30 timmar i veckan året om… och en hel del går åt till att diskutera med skola, utbilda och tipsa lärare, möten med skola, vård och kommun och allt researcharbete för att kunna hävda sina rättigheter kring utredningar, särskilt stöd och åtgärdsprograms innehåll.
För våra älskade ungars skull!

Förra veckan och veckan innan diskuterades det läxor och framförallt om det är vettigt att allt fler familjer använder RUT-avdraget till läxhjälp. Jag har mest åsikter om läxor kring om de är vettiga eller ej, och mitt svar är att det beror på!

Frågor som behandlats på bloggar och i media är till exempel borde inte skolan kunna hinna utbilda eleverna på skoltid? Och om eleven fattat och gjort det den ska under veckan, varför ”straffas” med ytterligare arbete hemma? Är läxor rättvist? Eleverna har olika förmåga att planera sitt arbete och att koncentrera sig. Deras föräldrar har också olika bra förmåga att hjälpa dem med detta. Dessutom har, eller anser de sig ha olika mycket tid och lust för att hjälpa till med läxor och givetvis har de olika ekonomiska förutsättningar för att köpa läxhjälp, trots RUT-avdrag…

På Vittrabloggen skrev Ante Runnqvist om att det finns en rad mindre bra argument för läxor till exempel för att föräldrarna ska hänga med i vad deras barn gör i skolan, för att det alltid varit så, för att träna disciplin och för att det behövs mer tid i skolan…

Ante tycker istället att bra motiv till läxor kan vara att föräldrar ska vara delaktiga och göra något meningsfullt tillsammans som bidrar till utveckling i skolan, kanske rentav kunna vara aktiviteter som med fördel inte görs i skolan? Ante Runnqvist ger exempel som se en film, öva livräddning eller läsa tidning tillsammans.

Det tycker jag är en bra utgångspunkt. Men det ställer stora krav på föräldrarna och det är inte alla som kan stötta sina barn i detta. Det blir svårt att ge i uppgift att till exempel gå på en utställning. Någon familj kan ha problem rent ekonomiskt, en annan anser sig eller har inte tid p.g.a. skiftarbete, dubbelarbete, tjänsteresor och karriärshets…, en del barn förmår inte. Barn och unga med neuropsykiatriska funktionsuppsättningar har kanske nog med intryck och ingen energi efter att bitit ihop i skolan att ge sig av till nya främmande miljöer. Ja, det blir inte lätt.

Lämnar man läxorna öppna,  till exempel gör något kring ett tema (naturtyper, Frankrike, förbränningsmotorer, hållbarhet…), blir det också väldigt olika förutsättningar. Men med tips på filmer, teater, utställningar, böcker, webbsidor, saker att fiffilura kring ensam, med familjen eller kompisar så blir det säker enklare för många. Men vi har fortfarande problem för de med NPF. Välja/planera vad man ska göra, genomföra det, ta sig till eller ta tag i helt nya grejer, upprätthålla fokus på egen hand etc. Men om det är en bra lärare som ger en konkret uppgift till sin elev med ADHD eller Aspergers, uppdelad i mindre delar, gärna visuell och förstås helt anpassad till eleven. Då kan sådana läxor kallas en läxa för alla och bli en del i en skola för alla 🙂

Ann-Marie Körling tar upp att läxor med hjälp av RUT inte ger det värdefulla mötet mellan eleverna och deras föräldrar kring skolarbetet. De elever som inte kan, ska få det extra stödet i skolan. Hon efterlyser också en diskussion kring varför vi har läxor och har en idélista på sin blogg.

Johannes Åman skriver i Dagens Nyheter att det inte är fel att det finns subventionerad läxhjälp att köpa för de som har lust och råd, bara det finns kostnadsfria alternativ för de som inte har det till exempel ideella organisationer. Han skriver vidare att där den inte finns måste kommunerna eller skolorna själva ta ansvar för att de elever som bäst behöver stöd också får det..

Mattecentrum och stiftelsen Läxhjälpen  (två gratis alternativ) skrev på Svenska Dagbladet debatt. De påpekar på sin webbplats att ”rubriken till artikeln, ”Rutavdrag för läxhjälp gynnar starka elever”, är missvisande, och är inte satt av artikelförfattarna. Att starka elever får mer hjälp och stöd att utvecklas är förstås bra. Men vi efterfrågar stöd till verksamheter som gynnar elever även i socioekonomiskt utsatta områden, där få föräldrar har råd att köpa läxhjälp, med eller utan rutavdrag.”

Andra media som tog upp frågan var Vestmanlands Läns tidning, Arbetarbladet, Piteå tidningen, Dagens Arena., P3 , Lärarnas Nyheter,

Svenska Dagbladet med flera hade bara en TT-notis om att Skolverket är emot RUT-subventionerad läxhjälp i sitt remissvar.

Jengla coaching hade ett jättebra inlägg om läxor i januari i år.Där funderar det på olika familjers förutsättningar, olika barn och ungas förutsättningar och inte minst förutsättningarna för barn med NPF. Jag har skrivit tidigare om läxors vara och inte vara. För många barn med NPF så är läxor helt fel. Hemma är hemma och det betyder återhämtning och vila, skola är skola och där kämpar de flesta mer än de egentligen förmår…

Jag avslutar med att citera en kommentar från Ann-Marie Körlings blogginlägg om läxor. Det är skrivet av ”Dyslextiker” :

”Det lät jättebra och jättefint! Tyvärr fungerade det inte så i min familj. Där funderade det så här:
Jag satt i skolan som jag hatade. Jag lärde mig knapp något för jag var livrädd. När jag äntligen fick “ledigt” skulle jag göra läxor. Jag förstod inte varför! Mamma hade ett helsike och fick bara tjata på ett barn som vägrade. Jag är rädd för att det kommer bli samma sak med mitt barn. Jag jobbar heltid! När ska jag hinna läsa läxan och ha en “mysig” tid?”

 

Ja, att vara särbegåvad, smart, lätt för sig i skolan, det är också att vara annorlunda. Och är man annorlunda så är det alltför ofta svårt att passa in i skolan. En skola för alla?

Jag har skrivit om särbegåvade elever förr. Hur de istället klassas av lärare som ADD, ADHD, stökiga eller antiplugg-elever.

Nu är det aktuellt igen Sydsvenskan hade nyligen en artikel om psykolog Anita Kullander som specialiserat sig på särbegåvade barn. Hon tar också upp att de kan upplevas som splittrade och dåliga på att fullfölja sina uppgifter. När de fattat tycker de inte att det är kul längre. Varför räkna ut kapitlet med likadana uppgifter eller sticka klart råttan då man förstått och kan? Hon har startat

På sin fritid driver hon verksamheten Filurum, som framför allt är grupper på Facebook för särbegåvade barn, deras föräldrar och pedagoger. Nu i sommar ordnade hon även en första träffen för Filurum.

– En förälder skrev till mig efteråt att det var så fantastiskt att få vara som en förälder till ett vanligt barn. Att inte hela tiden vara på sin vakt. Och att få skryta om sitt barn. Jantelagen säger att man inte ska tro att man är något. Det kan sticka i ögonen på andra föräldrar.

I tidningen Hela Gotland berättar Elbereth Åhlberg, att många särbegåvade barn får siagnos och att de lägger av i skolan och inte får använda sin begåvning. Det blir istället ett problem, kanske främst för skolan…

Hon är med i föreningen Mensa, där personer med IQ högre än 130 är välkomna. Hon är också informatör för nätverket Gifted Children Program. Där vill hon hjälpa andra genom att sprida kunskap om de problem de så kallade högbegåvade barnen kan ställas inför under sin uppväxt.

Ja, hur tänker vi egentligen. Vi måste kunna tänka till och möta de här barnen så de stimuleras. Till exempel, alla kanske inte måste traggla alla 75 uppgifterna i mattekapitlet. De hajar ändå och ska istället få tillämpa det de lärt sig, eller jobba vidare. Eller kanske arbeta med något annat de inte har lika lätt för! Att allt ska vara så rättvist och ingen ska få sticka ut, blir istället oerhört orättvist och ineffektivt. Särskilt stöd i att utvecklas efter potential? Så här står det i vår nya skollag:

3 § Alla barn och elever ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål. Elever som lätt når de kunskapskrav som minst ska uppnås ska ges ledning och stimulans för att kunna nå längre i sin kunskapsutveckling.

För våra älskade ungars skull…

Här är länkarna till andra bloggare som hakat på temat om att vara  syster eller bror till ett syskon med neuropsykiatriskfunktionsuppsättning eller annan lite ”annorlunda” funktionsuppsättning som tar stor plats i familjen!

http://munderbar.wordpress.com/
http://mariellejohnsson.wordpress.com/
http://www.npfforum.se/
http://nina-livetistort.blogspot.com
http://herrdunderbar.wordpress.com/
http://hantera.wordpress.com
http://knasmamman.bloggplatsen.se/
http://madelein.se/
http://justanothermama.wordpress.com/
http://mariellejohnsson.wordpress.com/
http://rosafantasier.wordpress.com/
http://alltfortheo.wordpress.com/

Jag dammar av ett gammalt inlägg och presenterar denna vecka. Vi är flera i bloggosfären som skriver om neuropsykiatriska frågor som denna vecka har tema syskon. Här kommer en liten historia om en Prestationsprins lillebror. Och det här bygger på en verklig historia.

En dag satte sig Drottningen och Prestationsprinsens lillebror, Lillprinsen, i bilen. Drottningen skulle skjutsa Lillprinsen till fäktningen. Hon tyckte om de här stunderna. Det var bara de två. De hann prata lite och inte sällan kom det fram något som Lillprinsen funderade över. Lillprinsen brukade också se ut att må gott.

Det var så skönt för Drottningen att ha tid att svara honom i lugn o ro utan syskonen. Det är inte alltid så lätt eftersom Prestationsprinsen tar mycket tålamod, plats och energi. Inte bara för Drottningen och hennes man, utan även för syskonen. Och förståelse. Förståelse från syskonen att det som kallas rättvist, kan vara väldigt orättvist om den ska anpassas efter var och ens behov och förutsättningar.

Mamma, sa Lillprinsen. Vet du vad? Nej, sa Drottningen. Jag är både lillebror och storebror! Vad menar du, sa Drottningen. Hon förstod nog vad han menade, men fortsatte, du är ju fem år yngre än Kronprinsen och tre år yngre än Prestationsprinsen. Mmm, men när man är lillebror till en Prestationsprins måste man ofta vara storebror ändå…

Drottningens hjärta slog ett extra slag. En tår rullade nerför kinden. Och hon visste faktiskt inte om hon var glad, ledsen, stolt, förtvivlad eller bara berörd. Men det kändes… bra.

Jag har skrivit om detta tidigare, men på något sätt stod det en nivå klarare för mig efter Kalibers program om bristerna i att ge särskilt stöd till barn med NPF och andra begåvningar…

Det var när en av lärarna som intervjuades tog upp att de har ingen kunskap, de får inget med sig från lärarhögskolan. Sen får de i bästa fall gå någon halvdagskurs och där hinner de bara till vad problemet är, inte till vad de ska göra. Och de pedagogiska tips hon hittat och fått handlade om vad man skulle göra med just den eleven. Hon skulle göra något speciellt för fem av hennes 28 elever.

Det är ju det som är felet!!! Vi ska inte göra något speciellt för en elev, det vi gör ska fungera för alla. Då slipper vi göra en massa specialare… Visst, vi kanske inte kan fånga alla, men vi kan nog gå från flera specialfall per klass till något enstaka. Eller faktiskt inget i många, många klasser.

Elever med NPF är lika olika som alla andra. Man kan inte bunta ihop dem. Men det är en rad saker som återkommer. De vill ha struktur, förutsägbarhet och är beroende av förtroendefulla vuxenrelationer som präglas av tillit och förståelse. Det gör att de bland annat ofta är:

• Känsliga för förändringar
• Har igångsättningssvårigheter
• Svårt att upprätthålla koncentration
• Vill veta varför de ska göra något, de vill se mening med det de gör
• Svårt att planera sitt arbete
• Är ofta hjälpta av skriftliga, lite mer detaljerade och visuella hjälpmedel och instruktioner
• Impulsiva, framförallt ADHD
• Sociala brister, speciellt autism och asperger. Obs! De behöver inte vara klumpiga socialt, det kanske bara är oerhört jobbigt och energikrävande för dem.
• Mycket känsliga för sinnesintryck. De tar in allt. De hör, ser, luktar, känner på ett fantastiskt sätt som vi andra inte är i närheten av. Och därför blir vi inte heller lika störda och trötta.
• Inte imponerade av auktoriteter, säger en lärare eller rektor något de tycker är korkat eller respektlöst så visar de det. Oavsett sin ”socialt” lägre rang i skolan.

Om vi lägger upp undervisningen utifrån det här synsättet kommer vi att inkludera så många fler. Och ingen kommer att bli störd av tydligheten.Det här kan inte läggas på enskilda lärare, även om vi kan komma längre än de flesta gjort bara med ett annat tankesätt och arbetssätt.

Men visst grundutbildningen på lärarhögskolan måste innefatta hur man undervisar alla sorters funktionsuppsättningar en lärare kommer att möta. Man ska inte kunna bli specialpedagog eller speciallärare utan att kunna något om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och hur man möter de eleverna. Rektorsutbildningen måste innefatta juridiken kring barn i behov av särskilt stöd. Klasserna måste bli mindre. Och en schysst värdegrund en självklar bas i varenda skola…

Det är som med våra strömbytare till lampor, de vippas upp eller ner. För skulle man vrida runt en ganska trög knapp. De klarade inte många rörelsehindrade. Den här lösningen ville förstås alla ha den var ju smartare och lättare för alla. Det samma med fjärrkontrollen, enhandsgrepp för kranar istället för varm- och kallvattenkran … ”Design for all” heter begreppet. Vi pratar om ”en skola för alla”. Då kan vi inte tänka att de ”annorlunda” ska ha särskilt stöd. Då måste vi se de annorlunda som normal variation. Och se till att de fångas upp i lärarens ordinarie undervisning. För våra älskade ungars skull!