Lite sent kommer här mina tankar med anledning av Skolinspektionens rapport ”En skola med tilltro lyfter alla elever som kom den 1 juni i år. Skolinspektionen granskar varje år mellan 1 500 och 2 000 skolor och i rapporten , presenteras erfarenheterna från 2011. Andelen elever som saknar betyg i vissa ämnen och därför inte är behöriga till studier på något av gymnasieskolans nationella program har ökat stadigt de senaste åren och var drygt 12 procent förra året.Det finns mycket att göra på både skol- och huvudmannanivå.

Sveriges Radio rapporterade och det kan du också lyssna på. SVT  tog upp rapporten. Dagens Nyheter konstaterade att lågutbildade och fattiga drog nitlotten. DN, Svenska Dagbladet och Göteborgs Posten rapporterar och konstaterar att skolan är tudelad, för en del går det bra, andra sämre. Och att det inte handlar om nyanlända ungdomar, de utgör bara någon enstaka procent enligt Ann-Marie Begler. Sydsvenskan summerar rapporten. Ingen tar upp problemet med särskilt stöd och åtgärdsprogram. Det är fattiga, lågutbildade och utländsk härkomst som behandlas…

Men jag skulle så gärna vilja se lite statistik på detta. Det finns inga siffror i rapporten. Vilka ungdomar är det som ramlar ur vår skola? Elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är överrepresenterade enligt rapporten. Och det är ju främst de här eleverna som uppmärksammas här på Prestationsprinsen. Utan att förringa övriga elevers svårigheter.

– Skolans uppdrag är att skapa så goda livschanser som möjligt för alla elever. Det är en stor utmaning, men borde inte vara omöjligt. Avgörande är skolans tilltro till sin egen förmåga att lyfta varenda elev, säger Ann-Marie Begler, GD, Skolinspektionen.

Avgörande är skolans tilltro till sin egen förmåga att lyfta varenda elev! Ja! Och här skulle så lite mer kunskap, förståelse och (tyvärr) respekt, från lärare rektorer och huvudmän, kunna göra sådan avgörande skillnad för många av våra NPF:isar. Det är synd att inte lärare inte får med sig detta i sin grundutbildning utan själva ska komplettera eller välja detta. Har man inte arbetat som lärare eller haft kontakt med medmänniskor med autismspektrumtillstånd så förstår man förstås inte behovet! Men om vi tittar på statistiken så kommer alla lärare att möta elever med dessa diagnoser, för att inte tala om alla i gränslandet och alla med tillfälliga liknande problem på grund av till exempel stress eller omognad. Varför rustas inte lärare för den vardag de kommer att möta!? Det går att fånga fler elever i den ordinarie undervisningen, vilket också Skolinspektionen påpekar.

Det särskilda stödet fungerar inte enligt rapporten. Åtgärdsprogram tar inte utgångspunkt i hur skolan bäst kan stödja elevens utveckling.

Åtgärderna är i stället ofta fokuserade på brister hos eleven, och tar sällan sikte på vad som kan förbättras i den ordinarie undervisningssituationen… insatserna får inte fungera som ett tidigt konstaterande om att eleven kommer att få svårt att lyckas i skolan… Behov av och rätt till särskilt stöd finns även hos elever … i gymnasieskolan. Resultaten av vår regelbundna tillsyn pekar på att gymnasieskolan har sämre beredskap att erbjuda särskilt stöd än grundskolan.

Rapporten tar också upp att elever som sätts i särskilda undervisningsgrupper ofta begränsas i antal ämnen. Och problemet med felaktiga placeringar i särskolan… Och att fritids inte ger särskilt stöd… Två andra stora områden är brister hos huvudman och i ledarskapet. Det är intressant. i USA och Canada är ledarskapsfrågan ett stort ämne i skoldebatten. Men den är närmast obefintlig i Sverige. Hälften av tillfrågade lärare säger att de har elever som behöver stöd men inte får det. Rektorer och huvudmän missköter sitt uppdrag enligt rapporten. Men som sagt, kanske lärare ofta skulle kunna göra mer i den ordinarie undervisning. Om de hade kunskapen.

Tänk också på att alla Skolinspektionens besök är föranmälda…

Oavsett om du har en diagnos som ADHD, Asperger, högfunderande autism, en släng av någon av dem eller liknande tillstånd så har du rätt att få stöd att nå målen. Med rätt kunskap och inställning skulle det inte krävas extraresurser och särskilt stöd i samma utsträckning som idag. Och som rapportens namn antyder, det som är nödvändigt för några att få en fungerande skolgång hjälper alla!

Oj, jag har ju skrivit en del om alla mer eller mindre uppskattade, roliga aktiviteter i maj och juni.

Det är ju inte bara elever, lärare och familjer som drabbas eller har kul pga detta. Även bloggare!

Jag har helt enkelt inte hunnit med. Hoppas få bättre flyt om ett par dagar! Men jag har massor med tankar och idéer som virvlar. Och jag längtar efter att dela dem med er.

Vi hörs. För våra älskade ungars skull!

Drottningen tar ännu en lite tugga av en underbar pannacotta. Hon är ute med väninnorna. En sällsynt kväll borta från Prestationsprinsen och familjen. Hon njuter. Just nu bara hon lyssnar på sina väninnor prata. Hon känner vaniljsmaken så tydligt, och en aning lakrits. Funderar på det gigantiska blåbäret som pryder efterrätten. Det är ju inte normalt, men uppskattat av de flesta. Tänk om det kunde vara så lite oftare.

En av hennes väninnor, Lena, är så upprörd över en gammal kamrat, Christina. Väninnan och Drottningen mötte henne på väg till middagen med de andra. Väninnan är upprörd över Christina som blivit så märkvärdig så hon inte hälsade en gång. När de väl sa hej, så var det som om hon inte hade ett dugg intresse. Ingen ögonkontakt. Lena skrattade lite hånfullt, hur dryg får man va?! Christina frågade inget om hur de hade det. Hon bjöd inte ens på ett leende efter alla dessa år. Svarade korthugget och verkade vilja iväg. När de föreslog om hon ville hänga med och säga hej till de andra svarade hon bara, en annan gång. Men, det var väl ändå ganska nonchig stil! Men till sist sprack hon upp i ett leende. Det var kul att ses, sen hastade hon vidare. Lena var verkligen upprörd över hur Christina behandlat henne!

Drottningen funderade på om hon skulle bry sig om att säga vad hon hade sett. För Drottningen hade sett en orolig själ. Med alla rätta attiraljerna, men genuin osäkerhet inombords. En snygg, stilig, gammal väninna som blev överrumplad och nervös av det oväntade mötet. Som inte fann orden och som säkerligen trivdes bäst i förutsägbara situationer hon själv kontrollerade. Därför var steget stort att gå med och träffa ytterligare gamla väninnor. Christina visste inte var hon skulle börja och började därför inte alls. I brist på kontroll flackade blicken osäkert och stannade sällan vid de gamla vännernas ögon. Men inombords var hon glad att se dem. Drottningen hade valt att se ett genuint leende och höra ett genuint ”det var kul att ses”. Drottningen har en djup förståelse för prestationsprinsar, det är en bra egenskap.

Drottningen tyckte att hon måste säga något. Så det gjorde hon. Och hon hoppas att ett par  av väninnorna nästa gång väljer att se osäkerhet istället för nonchalans, en fåordig istället för en ointresserad, en som vill men inte förmår istället för en som inte vill. Det kan komma väl till pass. Som med grannens tystlåtna tonåring, bråkstaken i sonens klass, sura grannen, dotterns lärare som aldrig får till det på föräldramötena, kusinen som bara surar på alla släktmiddagar… Ja, ni förstår. Helt enkelt för våra älskade medmänniskor och ungars skull.

Hon återgick till att använda alla sina sinnen i sitt möte med pannacottan. Och de andra surrade vidare….

Jag hörde Lars Winnerbäcks underbart finstämda ”Jag är ingen soldat” ikväll. Den får mig alltid att tänka på alla våra kämpande barn och unga med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, våra älskade NPF:isar. Och deras kämpande mammor och pappor. Jag hör stundtals en stackars missförstådd Prestationsprins,  ibland en trött och orolig förälder i motvind, med skola, kommunen och vården att kämpa mot. Men har inga vapen att ta till…

Jag hör ett ADHD-barn som ständigt hamnar i strid, men det är verkligen ingen korståg han vill gå. Du får honom aldrig att stå still. Han fungerar inte då! Eller en älskad Aspie som inte går att ställa i ledet, han tänker inte så….

En förälder som haft krig i huset, men somnar och drömmer om sitt underbara men annorlunda barn, värt att kämpa för. Och i skärvorna och eländet finns all kärlek ändå alltid kvar…

Lyssna, njut och tänk på alla ofrivilliga soldater, deras soldatmammor och soldatpappor.
[youtube http://www.youtube.com/watch?v=8SbvRGi6B-4?rel=0]

Du får inte följa med! Du får inte vara med! Det kan kännas hårt både för den som väljer bort och den som väljs bort. Vi är så hårt uppfostrade till att alla ska få vara med och leka. Men ibland är det en befrielse att få ”slippa” vara med. Även om det känns som ett ”välja” bort för den som faktiskt väljer bort åt någon i familjen… Det är det som detta handlar om.

Föräldrar till en del barn lägger helt orimlig kraft, energi och tid på sitt barn. För det är så samhället ser ut. Och för att de älskar sina barn, med eller utan diagnoser eller funktionsnedsättningar. Jag har skrivit om det förr, föräldrar till ett barn med autismspektrumstörning lägger, förutom ordinarie omsorg för sitt barn som vi alla gör, uppåt 1500 timmar per år. Fatta det. Har man då barn med allvarligare problem så börjar vi närma oss en heltid, extra… ”ideellt arbete” men en stor alternativ kostnad eftersom en hel lön faller bort. En del blir sina barns assistenter och vårdare med en viss ersättning, andra har lyckan att få lite avlastning. Sen har vi alldeles vanliga barn, men med lite mer oro, stress eller annat som kräver måttligt med nyheter och förändringar. Men hur lätt är det att lämna bort ett barn?!

Är jag en dålig mamma om jag inte orkar dygnet runt hela året? Är jag en dålig pappa om jag lämnar ett gråtande barn på kortis? Kan man lämna sin tonåring med asperger hemma med farmor, medan resten av familjen åker på semester? Kan min dotter som inte alls gillar restauranger och att äta ute, sitta hemma, medan resten av familjen går ut och äter gott? Svaret på de två första är förstås: Nej! Och på övriga: Ja! Och dessutom det beror på… Man måste må gott i sitt beslut! Fundera också på eventuella syskons behov…

Många föräldrar skäms över hur skönt det är att få vila från sin guldklimp. Andra måste stå till svars för att de inte utnyttjar en sådan möjlighet. Om man är säker i sitt beslut så är det rätt. Våga stå för det och framförallt, alla vi andra ska högaktningsfullt strunta i hur andra lever sitt liv. Om man däremot känner sin syrra, granne, vän så väl att man vet att de skulle behöva avlastning, att det bara är samvetet som spökar, då ska man kanske tjata lite, men bara lite. För detta är en process som kan ta tid och måste få landa där den landar.

Om man nu inte får samhällets hjälp, hur gör man då? Jo, jag tror att man ska våga be om hjälp. Och våga välja bort sin guldklimp. Va? Ja, syskonen skulle nog faktiskt uppskatta ett besök på restaurang eller nöjesfält. Familjen i övrigt skulle kanske orka med sitt älskade barn och syskon bättre efter att ha bilat i Europa och fått en massa energi av nya intryck och gemenskap utan brorsan med sina särskilda behov som alltid måste gå före allt annat… Det tar lång tid att komma dit. Men det kan faktiskt vara den absolut bästa lösningen. Ingen väljs bort. Utan med respekt för en unik individ slipper han eller hon utsättas för något som är för svårt. Slippa, inte stängas ute!

En del barn  ”går inte” att lämna bort eller lämnas ensamma. Men många kan. Och låt då moster eller farmor få hjälpa till den där kvällen, helgen eller veckan, de vill ju! Eller om det finns en kompis de vågar/kan/vill vara hos på sitt alldeles egna men trygga äventyr. Äldre barn kan vara hemma själva en kväll eller dag. De kan steka sig lite varmkorv eller värma lite färdigt i micron och få frossa i såpopera eller dataspel!

Så får ditt barn som inte vill eller kan lite semester från dig samtidigt, som ständigt vill så väl! Och syskonen! Så kan man också se det om man släpper jag-perspektivet….

Inför semestern. Våga välja! Våga göra det bra för alla! Låt någon slippa! Kompromisser är ofta bra, men ibland en synnerligen dålig lösning.

För NPF:isar är det och kommer det mycket ”konstigt” i skolan nu fram till sommarlovet. Förutom friluftsdagar, utflykter och annat schemabrytande, så arbetas det inte alls eller mindre på lektionerna nu. Det avrundas, städas , ses på film och allt möjligt som inte alls är skolarbete. Varför då? Och det är väl ganska meningslöst att gå till om det inte är riktiga lektioner!?

En del barn, med till exempel Asperger, högfungerande autism eller liknande problem, har inte så stort intresse av social samvaro. Eller de tycker att det ska finnas en logisk tydlig mening med det man gör, då kan mycket av detta uppfattas som onödigt. Peppa era ungar som inte vill eller förstår! Och även de som vet att de måste träna! Andra, kanske med ADHD, tycker att det är härligt och skoj, men tröttande. Hjälp till att komma i säng trots de ljusa kvällarna.

Sen kommer sommarlovet, det blir skönt. Men det har sina utmaningar om man inte hittar en struktur och förutsägbarhet där med. Det tar vi en annan gång.

Fira med fredagsmys idag! Även om ditt barn inte varit i skolan hela veckan. De här sista skolveckorna är tunga för många. Ta en lugn helg och njut av regnet, då är det mindre prestationskrav. Läs en bok. Spela datorspel. Sov länge! För våra älskade ungars skull!

Sprid detta! Det här borde vara obligatorisk läsning för varenda lärare, ja för varenda människa som arbetar med eller möter barn och ungdomar, men speciellt i skolan!

Att bemöta individen utifrån behov, att utgå från att alla barn och ungdomar vill väl och att så kallat problembeteende har en orsak är grundläggande, men ganska ovanligt. Orsaken till det vi vuxna kallar problembeteende faller på oss vuxna att lösa.

här får du hjälp och stöd i det arbetet. Information, förhållningssätt och pedagogik som fungerar finns samlat i en kort, men omfattande och lättläst skrift som heter Aspergers syndrom och andra autismspektrumtillstånd i grundskola och gymnasium som Stockholms läns landsting har tagit fram

Men det här gäller inte bara funktionsnedsatta barn och ungdomar. Även alla de med liknande beteende. Man kan ha till exempel ha koncentrationssvårigheter på grund av ADHD eller tillfälligt stress på grund av föräldrarnas skilsmässa. Man kan ha svårt att strukturera sitt arbete på grund av Asperger eller att det bara är för mycket som händer och låter. Och struktur, ordning, tydlighet och respekt för det som inte fungerar hjälper alla!!

Inga tonåringar är mångordiga. Inga ungar som har det jobbigt i skolan, kanske med störande beteende, som hamnar i samtal med någon vuxen brukar vara särskilt talför. Det blir krystat och det handlar om en själv. Det är inte lätt! .

Läraren kanske bjuder in till samtal och försöker utan att skuldbelägga, neutralt och empatiskt fråga ”jag ser att det inte har blivit så mycket räknat på matten sista tiden”. Jämför det med att börja samtalet med ett anklagande: ”Du gör inte det du ska på matten” eller ”Du verkar inte förstå att matematik är ett viktigt ämne”…

Vi måste försöka förstå orsakerna till problemet att eleven inte arbetar på. Om vi ”straffar” med att du får ta hem och räkna ikapp, räkna då de andra…, eller kanske sitta kvar efter skola eller på rasten utan stöd för det som orsakar att eleven inte kommer framåt i matten. Då har vi inte hittat orsaken och löst problemet. Då har vi tydliggjort problemet och lämnat eleven ensam med sitt problem.

Nåväl, när man väl försöker förstå orsaken blir kanske svaret något liknande ”För jobbigt”. ”Hur menar du då, hur då jobbigt?” ”Bara jobbigt” blir det uttömmande svaret. ”Jaha, menar du att det är för svårt? Eller att det är för många tal? Eller att du tycker det är tråkigt? Eller att du har svårt att koncentrera dig? Kanske svårt att komma igång?” nu blir svaret en aning irriterat, ”Men, det är bara för jobbigt!”

Ja, i alla böcker så står det att det är viktigt att inkludera eleven i det som fungerar mindre bra. Att eleven ofta vet vad som inte fungerar och själv har bra lösningar. Men hur i ska man få ur dem det!? När allt bara är ”jobbigt” eller ”vet inte” eller” orka”…

En bra lösning kan vara att låta eleven skatta. Inte skratta, det kan också vara förlösande för en diskussion. Lite humor. Men annars att skatta, att arbeta med en skala. Man väljer ut ca fem möjliga och troliga orsaker som man misstänker ligger till grund för att det inte blir något gjort på matten, till exempel:

Man kan ha med ”jag blir så trött”, men det är nästan som jobbigt. Att det är tråkigt kan fungera. Då kan det bero på att det är för lätt. Sen kan man fundera på om man vill ha ett jämnt antal rutor. Då finns det inget lagom alternativ. Då lutar det alltid åt ”inte alls” eller ”stämmer”. Men ibland kan det vara bra att veta att det är just lagom. Men om allt blir 3:or kan man testa med fyra rutor istället.

Det här kanske inte alls är förlösande. Det kanske är ett konstigt sätt att strukturera det för vissa elever. Ett tips är att bara visa en rad i taget. Så blir det inte så mycket på en gång.

Andra kanske själva kan föreslå vad som ”fungerar” respektive ”inte fungerar”. Man gör helt enkelt två spalter på ett papper eller på en tavla, så spånar man tillsammans. Det går förstås lika bra att kalla det något annat ”bra” eller ”mindre bra”, kanske ”äger” eller ”suger”, kanske eleven själv har en idé.

Man kan ha en hög med kort där det står olika förslag på orsaker, så kan eleven välja de som han eller hon tycker är relevanta till exempel ”för lätt”, ”tycker det är svårt att förstå genomgångarna/lästalen/uppställningar”, ”jag blir störd”, ”det går inte att sitta still”…

Har man väl ringat in vad som inte fungerar respektive känns bra, så blir det lättare att komma vidare till vad man kan göra åt det. Det tar vi i ett annat inlägg.

Snart är de ”normala” ungarna i minoritet! Kan majoriteten vara ”onormala”? Är det majoriteten det är ”fel” på eller skolans och samhällets värderingar… Våra värderingar och toleransnivå!

”Kritiken ska riktas mot skolorna, inte diagnoserna”. Så stod det i en puff för Bo Hejlskovs artikel på svd.se. Tydligen ett citat. Det tycker jag var en genialisk sammanfattning av läget.

Bo Hejlskovs artikel var delvis ett svar på två andra debattartiklar. Barnläkare Leif Elinder skriver om att lärare vill ha  ADHD-diagnos på besvärliga, men normala barn. Och att diagnosen har blivit en effektiv sköld i händerna på makthavare, som vill skydda undermåliga samhällsinstitutioner. Inget behöver ändras. Alf Nilsson, professor i klinisk psykologi skriver om hjärnans utveckling och att den utvecklas i olika takt och olika bra under olika förutsättningar, dessutom om att läkemedelsbolagen har stort intresse i diagnostiseringen och medicineringen. Jag tycker alla tre har bra poänger. Ser inte att de säger emot varandra.

Diagnoser sätts i relation till hur man klarar vardagen.Vi har inte en skola för alla idag, trots fina ord om inkludering och tolerans. Skolan kan inte undervisa alla barn. Därför får fler och fler barn diagnoser. Diagnoserna är korrekta eftersom vardagen inte fungerar, och värst brukar det var i skolan. Vi har inte en skola för alla, idag har vi en skola för många, men snart har vi en skola för få.

Så det är inte diagnoshysteri, det är hysteriskt att vi inte har en skola och samhälle där fler anses normala. Där barn får diagnoser för att få den undervisningen de borde fått från början. Skolan klarar bara de elever som faller inom skolans mått på vad som är normalt, och de spannet verkar bli smalare och smalare. Inte bara elever med diagnos, även om de så gott som alltid drabbas, utan även de med lite extra oro, överskottsenergi, jobbigt hemma, koncentrationssvårigheter eller annorlunda tänkande…

Kritiken ska riktas mot skolan, inte diagnoserna. Och absolut inte ungarna!

Idag har en rad betydande personer som arbetar med viktiga barnfrågor en debattartikel i Svenska Dagbladet.Den handlar om det tilläggsprotokoll till barnkonventionen som antogs i december 2011, som innebär att det skapas en möjlighet för barn att föra fram klagomål till FN:s Barnrättskommitté i Genève när deras rättigheter kränkts och de nationella rättsystemen misslyckas med att ge dem upprättelse. Och att Sverige har inte tagit ställning.

Det slår mig, av egen och andras erfarenhet, att det är skillnad på rätten till något och möjligheten att genomföra det. Eller kanske snarare hur lätt eller realistiskt det är. Speciellt beslut som rör barn och skola. Speciellt i familjer som redan innan är tungt överbelastade.

När familjer får beslut från Försäkringskassan, så får man alltid med tydliga instruktioner om hur och var man kan överklaga, och inom vilken tid. Det kvittar om det rör vanlig föräldrapenning eller vårdbidrag pga. funktionsnedsättning. Och detsamma från många andra myndigheter.

Men jag har från flera föräldrar uppfattat att i många, många kommuner går det sällan till så i beslut kring barns skolgång. Det tas inte officiella, tillgängliga, skriftliga beslut om extra resurser för att realisera barns rätt till särskilt stöd. Detsamma vad gäller skolskjuts, byten till resursskolor, byten till skolor i andra kommuner. Många föräldrar som får nej på avgörande frågor, kanske till och med livsavgörande frågor, får inte ta del av något beslut. Än mindre instruktioner om hur de eller skolan ska överklaga. Visst, den nya skollagen ger ju tydligare ansvar till rektorn och också möjlighet att överklaga. Men när rektorn förstått, skolan lagt upp ett bra åtgärdsprogram, men kommunen nekar resurser till assistenten eller vad det nu är som behövs. Då är det inte längre Skolväsendets överklagandenämnd som gäller. Då är det Förvaltningsrätten.

Att i en kaotisk vardag, med ett barn som inte fungerar på grund av en skolmiljö som inte fungerar, kanske till och med mår riktigt dåligt. Så är det stort att leta beslut, ta reda på lagar och föreskrifter, kräva beslut, kräva att få ta del av beslut, få instruktioner om hur man överklaga. Eller snarare själv ta reda på var och hur man överklagar. För många är det en jätteuppgift att formulera ett överklagande. Är man du dessutom i stress…

Så det kanske faktiskt är viktigare att få det att fungera, än att lova saker som man har svårt att hålla? Eller såklart helst både lova och hålla. För våra älskade ungars skull!