Socialstyrelsen kom idag med en pressrelease med anledning av att de släpper sin rapport: Beskrivning av vårdutnyttjande för patienter med psykisk ohälsa – En rapport baserad på hälsodataregistren och dödsorsaksregistret vid Socialstyrelsen. Psykisk ohälsa bland pojkar ökar och det ökade antalet adhd diagnoser spelar in:

”Allt fler unga personer vårdas inom den psykiatriska öppenvården. Ökningen är störst bland unga pojkar och män. Flertalet har en adhd-diagnos, visar en rapport från Socialstyrelsen som har kartlagt hur den psykiatriska vården ser ut.”

Jaha, det får vi nog ta oss en funderar kring. Är det en samvariation eller ett orsakssammanhang? Och i så fall åt vilket håll?

• Får man psykisk ohälsa pga sin diagnos eller kanske pga hur bra/dåligt skola, familj och samhälle anpassar utifrån denna individs förutsättningar?
• Eller hinner det gå så långt att man får psykisk ohälsa innan man får hjälp och anpassningar, samt eventuellt diagnos? Inte sällan trots en hård kamp?
• Eller får man en diagnos och ingen hjälp eller anpassningar och därför mår man inte bra, man fick bara en stämpel på ”vad” man har? En ursäkt för alla inblandade?
• Eller är det bara så att har man anlag för adhd har man anlag för psykisk ohälsa?
• Har medicinering något med detta att göra? Positivt? Negativt? Både och, men olika för olika individer?

Jag tror inte det finns ett rätt svar, inte heller ett svar. Jag tror alla frågor kan besvaras med ett ja eller nej. Det beror på. Beror på vilken skola, vilken familj, vilken kommun, vilken vårdinstans, vilken lärare, vilken läkare, vilken psykolog man får. Ett litet lotteri med stora konsekvenser. Därför är det bra att Socialstyrelsen gör denna kartläggning.

Små notiser har satts in i media idag t.ex. DN, SvD och GP. Vi kanske kan hoppas på lite mer analys och sammanhang imorgon?

Lite stolt just nu faktiskt. När jag startade bloggen för 1,5 år sedan undrade jag om jag skulle få några läsare och om jag skulle kunna göra någon skillnad. Jag tror jag kan det. Och kan jag, kan alla!

Igår brydde sig och tackade Centerpartiets Helen Törnqvist om vad jag skrev om hennes debattartikel. Idag Miljöpartiets Per Olsson. Mest stolt är jag förstås för alla tusentals läsare här på bloggen och alla kommentarer och gilla markeringar, här och på facebook.

Idag har Per Olsson tagit upp disciplinära åtgärder i skolan på sin blogg och hur Miljöpartiet ställer sig i frågan här i Stockholm. Detta med anledning av att Utbildningsnämnden i Stockholm för ett tag sedan fattade beslut om nya riktlinjer för studiero och trygghet.

Per tackar mig för inspiration och jag ser att han inspirerats av och tar upp precis det jag nöter på om här på bloggen kring problembeteenden. Att straff inte fungerar, att skolan måste ha skyldigheter innan den eskalerar i straffnivå, hur man istället för straff ska resonera med och lära eleven hur den ska agera i liknande situationer i framtiden för att undvika problem, att vi måste ha olika disciplinära åtgärder, om några, för olika elever osv.

Per tar också upp frågan om Sankt Örjans rektorsområde förmodade nedläggning. En katastrofsituation för många elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och med det särskilda behov. Ett inlägg som inte gör en glad, men lyfter fram bra och insiktsfull fakta, ställer högst relevanta frågor och inte minst en hel del intressanta alternativ. Måtte ärendet återremitteras! För det är inte klokt att kasta bort så mycket samlad kompetens. Se mitt tidigare inlägg om St Örjan.

Jag tackar Per för att han kämpar för, och skriver om, inte bara skolfrågor, utan också de ”onormala” eleverna som underligt nog inte passar in i vår så kallade skola för alla…

Idag i Svenska Dagbladet skriver Helen Törnqvist (C), utbildningsnämnden Stockholms stad,  under rubriken ”Alla barn ska lära sig läsa i första klass”.

En bra ambition! Gillar att hon skriver ”Det är oftast inte ”more of the same” som är nyckeln, utan andra lekar, förklaringar och metoder kan vara lösningen.”

Ogillar däremot avslutningen då det verkar handla om åtgärdsprogram och hamna på föräldrar, lov och extralektioner. Det är inte bra,  den ordinarie undervisningen måste ha som ambition att klara så gott som alla! Annars är vi ju kvar i samma problem!? Skolan ska vara skola och hemma hemma, även om läxor och lästräning kan göras hemma! Men för NPF-barn kan det vara avgörande att skolarbetet inte hamnar på hemmet. Många klarar ju inte ens av läxor på grund av sin funktionsnedsättning. Och det är ju troligt att det är just dessa barn och deras särskilda behov vi talar om…

Snubblade på ett underbart citat av hårdrocksångaren Jonathan Davis:

They laugh at me because I’m different. I laugh at you because you’re all the same.

I fredags morse lästa jag en artikel om nedläggningen av S:t Örjans rektorsområde i Dagens Nyheter, men då låg det inte ute på nätet.

St Örjans ledning, elevhälsoteam och SYV ska bort… Det låter inte bra. Vanliga rektorer och elevhälsoteam har inte kunskap av neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, särskilda behov och specialpedagogik på en nivå i närheten av dessa specialister.

Läs vad jag skrev och andra skrev kring detta på Prestationsprinsens facebooksida.

Lärarnas Nyheter skrev om projektet Dropouts i Göteborg. Det är Göteborgsregionens kommunalförbund som har kartlagt vad som fungerar för att bryta långvarig frånvaro och få eleverna tillbaka till skolan. Nu ska nu sprida kunskaperna. Projektet heter GR.Dropouts.

Lärarnas Nyheter skriver:

”Med åtta miljoner kronor från Europeiska socialfonden drog Göteborgsregionens kommunalförbund igång projektet Drop Outs i höstas. De kartlade insatserna mot skolk i regionens 13 kommuner, och gjorde både enkäter och djupintervjuer med skolledare, nyckelpersoner i skolan och elever. Frågorna gällde vilka modeller skolorna arbetade med och vilka konsekvenser skolk för med sig.”

Det låter spännande och nyttigt. Hoppas de också har pengar till att sprida sina slutsatser om vad som fungerar. Jag tycker det är lite konstigt iofs att man inte talat med andra parter än skolan. Jag tänker på föräldrar, BUP, habilitering, kommunen…

Förhoppningsvis kunde nyckelpersonerna från skolan berätta om andra parters avgörande insatser. Men min erfarenhet är att kunskapen om t.ex. neuropsykiatriska diagnoser, hur man jobbad med dem generell och specialpedagogiskt, är mycket låg i de flesta skolor. Och då är det svårt att förstå vad andra parter bidragit med. Men låt oss hoppas att de skolor som lyckats har samarbetat och förstått.

Hurra för ett projekt för hemmasittare! Heja GR.Dropouts!

De ska in och hämta en dator som varit på reparation. Det lockade Prestationsprinsen att få träffa killarna som fixat med datorn. Höra vad de gjort. Få ställa lite frågor. Kanske se lite coola tillbehör.

De kör nerför stadens huvudgata. Bilar, cyklar, rödljus, folk, skyltar, fåglar, hus, duvor, ljud… Bilar byter fil, stannar för att svänga, en gubbe går ut gatan, när ska de svänga höger, nej enkelriktat, det får bli nästa, så hitta parkering…

Drottningen skojar och ojar sig: oj oj oj, det här kommer aldrig att gå. Oj vad mycket folk… aj aj aj… Då säger Prestationsprinsen bryskt: Sluta! Jag orkar inte. Jag gillar inte stan!

Då skäms Drottningen. Hon skojade ju bara. Väldigt klumpigt. Där satt Prestationsprinsen och försökte hantera situationen. Det var på den nivån. Klara situationen. Hantera situationen. Utan att tappa kontrollen. Coping. Så började hon bete sig som om hon mådde likadant. Opedagogiskt!

Som vi skrivit om förut så speglas känslor, speciellt för barn och unga  med autismspektrumtillstånd. Så om du ojar o oroar dig, så smittar oron. På samma sätt, om du istället är lugn och samlad, talar sakta och med låg röst, få ord. Talar om det som fungerar och är bra. Så speglas den känslan och hjälper barnet eller ungdomen att klara situationen bättre. Kanske till och med bra. Det är en av grunderna i lågaffektivt bemötande.

Så det var precis vad Drottningen gjorde. Hon höll klaffen. Talade när hon hade något att säga. Gärna lugnande saker och saker som gav förutsägbarhet och bekräftade att hon hade fullständig kontroll.

Det hela gick jättebra. Prestationsprinsen lärde sig lite grejer och var förstås nöjd med att ha klarat en sådan utmaning som att åka till stan. Och Drottningen var stolt. Över sig själv och Prestationsprinsen. Det gäller att tänka till och ta sitt ansvar som vuxen!
För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Prestationsprinsen har bråkat med Kalle. Nu måste rastvakten reda ut vem som börjat och den ska säga förlåt! Så gör vi vuxna ofta. Tittar bakåt för att hitta vem som gjort fel, vems skuld det är, vem som är syndabock.

Hur viktigt är det? ”Det är sällan ens fel att två trätar… ”Små gliringar leder till en knuff. Ja, Kalle började knuffas, men Stina började med otrevligheterna. Emma är raffinerat småtaskig mot Prestationsprinsen, som till slut exploderar. Ja, det var Prestationsprinsen som blev arg och kallade Emma fula saker… Vad ser och hör vi vuxna? Knuffen och svordomarna!

Prestationsprinsar, med eller utan neuropsykiatriska funktionsnedsättningar vet ofta att de gjort fel. Det framgår med all önskvärd tydlighet av de vuxnas reaktioner i skolan, på fotbollen, i stallet och hemma! Vi talar väldigt tydligt om vad de gjort fel!

Det dumma är just att rastvakten stannade vid att se bakåt, dvs. hitta den skyldiga och ordna en ”ta varandra i handen och säg förlåt”-ceremoni. Det viktiga är ju att se framåt, att försöka skapa förutsättningar så att det är mindre troligt att Prestationsprinsen och Kalle slåss igen. Att hjälpa Prestationsprinsen, och Kalle, att hitta redskapen för att inte knuffas, svära, explodera, komma i bråk, börja gråta, gå in i sig själva, springa iväg…

Barn med adhd och asperger, även andra autismspektrumproblem, har svårt att läsa andra. Att förstå andras agerande. Den andres känslor. Varför andra gör vad de gör. Prestationsprinsen kan inte läsa in allt detta i samspelet med andra. Inte heller kan han alltid skilja på sina och andras känslor. Om andra är ledsna speglas detta så att han blir ledsen. Om någon är väldigt arg blir han också lätt arg! För att inte tala om oro och nervositet. Oj, vad han plockar upp det. Därför förvärras ofta jobbiga situationer eftersom känslorna bär iväg med honom.

Men Prestationsprinsens fröken vet att det inte är någon idé att tala om vad han inte ska göra eller gjort fel, det tränar honom inte i hur han ska göra rätt. Eller hur!

Så istället sätter hon sig, då allt lagt sig, och resonerar med honom hur han kände och hur Kalle förmodligen kände. De ritar vad som hände, vad Prestationsprinsen gjorde vad Kalle gjorde och talar om varför Kalle reagerade som han gjorde. Då de talat lite om det, är det dags att hjälpa Prestationsprinsen till att hitta alternativa strategier. Vad kan han göra istället för att explodera eller knuffa. De har tidigare talat om att räkna till tio och stoppa händerna i fickorna. Då kan man inte svära medan man räknar och man kan inte knuffas.

Nästa dag berömmer fröken honom för hon såg att han faktiskt räknade till tio och körde händerna i fickorna på förmiddagsrasten då Petter var ganska så jobbig. Hon mailar också till Drottningen och berättar. Drottningen berömmer Prestationsprinsen då han kommer hem. Hon berättar för pappa vid middagen, då Prestationsprinsen hör. När de läser godnattsaga om en busig björn, säger pappa att den björnen kanske måste lära sig räkna till tio och stoppa händerna i fickorna…

Så jobbar man för att hitta och stärka positivt beteende. Då finns det chans att Prestationsprinsen hittar en fungerande strategi. Men får han bara lära sig att säga förlåt då någon lärare konstaterat att han gjort fel, då lär han sig aldrig att göra rätt.

Idag i Svenska Dagbladet konstaterar man att pedagogernas utbildningsnivå i förskolan rasar, i alla fall i Stockholm. Det är inte bra. Den nya skollagen skärper kraven kring den pedagogiska verksamheten i förskolan.

”När Skolinspektionen gjorde sin tillsyn förra året fick alla utom en av Stockholms 14 stadsdelar anmärkningar om att personalen inte hade tillräckligt god utbildning… I tillsynsprotokollet från just Spånga-Tensta står det att ”några förskolor tenderar att präglas mer av omsorg än en planerad pedagogisk verksamhet”. Där var också andelen förskollärare bland de lägsta i staden.”

Jag funderar. Är det fel att det ”präglas mer av omsorg än planerad pedagogisk verksamhet” för alla åldrar. Hur värderar vi omsorg respektive pedagogisk verksamhet? Brukar vi inte tala om ”barnomsorgen” när vi talar om hur vi vill ta hand om våra småttingar? Och det är väl inte nedsättande?

Jag tror att för de yngre, upp till ca 3 år, så gäller för de flesta att det handlar om en trygg ”omsorg”. Då tror jag att barnskötare kan göra ett fantastiskt jobb ihop med, eller under ledning av, en förskolelärare som inte behöver finnas på avdelningen.

I artikeln nämns i förbifarten barngruppernas storlek.  Jag tror att det är absolut nödvändigt att minska antalet barn i barngrupperna. i synnerhet i de yngre åldrarna, men även för de över 3-4 år. Det har de skrivits och rapporterats massor om till exempel nu i mars från och det togs upp i bla.  Lärarnas Nyheter och i SVT.

Att bli sedd, bekräftat, bygga trygga relationer är livsviktigt för ett barns utveckling. Ibland måste förskolans personal komplettera eller ersätta hemmet där detta inte fungerar.

Och jag tror att många barn inte alls passar i förskolan sina första år. Att vi måste bereda alternativ. Kanske till och med få vara hemma mer med någon nära. Vi är alla olika. Även små barn…

Dessutom, tänk bara på våra barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Många av dem måste helt enkelt ha mindre sammanhang, annars klarar de inte att hitta sin struktur och förutsägbarhet. Hur mycket vi vuxna än försöker hjälpa.

Den trygghet och självuppfattning de tar med sig till skolan kan avgöra mycket för skolresultaten. Och skolresultaten avgör förutsättningarna för ett stabilt och tryggt liv!

Realistiska positiva förväntningar. Stöttande och uppmuntrande små ord, blickar, kommentarer kan ge hävstångseffekt och bidra till större delen av en elevs skolframgång.

Men på samma sätt kan låga förväntningar, nedvärderande och lite smått sarkastiska ord, blickar och kommentarer förstöra en elevs hela skolgång.

Skolmisslyckanden får konsekvenser för livet. För alltid. För ekonomi och hälsa.

”Tuffa” barn och ungdomar är oftast väldigt sårbara, det finns en anledning till den hårda ytan… Du är väl inte en del av den anledningen?