Häromdagen skrev Lärarnas riksförbund på DN Debatt att skillnaderna mellan de starka och de svaga ökar i den svenska skolan och Expressens skrev på ledarsidan att kunskapsnivån bara sjunkit bland de svagare eleverna.

Igår kom Skolverket med en rapport, den heter  ”Likvärdig utbildning i svensk grundskola? En kvantitativ analys av likvärdighet över tid”. Skolverket konstaterar, även de, att de bästa blivit bättre och de sämre, ännu sämre. Och Anna Ekström, Generaldirektör, trodde att det berodde på det fria skolvalet. Och det fria skolvalet blev rubriker media.

På den utmärkta och kunniga bloggen Ekonomistas finns bra och saklig kritik kring hur slutsatser om elevers kunskapsspridning görs och sprids. Läs inlägget och  kommentarer. Många kunniga och insatta, akademiker och andra, kommer med ifrågasättanden och förtydliganden kring kunskapsspridningen. Varför kommer inte ni fram i mediabruset!?

Igår rapporterade Lärararnas riksförbund om ökad segregering i skolan. Det skrevs om deras rapport i SvD och DN. LR:s slutsatser är att staten måste ta ett betydligt större ansvar för jämn kvalitet, skolor och lärare måste få ökad frihet att utforma undervisningssituationen på ett optimalt sätt och att staten måste rikta resurser till skolor med svårast förutsättningar.

Idag tar Anna Ekström och Sverker Härd, Skolverket,  upp problemet på SvD Brännpunkt. De skriver”Sannolikt har det fria skolvalet bidragit till skillnaden i resultat.” De har alltså inga belägg? Och vidare ”Den socioekonomiska segregationen tilltar inte dramatiskt, men segregationen mellan skolor med avseende på utländsk bakgrund ökar märkbart.” De skriver också att de duktigaste lärarna inte finns där de behövs bäst… Vad betyder det? Att våra begåvningar inte ska få bra lärare?

Men vare sig LR eller Skolverket ser den socioekonomiska segregationen som det stora problemet. Istället tror de att det stora problemet att duktiga blir duktigare och de sämsta sämre, beror på att de duktiga söker sig till varandra och bra skolor, de andra blir kvar…

Man skulle kunna se något positivt i att de begåvade och ambitiösa eleverna har fått möjlighet att utvecklas. Att fler får vara bland andra som också vill och kan och att de tillsammans når ännu bättre resultat! Men ingen tar upp detta som något positivt! Det måste väl ändå vara bra för Sverige att vi har ett skolsystem som motiverar och stöttar även de här eleverna?

Det betyder inte att andra ändan av problemet är mindre allvarligt. Men är det skolans ansvar? Ett segregerat samhälle får förstås till följd en segregerad skola. Visst skolan har ett kompensatoriskt uppdrag. Men är det  skolan som ska lyckas kompensera den socioekonomiska segregeringen fullt ut eller är det ”staten” som ska se till att följderna av den segregationen löses utanför skolan. Att skolan får mindre att kompensera för helt enkelt…

Och så undrar ju jag om vi ser rätt problem. Är det skolan som idag bara lyckas undervisa normaleleverna? Att vi problematiserar, diagnostiserar och därför misslyckas i att undervisa alla sorters barn. Då inte bara de socioekonomiskt svaga utan även andra som inte passar in pga koncentrationssvårigheter, impulsivitet, oro, allergi, planeringsförmåga, omogenhet… Och är det inte många motiverade och begåvade elever som inte får blomma ut?

Jag skrev ju härom dagen om diagnoser. Bra eller dåligt och kom förstås fram till både och. Det beror på. Vem man är och i vilken miljö man lever. För många är det bra, för att förstå sig själv och få rätt stöd och förståelse. Men får man inte det. Då kan diagnosen vara tung att bära… För hur det fungerar beror ju mest på oss runt omkring… Föräldrar, syskon, vänner, lärare, medresenärer, grannar, klasskamrater, klassföräldrar, fotbollstränare….

Här är några andra bra blogginlägg på samma tema från Victorias ADHD-blogg, Madelein – mamma till sex och Micke Gunnarssons inlägg om barn med skolnedsatt förmåga, som inte ens nämner ordet diagnos, men det finns där ändå…

Läser i Dagens Nyheter om att SKL och Stockholms stad plockat in McKinsey för att effektivisera skolans och speciellt lärarnas arbete. Svenska Dagbladet rapporterar också om samarbetet. Jag skulle kunna skriva hur långt som helst om detta. Det är tråkigt att det verkar upphandlats fel och att man tar in jättekonsultbyrån som är väldigt dyr.

Samtidigt är det genialt, tragiskt men genialt, att ta in någon utifrån, eftersom de flesta skolor inte verkar ha mycket kompetens och kreativitet vad gäller att förbättra, effektivisera och förenkla sitt arbete. Lär av näringslivet, säger jag bara som jag sagt förr. Alla tjänstemän sitter i möten (lektioner) större delen av dagen och ska sen producera dokumentation: budgetar, planer, anställningsannonser, redovisningar, uppföljningar, motiveringar på tid som inte finns… Det gäller att använda tiden till rätt saker och att ha bra stöd i sitt arbete till exempel dator, smartphone, mallar, systemstöd…

Jag blir desillusionerad då jag läser i DN vad McKinsey hjälpt Aspuddens skola med. Att strukturera om schemat så att de nu kan göra (bland annat?) följande: ha välstrukturerade möten. Och de diskuterar numera även undervisningen och pedagogiken. Dessutom har de ibland börjat samarbeta kring lektionsplanering…

Idag i Svenska Dagbladet kan man återigen läsa om svenska elevers sjunkande resultat i matte. Det är aktuellt för på onsdag stundar årets nationella prov i matte för årskurs 9.

”Enligt Skolverket har proven inte blivit svårare under de senaste åren. Genomsnittsresultaten har heller inte förändrats vare sig upp eller ned. Den stora förändringen är i stället en ökande klyfta mellan de låg- och högpresterande barnen, som talande nog hänger ihop med en ökande bostadssegregation, enligt undervisningsråd Per Kornhall. Den enskilt största förklaringen är dock att fler elever jobbar med matematik på egen hand, med mindre lärartid.

Har undervisningsrådet rätt tro? Flera saker poppar upp i huvudet. Vad menar han att segregationen gör med mattekunskaperna eller elevernas förmåga att nå godkänt!? Och framförallt vad kan vi begära att skolan och lärarna ska kunna kompensera och fixa? Varför minskar den lärarledda undervisningen i matematik? Mer lärarledd undervisning borde ju skolan kunna erbjuda? Men hur mycket kan skolan kompensera andra faktorer i samhället? Det kanske den kan, eller borde, men har den resurser till det? Kompetensen?

Jag tänker på rektorn i Malmö som ställde sig frågan hur hon skulle ordna undervisningen så att en som inte talar svenska, kanske till och med analfabet, som kommer hit i åk7 har godkänt i alla ämnen i åk9? Och en annan är att det är få som vill bli lärare i matematik och naturvetenskap… Vad blir det då för kvalitet på undervisningen?

Hur som helst, jag önskar alla nior lycka till!

Det finns gott om drottningar som bloggar om sina prestationsprinsar, som ju kan vara prins eller prinsessa, ungdom eller barn, diagnostiserad eller inte, lugn eller vild… men med ett gemensamt antal problem på grund av oss vuxna! Inte sällan i just skolan!

Men på bloggen ”Kung över livet” har en Prestationsprins själv skrivit om sin (mamma) Drottning, som kämpat för honom även då det inte var möjligt. Hon gjorde det omöjliga och han är henne evigt tacksam. Så fint att jag tror många av er som vet vad han talar om kommer att få en lite tår som ringlar sig ner över kinden… och få en hel del styrka att kämpa vidare för våra underbara ungars skull!

Idag gästbloggar Prestationsprinsen på ”M som i underbar”. Så titta in där och läs mitt inlägg om skolproblem på grund av brist på motivation hos Prestationsprinsen och hans fröken… Men framförallt kolla in Tinas fina blogg om livet med diagnoser i familjen.

Här får vi följa Matilda, som verkligen är underbar. Och verkligen visar att vi kommer med olika funktionsuppsättningar. Vi må brista vad gäller vissa, men hon personifierar verkligen hur briljant andra kan glänsa. Om man bara vill se!

Strax är maj över oss igen. Denna underbara månad då alla vill vara ute och njuta. Njuta av solen, fåglarna, blommorna, värmen, rensopade gator, nyköpta utemöbler och fartvinden när man cyklar, de ljusa kvällarna. Men gärna njuta i sin egen takt…

Varje vecka är Prestationsprinsens veckobrev fyllt av schemabrytande aktiviteter. Det är så jobbigt! Ena dagen är det utflykt till ett lantbruk, nästa ett museum, idrottsdag med friidrott på IP, cykelturer, fotbollsturnering, exkursion i skogen, ”hela skolans dag” där olika årskurser blandas i samma grupp för att öka sammanhållning och gemenskap. Ofta med resor och matsäck.

Och visst, många ungar älskar det! Förstås! Man slipper lektioner, man kommer ut, man kan prata med sina kompisar, man känner att sommarlovet inte är långt borta. Och det är värdefullt – luft, motion, gemenskap, nya vänner, nya insikter, nya relationer mellan vuxna och ungdomar i skolan.

Men Drottningen har möten, mailar sms:ar, ringer i det oändliga för att få reda på mer om NÄR, VAR, VILKA, MED VEM, HUR, VARFÖR och inte minst vad skippar vi för Prestationsprinsen och vad ändrar vi lite på!? Allt för att skapa struktur och förutsägbarhet. Men inte sällan är det någon lärare som suckar och tycker att det här ligger faktiskt utanför deras ansvarsområde! Men de flesta vill förstå och hjälpa.

Hon försöker förklara för rektor, gympalärare, andra pedagoger och vuxna i skolan att för Prestationsprinsen är detta jämförbart med att bestiga Mount Everest eller bli ivägskickad till Australien utan reskassa och bagage. Och säkerligen för många andra i skolan också. Det är svårt, läskigt, pirrigt, oroande och ibland faktiskt omöjligt! Men det kan vara fantastiskt roligt och utvecklande för Prestationsprinsen att få vara med! Dock fullständigt utmattande…

Hon måste också förklara att om han är med på något, så är det på grund av bra förberedelser och tydlighet som i sin tur skapat trygghet och förtroende hos Prestationsprinsen. Men att han dagen efter förmodligen inte kan komma för han behöver sova sådär en 15 timmar…

Det viktiga är att skilja på att saker är tryggt och strukturerat ordnat och om Prestationsprinsen upplever det tryggt och strukturerat. För det är nivå två för skolpersonal. Drottningen suckar då hon tänker på alla gånger hon fått till svar att allt är lugnt och vi har koll, från lärare, rektor eller assistent. Men då hon senare insett, pga en katastrof eller litet sammanbrott, att de inte lyckats få Prestationsprinsen lugn och få honom att ha koll.

Hon förstår att detta är svårt att förstå. Och svårt att förmå. Men vi måste förstå, förmå och acceptera. Det är som det är. Och våra ungar har rätt till de anpassningar deras särskilda behov kräver. Inte minst på friidrottsdagen och cykelutflykten…

Läs gärna tidigare inlägg med konkreta tips.

• Tips till pedagoger, och annan skolpersonal, om Asperger i skolan. Ja, även hemma, på träningen, på kören, scouterna…
• Tips till pedagoger och andra med NPF elever. Förberedelse av och reflektion över skoldagen

Jag använde mitt egna ord ”funktionsuppsättning” på Micke Gunnarsson blogg (som jag rekommenderar varmt, kluriga funderingar kring barn och unga, samt skolan). Det blev positiv respons kring det.

Det är lite befriande att tänka så. Vi kommer med olika uppsättningar funktioner, dvs funktionsuppsättningar, en del stärker oss och en del kanske stjälper. Mycket beror på kombinationen av uppsättningar och inte minst miljön! För det som kallas funktionshinder, det är hinder i miljön: lärare utan kompetens om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, för höga trösklar, dålig kontrast mellan text och bakgrund, för mycket folk, för mycket skriftligt, för dåligt förklarat…

Är det då bra att få en diagnos? Jag tänker på Glada Hudikteatern som talar om att man är olika, men lika bra. Tänk om vi kunde få en skola och ett samhälle där det verkligen var så.

Där ADHD-killen som vibrerar och inte klarar de långa skrivuppgifterna, men kan allt om hur man trimmar moppen, verkligen kunde få glänsa i fysiken då det handlar om förbränningsmotorer… Eller där den autistiska flickan som inte klarar stora sammanhang och plötsliga förändringar kunde få hjälpa andra att träna sina sinnen: att lukta, känna, lyssna istället för synen som skolan och vi andra alltid fixerar på. Eller den nervösa grabben som gillar att vara med sig själv för att återhämta sig och hämta kraft. Vi är många i dagens samhälle som borde träna på att vara utan sällskap och kunna hitta lugn i att vara på egen hand. Kanske att just se, lyssna, känna och lukta mer…

Så är det bra med diagnos? Jag tror i många fall inte. Och i många fall ja. Det beror på. För många får diagnos. Alldeles för många. För många elever anses vara onormala. Man skulle kunna se det som tre olika kategorier.

1. För de som verkligen har stora problem bör en diagnos vara bra och hjälpa till stöd och förståelse. Så är det inte alltid. För ofta är det inte till hjälp. Och då är diagnosen bara ytterligare en belastning. För en del blir det nyckeln till att förstå sig själv och få rätt stöd och anpassningar.
2. Många har, men borde inte ha en diagnos. De faller bara utanför mittfåran. Men de har problematiserats och vi har ansett oss behöva förklara deras annorlunda beteende. De är inte riktigt som de flesta andra. Men det är väl underbart!?
3. Många annorlunda barn idag får ingen diagnos, de utreds inte ens och det finns ingen anledning. De är bara annorlunda eller har ”en släng” av diagnos, de kanske skulle uppfylla några kriterier, men inte alla som krävs för en diagnos. Kanske lite hyperaktiva, lite nervösa för förändringar, kanske lite impulsiva, kanske lite svårt med planeringen…

Eftersom så gott som 100% av lärarna inte har kompetensen att ta hand om barn med en annorlunda funktionsuppsättning blir det svårt för alla tre kategorierna. När man pluggar till lärare är det inte obligatoriskt att läsa en enda poäng om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (ingen annan heller), inte om psykisk ohälsa, inte obligatoriskt att läsa en enda poäng specialpedagogik, inte obligatoriskt att läsa en enda bok om dyslexi eller dyskalkyli, osv.

Ett par tre-fem ungar i varje klass har något, har en lite speciell men fantastisk funktionsuppsättning! Men det har läraren ingen kompetens kring. Tror jag det att deras förutsättningar blir orimliga. Synd att de själva bara påpekar att de inte klarar all dokumentation. Den kanske skulle minska om de hade kompetensen att undervisa fler sorters barn. Då skulle det behövas färre möten, färre åtgärdsprogram, mindre utförliga IUP:er…

Framförallt skulle fler ungar passa in i skolan. Och slippa utanförskap och lidande. Barn med fantastiska funktionsuppsättningar. Som borde få bidra, istället för att slås ut. Olika men lika bra.

Det var en gång en Drottning som hade två söner, Prestationsprinsen och hans bror. Det är lördag. Pojkarna är fyra och sex år gamla. Drottningen har hamnat i en solstol i trädgården med en kopp grönt te. Helt OK. Hon och hennes man hade tänkt att de skulle åka in till stan efter simskolan, gå en runda i Centralparken, leka på stora lekplatsen, kika in i konsthallen och titta på deras barnutställning om impressionismen, kanske äta på stan efteråt.

När de presenterade sin idé för barnen, suckade ungarna tungt. Åh, det regnade ju igår. Regntunnan är full och vi vill leka i sandlådan och bygga kanaler. Snälla mamma o pappa, kan vi inte få bara vara hemma och leka i trädgården. Vi är aldrig hemma. Snälla, snälla, snälla! Kan man motstå en sådan vädjan. Nej!

Så de blev hemma. Ungarna överlyckliga. Drottningen och maken fick äntligen till lite trädgårdsfix de borde gjort för längesedan, lekte en stund med barnen i sandlådan, de fikade allihop i trädgården och nu har killarna försvunnit iväg till kanalerna och övriga projekt, maken stuckit till byggvaruhuset och hon sitter och njuter i solstolen. Det kunde inte vara en bättre lördag! Lugn, ro, trygghet, tillsammans, förutsägbarhet, ställtid… ingen stress. Inget tjat! Kanske speciellt viktigt och bra för prestationsprinsar, men något många barn längtar efter.

Hon drar sig till minnes en Oprah Winfrey show hon såg för längesedan, men som gjorde stort intryck. Det handlade om barn som förlorat en förälder i sjukdom. Det var en alldeles fantastisk insikt som förmedlades. Barnen hade fått berätta om sina finaste minnen av mamma eller pappa. Ingen tog upp restaurangbesök på finkrogen, solresan till semesterparadiset, shoppingturen till stora staden eller vad det fått för fina saker. De flesta av familjerna hade unnat sig en sista lyx tillsammans, men det var inte det barnen mindes.

Det var minnet av natten då både barnet och mamman låg vakna av oro, men de möttes i köket, tog chokladflingor och kröp ner i mammas säng och pratade hela natten istället för att sova. Det var promenaderna till parken då hela familjen spelade softball tillsammans. Det var mammas goda hemlagade bullar. Och doften av dem. Hur kul det var att få vara med och baka. Det var att se fotboll på TV med pappa. Och chipsen till! Eller minnet av hur mamma pysslade med sina blommor. Pappas pianospel. Eller då de snickrade staketet med pappa. Små vardagliga saker. Små tillfällen av närhet. Små underbara minnen av gemenskap.

Jag tror inte att det bara är barn som förlorat en förälder som har denna sorts minnen som sina bästa minnen med mamma eller pappa. Det handlar om att se storheten i det lilla. Att se utmaningen i det vanliga. Att hitta glädjen i det vardagliga. För våra älskade ungars skull.