Idag i Svenska Dagbladet konstaterar man att pedagogernas utbildningsnivå i förskolan rasar, i alla fall i Stockholm. Det är inte bra. Den nya skollagen skärper kraven kring den pedagogiska verksamheten i förskolan.

”När Skolinspektionen gjorde sin tillsyn förra året fick alla utom en av Stockholms 14 stadsdelar anmärkningar om att personalen inte hade tillräckligt god utbildning… I tillsynsprotokollet från just Spånga-Tensta står det att ”några förskolor tenderar att präglas mer av omsorg än en planerad pedagogisk verksamhet”. Där var också andelen förskollärare bland de lägsta i staden.”

Jag funderar. Är det fel att det ”präglas mer av omsorg än planerad pedagogisk verksamhet” för alla åldrar. Hur värderar vi omsorg respektive pedagogisk verksamhet? Brukar vi inte tala om ”barnomsorgen” när vi talar om hur vi vill ta hand om våra småttingar? Och det är väl inte nedsättande?

Jag tror att för de yngre, upp till ca 3 år, så gäller för de flesta att det handlar om en trygg ”omsorg”. Då tror jag att barnskötare kan göra ett fantastiskt jobb ihop med, eller under ledning av, en förskolelärare som inte behöver finnas på avdelningen.

I artikeln nämns i förbifarten barngruppernas storlek.  Jag tror att det är absolut nödvändigt att minska antalet barn i barngrupperna. i synnerhet i de yngre åldrarna, men även för de över 3-4 år. Det har de skrivits och rapporterats massor om till exempel nu i mars från och det togs upp i bla.  Lärarnas Nyheter och i SVT.

Att bli sedd, bekräftat, bygga trygga relationer är livsviktigt för ett barns utveckling. Ibland måste förskolans personal komplettera eller ersätta hemmet där detta inte fungerar.

Och jag tror att många barn inte alls passar i förskolan sina första år. Att vi måste bereda alternativ. Kanske till och med få vara hemma mer med någon nära. Vi är alla olika. Även små barn…

Dessutom, tänk bara på våra barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Många av dem måste helt enkelt ha mindre sammanhang, annars klarar de inte att hitta sin struktur och förutsägbarhet. Hur mycket vi vuxna än försöker hjälpa.

Den trygghet och självuppfattning de tar med sig till skolan kan avgöra mycket för skolresultaten. Och skolresultaten avgör förutsättningarna för ett stabilt och tryggt liv!

Realistiska positiva förväntningar. Stöttande och uppmuntrande små ord, blickar, kommentarer kan ge hävstångseffekt och bidra till större delen av en elevs skolframgång.

Men på samma sätt kan låga förväntningar, nedvärderande och lite smått sarkastiska ord, blickar och kommentarer förstöra en elevs hela skolgång.

Skolmisslyckanden får konsekvenser för livet. För alltid. För ekonomi och hälsa.

”Tuffa” barn och ungdomar är oftast väldigt sårbara, det finns en anledning till den hårda ytan… Du är väl inte en del av den anledningen?

Läxor. Vad är egentligen syftet och fyller det samma syfte för samtliga elever? Bör det fylla samma syfte för alla?

Svaret är förstås nej. För en del elever handlar det om att hänga med, utan lite extra plugg skulle inte saker och ting falla på plats. För andra handlar det om att öva upp koncentrationsförmågan eller läsförmågan, snarare än att inhämta kunskap. Andra ska kanske skippa öva koncentration och läsning ibland och istället få kunskapen på andra sätt. Andra förstår inte varför de skall ha skola hemma. Åter andra skulle klara sig utmärkt utan läxor, men de får läxor ändå. För alla får läxor.

För en del barn och unga med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är det så viktigt med struktur och förutsägbarhet att det blir fel att göra skolarbete hemma. Skola är skola och hemma är hemma.

Men det kan gälla många, många fler elever. Elever som av någon anledning har oerhört svårt för skolan. Alltså inte nödvändigtvis svårt att lära sig. Men att skolan är ett så stort problem att det sätter igång tankar, kanske till och med ångest, som vi vuxna måste hjälpa barnet eller ungdomen att slippa. Då kan man skippa läxor, ett tag, eller helt.

Och läxläsning i skolan kan vara en bra idé. Helst schemalagd. Och för de här ungarna är det inte någon drop-in verksamhet med alla som vill i matsalen efter skolan som gäller. Det är en utmärkt idé och passar många. Men för de i behov av struktur och förutsägbarhet kan det bli alldeles för rörigt! Då är det bättre att det särskilda stödet omfattar läxläsningen. Att man schemalägger det och ger stöd till eleven att lyckas. Någon som finns till hands. Kanske enskilt. Kanske i ett hörn i matsalen.

Men ibland är det bästa kanske att strunta i läxorna! Fundera på hur stor skillnad de verkligen gör för kunskapsutvecklingen! Gör de stor skillnad för den här eleven eller är det bara för att? Jämför nyttan med hur mycket eleven får kämpa eller till och med mår dåligt av dem.

Men fundera också på om du har gjort allt du kan för eleven. om eleven har svårt att koncentrera sig, måste han få en lång läsläxa? Eller kan han få det inspelat? Så kan han spela boll mot garagedörren under tiden? Eller kan du rekommendera en video på internet om ämnet, kanske är det lättare att titta och lyssna för en som har svårt med läsningen? Eller finns det flera olika korta video? Eller ge alla en video i läxa! Eller en lek eller ett spel att göra med varandra, mamma, syskon om det är yngre barn. Fantasi och samtal med eleven eller eleverna kan nog få fram mer bra idéer.

Har du inte tid? Men hur mycket tid tar det att några inte hänger med och därmed blir okoncentrerade och kanske till och med stör? Du kanske har igen den?
Eller samarbeta med några andra lärare och byt kreativa läxor med varandra!

Apropå mitt tidigare inlägg om hårt arbete för sitt barn i svåra tider och mycket även i vanlig vardag. Det är många föräldrar som utan ersättning (ibland utan något stöd!) arbetar halvt ihjäl sig, vid sidan om sin vanliga tjänst, på att ta hand om sitt barn.

Hur mycket sparar samhället på föräldrar som sliter ut sig? Det frågar Sanna Lalanda Rydh i tidningen Föräldrakraft. Och tar just upp hur mycket föräldrar till funktionsnedsatta barn sliter och kämpar ofta utan stöd som de kanske faktiskt borde ha rätt till. Vare sig ens barn omfattas av LSS eller inte. Men man orkar inte söka ovanpå allt annat jobb. Eller man har fått avslag och orkar inte överklaga… Det kan vara en kommun som inte går med på att låta ett barn gå i en annan skola än den de hänvisar till. Det kan vara en skola eller kommun som inte sätter in rätt särskilt stöd. Eller nekar skolskjuts.

Det kan vara föräldrar till barn med funktionsnedsättningar som permanent behöver mycket tillsyn, vård och assistens. Det kan vara barn med lättare funktionsnedsättningar som skulle kunna klara sig på egen hand om det fick den vård och det stöd det har rätt till. Det kan vara barn som på grund av fel eller inget stöd drabbas av psykisk ohälsa. Det kan vara barn med psykisk ohälsa av vilken anledning som helst…

Jag brukar ibland hänvisa till Sven Bölte, föreståndare för KIND på Karolinska, som sagt att  föräldrarna till ett barn med till exempel ADHD lägger ner ungefär 1500 timmar om året, utöver normal tillsyn (!), det motsvar en tjänst på 75%. För sina älskade ungars skull…

 

I Skolvärlden kan man läsa om Daniel Johansson på Väsby Nya Gymnasium och se en video om hur han smått genialiskt gjorde om traditionella lekar till dataspelslekar och fick med sig ett gäng gympa-vägrare i aktiviteterna! Och i samma tidning kan man se en video där forskaren Trevor Dolan ge sina bästa tips på hur lärare ska hitta motivationen hos eleverna.

Jag tror många lärare kan inspireras av Daniel Johansson. Våra barn och ungdomar lever i mångt och mycket i en annan värld än oss vuxna. Vi måste vara nyfikna och motiverade att lära oss och förstå deras språk, intressen och värld. Först då kommer vi att kunna erbjuda en undervisning som anknyter till deras språk, syn på livet och vad som är viktigt i det. Även deras problem som kanske är mer digitala, komplexa och annorlunda än dem vi alltför ofta presenterar i skolans diskussioner, skönlitteratur och skolböcker.

Just att göra om klassiska idrottslekar till TV-spel är så klockrent. Vi kan säkerligen göra om  klassiska svenska-, engelska-, matteövningar och många fler ämnen med inspiration från dataspel, Facebook, TV-serier, smartphones… Ta hjälp av eleverna om du törs, de kan de här bättre än du. Och du ditt bättre än dem. Vilket underbart tillfälle till en win-win situation!

Läste en mycket intressant och uppmuntrande artikel i Lärarnas Nyheter om hur Almåsskolan i Mölndal lyckats få tillbaka ett gäng tjejer till skolan efter hemmasittande. Det hela var i och för sig inte purfärskt, 2008, men intressant ändå. Titti och Camilla har inspirerats av en skolform och ett tänk från England som heter Not School.

Jag kände inte till Not School. Nu ska jag kolla in det. Men jag ser att en hel del är det som jag själv propagerar för, utgå från barnen och ungdomarnas intressen. De kan massor och det går att väva in språk, matte, bild, geografi, teknik …. i det mesta! Digital teknik, de hänger vid datorerna och smartphonen, så självklart ska vi använda dem!? Och en otrolig lyhördhet för vad det är de inte klarar upp, inte gillar. Är det svenska läraren så är det. Är det att gå upp före kl 10 så är det. Och att bygga på förtroende och relationer. Ja, läs själva! Det påminner också en del om one-eighty konceptet för hemmasittare från Rektorsakademin.

Det här verkar inte vara ungdomar med större problem att ta sig ut. Så de kanske inte är helt rätt att kalla dem hemmasittare. Man kan läsa mellan raderna att en av tjejerna troligen håller på med hästar, kanske till och med i ett stall? Tjejerna hängde kring skolan och i korridorerna. Ibland kallas de här för ”korridorvandrare”. Men de hade definitivt tappat förtroendet för skolan och de vuxna i den! Och kommit tillbaka ändå.

Så jag vill  skicka iväg ett hejarop till Titti Ljungdahl, Camilla Rudevärn och Rolf Säfström. Men det största eller kanske fyrfaldiga hurrat går till tjejerna, som med rätt stöd och engagemang från de vuxna, som faktiskt har ansvaret, kom tillbaka! Undrar vad de gör nu!?

Det här är en liten repris på ett tidigare inlägg som då handlade om jul och nyår. Men nu är det Påsk och då finns också en del att tänka på för dem som inte gillar massa annorlunda och mycket folk!

Nu är det snart Påsk – full fart och massor av skoj. Men det lockar också fram det nervösa, oroliga, arga, ”bråkiga”, ”jag vill inte” och ”jag vägrar” hos barn och unga konstaterar Drottningen. Hon ser det runt omkring i släkten, på skolan, vårkonserter, tävlingar, klassmiddagar och fester.

Prestationsprinsen ser fram emot godis och påskägg, han är också glad för att mormor och morfar ska komma. Mindre glad att det kommer släkt på påskaftonkvällen och att de ska åka till moster Anna en annan dag…

Men han och Drottningen har kommit överens i förväg vad som är viktigt att vara med på och när det var OK att dra sig tillbaka. Han tror att han kan lyckas och det gör Drottningen glad. Om Prestationsprinsen är nöjd. Blir alla nöjda. Det blir lugnt och framförallt fungerar det. Fast Morfar kommer att gnälla över att ungen bara får gå ifrån bordet som han vill, när alla har så trevligt – pratar, sjunger, äter gott och berättade om andra påskmiddagar och tokigheter. Men Drottningen kommer att le mot Prestationsprinsen och säga: Gå iväg en stund du, du har varit jätteduktig. Här är ju full fart ändå. Så ger hon honom sin hemliga ”jag förstår dig”blink. Morbror Gustav kommer att bråka lite om att Prestationsprinsen, och flera kusiner, inte ens smakar på hans goda specialsill! Men han ger sig nog som vanligt. Drottningen är inte så förtjust i den sillen heller, men hon tar och låter sen bli att äta!

Drottningen har funderat mycket över att det som stärker, bygger upp och ger energi till en person kan vara precis det motsatta för en annan. Att vara hela släkten, massor av bus, högljutt, sena kvällar, ruckade mattider, vi tar det som det kommer, nej men vad kul kommer ni förbi… Dvs ingen struktur, ingen förutsägbarhet och inga ställtider. Det är jättejobbigt för många. Och att det kan vara så är totalt obegripligt för den som får energi och njuter av det.

Och när det är jobbigt är det lätt att barn och unga blir nervösa, oroliga, bråkiga, inte vill följa med, blir arga, stretar emot, gråter eller bara inte vill vara med, ligger kvar i sängen, stannar på rummet…

Vilken tur att vi är olika! Ge era barn, makar, släktingar och vänner som inte blir lika stärkta och förtjusta av påsk och andra helgers underbara röra lite plats, ro och acceptans så de kan njuta av Påsken utan att känna pressen att vara med på allt.

Det hänger inte riktigt ihop när Ibrahim Baylan, utbildningspolitisk talesperson (S), vice ordförande i riksdagens utbildningsutskott skriver på DN debatt idag. Jag hoppas att han inte valt rubriken själv ”Lottning kan vara ett bättre urvalsinstrument till skolan”. Men han lyfter fram det i en av sina punkter. Mycket intressant, eftersom uttryck av typen ”dagens skola gör att elevernas utbildning blir rena lotteriet” brukar användas som argument mot decentraliseringen och rätten att välja, inte minst av socialdemokraterna.

Han skriver att den minskade likvärdigheten är en av förklaringarna till att resultaten i skolan sjunker. Mer än 13.000 elever går ut grundskolan utan behörighet till gymnasieskolan, årligen. För att få kvalitet ska vi satsa på lärare och rektorer. Hm, elevernas förutsättningar då? Mindre klasser, bättre hjälpmedel, visst, bättre nivå och kompetens på undervisningen för att skapa en skola för alla, men några kommer att behöva särskilt stöd och det får de inte i tid, inte rätt stöd och inte i den omfattning de har rätt till enligt Skolinspektionen. Och enligt ESO-rapporten häromdagen togs vikten av tidigt stöd upp som en av huvudpunkterna. Men det tar Baylan inte upp…

Hans åtta punkter:

1. En sammanhållen skola – visst. skippa utsorteringen av elever i behov av särskilt stöd, men börja inte där. Inkluderingen kan inte lyckas förrän alla lärare har kunskap om de vanligaste inlärningssvårigheterna och funktionsnedsättningarna. Mindre klasser. Lugn o ro. Struktur och förutsägbarhet. Var sak har sin tid!

2. Resurser efter elevernas behov – visst, vem kan säga emot det. Frågan är bara på vilka grunder. Generella? Individuella? Varför har systemet format en praxis att det ska behövas en diagnos i så många kommuner för att få hjälp!!

3. Blandade elevgrupper – det ska finnas barn som motiveras av sina föräldrar att satsa hårt på studier i varje klass, barn- och elevgrupperna i förskolan och skolan ska vara socialt och etniskt heterogena, nyetableringar av skolor som leder till ökad segregation ska inte ges tillstånd av Skolinspektionen att starta… Och här kommer också lotteriet. Bort med kötid och in med lottning! Men syskonförtur och närhetsprincipen ska vara kvar.

Jag säger: Nej det här låter som rena fantasier. Förhöra föräldrarna om de tycker skolan är viktig (vem säger nej tro?). Bussa små barn till andra ändan av stan? Hur meddelar man att ”ditt barn är av en socialt och/eller etnisk grupp som skulle vara intressant för … eller kanske, som så ofta misslyckas att vi vill…” (varför se på individens förutsättningar och resultat då man kan går på kollektivets?).  Och vem bedömer risken för segregering vid nystart av skola? Vem har redskapen? Och så lottandet… no comments…

4. De bästa lärarna i skolor med störst utmaningar – Jaha, så då är det kanske spetsutbildningarna och de gymnasieskolor med högst intagningspoäng? Jag menar det måste ju vara en större utmaning att undervisa en klass där alla ligger på högsta betyg och är oerhört kunskapstörstande och ambitiösa, än en vanlig medelmåttig klass med medelmåttig ambition från såväl skola som elever?

5. Investera i förskolan och avskaffa vårdnadsbidraget- gärna investeringar, men i ivern att forma och utbilda ungarna. Kom ihåg att de är barn och behöver gå igenom sin mentala utveckling i de naturliga aktiviteter de själva väljer i sin fria lek. Den behövs också. Samt trygga långsiktiga relationer. Vårdnadsbidraget tycker jag är bra, men borde kanske var högre så vi får en verklig valfrihet.

6. Utveckla mottagandet av nyanlända elever – håller med! Men då krävs resurser och realistiska mål! Alla elever ska nå målen idag, är det realistiskt för en nyanländ analfabet i högstadiet?

7. Höga positiva förväntningar och inkluderande förhållningssätt – ja, men… se punkt 2 ovan. Nossebro är ett bra exempel. Men deras synvända ställde stora krav på lärarna att kompetensutveckla sig, läsa in kunskap (även på fritid) dela med sig, tåla granskning och kritik… är alla beredda?

8. Mindre individuellt arbete i skolan – elever och föräldrar har fått ta ett för stort ansvar. Socialdemokraterna är kritiska till att de själva drivit detta. Ja, här är jag med på resonemanget.

Idag har lärarfacken uttalat sig. Metta Fjelkner, ordförande i Lärarnas riksförbund håller med om mycket. Framförallt att man ska satsa på lärarna och rektorerna förstås. Men de undrar varför socialdemokraterna inte tar upp huvudmannaskapet, kommun eller stat? Lärarförbundets ordförande, Eva-Lis Sirén håller liksom Metta Fjelkner med om att mycket måste ändras och mer pengar satsas. Intressant är dock att inget av facken har några kalkyler på det de vill reformera… Jan Björklund håller med Ibrahim Baylan om mycket, men inte till exempel lottning och att alla ska bli högskolebehöriga från gymnasiet. Allt detta enligt DN.

Jag undrar i mitt stilla sinne hur Socialdemokraterna ska uppnå sina mål (bestämma!) om sammansättningen i klasser, vilka som ska få de bästa lärarna och så vidare om de ska lotta fram elevgrupperna….

 

Drottningen funderar. Hon sitter på sängen i Prestationsprinsens rum. Tittar på olika små märken och spår från tider som varit. Då allt var svart och svårt. Då hon inte visste vad som skulle vara verklighet och vardag i framtiden. Ingen aning om vad hon, Prestationsprinsen och familjen hade framför sig och om det någonsin skulle vända.

Hon kan börja gråta på beställning. Det finns så mycket inombords bara att plocka fram. Som minnen av representanter för vården, skolan, kommunen hon inte kan tänka på utan att bli helt förtvivlad. Förtvivlad över vad de ställde till med för Prestationsprinsen, henne, familjen. Men faktiskt lika starkt förtvivlad över att flera av dem finns kvar på sina tjänster. Vilket elände innebär det, för hur många familjer? Tillfällen och situationer då framförallt skolan, men på grund av den också livet, blev Prestationsprinsen och familjen övermäktig. De har alla gråtit, varit rädda för framtiden och burit sin oro. Ofta utan stöd, men stort ifrågasättande. Det är ärren i själen.

Det finns hål i väggen, ett par sneda stolar runt matbordet, märken i dörrar efter saker som flugit, fönster som nu är hela, men som också gått sönder av saker som ven, porslin som inte finns mer, saker som gömts undan för att inte gå sönder eller skada, dyra elektroniska digitala saker som fick sin beskärda del då situationer blev övermäktiga för Prestationsprinsen. En skev bordslampa. Det är de fysiska ärren i hemmet.

Men det kom en annan tid. En annan vardag. Stabil. Glad. Med sina utmaningar och situationer. Med sina glädjeämnen. Inte som andras vardag. En egen vardag. En annorlunda vardag. Som de lärt sig och skapat. Och där kommer de glittrande ljusa minnena fram. För varje litet steg mot den har varit ett jublande framsteg. Det har funnits massor att glädjas åt! Och det gör att hon kan bli alldeles lycklig när hon vill. Det finns så mycket inombords bara att plocka fram. Som representanter för den vård och skola, till viss del kommunen. hon nu kan tänka på och bli så oändligt tacksam. Så in i hjärteroten tacksam för att de hjälpt Prestationsprinsen, henne, familjen.

Men den här vardagen har de format, trots att de egentligen inte orkade, de kämpade tills de fann en vård och en skola som fungerade och lyfte. Som, till slut i alla fall, i stort övertygade kommunen om att det stöd och anpassningar som föreslagits verkligen behövs. Resultatet talar för sig själv. Ändå är de inte framme, fortfarande måste de själva finansiera och utföra saker som de borde få stöd kring. Men det är ingenting mot de som varit.

Så håll ut alla kämpande prestationsprinsar, drottningar, pappor, syskon och andra. Kämpa, stå på er, finn kraften och till slut vänder det. Finn en acceptans i det tunga som kanske är er vardag idag, utan att resignera. Se de glittrande små framstegen, gläds åt dem. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

 

Spana in höstens kursdagar om
problematisk skolfrånvaro

Stockholm, heldagar 9 och 10 oktober. Gå en eller båda.
Gästföreläsare, övningar, diskussion.
Läs mer och anmälan.
Välkomna!

Drottningen besökte en gymnasieskola med med aspergerinriktning för ett tag sedan. Hon undrade om krav för att antas och hur det gick för de elever som gått programmet. Det är viktigt att höra vilket ansvar skolan tar för livet efter gymnasiet. Jo, en mycket stor del hade fullständiga betyg. De flesta faktiskt.

Då frågade Drottningen vad de låg på för nivå. Jo, det var en hel del IG. Drottningen blev besviken över svaret och det syntes nog. Då sa den ansvariga glatt, som för att muntra upp henne: Icke godkänt är också ett betyg! Hon blev inte överdrivet munter av denna inställning.

Hm… tänkte Drottningen, alla ungar ska ges förutsättningar att nå målen och utvecklas efter sina förutsättningar enligt nya skollagen. Att få sikta högt. Speciellt elever med asperger som inte sällan bär på en missförstådd intelligens, kapacitet och kreativitet. Att då ha inställningen att icke godkänt också är ett OK resultat, känns helt enkelt inte bra.

Sen kanske det blir ett och annat IG, men att en elev inte går ut med godkända betyg, det ska inte bero på att lärare tycker att det är OK. Utan för att elevens förmåga och kapacitet inte räckte längre trots hårt arbete från både skola och elev. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull.