Många lärare tycker att deras arbetssituation är dem övermäktig. Det är för många nya arbetsuppgifter som ramlar in, bland annat all dokumentation. De vill ha en annan respekt för sitt arbete, helst i form av högre lön, men i alla fall en förståelse får att de gör vad de kan under rådande förhållanden och gärna höjd status.

Många elever i dagens skola tycker att deras situation är dem övermäktig. För många arbetsuppgifter som ramlar på dem utan tydlig struktur och förutsägbarhet, bland annat allt skrivande. De vill ha en annan förståelse för sina svårigheter, som ibland yttrar sig i problembeteenden, i alla fall en förståelse för att de gör vad de kan under de rådande förutsättningar och gärna en större respekt.

Kanske är det så att en dator till alla lärare inte bara är en självklarhet utan också en förutsättning. Som jag brukar skriva, kanske bra datorvana, kunskaper i de program som behövs, bra mallar för den dokumentation som ska tas fram, kanske ”skrivhjälp”  med mera snarare är det som brister än att de inte har tiden? Läs gärna tidigare inlägg som ifrågasätter om lärarnas dokumentationsbörda verkligen är orimlig.

Och för eleverna kanske rätt stöd, anpassningar och en större respekt för de problem och ofullständiga förmågor som ligger bakom problembeteenden få vardagen att fungera för alla prestationsprinsar med eller utan behov av särskilt stöd. Dator, tydliga skriftliga instruktioner, skrivhjälp med mera…

Vare sig lärare eller elever kan göra bra ifrån sig under fel förutsättningar. Och då har ändå lärarna ett försprång i egenskap av vuxna och är oftast inte i behov av särskilt stöd.

Idag på Svenska Dagbladets ledarsida skriver Daniel Persson om föräldrar och deras inställning till att deras barn ska få den hjälp de kan anses behöva i skolan. Han konstaterar att ibland händer det att föräldrarna motsätter sig att skolan vill utreda särskilda behov eller ge eleven extra hjälp.

Daniel Persson hänvisar till ett reportage i SR Ekot häromdagen på samma tema. Det var med anledning av att Skolväsendets överklagandenämnd i ett par beslut har slagit fast att skolan har långtgående skyldigheter mot eleverna oavsett deras föräldrars inställning i vissa frågor. Dvs att de har gett skolan rätt att utreda trots att föräldrarna motsatt sig.

Men jag undrar om det verkligen är ett likhetstecken mellan att motsäga sig en utredning och vara emot att ens barn får särskilt stöd? Kan det vara så att skolan vill göra en utredning för att de vill ha en diagnos. En diagnos öppnar dörrar till extra resurser i många skolor och kommuner… Men eleven ska egentligen få den hjälp den behöver oavsett diagnos. Kan det vara så att en del föräldrar ifrågasätter det galopperande antalet diagnoser som ställs? Att de ifrågasätter om deras barn eller ungdom verkligen är funktionsnedsatt? Att de misstänker att det är skolan som skapar funktionshinder för elever som borde falla inom det som bör kallas normalt?

Om man går till Skolväsendets överklagandenämnds webbplats, så kan man lätt konstatera bland de vägvisande besluten från grundskolan, så är problemet oftast det omvända. Det är föräldrar som får beslut på sin sida på grund av ofullständiga (dåliga) åtgärdsprogram… där rektorerna inte fullgjort sitt utredningsansvar och upprättat fullständiga åtgärdsprogram.

I det ärende som ligger överst och har just rubriken ”Frågan om skolans utredningsskyldighet” framgår att ärendet som behandlats är föräldrarna som överklagat skolans åtgärdsprogram. Vilket i och för sig avslagits. Ärendet rör inte att föräldrarna motsatt sig vidare utredning, utan det har kommit upp som en del i ärendet och nämnden har därför ansett det viktigt att poängtera att skolan har en långtgående utredningsskyldighet.

Så det är lite synd att fokus och de stora rubrikerna blir att föräldrar motsätter sig utredning. Verkligheten är snarare att föräldrar som redan kämpar hårt med sitt barn och en skola som inte fungerar, med allt vad det innebär, dessutom måste överklaga för att få rektorn att göra om (och förhoppningsvis) rätt!

Läs gärna tidigare inlägget om rektorns utredningsansvar enligt nya skollagen.

120306: Lärarnas Nyheter tar också upp beslutet i fråga. LN tar upp att Skolväsendets Överklagandenämnd säger att om vårdnadshavare försvårar eller hindrar vidare utredning för barnets bästa så ska skolan överväga att anmäla till socialtjänsten. Det håller jag med om.

Men, ibland är det skolan som inte följer lagar och regler,  då är det viktigt att vårdnadshavarna överväger att anmäla till Skolinspektionen. Vi måste ha en ödmjuk inställning. Både skola och vårdnadshavare kan ha fel.

Prestationsprinsen har en fantastisk social förmåga. Hoppsan tänker du. Ska det inte handla om en kille med asperger idag. Jo, det kanske han har. Eller inte. Vem vet. Det beror mer på omgivningen än på Prestationsprinsen kanske?

Men han hör till dem som har en ganska bra social förmåga. Man behöver inte ha en diagnos för att vara klumpig social och inte de motsatta heller…  (Tänk på den…)

Prestationsprinsen kan kommunicera och underhålla. Han kan läsa av sällskapet och följa samtalet på ett bra sätt. Men det tar på krafterna. Det är enklare att leda samtalet. Men det här är nog något vare sig han eller hans vänner och släktingar fullt ut medvetna om.

Genom att dra historier, berätta roliga saker som hänt honom på jobbet, han sett på TV, läst/hört/sett på sajter på internet, saker som hänt inom familjen och inte minst genom att göra ordvitsar genom att vrida och vända på de ord som dyker upp under middagen, så gör han succé! Det blir lite stå upp av det hela. Så vilar han sig och håller sig helt utanför mellan  sina glansstunder. Kanske till och med lämnar sällskapet en stund.

Han är en partyprins helt enkelt. Men han tar gärna bilen till festen. Och han dricker inte alkohol. Då, när orken tryter, kan han smita iväg och snabbt komma hem. Då varvar han ner med något som är förutsägbart till exempel dataspelet Minecraft eller favorit-TV-serien Scrubs. Sen lägger han sig. och efter en fest sover han oftast sådär en 15-16 timmar.

Och dagen efter är det en vanlig dag som gäller. Den vanliga dagen med dess vanliga, mer eller mindre uttalade, schema som skapar struktur och förutsägbarhet. Oboy med ost och skinkmacka till frukost. Sen lite TV eller kanske orkar han läsa lite tidning eller bok, sen brukar det vara dags för lunch. Så den vanliga promenaden, alltid exakt samma runda och sen sätter han sig vid datorn. En skön dag.

Och han blir väldigt ledsen om någon ringer och kallar honom tråkig när han inte vill hänga med på bio. Han behöver sin vanliga dag för att komma igen. För nästa dag är det måndag och veckan med alla sina utmaningar ska hanteras.

En mycket intressant och läsvärd artikel i danska Politiken om en ganska stor undersökning av dagisbarn i Danmark. SVT Rapport sammanfattar på svenska. Svaren kom från 3.000 barnen på 140 förskolor.

”Det er ikke kun i skolen, at drengene har det svært. Også i børnehaven trives drengene dårligere, viser en ny stor undersøgelse om ’Kvalitet i dagtilbuddet – set med børnenes øjne’.

»Undersøgelsen viser, at pigerne generelt trives bedre i børnehaven end drengene. De bliver oftere trøstet, de kan bedre lide at gå i børnehave, og de får mindre skæld ud af de voksne«, siger professor Lars Qvortrup fra Aalborg Universitet, der er hovedforfatter til undersøgelsen.”

Så tråkig läsning. Men inget som förvånar mig. Jag tycker att det är tröttsamt att många så självklart konstaterar att killar tar för sig så (bra?) i skolan… Att det behövs åtgärder för att tjejer ska komma fram och att det behöver börjar tidigt.

Men nu visar ju denna danska studie att förskolan är anpassad för flickorna och tjejerna får mer positiv uppmärksamhet än killar… personalen ”konstaterar” att killarna är stökigare, utagerande och mer aggressiva.

Det är tydligen fel på killarna redan från start! För det kan ju inte vara något fel på miljön eller personalens hantering som orsakar detta störande beteende… (ironisk)

20% av killarna blir mindre glada av att vara på förskolan…

Visst såklart det är annorlunda i Sverige säger du. Man kan ju hoppas, men jag tvivlar. Vågar någon göra om samma studie i Sverige? Pojkkrisen är ett faktum. Och den debatten är obefintlig i den annars så omfattande skoldebatten. Varför!?

Vi talar mycket om individanpassad undervisning, elevfokus, individualiserad undervisning. Men hur bra är vi egentligen på det? Vi börjar väl i alla fall lära oss och förstå begreppen kanske. Skolverket gav ut en sammanställande rapport 2006, det finns säkert nyare material.

Varför har vi inte individualiserad disciplin? Om vi tycker det är självklart att vi ska ställa olika krav på eleverna kring inlärning, varför har vi så svårt att acceptera olika krav på disciplin?

Ross W. Green har skrivit en bok heter Vilse i skolan. Den är mer inriktad på skolan än vad den tidigare, också helt underbara boken, Explosiva Barn var. Vilse i skolan är ett konkret hjälpmedel med färdiga tankar, koncept, modeller och metoder för att bättre hantera barn med problembeteende.

I kapitel 6 sidan 177 skriver han om Carol Ann Tomlinsons bok The Differentiated Classroom: Responding to Needs of All Learners, som lär vara fantastiskt. Något att sätta upp på att-läsa-listan… Han tar ett stycke ur hennes bok och lägger till inom parentes justeringar för att stämma på anpassningar på grund av problembeteende, inte bara studiemässigt. Jag citerar (men tog mig friheten att dela upp i flera stycken):

”Dr Tomlinson skriver att i individualiserade klassrum accepterar och utgår lärarna från antagandet att deras elever på avgörande sätt skiljer sig åt (både studiemässigt och beteendemässigt).

Lärarna tvingar inte in eleverna i bestämda mallar (eller uppsättningar av disciplinära åtgärdspaket). De använder inte standardiserade, strömlinjeformade instruktioner (eller disciplinära regelverk) som antas fungera bra för alla elever, eftersom de inser att eleverna (även de med störande beteende) är individer. De accepterar, tar till sig och planerar utifrån det faktum att eleverna har mycket gemensamt då de kommer till skolan men att de (och deras beteenden) också bär på viktiga skillnader som gör dem till individer.

Lärarna har många sätt att skapa utrymme för denna realitet och därigenom anpassa klassrummet efter varje individ. De använder en rad olika undervisningsmetoder (inklusive sådana som kan tillämpas på outvecklade färdigheter och olösta problem hos krävande barn). De utnyttjar tiden på ett flexibelt sätt och blir partners (samarbetare, hjälpare) med sina elever för att försäkra sig om att undervisningen och miljön utformas efter elevernas behov.”

Sen ställer han frågan ”Varför tillämpar vi då så sällan samma principer när det gäller barn med sociala, känslomässiga och beteendemässiga problem?” och svarar själv med att förmodligen för att så många vuxna inte insett att den sortens svårigheter bör hanteras på samma sätt, med samma inställning och med liknande metoder…

Kan vi hjälpas åt att inse det och få fler att inse det? Nu!? För våra älskade ungars skull.

Ordningsregler och konsekvenser – för vem? Man kan fundera mycket på hur och varför många kommuner och skolor är fast i straff och konsekvenstänkande. Konsekvenstrappor kan göra en vansinnig eller i alla fall vansinnigt ifrågasättande. Jag brukar fråga ”OK, det här är vad ni ger skolans personal rätt att göra. Men vad ska de göra?”

Svårt att förstå för en del… Men innan man tar till konsekvenser och straff mot elever, så måste väl vi vuxna ha gjort en rad insatser? Hur problematiskt beteende de än har! Och för varje steg i konsekvenstrappan borde ställas allt högre krav på skolan och de verksamheter den förhoppningsvis samarbetar med (kommun, landsting, föräldrar…). Krav på vilket stöd, åtgärder, förändrade angreppssätt, nya metoder och modeller, attitydförändring (hos skolpersonalen), utbildning, expertstöd osv!

De flesta skolor gör förhoppningsvis detta, men inte alla. Men den stora frågan är varför står det inte i anslutning till konsekvenstrapporna vad eleven har rätt till för stöd och åtgärder innan skolan får ta till nästa steg? Ordningsregler och konsekvenser – för vem? Det kan vi fråga oss, för våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Hur stark är kedjan? Inte starkare än den svagaste länken. Gäller det skolan? Man kan se en hyfsad kedja av rätt mått, eller en kedja där rosten tär sönder den svagaste länken och inget verkar göras förrän möjligen när den brister … Då är det så dags…

Igår läste jag Maria Stockhaus debattartikel i Göteborgs Posten. från häromdagen. Svartmåla inte skolan. Jag tänkte att kanske hade hon en poäng. Vi ser gärna det som inte fungerar och vi kanske borde tänka mer på det som fungerar och bygga på det. Lite KBT terapi för skolan i stort helt enkelt.

Men igår kom jag också i kontakt med ett fall som verkligen inte är en stolthet för berörd skola, kommun, landsting… en prestationsprins som farit mycket illa på grund av inkompetens, missförstånd, bristande förståelse och faktiskt bristande respekt.

Så tänkte jag att skolan faktiskt inte kan kalla sig bra. Inte så länge jag fortsätter att få dessa berättelser berättade för mig. Då kan vi inte bara titta på det som är bra och bygga på det. För den svagaste länken vittrar sönder under tiden. Och det har vi inte råd med, vare sig i mänskligt lidande eller samhällsekonomiskt.

Flera är inne på mina tankar. Per Acke Orstadius om barn som far illa i stort och Claes Jenninger om mobbing i Göteborgs Posten.

Straff är inget bra sätt att förändra någons beteende. Man måste försöka förstå varför det oönskade beteendet uppstår och ta på sig största möjliga ansvar som vuxen att försöka förändra det med positiva insatser. Och det är speciellt viktigt i skolan!

Antingen ser barnet eller ungdomen straffet det som ett pris. Är det värt att betala böter de få gånger jag åker fast för fortkörning med moppen, eller avgift vid biljettkontrollen, eller att sitta kvar efter skolan mot att lämna skolgården…

Eller så föder det bara irritation och hämndbegär. Man blir bara mer övertygad om att skolan inte är något för en själv då man åker ut i korridoren för att man bad kompisen om hjälp efter att läraren inte kommit på en kvart när man kört fast… Eller får en timmas kvarsittning för att maten smaka pest och tallrikarna var dåligt diskade i matsalen, så man gick till affären och köpte en youghurt eller kanske mer realistiskt godis! Eller även om man gjort något riktigt dumt, så tycker man att skolan är ännu dummare tillbaka!

Söndrebalgs skola i Hjärnarp ska inte straffa eleverna med kvarsittning, anser Skolinspektionen. Helsingborgs Dagblad, Göteborgs Posten, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet och en rad andra tidningar har satt in en TT-notis om detta. Rektorn säger att det är för att stoppa eleverna från att gå och köpa godis. Ingen tidning lägger till en egen rad eller tanke. Men Sveriges Radio tar med lite mer som gör det en aning intressant. Bland annat att Skolinspektionen tycker att elever i åk7-åk9, för vilka straffet gäller, kanske är mogna att röra sig fritt även utanför skolgården…

Jag tänker, kan det finnas en orsak till beteendet. Hur är maten? Hur är miljön i matsalen? Hur dags äter de lunch i förhållande till hur länge de ska vara i skolan? Finns det något att göra för den åldersgruppen på skolgården eller i skolan på rasten?

Framförallt undrar jag har någon frågat eleverna med respekt om varför de går iväg?

Kommer ni ihåg Prestationsprinsen som det bara blev för mycket för ibland. Inlägget handlade om att situationen blev honom övermäktig. Det tog stopp och slut. Och hans vädjan att få vara i fred.

Ann-Sofi förklarar hur man räknar med x. Att man kan lägga ihop precis som vanligt. 3x + 17x är 20x. Att man kan dra ifrån också 20x-3x är 17x. Bla, bla, bla… Oj! kan man dividera också! konstigt. Hon mal på. Han har fattat, han orkar inte med. Samtidigt sitter Sara och Elsa och småpratar bakom honom. Fläktarna surrar. Det luktar från matsalen. Nu tittar fröken på honom. Shit, hon har frågat något. Han svarar vet inte. Hon tror att han inte förstått… Så mal hon på igen. Djävlar, vad trist och meningslöst detta är. Han sjunker ner med huvudet och lägger sig på bänken… Ann-Sofi blänger lite. Men det ser han ju som tur är inte.

Så ska de börja räkna talen. Han öppnar boken. Han uppfattar det som 5000-tal och 10 000 sidor med samma sorts tal. Vare sig man fattat eller inte så är detta obegripligt och ogreppbart. En oändlig uppgift! Han sjunker ihop igen… Nu blir Ann-Sofi riktigt irriterad. Då blir Prestationsprinsen irriterad. Så är det igång.

Han kommer hem och är förstås ganska upprörd och stressad. Han slår på TV:n. Skönt. The Big Bang theory. Han kan programmet, känner alla rollerna, vet poängerna… Då ringer mamma. Mitt i programmet! Vad gör du? Ser du på TV? Ska du inte ut och göra något, träffa någon istället för att bara glo på TV? Han lägger på. Orka!

Vi middagen kommer det upp att han inte skött sig på matten. Mamma tar upp hans TV-tittande… Han orkar bara inte med att ingen fattar att han behöver space!!

Nästa dag är det lördag och han sover till 14. Trots att han stupade i säng efter middagen. Pappa är irriterad över att han sovit bort halva dagen.

Coping, förmågan att kunna hantera stressande och övermäktiga situationer, är superviktig för Prestationsprinsar. Och det är superviktigt för alla runt omkring att acceptera de copingstrategier de hittat. Och den tid de behöver innan stressen runnit av dem och situationen känns hanterbar. Så kanske ska vi låta Prestationsprinsen vila huvudet på armarna ett tag. Kanske behöver han många timmar framför TV:n. Kanske behöver han sova 16 timmar ibland.

Kanske är det vi andra som ska fundera varför han behöver avskärma sig från allt, varför han behöver dessa coping-strategier. Och vad vi kan göra för att minska behovet av att sjunka ihop på bänken, timmar framför TV:n eller sova ut dygn…

Ögonkontakt underlättar för oss normalstörda. Vi känner oss bekräftade och uppmärksammade. Men problemet är att om man har problem med ögonkontakt så blir effekten den motsatta. Det är nödvändigt att träna normalstörda barn på att titta i ögonen. Lika viktigt är det att låta bli för andra…

Nåväl, några konkreta tips hur du kan få en fungerande dialog utan ögonkontakt:

Hej! Vi använder cookies för att förbättra er användarupplevelse. Om du vill ha mer information om hur vi behandlar era uppgifter, se vår Integritetspolicy.

Jag samtycker