Bo Hejlskov Elvén skrev igår på SvD Brännpunkt under rubriken ”Att vägra ge diagnoser är att svika barnen”.  Jag undrar om han satt rubriken eller Svenska Dagbladet. Speglar den innehållet? Jag är lite tveksam.

I Svenska Dagbladet tar Bo Hejlskov Elvén upp rätten till en diagnos, att vi inte får vifta bort de svårigheter som barn och ungdomar med autismspektrumtillstånd, som till exempel ADHD faktiskt har. Att de behöver hjälp. Och att diagnosen krävs för att få rätt stöd och anpassningar idag (tyvärr). Detta i relation till debatten om överdiagnostisering kring siffrorna om att många pojkar födda sent på året är överrepresenterade bland barn med ADHD-diagnos.

Och det är ju så sant, så sant. Men han skriver också så här:

”När ett barns förmågor inom ett visst fält inte är höga nog för att leva upp till skolans förväntningar och krav har skolan ett problem. Det försöker man ibland lösa genom att anpassa undervisningen. Ibland väljer man att istället skriva remiss till skolpsykolog eller barnpsykiatrin.”

Och vidare:

”Vi ställer diagnos när skolan och föräldrarna inte lyckas möta barnets förutsättningar i vardagen. Så adhd är inte något man har eller inte har. Det är en diagnos man kan ha eller inte ha. Uppmärksamhet, aktivitetsnivå och impulskontroll har vi allihop, fast i lite olika mängd. Därför är kritiken mot adhd-diagnosen meningslös. Man bör hellre kritisera samhällets och inte minst skolans bristande förmåga att möta varje barns behov. Diagnosen kan för den enstaka människan betyda skillnaden mellan att klara sig eller gå under.”

Så visst kritiserar han att vi börjar tala om överdiagnostisering. Men han har en annan viktig poäng. Viktigare tycker jag. Att diagnoserna är tyvärr många gånger sätts korrekt. Eftersom de sätts i relation till hur vi klarar av vardagen. Och det gör inte de här barnen och ungdomarna. Men, det finns ett stort men, om skolan och samhället kunde mer om de här frågorna, anpassade sig mer efter individens behov så skulle det ställas färre diagnoser.

Så rubriken på Bo Hejlskov Elvéns debattartikel borde kanske vara en annan. Något i stil med Samhällets och inte minst skolans bristande förmåga att möta varje individs behov orsakar de många diagnoserna. Vår bristande förmåga orsakar inte alla diagnoser, men att de blir så många…

Våra unga vuxna saknar vuxna som lyssnar. Detta enligt BRIS-rapporten 2010, Barnombudsmannens och SCB:s statistik för barn och unga upp till 18, SIFO-undersökning för Mentor 2011 med flera rapporter. De säger att de inte har någon att tala med, de som är i kontakt med myndigheter känner sig inte lyssnade på, till och med illa behandlade av oss vuxna. Kan vi leva här och nu och se och vara mer med dem? Respektera dem? Lyssna på våra ungdomar?

Ger vi oss och dem tid att tala? Skulle vi kunna göra en paus i altanbyggandet och tala med vårt barn istället för att bara ha visionen av att göra det då den är klar. Skippa kakel- eller soffinköpet och bara hänga hemmakring kanske. Långsam kommunikation på deras villkor, när de vill, när de behöver. Är det verkligen omöjligt att gå hem tidigt från jobbet och bara sitta där vid köksbordet med en kopp te då dina ungdomar eller barnbarn kommer från dagis, skola eller gymnasiet och tar sitt mellis? Det går ju att smita tidigare då du ska hämta bilen på verkstad eller har en läkartid! Eller strunta i TV-programmet, presentationen till imorgon eller den goda boken en halvtimme och natta tonåringen, tala om dagen, vad som hänt. Lyssna! Tystnad och gemensam eftertanke tillsammans är fin kommunikation.

Man blir förvånad över vad tid och närvaro gör skillnad i kommunikationen. Jämfört med frågorna vi använder för att vid middagsbordet pressa oss till en dialog… Hur va de i skolan i da då? Vad fick ni att äta? Vad hände på dagis idag? Hade ni utedag? Var Alva frisk igen nu? Hur går det med temaarbetet? Vilka var med ute igår? Gick det bra på orienteringen? osv!

Man kan bjuda hem barnen och barnbarnen fast det inte är städat och du inte orkar eller kan laga mat. Köp en pizza, be dem ta med eller bjud på ett glas kallt läskande glas kranvatten! Stanna och tala med grannens barn. Det är kanske lättare att tala med dig än hopplösa morsan. Det vet man ju hur hon e… för å inte tala om farsan.

Jag tror att vi vuxna har lite bråttom. Och att vi oftare ber dem stå stilla eller titta oss i ögonen än att verkligen lyssna. Speciellt prestationsprinsar. Både som föräldrar och vi som möter barn och unga i våra jobb. Att vi inte ger oss tid att lyssna och kommunicera. Att vi inte ger ungarna tid att hitta orden, förtroendet i sig och för oss för att börja berätta och tala med oss.

Så var det dags igen då. Att uppmärksamma att killarna klarar sig sämre än tjejerna i skolan. Pojkarna ligger rejält lägre än flickorna i nästan samtliga kommuner enligt Dagens Nyheter häromdagen. SVT Skolpejl hade lyft fram fakta och debatten pågår bl.a. på SVT Debatt.

I DN artikeln uttalar sig en lärare, ”I rädslan för att misslyckas är det bättre att inte ens försöka…”. Det tror jag är en långt bättre sanning än Annika Hejlms, Skolverket, teori att det finns en manlighet i att inte lyckas i skolan. Det där sista får mig att se rött, eller i varje fall lite rosa. Jag tror inte på det! Jag tycker dessutom det är helfel att tillskriva pojkarna en hållning som förklarar en myndighets, så gott som samtliga kommuners och skolors misslyckande!!! Jamen, låt oss göra dem motiverade! Lyssna på dem.

Ann-Marie Körling skriver klokt som vanligt på sin blogg. Bland annat att hon är rädd att lärare fostrar i för hög grad. ”Det största problemet är nog att vi inte lyssnar utan tystar pojkar.”

Jag drar mig till minnes en doktorsavhandling ”Synas lära utan att synas lära” som jag skrivit om tidigare.  I den kom Ann-Sofie Nyström fram till att pojkar vill lyckas, tycker det är viktigt att lyckas, men det ska inte ske genom plugg. I alla fall ska det verka som om man bara är tokbegåvad…Och som jag skrivit tidigare rimmar det väl med vår vuxna attityd till mycket annat. Till exempel höjdhopp eller pianospel. Finns det något mer hyllat än en begåvning, en som bara kan? Utan att ha slitit de där 10 000 timmarna, som vanliga normalbegåvningar behöver för att bli riktigt bra… De gör som vi gör, inte som vi säger…

På SVT Debatt bemöter Anna Ekström, generaldirektör Skolverket, senaste dagarnas diskussion och lyfter fram varför jämställdhetsarbetet i skolan är viktigt.Och hon skriver:

”Antipluggkultur bland pojkar, och flickors ibland orimliga krav på sig själva behöver synliggöras och ifrågasättas.”

Prestationsprinsessor och glidarkillar… Nej du, Anna. Jag tror det är fullt av prestationsprinsar därute! Som ingen ser, lyssnar eller förväntar sig resultat av. Inte samma sak som att inte vilja prestera!

Jag undrar om insatserna blir de rätta när vi har en GD och undervisningsråd på Skolverket som är helt övertygade om att killar inte vill plugga och använder antipluggkultur som en återkommande förklaring till betygsskillnader och annat som drabbar pojkarna.

Det är häftigt att vara duktig i plugget, men kanske inte att plugga hårt. Sen är det förstås olika i olika skolor. Det beror nog på skolans och lärarnas värdegrund hur hårt det pluggas av killar och tjejer, inte på att killar inte har lust…

Prestationsprinsen är orolig inför en, tja vi kan säga utflykt. Skulle kunna varit vad som helst som är lite annorlunda idrottsdag, teaterbesök, temavecka, ommöblering i klassrummet, prov… Men nu är det en utflykt.

Han vill inte gå till skolan. Han är superorolig. Nervös. Pirrig… Han vill inte alls. Drottningen suckar. Han går i en Aspergerverksamhet som är bra. Men den här mentorn använder för mycket ord. Hon har fattat att visualisera, men det blir lätt 12 sidor. Om man talar om saker som borde förändras vill hon gärna göra allt nästa vecka. Struktur, förutsägbarhet, lugn, tydlighet har många innebörder… Att gå varligt fram med måttlig information är två.

Drottningen ringer mentor Katrin. För dialog är mentorn bra på. De har tät dialog, ofta via mail, sms och telefon. Drottningen förklarar situationen. Prestationsprinsen vill inte gå. Han är orolig för han vet inte med vem och vilka han ska åka med i bilen dit, han vet inte om de ska äta mat på stan, han vet inte hur lång tid det ska ta osv. Katrin tar det på allvar. Men svarar; det är lugnt. Jag är med hela tiden. Jag har förklarat allt det där. Hälsa honom att han kan vara lugnt.

Där och då får Drottningen en insikt. Det är en väsentlig skillnad på att verkligen få ett barn att känna sig lugn och trygg, och att anse att man gett den information som borde få barnet lugnt och tryggt! Det är också en väsentlig skillnad mot att man själv känner sig lugn och trygg med att de anpassningar gjorts så att barnet kommer att klara av utflykten i det här fallet.

Känner sig inte barnet helt lugn och trygg med det som ska ske har du inte lyckats. Trots allt du förhoppningsvis gjort för att anpassa och informera…

Prestationsprinsen är en pojke som är störande och ett problem i skolan. Det har många talat om för honom, inte bara i skolan förresten, utan ett antal grannar, kompisars föräldrar och en och annan tränare. Ser andra en som ett problem och har man fått höra sen tidigt att man är ett problem. Ja, då blir man ett problem till slut. Lika bra att leva upp till rollen!

Så det vet Prestationsprinsen. Att han är ett problem alltså. Han tycker att hans mamma, Drottningen, inte fattar alls. Hon talar också ofta om hur jobbig han är. Då blir han ännu jobbigare. Det är till och med lite kul att provocera och se när hon exploderar. Pappa fattar, han hittar på att Prestationsprinsen ska springa tre varv runt huset efter var femte tal i matteläxan. Han sätter sig bredvid då Prestationsprinsen ska läsa sex sidor NO-läxa. Hjälper honom att sitta kvar, läser högt vissa stycken eller så får han hoppa tio gånger då det inte alls går. Ibland lägger han ut godisar, eller druvor, som Prestationsprinsen får ta efter ett visst antal tal eller sidor…

För ett tag sen fick Prestationsprinsen en diagnos. Han har ADHD. Han fattar inte så mycket av den. Mamma och pappa är tveksamma om det är så. I skolan sa de att det förklarar saken.

I lärarrummet använder flera lärare hans diagnos som just förklaring. Såklart han kom i bråk igen, han har ju ADHD. Såklart han inte klarade provet, han har ju ADHD. Sofia, hans mentor som han har mesta tiden, blir så arg då hon hör sina kollegor. Hon försöker förklara att de inte kan säga så. Att det är deras sak att se till att han inte hamnar i de besvärliga situationer som resulterar i problem för honom, kamrater och lärarna. Och att han lär sig inför prov. Att en diagnos inte är en förklaring som de sen bara kan använda. Den är början till vårt hårda arbete att anpassa. Att ge särskilt stöd. Då får hon ofta till svar: Men det går ju inte, vi får ju inga resurser. Då mumlar fröken att om de bara ville och var lite mer nyfikna så fanns det väldigt mycket information lättillgängligt.

Både Drottningen och pappa pratar mycket med Sofia. De försöker läsa på och tipsa varandra om saker de förstått eller sett. Så det går framåt, sakta. För Sofia har inte kunskapen och än mindre redskapen, de små tricken som gör så stor skillnad för de här barnen. De har i alla fall insett att Sofia behöver berätta precis vad Prestationsprinsen ska göra. Att det blir rörigt för Prestationsprinsen när det är mycket som han ska planera på egen hand, eget arbete… Men det skulle behövas så mycket mer. Så mycket mer struktur för att kompensera hans problem med att hålla ordning och planera. Så mycket fler tillfällen att göra sig av med överskottsenergin, den så kallade hyperaktiviteten. Hjälp att hitta strategier för att hantera sin impulsivitet. Framförallt förklara varför hans kamrater blir arga och leda honom till andra sätt att umgås. Så mycket mer stöd borde finnas på plats.

Men det finns ingen på skolan som kan. Specialpedagogen kan inte så mycket om ADHD. Det är konstigt. Skolan är däremot fantastisk för de som har dyslexi, där finns det mycket kunskap och stöd. Så Sofia kämpar. Men hon har berättat att hon har inte läst något om ADHD och andra diagnoser i sin utbildning. Och hon har inte jobbat så många år. Men hon läser nu en bra bok och har hittat en massa tips på nätet. Det är ju inte bara Prestationsprinsen som behöver lite extra…

En kämpande fröken har stora problem att få till en fungerande undervisning utan rätt kunskap och dåligt stöd från skolan. En Prestationsprins som är grym på idrott, stjärna på skateboard, kan massor om sport, mästerskap, idrottsstjärnor och idrottshistoria. En pojke som kan massor om motorer, bilar, mopeder och mc. Men han det där med skolan har han nog gett upp. Han vet att han inte bara har problem, han är ju ett problem…

Låt aldrig en diagnos bli en användbar förklaring att luta sig mot för att slippa ta tag i det som vi vuxna har ansvar för. Utan ett redskap till rätt anpassningar och särskilt stöd.

En intressant undersökning kring när på året barn är födda som får diagnosen ADHD publicerades häromdagen i Dagens Nyheter. Det är intressant, för det är betydligt fler som är födda senare på året som får en ADHD diagnos. Speciellt pojkar. Och undersökningen blev stort uppmärksammad i media Svenska Dagbladet, Aftonbladet, Rapport , Göteborgs Posten, Vasabladet, Studio Ett i SR, med flera.

Björn Kadesjö, överläkare i barnneuropsykiatri vid på Drottning Silvias barnsjukhus, sa så mycket klokt kring detta. I Rapport fick han så tydligt fram miljöns inverkan på om ett barn får diagnos eller inte, och konstaterade:

”De här siffrorna är en illustration över att allt inte står rätt till i den svenska skolan”.

Say no more, säger nog Prestationsprinsen…

I Studio Ett sa han att om barn hade bemötts tidigare i skolan på ett annorlunda sätt, med större förståelse, mer anpassning och tillrättaläggande, så är det möjligt att deras problem inte hade blivit så tydliga och de inte fått diagnos. Vuxna måste vara nyfikna på individerna. Se vilka förutsättningar barnen har och ställa rätt krav och ha rätt förväntningar… Han sa också att ADHD är inget man har eller inte. Det finns en enorm gråzon där till exempel miljön spelar en enorm roll. Det gäller faktiskt alla neuropsykatriska diagnoser hävdar jag. Lindrig autism och lindrig asperger behöver inte heller diagnostiseras om de bemöts efter sina förutsättningar. Det är den gråzonen jag lite slarvigt brukar kalla att ”ha en släng av” här på bloggen. I P1 förklarade han tydligt att :

”Det är ju inte så att barn har eller inte har ADHD. Utan man har lindriga symtom, men i en miljö som inte är anpassad efter barns förutsättningar så blir de lindriga symtomen tydliga och allvarliga och får stor inverkan… Skulle skola och omgivningen i sin helhet möta de här barnen på rätt sätt, enligt deras förutsättningar, skulle man inte behöva komma till utredning inom sjukvården och än mindre medicinera.”

Jag kommenterar inte det här sista. Det får stå för sig själv. Ni som följer bloggen vet precis vad jag tänker om hans ord. Och hur glad jag är. Nu kämpar vi alla vidare att sprida kunskap, respekt och förståelse. För våra älskade ungars skull!

Idag hade jag ett intressant samtal med en klok person som jobbat mycket med elever med autism och aspergers syndrom. Hon påpekade, lite klurigt tycker jag, att vi ofta konstaterar, nästan beskyller våra NPF:isar i att fastna i detaljer. Fast vi beter oss likadant!

Våra NPF:isar missar helheten… De berättar att Kalle slagit till dem, men glömmer att de själva puttade först. De berättar att de slängde tallriken i golvet, men inte att de tyckte det luktade läskigt eller att Sofia kittlade dem. Det slår både åt deras fördel och nackdel. Det finns inga baktankar.

Sen när skolan ringer hem, skolan som borde kunna se helheten, i alla fall de lärare utan diagnos. Då fastnar vi i detaljerna. Han räknade inte ett enda tal, han tjafsade med slöjdläraren, han vägrade gå ut på rasten, vägrade ta på sig jacka… Då missar vi helheten…orsakerna…

Skolan borde ju vara experter på varför dessa detaljer, som vi ser det, problembeteenden, uppstår. Men i vår okunskap och brist på respekt missar vi brutalt helheten… Och tragiskt alla chanser att förändra beteendet och hjälpa eleven vidare. Jag vågar påstå att det händer varje dag, på varje skola…

Idag skriver Sanna Rayman på ledarsidan i Svenska Dagbladet. Hon ställer bland annat en del frågor kring det jag också funderar på här på bloggen. Nämligen att det finns en fördel, förklaring och något positivt i att de duktiga eleverna söker sig vidare.

Vi vuxna måste lösa problemet med att de svaga inte får rätt stöd. Det får inte ske genom att hålla tillbaka någon för sina kamraters skull… Visst finns det verkligen många som behöver ett helt annat stöd och en helt annan förståelse än de får idag! Absolut. Men det får vi greja utan kamrateffekten om en sådan inte finns …

Häromdagen skrev Lärarnas riksförbund på DN Debatt att skillnaderna mellan de starka och de svaga ökar i den svenska skolan och Expressens skrev på ledarsidan att kunskapsnivån bara sjunkit bland de svagare eleverna.

Igår kom Skolverket med en rapport, den heter  ”Likvärdig utbildning i svensk grundskola? En kvantitativ analys av likvärdighet över tid”. Skolverket konstaterar, även de, att de bästa blivit bättre och de sämre, ännu sämre. Och Anna Ekström, Generaldirektör, trodde att det berodde på det fria skolvalet. Och det fria skolvalet blev rubriker media.

På den utmärkta och kunniga bloggen Ekonomistas finns bra och saklig kritik kring hur slutsatser om elevers kunskapsspridning görs och sprids. Läs inlägget och  kommentarer. Många kunniga och insatta, akademiker och andra, kommer med ifrågasättanden och förtydliganden kring kunskapsspridningen. Varför kommer inte ni fram i mediabruset!?

Igår rapporterade Lärararnas riksförbund om ökad segregering i skolan. Det skrevs om deras rapport i SvD och DN. LR:s slutsatser är att staten måste ta ett betydligt större ansvar för jämn kvalitet, skolor och lärare måste få ökad frihet att utforma undervisningssituationen på ett optimalt sätt och att staten måste rikta resurser till skolor med svårast förutsättningar.

Idag tar Anna Ekström och Sverker Härd, Skolverket,  upp problemet på SvD Brännpunkt. De skriver”Sannolikt har det fria skolvalet bidragit till skillnaden i resultat.” De har alltså inga belägg? Och vidare ”Den socioekonomiska segregationen tilltar inte dramatiskt, men segregationen mellan skolor med avseende på utländsk bakgrund ökar märkbart.” De skriver också att de duktigaste lärarna inte finns där de behövs bäst… Vad betyder det? Att våra begåvningar inte ska få bra lärare?

Men vare sig LR eller Skolverket ser den socioekonomiska segregationen som det stora problemet. Istället tror de att det stora problemet att duktiga blir duktigare och de sämsta sämre, beror på att de duktiga söker sig till varandra och bra skolor, de andra blir kvar…

Man skulle kunna se något positivt i att de begåvade och ambitiösa eleverna har fått möjlighet att utvecklas. Att fler får vara bland andra som också vill och kan och att de tillsammans når ännu bättre resultat! Men ingen tar upp detta som något positivt! Det måste väl ändå vara bra för Sverige att vi har ett skolsystem som motiverar och stöttar även de här eleverna?

Det betyder inte att andra ändan av problemet är mindre allvarligt. Men är det skolans ansvar? Ett segregerat samhälle får förstås till följd en segregerad skola. Visst skolan har ett kompensatoriskt uppdrag. Men är det  skolan som ska lyckas kompensera den socioekonomiska segregeringen fullt ut eller är det ”staten” som ska se till att följderna av den segregationen löses utanför skolan. Att skolan får mindre att kompensera för helt enkelt…

Och så undrar ju jag om vi ser rätt problem. Är det skolan som idag bara lyckas undervisa normaleleverna? Att vi problematiserar, diagnostiserar och därför misslyckas i att undervisa alla sorters barn. Då inte bara de socioekonomiskt svaga utan även andra som inte passar in pga koncentrationssvårigheter, impulsivitet, oro, allergi, planeringsförmåga, omogenhet… Och är det inte många motiverade och begåvade elever som inte får blomma ut?