Enligt Dagens Nyheter har Ann-Sofie Nyström i sin doktorsavhandling försökt förstå varför unga män med höga ambitioner vill framstå som om de underpresterar i skolan – trots att de samtidigt beskriver skolan som ”tokviktig”. Under rubriken ”Pluggande anses omanligt” tar Göteborgsposten och Svenska Dagbladet upp TT-notisen.
Vadå ”antipluggkultur”? Vanligtvis brukar ju journalister och andra debattörer ta fram ”antipluggkulturen” som en förklaring till varför killar presterar sämre än flickor i skolan. De är helt enkelt lata, har en antiplugginställning och spelar hellre dataspel… Vilket alltihop är brister man tillskriver killarna. Inga brister skolsystemet. Till skillnad mot våra prestationsprinsessor… Faktiskt hela anledningen till denna bloggs namn!
Men här handlar det ju om att de presterar väl. Ann-Sofie Nyström har velat utgå från ”problemet” ”pojkar underpresterar”, men kallar sin avhandling ”Synas och lära, utan att synas lära”, fyndig studentikos ordvrängning. Målgruppen för studien utgjordes av unga män i två skolklasser, en naturvetenskaplig klass och en fordonsklass.
Så det är intressant att DN nu kallar att de inte vill att de ska synas och märkas att de pluggar för ”anitpluggkultur”. Det är ju inte direkt samma sak som att inte plugga. Men det är ju ett kul uttryck. Nästan som katederundervisning. Alltid retar man någon… mig till exempel.
Men what’s new? Mer status att vara naturligt ”smart” än att plugga sig till kunskap. Givetvis. Samma sak med fotboll och fiolspelande. Häftigare att vara en begåvning än en som kämpar och nöter in tekniken.
”– De unga manliga naturvetarna anser att de behöver andra resurser än det som betygsätts i skolan för att kunna konkurrera på arbetsmarknaden – och där ingår bland annat att odla ett omfattande socialt umgänge, säger Ann-Sofie Nyström, filosofie doktor i sociologi.”
Vilket de ju har helt rätt i. Socialt umgänge leder till kontakter, ett bra nätverk.
Jag skummar igenom Ann-Sofie Nyströms doktorsavhandling. Hon tar upp diskussionen om att killar underpresterar, ur en rad perspektiv. Men hon citerar också ur Monica Rudberg (2009, s. 56) ”Paradoxes in schooling gender — a messy story”:
So, maybe this cultural matrix no longer is to be understood in terms of a (dichotomous) gender structure, at all? As long as we think about it in those terms, it binds our thoughts and actions when it comes to schoolinggender.
Jag gillar tanken att det blir fel att titta på det ur ett genusperspektiv. Att medelvärden från heterogena grupper ofta sopar bort bra mycket intressantare siffror som man finner om man grupperar på andra sätt. Jag ska läsa mer av avhandlingen och återkomma. Ni vet att jag brinner för detta, den så kallade pojkkrisen. Och ni vet att jag inte för ett ögonblick tycker att det är pojkarna som brister. Bara vi vuxna i och utanför skolan som inte ser till att de lyckas lika bra som tjejerna. Givetvis har de förutsättningarna och viljan.
Vi lär återkomma till detta ämne! För våra älskade ungars skull.
Gustav Fridolin skrev på Svenska Dagbladet Brännpunkt häromdagen. Han tror att höjda löner ska locka fler begåvningar till läraryrket och skolans värld.
”Miljöpartiet kräver därför statliga anslag för att koppla samman karriärutveckling, fortbildning och en god löneutveckling för alla lärare. I det gröna budgetförslaget anslår vi fem miljarder till höjda lärarlöner.”
Det är säkert en del. Säkert till och med en bra idé. Men det räcker inte. Och kanske är det fel ända att börja med. Gör lärarutbildningen svår och utmanande. Och bättre! Ha riktiga tentor, svåra tentor. Gärna inlämningsuppgifter också, men kluriga och tidskrävande. Lägg till en rad obligatoriska ämnen. Specialpedagogik och kunskap om de vanligaste funktionsnedsättningarna . Lägg till ledarskap, organisationsteori, företagsekonomi, skoljuridik(!) och annan juridik, kommunikation…
Begåvade människor kräver och söker sig till utmaningar och stimulerande arbetsmiljöer, samt kollegor. Och gärna en bra lön. Har du själv högsta betyg, är full av ambitioner och vill bli matte och kemilärare, då vill du ha en utmanande utbildning med andra studenter med hög ambitionsnivå. Inte ett gäng där de flesta sökt det i andra hand och med medelmåttiga betyg, kanske inte ens särskilt intresserade eller begåvade i det ämnen de valt… Kan du då få stimulans och en bra lön någon annanstans, så räcker det inte med bra lön för att få dem till skolan!
Drottningen funderar. Varför är det så svårt att första att man kan ha inlärningssvårigheter men vara smart? Eller ha inlärningssvårigheter utan att vara busig och bråkig? Eller så smart så att lektionen blir boring och därför drömmer sig bort, orkar inte delta, orkar inte prestera.
I den mån Prestationsprinsens skola kan ta hand om, tja, i alla fall identifiera, elever med särskilda behov så är det de som antingen skriker och slåss för sina behov eller de som presterar så dåligt att det inte går att blunda för att det är något på tok.
Prestationsprinsen har problem, men sitter tyst o snäll. Då hinner, orkar, förmår, vill(?) inte skolan bry sig. Är ungen begåvad och klarar de flesta proven hyfsat, i och för sig långt under sin potential, men utan att vara särskilt mentalt närvarande, eller inte ens särskilt fysiskt, kanske till och med hemmasittare, då hinner, orkar, förmår, vill(?) inte skolan bry sig.
Och vad Drottningen förstår av det hon läser om och möter andra i liknande situationer, så är det inte bara Prestationsprinsens skola som har det här problemet. Att vara smart med diagnos som kräver anpassningar och särskilt stöd. Okunskapen om hur man tidigt identifierar barn i behov av särskilt stöd är låg. Kunskapen om hur man tar hand om dessa elever är stor, alldeles för stor. Både vad skollagen säger och hur man pedagogiskt och med rätt strategier och metoder kan göra underverk… Ungen som är så smart borde kunna skärpa sig. Men det är snarare skolan som ”ska skärpa sig”, vad gäller uppgifterna, läraren, pedagogiken, förutsättningarna och miljön…
Istället sker katastroferna dagligen, för många, många barn. Alldeles för många, av våra älskade ungar. Känner de sig älskade? Förstår de sin storhet? Vad går vi och samhället miste om då vi förlorar dessa små medmänniskors fantastiska potential? Hur mår dessa ungdomar, barn eller pyren då de bara upplever sig vara fel? Inte passa in? När de egentligen är helt rätt och kanske avgörande för de kreativa lösningarna som behövs på morgondagens problem.
Den psykiska ohälsan breder ut sig bland barn och unga. Och det är bara vi vuxna som det är fel på. Som inte kan skapa en skola för alla.
Ett tidigare inlägg på samma tema, en Prestationsprins med matematikbegåvning och ADD (ADHD-I).
Även stora duktiga forskare kan missa grundproblem ibland. Man fastnar i symtomen och tror att det är problemet. Till exempel, rent hypotetiskt, brister i skolan gör att barn brister i kunskap. Alltså har barnen brister!
En god start – är en ESO-rapport om tidigt stöd i skolan till Finansdepartementet är författad av Camilo von Greiff (fil dr, forskningsledare SNS), Anna Sjögren (docent i nationalekonomi vid IFAU och SOFI) och Ing-Marie Wieselgren (med dr, överläkare i psykiatri, Akademiska sjukhuset, Uppsala). De skrev också igår på Brännpunkt i Svenska Dagbladet. De tar upp hur barn med svårigheter ska kunna identifieras och hur man kan förbättra möjligheterna att få stöd tidigt och när det är möjligt och lämpligt. Dagens Nyheter och SVT skriver också om rapporten.
Enligt ett pressmeddelande poängterar författarna hur viktigt det är att skolan fungerar och hur ett lyckande eller misslyckande i skolan kan påverka individernas livschanser:
”Barn från utsatta miljöer och barn med inlärningssvårigheter, beteendeproblematik eller psykisk ohälsa har ofta svårt att klara skolan. Att svenska grundskolelevers prestationer stadigt försämras, att andelen som klarar gymnasiet minskar, att vi får fler unga i aktivitetsersättning och att den psykiska ohälsan bland unga ökar, kan delvis bero på att insatser inte sätts in i tid.”
Ni som känner mig vet att det här är något jag på många sätt vurmar för. Att vi ska hjälpa dem som har det svårt tidigt. Innan det får orimliga och tunga konsekvenser för såväl barnet eller ungdomen som deras familjer. Hur stor risk det är med skolmisslyckanden för ett bra vuxet liv. Dessutom är det samhällsekonomiskt lönsamt.
Men!, jag är också skeptisk till det galopperande antalet barn och unga med diagnoser. Det kan inte vara alla dessa ungar det är ”fel” på. Det är skolan och samhället. Snart är väl normala en minoritet …
Så, med reservation för att jag bara bläddrat i rapporten, undrar jag: Hur tänkte de nu?
Det intressanta är deras tolkning av problemet, nämligen att det är barnen det är ”fel” på och att särskilt stöd och andra insatser måste sättas in tidigare… Men tänk om det är skolan det är ”fel” på?
Att på grund av skolans kompetens och förutsättningar, eller brist på kanske, så hamnar många utanför. Och därför behöver vi koppla in särskilt stöd utformat av specialister med den kunskap och de förutsättningar som skolan i sig borde ha i större utsträckning!!!
Ingenstans i pressklippen kommer det fram något ifrågasättande av skolans brister och ansvar för att så många behöver särskilt stöd och att så många misslyckas. Barnens brister tas för givna. Men jag ser i förordet från författarna: ”En hög kvalitet i skolan och i andra verksamheter som möter barn bidrar till att färre barn kommer att vara i behov av särskilda stödåtgärder.” Och i slutsatserna ”det finns en farhåga att problem förläggs hos de enskilda barnen snarare än i de verksamheter som möter barnen.” Men det får ingen central plats vad jag kan se. Jag undrar verkligen, innerligt och en aning irriterat, varför?
Ibland blir det för mycket. Det är extra jobbigt på musiken. Det är ett rörigt klassrum, det är en massa pallar, inte vanliga bänkar. Så är det mycket saker på golvet och på väggar. Allt ifrån instrument på golv, hyllor och skåp till planscher med band, kompositörer och annat musikrelaterat på väggarn. Det gör att Prestationsprinsen ögon far runt och det hade egentligen räckt för att distrahera. Men på det allt ljud och ganska olika upplägg på olika lektioner. Jag pallar inte, har han lust att skrika och bara springa ut! Det har han faktiskt gjort en gång. Oj, vad arg hans förra musikfröken blev…
Hans förra musikfröken berättade för Drottningen och pappa på ett möte att specialpedagogik var nog bra, men det fungerar inte i kreativa ämnen. Prestationsprinsen förstår inte riktigt vad musikfröken menade eller varför det var så fel. Men det är i alla fall roligare nu med nya fröken.
Första tisdagen i varje månad (vanliga fröken påminner) så går Prestationsprinsen till musikfröken efter att han ätit. De ses i musiksalen 10-15 minuter. De talar lite om hur det fungerat senaste lektionerna. Sen berättar fröken och ger Prestationsprinsen ett papper där det står tydligt vad som ska hända de kommande lektionerna, text bilder och länkar. Han får det även till sin telefon. Hon har också mailat det till Drottningen och pappa. Musikfröken och Prestationsprinsen talar om vad som kan bli svårt och hur de kan lösa det. Varje lektion står också det här på tavlan. Hon är jättebra, för hon lyssnar på mig(!), har Prestationsprinsen glatt berättat hemma.
Men det allra bästa, tycker Prestationsprinsen är deras hemliga tecken. Om han fångar frökens blick och skakar lite på huvudet så betyder det att han smiter ut bakdörren i klassrummet (som han inte visste fanns innan), där får han vara tills han känner sig lugn och kan gå in igen. Eftersom han sitter längst bak så märker nästan ingen och gör någon det brukar ingen fråga eller bry sig. Blir han borta länge försöker fröken komma ut också. Annars får han vara där tills nästa lektion, behöver han den tiden så…
Om han fångar frökens blick och tar sig på örat betyder det att han inte klarar alla ljud. Det brukar hända då de övar på instrument. Då brukar fröken säga att alla ska ta en paus. Så frågar hon om det är några som vill ha öronproppar, det brukar alltid vara några till förutom Prestationsprinsen
Om han fångar frökens blick och biter sig i underläppen, så har han bara inte koll eller det är för jobbigt. Då kommer fröken förbi så snabbt hon kan till honom för att höra hur det är. Under tiden kan han bara blunda, ta på luvan, lägga sig över bänken. Oftast har hon ett bra förslag…
Förutsägbarhet genom mötet tisdagar och att de fått fasta platser i musiksalen. Struktur genom det extra tydliga schemat. Ställtid och reträttplats, om det behövs, i korridoren. Och reträttvägar genom de olika signalerna. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull.
Ett citat värt eftertanke. Jag hittade det på en webbplats för ett projekt för unga i utanförskap. Joseph Jouber var tydligen en fransk författare och moralist som levde 1754 – 1824.
Barn har mer nytta av förebilder än kritiker
Rutiner är viktiga för att kunna uppfylla både gruppens och individens behov. Ett pressmeddelande från Högskolan Väst väckte mitt intresse för ett tag sedan. Forskare från skolan har gett ut boken boken Konsten att navigera mellan individ och grupp – lärares uppdrag i förskola, skola och fritidshem. Under åren 2007-2011 deltog fyra årskullar lärarstudenter vid Högskolan Väst. De gjorde observationer och intervjuer under sin praktik. De uppmärksammade situationer där lärarens dubbla ansvar för hela gruppen och för varje enskild individ var tydligt.
En del lärare tyckte inte att det gick att uppfylla både gruppens och individens behov. De kände att de själva och tiden inte räckte till. Men studenterna såg också att många lärare trots allt lyckades! De konstaterade att rutiner är viktiga. När barnen känner igen sig och vet vad de ska göra får läraren möjlighet att i lugn och ro ägna sig åt mindre grupper eller enskilda barn.
Och vad är det jag nöter på om här på bloggen? Jo, struktur, förutsägbarhet, ställtid och reträttplatser! Och att det som är nödvändigt för några, ger bättre förutsättningar för alla. Även dig som lärare tydligen!
Så ge dig tid att skapa struktur och rutiner. Du har tydligen igen den tiden. Genom att få tid att stämma av med olika individer kan du kanske lägga pusslet till olika problembeteenden, från stökiga tjejen till killen som aldrig säger något… Och forma rätt stöd för dem, särskilt eller ej!
Hemmasittare hamnar mellan stolarna. Eller på många stolar som en från Magelungen sa på ett frukostseminarium jag var på. Men att det behövs en bättre samverkan mellan de inblandade är nog alla överens om som har med hemmasittare att göra. Lärarnas Nyheter tog upp att hemmasittare hamnar mellan stolar för ett tag sedan.
Barn med autismspektrumstörning och neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är överrepresenterade hemmasittare. Det är en problematik i sig.
Om hemmasittare inte ska ramla mellan stolarna så kan inte skolan köra sitt, BUP sitt, socialtjänsten sitt eller om det är äldre ungdomar, arbetsförmedlingen och försäkringskassan sitt…
Respekt för barnet eller ungdomen, respekt för andras kompetens, en tilltro till att allt som sägs är för barnets eller ungdomens bästa. Det gäller att inte ta andras idéer om den egna verksamheten som kritik som måste försvaras, utan för vad det är, idéer som kommer från någon som ser problemet utifrån. Som jag som expert på min verksamhet kan lära mig något av och bygga på. Det ligger något i det alla säger. Inte minst föräldrarna som ofta känner barnet eller ungdomen bäst!
Men en sak skiljer sig åt. En del lägger fortfarande en stor skuld och ett stort ansvar på hemmasittaren själv. Det största ansvaret ska ligga på andra. Skulden kan vi strunta i, den tillhör det som varit. Ansvar, givetvis ska barnet eller ungdomen ta ett visst ansvar. Men det i att fullfölja de konstruktiva planer och lösningar som vi vuxna arbetat fram tillsammans med barnet eller ungdomen (där det är möjligt). För våra älskade ungars skull!
Fick tips om den här filmen på SVT om en hemmasittare. Den bygger på en verklig situation för” Leon” som blivit hemmasittare (Tack Carina). Det är extremt tydligt att han inte alls vill sitta hemma. Han vill till skolan, men förmår inte…. så han har tyvärr blivit hemmasittare! Och han funderar verkligen över sin situation, vilket är stort och starkt.
Läraren i filmen öser kom-ikapp-uppgifter på Leon då han äntligen tar sig dit. Så tragiskt. Här har han helt på egen hand med stor möda lyckats ta sig dit. Vilken prestation! En riktig Prestationsprins! Till en skolsituation som bevisligen egentligen är honom övermäktig. Varför då lassa på honom ytterligare!?
Skulden är inte Leons, att hitta lösningen är inte Leons ansvar, allt hänger på de vuxna kring Leon. Det är rektorns ansvar att skyndsamt utreda då skolan inte fungerar för en elev, om den till exempel blivit hemmasittare. Skolan har ett tungt utredningsansvar som vi läst om i pressen senaste dagarna.
Drottningen svänger in med bilen framför skolan. Hon ler o blir varm i hjärtat. Inte av vårsolen.
Nej, av att Prestationsprinsen står nonchalant lutad mot en mur, med musik i öronen och släntrar fram till bilen då han ser henne. Med ett leende.
I snart tre år har de kört sin prins till och från en skola i en annan kommun som fått honom från hemmasittare till normal skolgång. Eftersom de nekats skolskjuts av sin kommun trots läkarintyg …
För bara två år sedan fick hon också följa honom in och ur skolan. Det var så svårt att gå dit och så oroligt att gå ut ifall Drottningen var sen. Oförutsägbarheten på vad som teoretiskt skulle kunna hända på dessa få minuter var för stor…. Sen har de övergått till sms då hon var på plats utanför.
Så det blir en varm och underbar glädje bara av för första gången på många år hämta sin kille utanför skolan.
Det är lätt att fastna i det som inte fungerar. Men föräldrar till barn med autismspektrumtillstånd, som ADHD och Aspergers, får många tillfällen att glädjas. Om de bara har förmågan att se dem. För våra underbara ungars skull! Och deras kämpande föräldrar!