Idag kunde vi i Kaliber och Skolministeriets gemensamma program höra om hur skolorna brister i särskilt stöd till elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.
Det kom förstås inte fram något nytt. Så det var ingen rolig lyssning. Ändå känns det bra att Kaliber tar upp detta och att det till och med kommer med i Dagens Eko, om än som en liten blänkare…
Men ibland är det skönt att få vatten på sin kvarn… även om man som jag inte längtar efter annat än att bli motbevisad. Det skulle ju bevisa att vi var på väg mot en skola för alla!! Men så är det då inte tyvärr…
Skolministeriet och Kalibers enkät skickades ut till 133 skolpsykologer i landet. Mer än hälften, 56 procent, svarade att elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar inte får det stöd de behöver i skolan. Den vanligaste orsaken är enligt psykologerna att skolan saknar kompetens…
Programmet bygger på bland annat skolpsykologernas svar, en exempelfamilj och Cecilia Brusewitz från Attention. Cecilia tar upp att hon får många samtal från desperata föräldrar som kanske till och med gråter, som har ett barn som varit hemmasittande i veckor. Man har försökt föra en kommunikation med lärare, skolchefer, men att alla läger på något sett gett upp…
Programmet tar upp okunskapen, att lärarna inte får någon utbildning i de här frågorna på lärarhögskolan. Inte ens de som specialiserar sig till specialpedagoger har någon obligatorisk kurs kring neuropsykiatriska svårigheter och hur man kan hjälpa dessa elever.
Jag fattar inte detta, vi vet vi att 1-2 elever i varje klass har ADHD, att det till det kommer ett antal med dyslexi, koncentrationssvårigheter eller liknande och att varje lärare under sin verksamhet kommer att träffa på flera med aspergers syndrom, autism eller andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar… Det är ju inte klokt. Lärarna är alltså inte kompetenta att undervisa sådär en 10-15% av sina elever. Skulle vi göra likadant med läkarutbildningen? En lärare berättar att lärarna får gå en dags fortbildning i bästa fall, men då handlar det om vad man ska göra med den enskilda eleven. Hur gör man då man har flera barn med särskilda behov och en hel klass att samtidigt ta hand om och undervisa?
Programmet tar upp de dåliga åtgärdsprogrammen där för stort ansvar läggs på eleven själv. Och det vet vi ju också sen tidigare. Detta kritiserar Skolinspektionen år efter år. För stort fokus på elevens brister och för lite fokus på hur skolan har brustit och nu ska agera…
Det kommer också upp i programmet hur skolan struntar i eller förhalar åtgärder som utlovats. Som inte följs upp och än mindre utvärderas. Varför är det så här?
Familjen berättar hur skolan ringt upp och bett dem hålla sin pojke med ADHD hemma nästa dag, eftersom de ska på utflykt och det ofta blir problem då! Hoppsan, tänker jag. varför inte ringa en månad innan och diskutera hur man kan förbereda killen på bästa sätt och vad han egentligen behöver för att vara trygg. Förmodligen inte mer än vad som faktiskt går att genomföra!
Och så förstås, samma familj som till slut inser att det är skadligt för deras barn att gå till skolan och helt enkelt håller sitt barn hemma tills skolan fixar till situationen…
Jag håller med om att situationen kan vara ohållbar för en enskild lärare. Resurserna i skolan är ofta dåligt planerade och ibland otillräckliga. Men se på Nossebroskolan, de har visat att det inte alltid är mer resurser som behövs. Med kunskap och bättre användning av befintliga resurser kan man komma riktigt långt! Men då behövs just kunskap, förståelse, en schysst värdegrund och god vilja!
I programmet berättar Cecilia Brusewitz från Attention något mycket intressant. De få aldrig samtal av rektorer eller lärare… bara föräldrar…. Låt oss hoppas att rektorer och lärare ringer någon annanstans för stöd och hjälp, men det verkar ju inte alltid så…
Drottningen sitter på en bänk och omfamnar en alldeles pirrig och känslosamt nervös Prestationsprins. Mitt i den mysiga kramen tänker hon på låg-affektivt bemötande, biomedicin och känslospegling…
Prestationsprinsen har börjat ny skola och Drottningen, hennes make och Prestationsprinsen själv trodde att ha hade koll på nya resvägen. Men halvvägs genom frukosten och förberedelsen för morgonens möte ringer mobilen. En gråtande Prestationsprins som tycker livet är hopplöst och skolan är kass och inte vill… Drottningen försöker guida lugnt via mobilen. Han har missat bussen vid bytet och nu kommer han försent och elände, elände osså elände…
Drottningen förklarar att han är ute i god tid. Han kan nästa eller gå snett över gatan och ta 32:an. Men nej. Han ser inte, han förstår inte och framförallt, just nu kan han inte… Drottningen biter ihop. Visst bubblar det ett ”men ta och skärp dig” där inne någonstans, men hon vet att det inte tjänar något till, bara förvärrar. Såååå…lugn, bara lugn. Stå still. Sätt dig på en bänk. Jag kommer.
Hon slänger i sig sitt te, slänger på sig kläderna och slänger ihop sina grejer och ner i väskan. Rusar till bussen. På bussen frånvaroanmäler hon Prestationsprinsen första lektionen. Nu sitter hon på en parkbänk och kramar en tungsint prins…
Det är här biomedicinen kommer in. Hon stryker honom ömt över armen när de kramas. Det skapar ”måbra och lugn”-hormonet oxytocin. Hon talar lugnt. Känslor speglas. Det gör honom lugnare. Han är kall. Hon föreslår att de går till skolan för att bli varma, egentligen tänker hon på att motion och rörelse skapare serotonin, ett annat måbra-hormon. De travar iväg och stannar till på ett café.
Han får varm choklad med vispgrädde. Mums. Det kan ju muntra upp med lite lyx och socker… De talar om ett klipp på youtube som de skrattade år igår. Hon tänker att ett skoj ihop skulle ju sitta fint och få igång andra känslor och hormoner… Han skrattar inte men vill se på klipp på hennes smartphone. De har skoj och efter ett tag till och med skrattar de.
När det är dags samlar Prestationsprinsen ihop sina grejer och går iväg. De har talat om vad han kan säga om någon frågar var han varit. Sånt är pirrigt. Han är trygg och glad.
Drottningen sveper det sista i sin andra kopp te denna morgon och skyndar iväg till sitt möte. Inte så förbered som hon ville, lite sen. Det kommer säkert vara någon som tycker att det är slöseri med deras tid att hon behagar komma sent. Men de har ingen aning om att tiden har används till något så viktigt att det inte kan mätas. Absolut inte bortslösad. För våra älskade ungars skull….
Jag fascinerades och är uppfylld av tankar tack vare en fantastisk specialpedagog jag hade förmånen att få träffa häromdagen. Hon stödjer med många skolor och ser hur fantastiskt, eller kanske fruktansvärt, olika attityden till behovet av särskilt stöd är. Vi pratade om massor, men lite om värdegrund tar jag idag.
Vi diskuterade hur grundläggande en juste och inkluderande värdegrund är. Låter elementärt, men så är det (tydligen) inte. Om vi börjar med vikten av att uppträda schysst och med respekt. Alltför ofta har vi livskunskaps lektioner och annat värdegrundsarbetet där vi talar om respekt, tolerans, förståelse, anti-våld på just lektionerna. Samma lärare som just höll lektionen om detta, kan en timme senare irriterat och skällande, handgripligen lyfta ut en sjuåring ur klassrummet på grund av hans beteende…. Vad hade vi gjort med en elev på gården som irriterat, skällande och handgripligen lyft en kamrat ur leken för att den störde?
Ett respektfullt sätt kan vara låg affektivt bemötande. Det rör i första hand elever som har svårt med impuls- och känslokontroll på grund av bristande förmåga till exempel autism, intellektuell funktionsnedsättning eller liknande problematik. Medan elever som medvetet tänjer och prövar gränser kan behöva en tydlig tillsägelse, konsekvens, stoppas fysiskt eller lämna klassrummet.
Låg-affektivt bemötande kan ge snabbt resultat med elever som hamnar i affekt. Lyft inte ut eleven, ta inte i henne, bli inte arg, höj inte rösten… backa – det lugnar. Handgripligheter, hög röst, utskällning driver bara på situationen. Dina känslor speglas i eleven. Negativ spiral! Visst, man får inte bete sig hur som helst i ett klassrum. Men elever som beter sig så att vi upplever att de måste ut(!), har givetvis ett olöst problem som vi måste lösa. Men kanske inte där och då. utan i lugn och ro och framförallt i förtroende och samarbete… på ett schysst och respektfullt sätt.
Jag har sett det själv för många gånger, det bekräftades i vårt samtal och vi har läst rapporter och artiklar om att för många skolor ser problembeteende, ja ibland bara en funktionsnedsättning eller släng av, som uppförandeproblem och det enklaste sättet att lösa det hela är att bli av med eleven. Studion, liten grupp, särskola(!). Bort, bort, bort. Vad sänder det för signaler till barnet eller ungdomen? Vad sänder det för signaler till klasskamraterna? Vad händer med ett barn som lär sig att jag är (inte har) ett problem och jag hör inte hemma bland andra!? Eller en ungdom som tidigare fått vara med, men nu ska exkluderas ur sitt sammanhang. Vad får de för förtroende för oss vuxna när vi inte kan hantera och lösa våra elevernas problem, eller inte vill… Utan sorterar bort dem. Vad är det för värdegrund?
Är eleven dessutom redan exkluderad eller mobbad av skolkamrater på grund av sina problem eller funktionsnedsättning eller släng av. Ja, då är vårt bemötande och exkludering av de här barnen inget annat än en fortsatt mobbing! Men nu från oss vuxna!
Jag känner att efter det samtalet måste jag ännu tydligare lägga till värdegrund till mitt mantra om öka ”kunskap och förståelse”.
För innan vi har värdegrund, kunskap och förståelse på plats, så kommer vi aldrig att lyckas med att inkludera alla, som vi skulle kunna, i skolan, en skola för alla. Det är till och med livsfarligt att arbeta med inkludering innan vi har det på plats! Så hur ska det gå då mindre undervisningsgrupper läggs ned med hänvisning till forskning om inkluderingens positiva effekter och goda exempel som Nossebroskolan? Det är inte alltid det också hänvisas till den rätt stora hög vetenskapliga artiklar om förutsättningarna som måste var på plats. Till exempel en värdegrund som genomsyrar ALLA situationer i skolan. För våra älskade ”besvärliga” ungars skull!
Ett och annat utbrott hemma efter dagis eller skola? Vare sig det är i det lilla eller totalkatastrofer, vare sig det är normalstört barn, NPF:is eller med en släng av något, så tyder det med största sannolikhet att du har en prestationsprins som är värd beröm.
Ditt barn kämpar för att göra rätt på dagarna och det tar på krafterna. Behovet att avreagera sig och få göra ”fel” kommer hemma, där miljön ger en större trygghet till utspel.
Det behöver inte betyda att allt är bra i skolan. Bara ett tecken på att ditt barn kämpar. Det är ju tyvärr så att totalt kaos i skolan också ofta leder till katastrofer hemma, men det är samma fenomen. Varenda prestationsprins kämpar för att undvika katastrofer, men skolmiljön är kanske katastrofal, för just henne eller honom. Då läggs en total frustration på de redan sinande krafterna efter en dag i skolan… Och ofta riktigt tungt för barn och ungdomar med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som aspergers, autism, adhd osv. Kanske med ännu större konsekvenser i den tryggare hemmiljön…
Så stäm av med ditt barn och skolan, ta reda på vad det är som är så ansträngande, kan vara helt normal trötthet eller något helt annat…
PS. Jo, det kan ju vara blodsockerfall också, ungarna får ofta tidig lunch och litet eller inget mellis beroende på ålder. En banan i väskan vid hämtning eller en frukt i ditt barns skolväska kan göra underverk för humöret!!
Jag har skrivit om World of Warcraft förr (Hur WoW kan rädda världen). Om att det finns en massa bra med det, till exempel öva sociala förmågor, lära sig nya saker, hantera motgångar och skriva ansökningsbrev… Det beror förstås på vilken nivå du spelar och hur du spelar.
När det var som flest spelare fanns det ca 13 miljoner spelare, nu har detta gått ner och det rör sig kanske om ca 9 miljoner. Det kanske fortsätter minska. Men då ska man tänka på att de flesta konton ligger där och vilar, de är inte aktiva…
Här talar John Seely Brown om hur WoW tränar social förmåga och hur en fruktansvärt massa lärande och kunskapsutbyte sker på grund av lust! Här kan skola och näringsliv lära sig massor om hur man motiverar folk att utbilda sig… Videon är ca 6 minuter.
[youtube http://www.youtube.com/watch?v=BhuOzBS_O-M?rel=0&w=640&h=360]
Jag vill rekommendera en underbar blogg om en familj som har en fungerande vardag, men en annorlunda vardag, Mamma Annorlunda. Visst går det upp och ner, och det är just det som är så underbart att läsa om.
Mamma Annorlunda bloggar om sin familj, men särskilt sonen som är utvecklingsstörd. Läs bloggen, men annars detta underbara inlägg om en glad liten kille som glatt hälsar på alla och som allt för ofta inte får ett hej tillbaka. Hur tänker vi när vi inte hinner eller vill säga hej? Eller ett till en början lite sorgligare inlägg om avlastning och svårigheten att ta tid för sig själv som annorlunda mamma… Ja det finns massor att läsa med stor behållning.
Jag skrev härom dagen om att nu kämpar många lärare, elever och föräldrar med att få till en bättre skolsituation än i våras. Kanske finns det ett åtgärdsprogram som fungerar mer eller mindre bra…
Jag skrev då också om att åtgärder måste få ta tid. Att hålla ut. Att ändra i det lilla, men fortsätta kämpa…
Jag fick en bra kommentar av Bodil som skrev att man måste ju också kunna konstatera att en åtgärd inte fungerar som tänkt och prova något annat istället. Det håller jag med om. Jag tänkte mer på att man kan skruva i det lilla innan man släpper hela åtgärden. T.ex testa lite försiktigt olika sätt att visualisera, summera dagen, möta upp på morgonen, individanpassa kring matten, äta på skolan… Innan man säger att det inte fungerar.
Men funkar det inte så gör det inte. Som jag skrev i svaret till Bodil, Bo Hejlskov brukar citera Ronny Eriksson “det är aldrig för sent att ge upp…”. Den är bra. Det kan vara att lägga ner åtgärden eller att backa till steget innan.
Jag tänker att om till exempel en elev inte klarat av att byta om och duscha efter gympan och har därför sluppit det. Gympan ligger ändå som sista eller näst sista lektion på schemat. Nu har man ett mål att eleven ska försöka börja med det. Därför får eleven gå tidigare än de andra eleverna. Men det fungerar inte alls. Det räcker inte med lugn och ro. Duscharna upplevs ofräscha, det luktar konstigt, det är knepigt att gå före alla andra… Och eleven lyckas förmedla detta. Då är det lika bra att vänta med duschandet. Det är ingen idé att skruva i det lilla med längre tid på sig, testa med badtofflor, en väldoftande tvål. Det är nog bara att backa för tid, tofflor och tvål tar inte bort stress, lukt och sunkiga duschar… Men om det hade varit rädsla för fotvårtor eller att de andra kom för snabbt efter, jag då kunde ju tofflor eller fem minuter till i lugn o ro förändrat situationen.
Eller om en hemmasittare som kanske först gått ett par timmar, klarat att skala upp till förmiddagar, sen en lektion efter lunch två dagar i veckan… Det går så bra så att i nästa åtgärdsprogram lägger man på ytterligare en lektion på eftermiddagarna och ökar antalet dagar med lektioner efter lunch. Det var droppen som fick bägaren att rinna över. Helt plötsligt skolvägrar eleven igen… Det blir en dag. En dag igen. Tillbaka någon dag. Hemma. Hemma flera dagar. Orken och förmågan tog slut. Där gick gränsen… Då är det bara att backa till det som fungerade och som eleven vet fungerade. Trygghet. Men hade inte gränsen passerats så totalt, utan eleven bara varnat att nu blir jag för trött. Snart orkar jag inte gå till skolan. Ja, då kanske vi bara hade skruvat i det lilla, fortfarande lagt till en dag, men inte flera lektioner på eftermiddagarna…
Det gäller att vara lyhörd och lyssna på eleven. För våra älskade ungars skull…
En tanke apropå åtgärdsprogram. Jag har sett så många åtgärdsprogram som börjar med en lång bakgrund med redogörelse av elevens skolhistoria, eventuell sjukdomshistoria, problembeteenden och jag vet inte vad, kanske familjeförhållanden. Väldigt mycket om vad som är ”fel” på eleven, men väldigt lite om vad som gjorts fel från skolans sida så att de problem och/eller problembeteenden uppstått som förorsakat åtgärdsprogrammet…
En av de bästa åtgärdsprogram jag sett, vad beträffar bakgrunden till varför man satt in ett åtgärdsprogram är:
”NN:s rätt till utbildning riskeras på grund av den höga frånvaron.”
Väldigt kort och koncist om vad som är problemet angående barnet. Sen kom man rakt in på vad som inte fungerade i skolsituationen och så vidare.
Vad skriver ni i bakgrund på er skola? Hur gör de på ditt barns skola?
Bara undrar, för våra älskade ungars skull…
Nu kämpar många lärare, elever och föräldrar med att få till en bättre skolsituation än i våras. Kanske finns det ett åtgärdsprogram som fungerar mer eller mindre bra…
Tänk på en sak, låt saker ta tid. Låt åtgärdsprogram ta tid. Fungerar inte era åtgärder, så håll ut. Ett steg bakåt, två fram, tre tillbaka, och så oups – fem fram! Det är inte bra för någon elev att vi vuxna ändrar oss hela tiden, speciellt inte för våra elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.
Diskutera däremot era åtgärder som inte går som de ska, med specialpedagogen på skolan har du som lärare eller assistent tolkat vad som ska göras rätt, tala med föräldrarna, vad har de märkt eller hört på hemmafronten och du, glöm inte det viktigaste! Tala med eleven…
Om svaret är ja på de här frågorna. Kommer ditt barn iväg? Blir det bemött på det sätt som utlovats och behövs!? Verkar ditt barn må bra i skolan? Då är ju allt frid och fröjd, men om inte…
Om vi har en liten hemmasittare. Eller stor. Och ditt barn har en neuropsykiatrisk diagnos eller släng av, så beror det förmodligen på något annat än barnets vilja. Ja, det gör det nog annars också förstås. Det handlar om förmåga eller saker som inte fungerar i skolan. Det kan vara allt från kompisar som tråkar, fysiska miljöer (tänk på överkänsligheter och deras förstärkta sinnen för ljud, ljus, lukt…) till lärare som inte förstår och förmår. Tyvärr vet vi ju att många barn med autismspektrumtillstånd som Aspergers syndrom blir just hemmasittare på grund av en skolsituation som inte fungerar.
Så börja inte med belöningar, mål, aktivitetsscheman med mera för att få iväg ditt barn till skolan, utan börja med att ta reda på varför! Om vi uppmuntran ett barn att trava iväg till skolan varje dag och sedan bemötas på ett sätt som oroar, knäcker eller i värsta fall inte alls fungerar, utan leder till större och mindre katastrofer. Då är min ståndpunkt att det är ett klokt och rationellt beslut ditt barn tagit. Nu är det dags för oss vuxna att ta tag i saker och ta ett antal rationella beslut som ändrar barnets skolsituation.
Så försök att tala med ditt barn. Försök att ringa in vad det är som inte fungerar utan att ställa ledande frågor. Tips finns i till exempel tidigare inlägg om skattning och skalor som pedagogisk metod. Det här borde skolan, eller BUP om ni är i kontakt med dem, kunna hjälpa till med, men om ditt barn inte vill eller vägrar gå dit, så försök själv. Eller du kanske redan vet! För mycket intryck, otydliga, muntliga långa instruktioner, opedagogisk pedagog, ingen lärare eller assistent som stöttar för att komma igång eller upprätthålla uppmärksamheten, pallar inte att resa kommunalt…
Om inte din skola snabbt möter upp för att ni ska kunna hjälpas åt att lösa problemet så ställ krav. Ett barn som inte går till skolan, kommer inte att nå kunskapskraven och då är det rektorns ansvar att skyndsamt se till att behovet av särskilt stöd utreds. Det ska rektorn också göra om ” eleven uppvisar andra svårigheter i sin skolsituation” till exempel skolvägran ,så kallat hemmasittande. Och det behöver inte vara barnets lärare, utan det kan vara ni som föräldrar som påpekar. Du kan läsa mer om detta i tidigare inlägg om rektorns utredningsansvar.
Slår någon dig i huvudet med skolplikten så hänvisa till barns ovillkorliga rätt till utbildning och rätt till särskilt stöd om behov finns. Du kan finna bra information och argument och stöd till ert gemensamma arbete på Skolinspektionens webbsida om sin skolpliktsbevakning. Det finns dokumenterat i rapporten Skolpliktsbevakning – Om rätten till utbildning för skolpliktiga barn. Skolverket har tagit fram Allmänna råd för arbetet med att främja närvaro och att uppmärksamma, utreda och åtgärda frånvaro i skolan
Försök att ditt barn får vara med och diskutera fram lösningen, men det kanske inte är i ett möte med massa vuxna, typ rektor, mentor, specialpedagog, skolpsykolog, föräldrar… Kanske bättre att ha mindre möten där eleven är med? Vårdnadshavare, specialpedagog och eleven själv kanske?
När rektorn utrett behovet av särskilt stöd, och om behov finns, ska ett åtgärdsprogram upprättas. Där ska föräldrar och elev involveras för en fungerande lösning. Men mer om åtgärdsprogram i ett annat inlägg. Du kan så länge läsa om åtgärdsprogram i ett tidigare inlägg.
Lycka till. Kämpa på. För våra älskade ungars skull…