Jag dammar av ett gammalt inlägg och presenterar denna vecka. Vi är flera i bloggosfären som skriver om neuropsykiatriska frågor som denna vecka har tema syskon. Här kommer en liten historia om en Prestationsprins lillebror. Och det här bygger på en verklig historia.

En dag satte sig Drottningen och Prestationsprinsens lillebror, Lillprinsen, i bilen. Drottningen skulle skjutsa Lillprinsen till fäktningen. Hon tyckte om de här stunderna. Det var bara de två. De hann prata lite och inte sällan kom det fram något som Lillprinsen funderade över. Lillprinsen brukade också se ut att må gott.

Det var så skönt för Drottningen att ha tid att svara honom i lugn o ro utan syskonen. Det är inte alltid så lätt eftersom Prestationsprinsen tar mycket tålamod, plats och energi. Inte bara för Drottningen och hennes man, utan även för syskonen. Och förståelse. Förståelse från syskonen att det som kallas rättvist, kan vara väldigt orättvist om den ska anpassas efter var och ens behov och förutsättningar.

Mamma, sa Lillprinsen. Vet du vad? Nej, sa Drottningen. Jag är både lillebror och storebror! Vad menar du, sa Drottningen. Hon förstod nog vad han menade, men fortsatte, du är ju fem år yngre än Kronprinsen och tre år yngre än Prestationsprinsen. Mmm, men när man är lillebror till en Prestationsprins måste man ofta vara storebror ändå…

Drottningens hjärta slog ett extra slag. En tår rullade nerför kinden. Och hon visste faktiskt inte om hon var glad, ledsen, stolt, förtvivlad eller bara berörd. Men det kändes… bra.

Jag har skrivit om detta tidigare, men på något sätt stod det en nivå klarare för mig efter Kalibers program om bristerna i att ge särskilt stöd till barn med NPF och andra begåvningar…

Det var när en av lärarna som intervjuades tog upp att de har ingen kunskap, de får inget med sig från lärarhögskolan. Sen får de i bästa fall gå någon halvdagskurs och där hinner de bara till vad problemet är, inte till vad de ska göra. Och de pedagogiska tips hon hittat och fått handlade om vad man skulle göra med just den eleven. Hon skulle göra något speciellt för fem av hennes 28 elever.

Det är ju det som är felet!!! Vi ska inte göra något speciellt för en elev, det vi gör ska fungera för alla. Då slipper vi göra en massa specialare… Visst, vi kanske inte kan fånga alla, men vi kan nog gå från flera specialfall per klass till något enstaka. Eller faktiskt inget i många, många klasser.

Elever med NPF är lika olika som alla andra. Man kan inte bunta ihop dem. Men det är en rad saker som återkommer. De vill ha struktur, förutsägbarhet och är beroende av förtroendefulla vuxenrelationer som präglas av tillit och förståelse. Det gör att de bland annat ofta är:

• Känsliga för förändringar
• Har igångsättningssvårigheter
• Svårt att upprätthålla koncentration
• Vill veta varför de ska göra något, de vill se mening med det de gör
• Svårt att planera sitt arbete
• Är ofta hjälpta av skriftliga, lite mer detaljerade och visuella hjälpmedel och instruktioner
• Impulsiva, framförallt ADHD
• Sociala brister, speciellt autism och asperger. Obs! De behöver inte vara klumpiga socialt, det kanske bara är oerhört jobbigt och energikrävande för dem.
• Mycket känsliga för sinnesintryck. De tar in allt. De hör, ser, luktar, känner på ett fantastiskt sätt som vi andra inte är i närheten av. Och därför blir vi inte heller lika störda och trötta.
• Inte imponerade av auktoriteter, säger en lärare eller rektor något de tycker är korkat eller respektlöst så visar de det. Oavsett sin ”socialt” lägre rang i skolan.

Om vi lägger upp undervisningen utifrån det här synsättet kommer vi att inkludera så många fler. Och ingen kommer att bli störd av tydligheten.Det här kan inte läggas på enskilda lärare, även om vi kan komma längre än de flesta gjort bara med ett annat tankesätt och arbetssätt.

Men visst grundutbildningen på lärarhögskolan måste innefatta hur man undervisar alla sorters funktionsuppsättningar en lärare kommer att möta. Man ska inte kunna bli specialpedagog eller speciallärare utan att kunna något om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och hur man möter de eleverna. Rektorsutbildningen måste innefatta juridiken kring barn i behov av särskilt stöd. Klasserna måste bli mindre. Och en schysst värdegrund en självklar bas i varenda skola…

Det är som med våra strömbytare till lampor, de vippas upp eller ner. För skulle man vrida runt en ganska trög knapp. De klarade inte många rörelsehindrade. Den här lösningen ville förstås alla ha den var ju smartare och lättare för alla. Det samma med fjärrkontrollen, enhandsgrepp för kranar istället för varm- och kallvattenkran … ”Design for all” heter begreppet. Vi pratar om ”en skola för alla”. Då kan vi inte tänka att de ”annorlunda” ska ha särskilt stöd. Då måste vi se de annorlunda som normal variation. Och se till att de fångas upp i lärarens ordinarie undervisning. För våra älskade ungars skull!

Idag kunde vi i Kaliber och Skolministeriets gemensamma program höra om hur skolorna brister i särskilt stöd till elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

Det kom förstås inte fram något nytt. Så det var ingen rolig lyssning. Ändå känns det bra att Kaliber tar upp detta och att det till och med kommer med i Dagens Eko, om än som en liten blänkare…

Men ibland är det skönt att få vatten på sin kvarn… även om man som jag inte längtar efter annat än att bli motbevisad. Det skulle ju bevisa att vi var på väg mot en skola för alla!! Men så är det då inte tyvärr…

Skolministeriet och Kalibers enkät skickades ut till 133 skolpsykologer i landet. Mer än hälften, 56 procent, svarade att elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar inte får det stöd de behöver i skolan. Den vanligaste orsaken är enligt psykologerna att skolan saknar kompetens…

Programmet bygger på bland annat skolpsykologernas svar, en exempelfamilj och Cecilia Brusewitz från  Attention. Cecilia tar upp att hon får många samtal från desperata föräldrar som kanske till och med gråter, som har ett barn som varit hemmasittande i veckor. Man har försökt föra en kommunikation med lärare, skolchefer, men att alla läger på något sett gett upp…

Programmet tar upp okunskapen, att lärarna inte får någon utbildning i de här frågorna på lärarhögskolan. Inte ens de som specialiserar sig till specialpedagoger har någon obligatorisk kurs kring neuropsykiatriska svårigheter och hur man kan hjälpa dessa elever.

Jag fattar inte detta, vi vet vi att 1-2 elever i varje klass har ADHD, att det till det kommer ett antal med dyslexi, koncentrationssvårigheter eller liknande och att varje lärare under sin verksamhet kommer att träffa på flera med aspergers syndrom, autism eller andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar… Det är ju inte klokt. Lärarna är alltså inte kompetenta att undervisa sådär en 10-15% av sina elever. Skulle vi göra likadant med läkarutbildningen? En lärare berättar att lärarna får gå en dags fortbildning i bästa fall, men då handlar det om vad man ska göra med den enskilda eleven. Hur gör man då man har flera barn med särskilda behov och en hel klass att samtidigt ta hand om och undervisa?

Programmet tar upp de dåliga åtgärdsprogrammen där för stort ansvar läggs på eleven själv. Och det vet vi ju också sen tidigare. Detta kritiserar Skolinspektionen år efter år. För stort fokus på elevens brister och för lite fokus på hur skolan har brustit och nu ska agera…

Det kommer också upp i programmet hur skolan struntar i eller förhalar åtgärder som utlovats. Som inte följs upp och än mindre utvärderas. Varför är det så här?

Familjen berättar hur skolan ringt upp och bett dem hålla sin pojke med ADHD hemma nästa dag, eftersom de ska på utflykt och det ofta blir problem då! Hoppsan, tänker jag. varför inte ringa en månad innan och diskutera hur man kan förbereda killen på bästa sätt och vad han egentligen behöver för att vara trygg. Förmodligen inte mer än vad som faktiskt går att genomföra!

Och så förstås, samma familj som till slut inser att det är skadligt för deras barn att gå till skolan och helt enkelt håller sitt barn hemma tills skolan fixar till situationen…

Jag håller med om att situationen kan vara ohållbar för en enskild lärare. Resurserna i skolan är ofta dåligt planerade och ibland otillräckliga. Men se på Nossebroskolan, de har visat att det inte alltid är mer resurser som behövs. Med kunskap och bättre användning av befintliga resurser kan man komma riktigt långt! Men då behövs just kunskap, förståelse, en schysst värdegrund och god vilja!

I programmet berättar Cecilia Brusewitz från Attention något mycket intressant. De få aldrig samtal av rektorer eller lärare… bara föräldrar…. Låt oss hoppas att rektorer och lärare ringer någon annanstans för stöd och hjälp, men det verkar ju inte alltid så…

Drottningen sitter på en bänk och omfamnar en alldeles pirrig och känslosamt nervös Prestationsprins. Mitt i den mysiga kramen tänker hon på låg-affektivt bemötande, biomedicin och känslospegling…

Prestationsprinsen har börjat ny skola och Drottningen, hennes make och Prestationsprinsen själv trodde att ha hade koll på nya resvägen. Men halvvägs genom frukosten och förberedelsen för morgonens möte ringer mobilen. En gråtande Prestationsprins som tycker livet är hopplöst och skolan är kass och inte vill… Drottningen försöker guida lugnt via mobilen. Han har missat bussen vid bytet och nu kommer han försent och elände, elände osså elände…

Drottningen förklarar att han är ute i god tid. Han kan nästa eller gå snett över gatan och ta 32:an. Men nej. Han ser inte, han förstår inte och framförallt, just nu kan han inte… Drottningen biter ihop. Visst bubblar det ett ”men ta och skärp dig” där inne någonstans, men hon vet att det inte tjänar något till, bara förvärrar. Såååå…lugn, bara lugn. Stå still. Sätt dig på en bänk. Jag kommer.

Hon slänger i sig sitt te, slänger på sig kläderna och slänger ihop sina grejer och ner i väskan. Rusar till bussen. På bussen frånvaroanmäler hon Prestationsprinsen första lektionen. Nu sitter hon på en parkbänk och kramar en tungsint prins…

Det är här biomedicinen kommer in. Hon stryker honom ömt över armen när de kramas. Det skapar ”måbra och lugn”-hormonet oxytocin. Hon talar lugnt. Känslor speglas. Det gör honom lugnare. Han är kall. Hon föreslår att de går till skolan för att bli varma, egentligen tänker hon på att motion och rörelse skapare serotonin, ett annat måbra-hormon. De travar iväg och stannar till på ett café.

Han får varm choklad med vispgrädde. Mums. Det kan ju muntra upp med lite lyx och socker… De talar om ett klipp på youtube som de skrattade år igår. Hon tänker att ett skoj ihop skulle ju sitta fint och få igång andra känslor och hormoner… Han skrattar inte men vill se på klipp på hennes smartphone. De har skoj och efter ett tag till och med skrattar de.

När det är dags samlar Prestationsprinsen ihop sina grejer och går iväg. De har talat om vad han kan säga om någon frågar var han varit. Sånt är pirrigt. Han är trygg och glad.

Drottningen sveper det sista i sin andra kopp te denna morgon och skyndar iväg till sitt möte. Inte så förbered som hon ville, lite sen. Det kommer säkert vara någon som tycker att det är slöseri med deras tid att hon behagar komma sent. Men de har ingen aning om att tiden har används till något så viktigt att det inte kan mätas. Absolut inte bortslösad. För våra älskade ungars skull….

Jag fascinerades och är uppfylld av tankar tack vare en fantastisk specialpedagog jag hade förmånen att få träffa häromdagen. Hon stödjer med många skolor och ser hur fantastiskt, eller kanske fruktansvärt, olika attityden till behovet av särskilt stöd är. Vi pratade om massor, men lite om värdegrund tar jag idag.

Vi diskuterade hur grundläggande en juste och inkluderande värdegrund är. Låter elementärt, men så är det (tydligen) inte. Om vi börjar med vikten av att uppträda schysst och med respekt. Alltför ofta har vi livskunskaps lektioner och annat värdegrundsarbetet där vi talar om respekt, tolerans, förståelse, anti-våld på just lektionerna. Samma lärare som just höll lektionen om detta, kan en timme senare irriterat och skällande, handgripligen lyfta ut en sjuåring ur klassrummet på grund av hans beteende…. Vad hade vi gjort med en elev på gården som irriterat, skällande och handgripligen lyft en kamrat ur leken för att den störde?

Ett respektfullt sätt kan vara låg affektivt bemötande. Det rör i första hand elever som har svårt med impuls- och känslokontroll på grund av bristande förmåga till exempel autism, intellektuell funktionsnedsättning eller liknande problematik. Medan elever som medvetet tänjer och prövar gränser kan behöva en tydlig tillsägelse, konsekvens, stoppas fysiskt eller lämna klassrummet.

Låg-affektivt bemötande kan ge snabbt resultat med elever som hamnar i affekt. Lyft inte ut eleven, ta inte i henne, bli inte arg, höj inte rösten… backa – det lugnar. Handgripligheter, hög röst, utskällning driver bara på situationen. Dina känslor speglas i eleven. Negativ spiral! Visst, man får inte bete sig hur som helst i ett klassrum. Men elever som beter sig så att vi upplever att de måste ut(!), har givetvis ett olöst problem som vi måste lösa. Men kanske inte där och då. utan i lugn och ro och framförallt i förtroende och samarbete… på ett schysst och respektfullt sätt.

Jag har sett det själv för många gånger, det bekräftades i vårt samtal och vi har läst rapporter och artiklar om att för många skolor ser problembeteende, ja ibland bara en funktionsnedsättning eller släng av, som uppförandeproblem och det enklaste sättet att lösa det hela är att bli av med eleven. Studion, liten grupp, särskola(!). Bort, bort, bort. Vad sänder det för signaler till barnet eller ungdomen? Vad sänder det för signaler till klasskamraterna? Vad händer med ett barn som lär sig att jag är (inte har) ett problem och jag hör inte hemma bland andra!? Eller en ungdom som tidigare fått vara med, men nu ska exkluderas ur sitt sammanhang. Vad får de för förtroende för oss vuxna när vi inte kan hantera och lösa våra elevernas problem, eller inte vill… Utan sorterar bort dem. Vad är det för värdegrund?

Är eleven dessutom redan exkluderad eller mobbad av skolkamrater på grund av sina problem eller funktionsnedsättning eller släng av. Ja, då är vårt bemötande och exkludering av de här barnen inget annat än en fortsatt mobbing! Men nu från oss vuxna!

Jag känner att efter det samtalet måste jag ännu tydligare lägga till värdegrund till mitt mantra om öka ”kunskap och förståelse”.

För innan vi har värdegrund, kunskap och förståelse på plats, så kommer vi aldrig att lyckas med att inkludera alla, som vi skulle kunna, i skolan, en skola för alla. Det är till och med livsfarligt att arbeta med inkludering innan vi har det på plats! Så hur ska det gå då mindre undervisningsgrupper läggs ned med hänvisning till forskning om inkluderingens positiva effekter och goda exempel som Nossebroskolan? Det är inte alltid det också hänvisas till den rätt stora hög vetenskapliga artiklar om förutsättningarna som måste var på plats. Till exempel en värdegrund som genomsyrar ALLA situationer i skolan. För våra älskade ”besvärliga” ungars skull!

Ett och annat utbrott hemma efter dagis eller skola? Vare sig det är i det lilla eller totalkatastrofer, vare sig det är normalstört barn, NPF:is eller med en släng av något, så tyder det med största sannolikhet att du har en prestationsprins som är värd beröm.

Ditt barn kämpar för att göra rätt på dagarna och det tar på krafterna. Behovet att avreagera sig och få göra ”fel” kommer hemma, där miljön ger en större trygghet till utspel.

Det behöver inte betyda att allt är bra i skolan. Bara ett tecken på att ditt barn kämpar. Det är ju tyvärr så att totalt kaos i skolan också ofta leder till katastrofer hemma, men det är samma fenomen. Varenda prestationsprins kämpar för att undvika katastrofer, men skolmiljön är kanske katastrofal, för just henne eller honom. Då läggs en total frustration på de redan sinande krafterna efter en dag i skolan… Och ofta riktigt tungt för barn och ungdomar med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som aspergers, autism, adhd osv. Kanske med ännu större konsekvenser i den tryggare hemmiljön…

Så stäm av med ditt barn och skolan, ta reda på vad det är som är så ansträngande, kan vara helt normal trötthet eller något helt annat…

PS. Jo, det kan ju vara blodsockerfall också, ungarna får ofta tidig lunch och litet eller inget mellis beroende på ålder. En banan i väskan vid hämtning eller en frukt i ditt barns skolväska kan göra underverk för humöret!!

Jag har skrivit om World of Warcraft förr (Hur WoW kan rädda världen). Om att det finns en massa bra med det, till exempel öva sociala förmågor, lära sig nya saker, hantera motgångar och skriva ansökningsbrev… Det beror förstås på vilken nivå du spelar och hur du spelar.

När det var som flest spelare fanns det ca 13 miljoner spelare, nu har detta gått ner och det rör sig kanske om ca 9 miljoner. Det kanske fortsätter minska. Men då ska man tänka på att de flesta konton ligger där och vilar, de är inte aktiva…

Här talar John Seely Brown om hur WoW tränar social förmåga och hur en fruktansvärt massa lärande och kunskapsutbyte sker på grund av lust! Här kan skola och näringsliv lära sig massor om hur man motiverar folk att utbilda sig… Videon är ca 6 minuter.

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=BhuOzBS_O-M?rel=0&w=640&h=360]

Jag vill rekommendera en underbar blogg om en familj som har en fungerande vardag, men en annorlunda vardag, Mamma Annorlunda. Visst går det upp och ner, och det är just det som är så underbart att läsa om.

Mamma Annorlunda bloggar om sin familj, men särskilt sonen som är utvecklingsstörd. Läs bloggen, men annars detta underbara inlägg om en glad liten kille som glatt hälsar på alla och som allt för ofta inte får ett hej tillbaka. Hur tänker vi när vi inte hinner eller vill säga hej? Eller ett till en början lite sorgligare inlägg om avlastning och svårigheten att ta tid för sig själv som annorlunda mamma… Ja det finns massor att läsa med stor behållning.

Jag skrev härom dagen om att nu kämpar många lärare, elever och föräldrar med att få till en bättre skolsituation än i våras. Kanske finns det ett åtgärdsprogram som fungerar mer eller mindre bra…

Jag skrev då också om att åtgärder måste få ta tid. Att hålla ut. Att ändra i det lilla, men fortsätta kämpa…

Jag fick en bra kommentar av Bodil som skrev att man måste ju också kunna konstatera att en åtgärd inte fungerar som tänkt och prova något annat istället. Det håller jag med om. Jag tänkte mer på att man kan skruva i det lilla innan man släpper hela åtgärden. T.ex testa lite försiktigt olika sätt att visualisera, summera dagen, möta upp på morgonen, individanpassa kring matten, äta på skolan… Innan man säger att det inte fungerar.

Men funkar det inte så gör det inte. Som jag skrev i svaret till Bodil, Bo Hejlskov brukar citera Ronny Eriksson “det är aldrig för sent att ge upp…”. Den är bra. Det kan vara att lägga ner åtgärden eller att backa till steget innan.

Jag tänker att om till exempel en elev inte klarat av att byta om och duscha efter gympan och har därför sluppit det. Gympan ligger ändå som sista eller näst sista lektion på schemat. Nu har man ett mål att eleven ska försöka börja med det. Därför får eleven gå tidigare än de andra eleverna. Men det fungerar inte alls. Det räcker inte med lugn och ro. Duscharna upplevs ofräscha, det luktar konstigt, det är knepigt att gå före alla andra… Och eleven lyckas förmedla detta. Då är det lika bra att vänta med duschandet. Det är ingen idé att skruva i det lilla med längre tid på sig, testa med badtofflor, en väldoftande tvål. Det är nog bara att backa för tid, tofflor och tvål tar inte bort stress, lukt och sunkiga duschar… Men om det hade varit rädsla för fotvårtor eller att de andra kom för snabbt efter, jag då kunde ju tofflor eller fem minuter till i lugn o ro förändrat situationen.

Eller om en hemmasittare som kanske först gått ett par timmar, klarat att skala upp till förmiddagar, sen en lektion efter lunch två dagar i veckan… Det går så bra så att i nästa åtgärdsprogram lägger man på ytterligare en lektion på eftermiddagarna och ökar antalet dagar med lektioner efter lunch. Det var droppen som fick bägaren att rinna över. Helt plötsligt skolvägrar eleven igen… Det blir en dag. En dag igen. Tillbaka någon dag. Hemma. Hemma flera dagar. Orken och förmågan tog slut. Där gick gränsen… Då är det bara att backa till det som fungerade och som eleven vet fungerade. Trygghet. Men hade inte gränsen passerats så totalt, utan eleven bara varnat att nu blir jag för trött. Snart orkar jag inte gå till skolan. Ja, då kanske vi bara hade skruvat i det lilla, fortfarande lagt till en dag, men inte flera lektioner på eftermiddagarna…

Det gäller att vara lyhörd och lyssna på eleven. För våra älskade ungars skull…

En tanke apropå åtgärdsprogram. Jag har sett så många åtgärdsprogram som börjar med en lång bakgrund med redogörelse av elevens skolhistoria, eventuell sjukdomshistoria, problembeteenden och jag vet inte vad, kanske familjeförhållanden. Väldigt mycket om vad som är ”fel” på eleven, men väldigt lite om vad som gjorts fel från skolans sida så att de problem och/eller problembeteenden uppstått som förorsakat åtgärdsprogrammet…

En av de bästa åtgärdsprogram jag sett, vad beträffar bakgrunden till varför man satt in ett åtgärdsprogram är:

”NN:s rätt till utbildning riskeras på grund av den höga frånvaron.”

Väldigt kort och koncist om vad som är problemet angående barnet. Sen kom man rakt in på vad som inte fungerade i skolsituationen och så vidare.

Vad skriver ni i bakgrund på er skola? Hur gör de på ditt barns skola?

Bara undrar, för våra älskade ungars skull…