Här kommer en vidareutveckling av ett inlägg från då bloggen var ung. Jag tycker det här är ett bra exempel på hur man kan inkludera barn och ungdomar som behöver en begränsad mängd intryck och  begränsad, strukturerad, kanske visuell information för att kunna fokusera. . Detta drabbar inte någon annan elev eller behöver specialanpassas för de som behöver den. Det gynnar helt enkelt alla i gruppen. En skola för alla. En “design for all”.

Struktur, förutsägbarhet och ”less is more” är ett bra sätt att göra livet hanterbart för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, på köpet får alla som är lite omogna, okoncentrerade eller oroliga det mycket enklare och alla barn drar nytta av det. Alla mår bra av tydlighet och förutsägbarhet, lugn och ro.

I klassrummet kan vi lägga undan det som inte måste vara framme. Växla barnens arbeten som hänger på en enda vägg istället för att bara fylla på på alla väggar. Använd skåp med dörrar. Hyllor och skåp med glasdörrar är bra för att man ser vad som finns där. Men det blir väldigt rörigt för många då man ser allt. Sätt upp lappar och etiketter som visar vad som ska vara var. Det har vi ofta, mest för de yngre åldrarna, men det här stör ingen, utan stöttar i alla åldrar. Det kan förenkla för många om man också har med en bild eller teckning på lappen.

Sådana lappar behövs inte bara på skåp och hyllor. Tydliga rubriker fyller också en funktion på whiteboards och anslagstavlor. Då vet eleverna vilken typ av information som finns var och det finns en tydlig struktur och förutsägbarhet. Det är funkar bra för alla att  ha ett ställe där man sätter upp information. Till exempel en anslagstavla. Och bara där, när den börjar bli full så måste man prioritera. Ta bort gammalt och växla mellan permanent information. Aktuell information ska ha en tydlig rubrik och helst ska det som sätts upp inte bara vara skriftlig utan också bilder eller teckningar. Visuella instruktioner och visuell information underlättar för många, finns det en bild på en buss och simhallen blir det mycket enklare att komma ihåg och förbereda sig på att man ska åka buss och bada… Och vem störs av det? Det finns roliga små manicker man kan läsa in ett meddelande på, sen bara trycka på den, så läser den upp det t.ex dagens rastkompis, dagens mat, kom ihåg till i morgon. De kan komplettera informationen för den som har det tungt med det skrivna.

På whiteboarden är det bra om man har en återkommande struktur. Kanske ha den indelad i fält, lite som en webbsida. Det man skriver kring lektionen ett stort fält till vänster. I övre högermarginalen de olika delarna/sakerna som ska ske på denna lektion. I den undre högermarginalen till exempel mer långsiktiga saker.

Det är inte ovanligt att det finns arbetsblad framme som eleverna ska arbeta med. I de yngre årskurserna finns kanske veckans fyra uppgiftspapper för det egna arbetet. Kan det struktureras annorlunda och tydligare än bara fyra högar? Tydliga lådor med tydliga etiketter om vilket ämne. Varför inte även vilken dag det ska göras? Eller i vilken ordning (även om de inte behöver göras i en viss ordning). Det underlättar otroligt för den som inte har så lätt att planera och komma igång med sitt arbete. Då börjar man med nr 1, är man klar med den oavsett om det är samma lektion eller en annan dag tar eleven nr 2. Sen kan det ju vara OK att göra dem i en annan ordning om det fungerar för uppgifterna och någon elev absolut vill.

Ge mer information till den som behöver för att känna sig trygg i sin uppgift – behöver de här eleverna ha det skriftligt eller muntligt? Om muntligt, ta tiden att fokusera på ett barn, men förbered kanske från början uppgifterna på en nivå som är tydlig för alla. Eller gör två varianter. Det är egentligen bara att lägga till några rader, kanske klippa in någon bild på den uppgift man gör till alla. Ta fram det pappret då du tar och förklarar muntligt. Då har eleven kvar pappret och minns bättre. Idag då vi arbetar digitalt kan mycket återvinnas från gång till gång. Ta hjälp av tekniken! Har idrottsläraren skrivit en detaljerad intern agenda för friluftsdagen, förmodligen i word, skriv ut och ge till de barn som behöver mer information. Maila ut den till några barn eller föräldrar som behöver veta mer detaljer.Kommer mer om arbetet med information i ett annat inlägg.

Det finns många bra hjälpmedel för att hålla reda på tiden. Tydlig klocka i alla klassrum är en självklarhet, men fattas ofta i klassrum, eller fungerar inte. Det är inte OK. Det finns också bra klockor som extra tydligt visar hur mycket tid som är kvar och att det snart är slut. Du kan ha en timer som signalerar att nu har halva tiden för eget arbete gått och när det är fem minuter kvar till din slutgenomgång. Eller hur du nu lägger upp din lektion. Kanske några elever behöver en klocka på sin bänk. Du kan förstås själv tydligt meddela sådana hållpunkter. Bra och tydlig klocka på gården underlättar också att komma i tid från rast och ämnen i andra delar av skolan.

Om en elev lätt blir störd av andra kan det kanske vara OK att lyssna på musik i hörlurar eller ha hörselskydd om det hjälper barnet att koncentrera sig. Man kan ha några stycken som den som behöver får ta, men det kan vara så att vissa barn behöver sina egna. För kontinuitet och förutsägbarhet eller bacillskräck eller …

Tänk på inredningen. Inte för mycket olika färger, mönster och saker! Inte massa roliga saker som hänger i taket, klistrar upp på dörrar ställs ut på hyllor. Lugn. Less is more.

Jag kan exemplifiera i evigheter, men här kom några tankar, för att förhoppningsvis sätta igång fler hos er! Allt detta gäller förstås i andra miljöer också. Väntrum, hemma (!), scoutlokal, stallet, schackklubben… För våra älskade ungars skull!

Här kommer en repris från då bloggen var ung. Jag tycker det här är ett bra exempel på hur man kan inkludera stökiga killar (och tjejer!) med spring i benen och pirr kroppen utan att det drabbar någon annan eller behöver specialanpassas för dem. Det gynnar helt enkelt alla i gruppen. En skola för alla. En ”design for all”.

Den här Prestationsprinsen är fem år och går på dagis, ny avdelning, mellanbarnsavdelning. En dag vill han inte gå in på avdelningen. Han är en lugn prins som aldrig har älskat dagis, men ändå tyckt det är OK, men han behöver mycket tid för sig själv och funderartid efter dagis och på helgerna.

Han vill inte, små tårar kommer. Drottningen sätter sig och lyfter upp Prestationsprinsen i knät, är tyst och lyssnar. Det är bråkigt, de andra prinsarna skriker, fröken är arg, man ska vara tyst, Peter och Johan bråkar och det kan göra ont. Drottningen kysser honom ömt på håret. Vad bra att du berättar, jag ska prata med fröken. I dag kommer farfar och farmor och hämtar så då går du hem tidigt. Blir det bra? Ja, säger Prestationsprinsen och springer ganska nöjd in på avdelningen.

Drottningen funderar. Går sen efter sin prins och talar lite med fröken. Jo, det är lite stökigt och högljutt i killgruppen och ja, det är två killar som har lite väl mycket energi, men vi försöker få dem att vara tystare och uppföra sig.

Ett par veckor senare är det föräldramöte och frågan tas upp. Man diskuterar regler, varför inte de här killarna följer dem, om man ska införa någon form av bestraffning osv. De flesta föräldrar tycker ändå att barn är barn och att det måste vara vi vuxna och framförallt lärarna som ändrar förutsättningarna så att det blir lugnt. Som en förälder säger, de kanske bara har för mycket energi!?

Det hela löser sig av sig själv, en fröken slutar och en ny fröken kommer. En ung man, ”fröken” Danne som spelar basket på hög nivå, barnkär, men utan utbildning för yrket.

Danne förstår med en gång problemet. Han tar ut killarna, ja alla som vill förstås, de får köra hinderbana på gården, upp och ner över bänkar, rutschkanan åt fel håll, hoppa över bandyklubbor, springa fem varv runt förrådet; Följa John i högt tempo; lite basket, kull och han är med själv. Gissa om det blir lugnare inne på avdelningen sen? Alla ligger lugnt och bygger lego då det är dags för det, istället för att prata, putta och peta på varandra. Till och med Peter och Johan är lugna. Men inte bara lugna som vi vuxna tycker så mycket om. De mår faktiskt gott och känner gemenskap.

Och det bästa av allt, tycker både barnen och föräldrarna, mitt ibland ungarna ligger Danne och bygger lego för fullt. Han har utlyst en tävling, coolaste rymdskeppet med töntigaste delarna. Allt för att undvika bråket om de häftigaste delarna.

Genialt!

Att utgå från barnens behov (göra av med energin), istället för våra vuxna behov (lugnt, tyst och enligt ett schema som passar oss), kan ändå leda till att vi blir nöjda (lugnare och mer lätthanterliga barn) och på köpet blir också barnen nöjda och glada. Hade inte Danne kommit kanske vi hade börjat tala om ADHD för de här killarna…

Heja alla Dannar där ute, våra vardagshjältar! För våra älskade ungars skull.

Nu i september kom BRIS ut med en rapport kring barn och ungdomars psykiska hälsa Se hela mig. De skrev också en debattartikel i GP. Barn och unga som mår dåligt visar det på olika sätt. Och vi vuxna förstår inte alltid att symtomen är just symtom på något mycket allvarligare. Inte ens inom vården och andra instanser som möter barn och ungdomar med psykisk ohälsa, enligt dem själva i denna rapport…

Något som är anmärkningsvärt är att det är 95% flickor som ringt. Det här är återkommande inom till exempel ideella organisationer och inom habiliteringen när vi vuxna erbjuder samtal och träffar. Flickorna kommer. Pojkar vill tydligen inte dela med sig och få stöd på det viset. Det måste vi komma ihåg. Och ge alternativ. Jag ser inte att BRIS ens tar upp den här frågan… Varför då?

Det finns ett mycket fint stycke i rapportens avsnitt om olika teorier kring psykisk utveckling och psykisk hälsa (jag har fetmarkerat):

Men för att barn som lider och ber om hjälp ska få den förståelse och den hjälp de behöver, måste vi ibland våga släppa teorierna helt och hållet och istället följa med barnen in i deras många gånger kaotiska värld av tankar och känslor. Vi måste våga låta dem leda oss till förståelse, där vägen går via inlevelse och empati i det mänskliga mötet. Först därefter kan vi plocka fram våra teorier och se om de är användbara. Och kanske vara beredda på att vi måste söka nya, om de inte passar.

BRIS har tagit fram flera filmer som riktar sig till barn och ungdomar, de tar upp problemen och uppmanar ungdomar att ta kontakt. De är tunga. De har få visningar. Vet inte om det är rätt grepp. Tror mer att det är bra information för oss vuxna om hur olika barn och ungas symtom på psykisk ohälsa är. Till exempel att de kan vara stökiga och bli ”så djävla arga”:

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=wZxx7OXyyJE&w=640&h=360]

Jag uppskattar verkligen att den här killen som ”fuckar upp” finns med. En stökig, utagerande kille som faktiskt har det oerhört jobbigt, men det tar sig uttryck i bråk, slagsmål och stök. Men som funderar lika djupt och ledsamt som de andra. De här killarna behöver förståelse för sitt agerande.

Vi vet att internaliserande och externaliserande beteenden båda kan vara symtom på psykisk ohälsa. Utagerande är ett externaliserande beteende… Pojkar kan också vara lugna och tysta, dra sig undan, bli hemmasittare. Precis som flickor. Dessa ungdomarna ser vi inte oavsett kön. De utagerande straffar vi med konsekvenstrappor typ, kvarsittning, lämna klassrummet eller avstängning… Apropå att vi vuxna inte förstår och ser hela dem…

Det här inlägget är en repris från när bloggen var ung och många av er inte hittat hit än. Ständigt aktuellt dock.

Drottningen, Prestationsprinsens mamma sjunker i hop på köksgolvet och gråter. Stora tårar rinner nerför kinderna. Ibland måste bara förtvivlan få komma fram.

Drottningen arbetade hemma denna förmiddag, en härlig, kall vårvinterdag. Plötsligt kommer Prestationsprinsen hem. Utan skor! Helt förtvivlad, gråtande, förbannad, frusen och värst av allt helt okontaktbar. Han sätter sig framför datorn och försvinner i sin trygga värld, sitt spel som är strukturerat, förutsägbart och inte minst ger belöningar i form av nya levlar och ”tillbehör” efter lyckade insatser.

Drottningen torkar tårarna. Efter ett par timmar får hon kontakt. Prestationsprinsen berättar att fröken ändrat deras platser i klassrummet och möblerat om. Han skulle flytta från sin trygga plats längst bak vid dörren till mitten av klassrummet bredvid lite stökiga Sara. Hon bara sa, nu ska vi möblera om! Jag ville inte, men hon brydde sig inte!

Prestationsprinsen gillar inte detta. Hans struktur bryts på ett helt oförutsägbart sätt. På rasten tar sig Prestationsprinsen in i klassrummet och försöker flytta tillbaka sin bänk. Fröken kommer in och stoppar honom, tappar humöret när han fortsätter och skäller ut honom. Han får panik, försöker flytta på fröken (våldsam?:-) för att få fram bänken. Fröken tar tag i honom, då brister det för den annars lugna Prestationsprinsen, han svär och säger att han inte vill byta plats, börjar fäkta med armarna som tyvärr träffar fröken. Han sliter sig fri, hinner få med sig jackan men inte skorna och springer hem. I panik.

Nu ringer telefonen. Drottningen svarar med förvånansvärt stadig röst. Det är fröken. Hon vill meddela att Prestationsprinsen betett sig mycket illa i dag. Han har svurit, brutit mot skolans regler att man ska vara ute på rasten, slagits och inte accepterat att sitta bredvid Sara, man kan inte bara sitta bredvid dem man vill!

Drottningen andas djupt: Ja – det låter inget vidare. Men, vet du vad, jag tycker hans reaktion var ganska normal. Jag menar med tanke på hans problem med förändringar, vi vet att vi ska minimera sådant och om han ska utsättas för det kräver det mycket förberedelser och enorm förutsägbarhet.

Fröken blir lite irriterad, i den här skolan beter vi oss inte som Prestationsprinsen gjorde i dag! Det är emot vår värdegrund att slåss och svära. Drottningen funderade på att påpeka att den så kallade värdegrunden också säger att vi ska respektera alla och möta dem med respekt och utifrån deras förutsättningar. Men det var nog inte läge…

Drottningen frågar försiktigt, hade du förberett honom på omflyttningen? För jag tror inte du har meddelat mig, så jag har inte kunnat hjälpa dig att förbereda honom? Var det förutsägbart för honom vad, när och hur detta skulle hända? Vem han skulle sitta bredvid? Var i rummet han skulle sitta? Var det nödvändigt att flytta honom?

Jag vill i alla fall att du talar med honom att inte slåss och svära i skolan, fortsätter fröken.

Det ska jag göra, säger Drottningen. Kan du då fundera lite mer på det här med ökad förutsägbarhet, det var ju en av de saker vi skrev in i åtgärdsprogrammet när vi träffades sist med elevhälsan, specialpedagogen och rektorn?

De säger hejdå. Drottningen går och ger sin Prestationsprins en öm kram och önskar honom lycka till i spelet. Och i livet, men det säger hon inte högt.

I veckobrevet från Skolporten hittade jag en intressant länk till en norsk artikel om Aina Olsvolds doktorsavhandling Når «ADHD» kommer inn døren. En psykososial undersøkelse av barns, mødres og fedres forståelse og opplevelse av ADHD-diagnose og -medisinering.

Det är inte helt lätt med norskan. Men jag blir fundersam kring att många barn har så mycket funderingar kring om medicinen verkligen hjälper och att de upplever biverkningar av medicinering…

Det är klart att det ibland är svårt för barnet själv att avgöra om det förändrats i sitt beteende. Men hur de känner sig och att de har biverkningar är ju inget de missbedömer.

Ja, ni vet ju att jag är lite kritisk till all medicinering. Inte i sig. Hjälper det, man mår bra, känner sig som sig själv och får stöd och anpassningar också, då är det väl perfekt! Har dock sett för många fall då man i Sverige idag börjar i fel ända. Dvs. med medicin och dröjer med att ta tag i till exempel skolsituationen.

Så här skriver Aina Olsvold om sina samtal med barn som medicineras. Hon summerar att vi måste tala mer med barnen själva om diagnosen ADHD och medicinering, samt att läkare noggrannare måste informera och följa upp biverkningar.

«Jeg hater medisinen!»

«Jeg merker ikke noen forskjell om jeg tar tabletter eller ikke tar tabletter, men det gjør andre.»

I sine samtaler med barna fant Olsvold at mange opplevde bivirkninger, og at de ikke likte å ta medisin.

– Barn er lojale mot foreldrene, og de fleste fortalte meg at de ikke har noe imot å ta medisinene. Men bare to av dem opplever selv at medisinene hjelper. To andre skrek at de hater medisinen så fort jeg var innenfor døra, forteller hun.

Også de som først sa at det var helt greit å ta medisin, hadde stort sett negative ting å fortelle når det kom til stykket

– De kan si at medisinen bare virker litt. Eller at de blir mer konsentrerte av den, men de syns ikke det med konsentrasjon er så viktig.

– Mange liker ikke å ta den fordi det minner dem om diagnosen. De føler at de ikke er seg selv når de tar medisin. De blir slitne og trøtte, får mageknip, hodepine og kvalme, sier Olsvold.

Smertefullt å snakke om bivirkninger

Under samtalene med barna fikk Olsvold høre om mange ulike former for bivirkninger. For mange av mødrene er det derimot vanskelig å snakke om dette.

De er bekymret for hva medisineringen gjør med barnet deres, men de positive virkningene gjør at de ikke ville slutte.

– Når ting går bedre, er det lett å tenke at det er medisinen som hjelper, og man blir redd for å slutte, sier Olsvold.

Forskeren mener at leger bør informere bedre om bivirkninger. Noen av mødrene kunne knapt huske at legen hadde nevnt temaet. Da blir det vanskelig for både foreldre og barn å sette ord på negative erfaringer med medisinering.

– Resultatet kan bli at barnet blir gående med bivirkninger som ikke blir sett. Det er problematisk, mener forskeren.

 

Jag tänker på överlämningar mellan skolor idag. Varför är det så svårt? När äntligen ”lågstadieläraren” förstått sig på ungen, då överlämnas den till ”mellanstadiet”, som i stort sett börjar om från början igen… vilket är heltokigt eftersom det ”egna arbetet” tar ett enormt kliv. Och är vi jättebra på överlämning till högstadiet? Till gymnasiet? Nja, inte i allmänhet.

Det blir onödigt jobbigt för den/de nya lärarna när inte skolorna, koncernerna, kommunerna har ett strukturerat arbete kring detta. Onödigt tungt för föräldrar/vårdnadshavare. För att inte tala om totalt, fruktansvärt, onödigt, oförsvarbart och ohanterligt för många barn och ungdomar!!

Inte nog med nytt stadie och/eller skola. Dessutom tar stödet och anpassningarna ett steg tillbaka eller försvinner. Olycklig kombination minst sagt… särskilt för barn med NPF till exempel autism, aspergers eller adhd. Men inte bara de! Alla barn och unga med särskilt stöd och anpassningar… eller egentligen alla elever. Punkt.

Det här ska jag fundera vidare på och komma med många bra(?) tips och tankar, i alla fall mina tankar. Bra eller dåliga får ni välja själva. För våra älskade ungars skull…

Skulle just släcka ner datorn då jag fick en fantastisk idé jag måste få framförd till Anders Borg, Jan Björklund och Göran Hägglund.

RUT-avdraget borde omfatta fler tjänster än läxhjälp. Det ska förstås även gälla anlitande av projektledare för familjer med NPF:isar eller andra funktionsuppsättningar, en släng av typ. För att dessa familjer ska kunna köpa några av de ca 1500 timmar de här familjerna lägger utöver det vanliga familjer lägger på att stötta sina barn.

Det är knappt 30 timmar i veckan året om… och en hel del går åt till att diskutera med skola, utbilda och tipsa lärare, möten med skola, vård och kommun och allt researcharbete för att kunna hävda sina rättigheter kring utredningar, särskilt stöd och åtgärdsprograms innehåll.
För våra älskade ungars skull!

Förra veckan och veckan innan diskuterades det läxor och framförallt om det är vettigt att allt fler familjer använder RUT-avdraget till läxhjälp. Jag har mest åsikter om läxor kring om de är vettiga eller ej, och mitt svar är att det beror på!

Frågor som behandlats på bloggar och i media är till exempel borde inte skolan kunna hinna utbilda eleverna på skoltid? Och om eleven fattat och gjort det den ska under veckan, varför ”straffas” med ytterligare arbete hemma? Är läxor rättvist? Eleverna har olika förmåga att planera sitt arbete och att koncentrera sig. Deras föräldrar har också olika bra förmåga att hjälpa dem med detta. Dessutom har, eller anser de sig ha olika mycket tid och lust för att hjälpa till med läxor och givetvis har de olika ekonomiska förutsättningar för att köpa läxhjälp, trots RUT-avdrag…

På Vittrabloggen skrev Ante Runnqvist om att det finns en rad mindre bra argument för läxor till exempel för att föräldrarna ska hänga med i vad deras barn gör i skolan, för att det alltid varit så, för att träna disciplin och för att det behövs mer tid i skolan…

Ante tycker istället att bra motiv till läxor kan vara att föräldrar ska vara delaktiga och göra något meningsfullt tillsammans som bidrar till utveckling i skolan, kanske rentav kunna vara aktiviteter som med fördel inte görs i skolan? Ante Runnqvist ger exempel som se en film, öva livräddning eller läsa tidning tillsammans.

Det tycker jag är en bra utgångspunkt. Men det ställer stora krav på föräldrarna och det är inte alla som kan stötta sina barn i detta. Det blir svårt att ge i uppgift att till exempel gå på en utställning. Någon familj kan ha problem rent ekonomiskt, en annan anser sig eller har inte tid p.g.a. skiftarbete, dubbelarbete, tjänsteresor och karriärshets…, en del barn förmår inte. Barn och unga med neuropsykiatriska funktionsuppsättningar har kanske nog med intryck och ingen energi efter att bitit ihop i skolan att ge sig av till nya främmande miljöer. Ja, det blir inte lätt.

Lämnar man läxorna öppna,  till exempel gör något kring ett tema (naturtyper, Frankrike, förbränningsmotorer, hållbarhet…), blir det också väldigt olika förutsättningar. Men med tips på filmer, teater, utställningar, böcker, webbsidor, saker att fiffilura kring ensam, med familjen eller kompisar så blir det säker enklare för många. Men vi har fortfarande problem för de med NPF. Välja/planera vad man ska göra, genomföra det, ta sig till eller ta tag i helt nya grejer, upprätthålla fokus på egen hand etc. Men om det är en bra lärare som ger en konkret uppgift till sin elev med ADHD eller Aspergers, uppdelad i mindre delar, gärna visuell och förstås helt anpassad till eleven. Då kan sådana läxor kallas en läxa för alla och bli en del i en skola för alla 🙂

Ann-Marie Körling tar upp att läxor med hjälp av RUT inte ger det värdefulla mötet mellan eleverna och deras föräldrar kring skolarbetet. De elever som inte kan, ska få det extra stödet i skolan. Hon efterlyser också en diskussion kring varför vi har läxor och har en idélista på sin blogg.

Johannes Åman skriver i Dagens Nyheter att det inte är fel att det finns subventionerad läxhjälp att köpa för de som har lust och råd, bara det finns kostnadsfria alternativ för de som inte har det till exempel ideella organisationer. Han skriver vidare att där den inte finns måste kommunerna eller skolorna själva ta ansvar för att de elever som bäst behöver stöd också får det..

Mattecentrum och stiftelsen Läxhjälpen  (två gratis alternativ) skrev på Svenska Dagbladet debatt. De påpekar på sin webbplats att ”rubriken till artikeln, ”Rutavdrag för läxhjälp gynnar starka elever”, är missvisande, och är inte satt av artikelförfattarna. Att starka elever får mer hjälp och stöd att utvecklas är förstås bra. Men vi efterfrågar stöd till verksamheter som gynnar elever även i socioekonomiskt utsatta områden, där få föräldrar har råd att köpa läxhjälp, med eller utan rutavdrag.”

Andra media som tog upp frågan var Vestmanlands Läns tidning, Arbetarbladet, Piteå tidningen, Dagens Arena., P3 , Lärarnas Nyheter,

Svenska Dagbladet med flera hade bara en TT-notis om att Skolverket är emot RUT-subventionerad läxhjälp i sitt remissvar.

Jengla coaching hade ett jättebra inlägg om läxor i januari i år.Där funderar det på olika familjers förutsättningar, olika barn och ungas förutsättningar och inte minst förutsättningarna för barn med NPF. Jag har skrivit tidigare om läxors vara och inte vara. För många barn med NPF så är läxor helt fel. Hemma är hemma och det betyder återhämtning och vila, skola är skola och där kämpar de flesta mer än de egentligen förmår…

Jag avslutar med att citera en kommentar från Ann-Marie Körlings blogginlägg om läxor. Det är skrivet av ”Dyslextiker” :

”Det lät jättebra och jättefint! Tyvärr fungerade det inte så i min familj. Där funderade det så här:
Jag satt i skolan som jag hatade. Jag lärde mig knapp något för jag var livrädd. När jag äntligen fick “ledigt” skulle jag göra läxor. Jag förstod inte varför! Mamma hade ett helsike och fick bara tjata på ett barn som vägrade. Jag är rädd för att det kommer bli samma sak med mitt barn. Jag jobbar heltid! När ska jag hinna läsa läxan och ha en “mysig” tid?”

 

Ja, att vara särbegåvad, smart, lätt för sig i skolan, det är också att vara annorlunda. Och är man annorlunda så är det alltför ofta svårt att passa in i skolan. En skola för alla?

Jag har skrivit om särbegåvade elever förr. Hur de istället klassas av lärare som ADD, ADHD, stökiga eller antiplugg-elever.

Nu är det aktuellt igen Sydsvenskan hade nyligen en artikel om psykolog Anita Kullander som specialiserat sig på särbegåvade barn. Hon tar också upp att de kan upplevas som splittrade och dåliga på att fullfölja sina uppgifter. När de fattat tycker de inte att det är kul längre. Varför räkna ut kapitlet med likadana uppgifter eller sticka klart råttan då man förstått och kan? Hon har startat

På sin fritid driver hon verksamheten Filurum, som framför allt är grupper på Facebook för särbegåvade barn, deras föräldrar och pedagoger. Nu i sommar ordnade hon även en första träffen för Filurum.

– En förälder skrev till mig efteråt att det var så fantastiskt att få vara som en förälder till ett vanligt barn. Att inte hela tiden vara på sin vakt. Och att få skryta om sitt barn. Jantelagen säger att man inte ska tro att man är något. Det kan sticka i ögonen på andra föräldrar.

I tidningen Hela Gotland berättar Elbereth Åhlberg, att många särbegåvade barn får siagnos och att de lägger av i skolan och inte får använda sin begåvning. Det blir istället ett problem, kanske främst för skolan…

Hon är med i föreningen Mensa, där personer med IQ högre än 130 är välkomna. Hon är också informatör för nätverket Gifted Children Program. Där vill hon hjälpa andra genom att sprida kunskap om de problem de så kallade högbegåvade barnen kan ställas inför under sin uppväxt.

Ja, hur tänker vi egentligen. Vi måste kunna tänka till och möta de här barnen så de stimuleras. Till exempel, alla kanske inte måste traggla alla 75 uppgifterna i mattekapitlet. De hajar ändå och ska istället få tillämpa det de lärt sig, eller jobba vidare. Eller kanske arbeta med något annat de inte har lika lätt för! Att allt ska vara så rättvist och ingen ska få sticka ut, blir istället oerhört orättvist och ineffektivt. Särskilt stöd i att utvecklas efter potential? Så här står det i vår nya skollag:

3 § Alla barn och elever ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål. Elever som lätt når de kunskapskrav som minst ska uppnås ska ges ledning och stimulans för att kunna nå längre i sin kunskapsutveckling.

För våra älskade ungars skull…

Här är länkarna till andra bloggare som hakat på temat om att vara  syster eller bror till ett syskon med neuropsykiatriskfunktionsuppsättning eller annan lite ”annorlunda” funktionsuppsättning som tar stor plats i familjen!

http://munderbar.wordpress.com/
http://mariellejohnsson.wordpress.com/
http://www.npfforum.se/
http://nina-livetistort.blogspot.com
http://herrdunderbar.wordpress.com/
http://hantera.wordpress.com
http://knasmamman.bloggplatsen.se/
http://madelein.se/
http://justanothermama.wordpress.com/
http://mariellejohnsson.wordpress.com/
http://rosafantasier.wordpress.com/
http://alltfortheo.wordpress.com/