Prestationsprinsen har asperger. Han tittar inte Björn i ögonen. Björn säger att han måste göra det. Man måste ha ögonkontakt. Det är så andra förstår att den som lyssnar är intresserad och verkligen lyssnar.
Det tycker Prestationsprinsen är konstigt. Han lyssnar med öronen, inte ögonen. Han tittar med ögonen. Och när man tittar ser man många saker. Och om både måste se många saker och samtidigt lyssna på många ord. Ögonkontakt, det blir det väldigt många intryck. Väldigt många intryck måste bearbetas. Björn vill att Prestationsprinsen ska fånga alla ord och förstå dem, samtidigt som han ska sortera bort alla synintryck. Det tycker Prestationsprinsen är väldigt jobbigt. Det är lättare om man tittar bort på en enda sak. Han gillar få ord.
Speciellt mycket gillar han när orden finns på papper. Då måste man inte fånga dem i luften då de flyger ur munnen på den som talar, samtidigt som man ska både sortera ut de viktiga orden och förstå vad det är han eller hon säger. Då har den som vill något redan sorterat och ofta rensat bort lite onödiga ord. Det viktiga är kvar, i rätt ordning och hur man ska göra om det är uppgifter.
Prestationsprinsen försöker förklara för Björn att när ord flyger genom luften kan man se saker, man kan rimma, man kan vrida på dem så de blir nya ord. Orden betyder många saker så man kanske tänker på en annan betydelse än Björns, så fortsätter han med sin betydelse, men jag hinner inte växla om till hans och då kommer jag inte ihåg vad han sa innan så ordet blir rätt igen…
Det här har ingenting med intelligens att göra. Men barn och ungdomar med asperger, adhd och andra autismspektrumtillstånd har en unik förmåga att fånga många intryck, andra intryck än de strikt sakliga, att kunna associera intryck och ord till nya intryck och känslor, att vara kreativ…
Så tipset är att när du måste tala, tala med få ord. Det är mycket viktigt. Få ord. Häng inte upp dig på om barnet, ungdomen, eleven tittar på dig eller inte. Om du får ögonkontakt. Be istället på ett trevligt sätt den som lyssnar att repetera, förhör inte.
Det bästa är om du har möjlighet att skriva ner det som gäller. Även här få ord, tydliga instruktioner som svarar på när, var, hur, vem… Kanske i ett sms som kommer rakt in i elevens mobil och lätt kan sparas ner i kalendern och sättas en påminnelse på… För en del barn kan bilder hjälpa. Det är inte så svårt, ta fram mobilen och fota matteboken, labbsalen, kollegan som ska ha hand om utflykten… Eller be eleven om hjälp. Har du informationen digitalt kan du skicka det till många av eleverna. Ingen blir ledsen av tydlig och enkel information. Kanske till föräldrarna?
Man lyssnar med öronen, inte med ögonen. Kräv inte ögonkontakt av den som inte klarar upp det. Ställ krav på dig själv istället. Använd få ord.
Ja, det är bra att detta diskuteras! Härom veckan (20/1) skrev Skolvärlden om alla diagnoser och att skolorna är snabba att vilja ha diagnoser. Anna Lund, överläkare i barn och ungdomspsykiatri ifrågasatte skolans sätt att hantera barn och ungdomar med avvikande behov och förutsättningar. Hon är kritisk till att skolorna fokuserar för mycket på själva diagnosen och för snabbt vill lämna över barnet i barnpsykiatrins händer. Anna Lundh säger bland annat:
Stor klass, otydlig struktur, mycket självständigt arbete, lärarlag, projektarbeten – en mardröm för ett barn med neuropsykiatriska svårigheter. Det moderna sättet att jobba i skolan ställer till det för många elever.
Bra, men dagens understatement med tanke på följderna…
(jag)… efterlyser en pedagogik med tydligare struktur. Det underlättar för barn med funktionsnedsättningar – men också barn utan problem har stor hjälp av en strukturerad undervisning.
Prestationsprinsens och min käpphäst: struktur, förutsägbarhet och ställtid…
Rektorn på Gustav Adolfskolan säger:
Då lärarna planerar verksamheten utgår de från eleverna som har svårigheter. De andra eleverna klarar många olika sätt att arbeta på. Därefter lägger man till de utmaningar som de andra eleverna behöver för att få rätt nivå och stimulans i undervisningen. Jag möter rektorer som beskriver att undervisningen på deras skolor planeras utifrån ”en normalnivå”. Då exkluderar man barn med svårigheter. Vi vill i stället inkludera.
– Varför skulle det vara annorlunda med neuropsykiatriska svårigheter än med fysiska svårigheter? Jag brukar jämföra med om man hade en rullstolsburen elev i klassen. Om klassen ska orientera och jag är idrottslärare bestämmer jag ju inte att vi ska ha samling högst upp på berget. Jag skulle förstås hitta en terräng där alla kan vara.
Yes, kunskap, förståelse och lite mer kunskap… så kanske vi kan få till en skola för alla. För våra älskade ungars skull!
(Kommentera gärna det här med alla diagnoser på mitt förra inlägg på samma tema.)
Förra veckan skrev jag ett inlägg om acceptans och krav på skolan kring barn med autismspektrumtillstånd. Jag fick en kommentar från Stig-Arne Berglund, som är filosofie doktor och universitetslektor på Institutionen för socialt arbete på Umeå universitet, att han skulle uppskatta att få kommentarer på sin debattartikel om ADHD i Västerbotten Kuriren.
Han vill gärna höra om han är rätt ute i sina påståenden och slutsatser. Han tror att ni , kära läsare, har kunskaper och erfarenheter som skulle göra honom klokare. En ödmjuk inställning av en forskare på området.
Jag tar mig friheten att sammanfatta mycket grovt. I artikeln tar Stig-Arne upp det ökande antalet ADHD-diagnoser och hur vi bemöter dessa barn och ungdomar. Om utanförskap, personligt lidande och kostnader, samhällskostnader och inte minst, frågan om det är antalet barn och unga med diagnos som verkligen ökar eller är det vårt samhälle och skola som inte kan hantera det pedagogiska uppdraget att göra individuella svårigheter hanterliga och begripliga och bygga på det som är bra.
Så snälla läs hans artikel via länken ovan och skriv en kommentar här i bloggen. Ni kan vara anonyma om ni vill, helt OK förstås.
Ulf Sempert uttalar sig i Dagens Nyheter 3/2 apropå våldet i Malmö. Han konstaterar att ”Skolan är viktigare än polisen”. Han verkar klok. Malmös kommunalråd för skolfrågor, Katrin Stjernfeldt Jammeh, berättar i samma artikel att i Malmös skolor lämnar mer än hälften av eleverna nian utan behörighet till gymnasiet, någon skola 70% (!).
Det finns belagt i många forskningsprojekt att dåliga skolresultat och ofullständiga betyg från årskurs 9 får konsekvenser senare i livet.Det kan vara psykosociala problem som psykisk ohälsa och kriminalitet, men också socioekonomiska problem som svårigheter i att försörja sig. Det kan man bland annat läsa om i Socialstyrelsens socialrapport 2010 kapitel 7 ”Skolbetyg, utbildning och risker för ogynnsam utveckling hos barn”.
Där konstaterar man att låga eller ofullständiga betyg från årskurs 9 den starkaste riskfaktorn för framtida psykosociala problem. Omvänt var frånvaron av ”skolmisslyckande” den starkaste skyddande faktorn.
I sammanfattningen går att läsa:
Låga eller ofullständiga betyg är exempelvis 5–6 gånger vanligare bland barn till ej facklärda arbetare jämfört med barn till högre tjänstemän. Oavsett uppväxtbakgrund är låga eller ofullständiga betyg vanligare bland pojkar än bland flickor.
Föräldrars utbildningsnivå spelar roll och man har sämre chanser som kille…
Låga eller ofullständiga betyg från årskurs 9 ökar risken för framtida psykosociala problem. Exempelvis är allvarlig kriminalitet i ung vuxen ålder 8–10 gånger så vanligt bland dem med låga betyg som bland dem med medel/höga betyg. Detta mönster finns i alla socioekonomiska grupper.
Bland barn med svaga skolprestationer är privilegierad social uppväxtbakgrund ingen betydande skyddsfaktor mot ogynnsam utveckling.
Har man väl fått dåliga betyg och misslyckats i skolan så ökar risken för problem, t.ex. kriminalitet. Det hjälper det inte var man kommer ifrån…
Barn som växer upp i samhällets vård eller i familjer med återkommande ekonomiskt bistånd lämnar i genomsnitt grundskolan med mycket lägre betyg än andra barn. Majoriteten av pojkarna i båda grupperna har låga eller ofullständiga betyg från årskurs 9.
De barn och unga som behöver oss mest, går det sämst för! Allra sämst går det för pojkarna…
Katrin Stjernfeldt Jammeh tror att de dåliga skolresultaten beror på kraven skolan ställer. För vissa elever alldeles för låga, tror inte lärarna att eleven ska klara målen så är det självuppfyllande. Och för vissa är kraven orimliga, som hon säger, en elev från Afghanistan som varit tre år i Sverige ska gå ut nian med godkända betyg. Inte alla klarar det (dagens understatement?). Men vad gör Malmö åt sin skola? Hur får vi en skola för alla?
Många 15-16 åringar ska närmsta veckan göra sitt gymnasieval. För vissa är det lätt, för andra svårt. Föräldrar kanske tycker olika än barnet, hur gör man då? Ens älskade unge kanske inte har någon som helst aning vad den vill, hur mycket kan man välja åt sitt barn?
Prestationsprinsen har asperger och går i åk9. Efter förhandlingar och diskussioner biter han ihop och tar sig ur den vana och fungerande vardagen för att besöka tre gymnasieskolor som Drottningen och pappa sållat fram. Det kan vara väldigt tufft för ungdomar med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, eller en släng av, att kvällstid ge sig ut i nya miljöer bland nya människor.
Prestationsprinsen tittar och suger in så mycket han kan. Lärare i skolorna vill veta saker och undrar vad han är intresserad av. Vad ska man säga och vad har de med hans intressen och göra? De känner ju inte varandra. Hur ska han veta vad han vill bli om en massa år? Vilka ämnen gillar han? Gillar man skolan? Kan man säga att man gillar ett ämne? Kanske några mer än andra, men vad betyder gilla egentligen?
Efteråt kommer det faktiskt spontana kommentarer från Prestationsprinsen. Det kan vara att det var likadana golvmattor på Lunden som på Odenskolan. Eller de sa att det är mest tjejer på estet men i bildsalen hade någon ritat delar ur Family Guy, ser inte fler killar på det? I klassrummet på Lunden var det 8 fönster, två rader på varje sida med fyra fönster. Den skolan hade likadana datorer som förra de var på … han har sinne för detaljer…
Men på Drottningens och pappas frågor om hur han uppfattade besöket blir det oftast: Vet inte, det var väl OK… Ni får bestämma…
Val är inte lätt för någon… varken stor eller mindre…
Tina på M som i underbar hade ett tänkvärt inlägg på sin blogg ”M som i underbar” om att livet som förälder till barn med autismspektrumtillstånd går i perioder. Hennes dotter har det jobbigt nu (inläggen Tiondels sekund och No worries) och därmed familjen i övrigt, inte minst föräldrarna som hela tiden undrar hur de kanske kan eller skulle ha parerat utbrott med mera. Men man är inte mer än människa.
Det är viktigt att komma ihåg. Man är inte mer än människa. Men att veta vad man ska acceptera är svårt. Och då menar jag inte vad man ska acceptera kring barns beteende. Utan att komma till acceptans kring sitt barns, sin familj och inte minst sin egen situation. Jag skrev ett inlägg om acceptans förra våren.
Idag läste jag på en annan bra blogg, coping, om att ge förtroende till skolan som förälder till barn med autismspektrumtillstånd. Hur föga förtroendeingivande det är att höra att de kan ”autism” eller ”asperger” eller ”ADHD”… För det hjälper ju bara ett litet steg på vägen, det gäller att skolan med all energi och vilja visar att de vill och lär känna mitt barn. Mitt unika barn, som jag vet bäst vad det behöver efter alla år av kämpande i familjen, i tidigare skolor, med kommun, landsting och kanske också släkt och vänner.
Att inte släkt och vänner förstår ens barn är mycket tyngre än att skolan inte gör det. Att de man håller av inte förstår, att de tror att man som förälder gör något fel eller att ungen är bortskämd eller ”konstig”, att de inte kan anpassa sig för vår skull… Skolans bristande förståelse får livslånga, tragiska konsekvenser för hela familjer varje dag i Sverige. Och visst är det känslomässigt starkt att se ens barn fara illa på grund av skolans okunskap. Men, man håller ju inte av inte av rektorn på samma sätt som syrran direkt… Det är tufft att bryta med skolan, att rycka upp ens barn som inte gillar förändringar, till en helt ny verklighet, men ännu tuffare att säga tack och hej till släkt och vänner. Det är inte ens alltid en möjlighet.
Tillbaka till coping. Där uppstod också en diskussion om vilka krav man ska ställa på sina barn och på skolan. Min synpunkt är höga, men anpassade och realistiska krav på barnet. Däremot hur höga krav som helst på skolan, kanske det de kallar orealistiska. De måste förstå och hjälpa varje individ. Men givetvis ta hjälp och samverka med andra, BUP, Soc, Hab med flera och inte minst föräldrarna, för skolan ska fungera för alla. Så är det bestämt. Skolplikt följs av rätt till utbildning och utveckling. Rätt till särskilt stöd. Rätt till anpassningar. Rätt till förståelse, tillit och acceptans.
För våra älskade ungars skull, för allas skull”
Jag skrev ett inlägg för ett bra tag sedan om skolans fixering på att skriva, för hand helst. Vad har kunskap och förmåga att uttrycka oss, analysera och dra slutsatser med finmotorik, skrivmotorik och uthållighet att göra? Nej, fram med surfplattor, datorer, smartphones. Använd bild, film och ljud. Läsa in vad du vill säga, sätt ihop bilder, filma…
Det var med glädje jag läste om Sollentunas försök med surfplattor i åk 1. Laptops finns ju numera som hjälpmedel i, och lockbete till, var och varannan högstadie- och gymnasieskola… Dagens uppgift för barnen i åk 1 var att sätta ihop en saga med hjälp av bilder och sen spela in sagan med hjälp av surfplattans mikrofon. Så enkelt att ett barn kan förstå! Och tillgängligt! Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, som också citerar Maria Stockhaus om att pojkars finmotorik utvecklas lite senare (tack för det Maria!), SVT Rapport …
Men i Dagens Nyheter sågar Jan Björklund både projektet och Maria Stockhaus och i Skolvärlden … han blir provocerad av att kommunala företrädare anser att böcker tillhör forntiden. Försöker han ta partipolitiska poänger? Varför inte lovorda idéerna om en skola som omfamnar modern teknik och tillgänglighet istället!? Och ta för givet att Sollentuna följer lagar, regler, förordningar, läroplaner mm.
Man får intrycket av artikeln att de tänker ersätta läroböcker fullt ut med surfplattor, men det är inte möjligt och inte heller det Maria Stockhaus säger. Och det hon sa enligt DN:s och SvD:S citat om forntiden var:
”Skolan ska ta klivet in i nutiden i stället för att hålla till i forntiden. Datorn är ju lika självklar som papper och penna, ändå har bara varannan lärare i Sverige i dag en dator, det är fullständigt vansinnigt”.
Så det var ett slag för lärarna, inte mot böcker.
Det är Media som sätter provocerande rubriker och formuleringar om att de ska ersätta läromedel. Men det står inte samtliga och det säger inte heller Maria Stockhaus.
Och Jan Björklund tycker att det är viktigt att kunna skriva och räkna för hand. Vad gäller denna invändning så får de ju papper och penna, men först i tvåan. Björklund motiverar också sin upprördhet med att nationella prov ska skrivas för hand. Grrr. Som vanligt glömmer han barnen med särskilda behov, det finns faktiskt en stor mängd barn som idag måste få skrivhjälp på nationella prov!
Jan Björklund, kan vi kanske i framtiden erbjuda lite mer tillgängliga läromedel och nationella prov genom att använda smart teknik kanske!?
De insåg att elevens framgång är skolans ansvar. De hade alltför ofta konstaterat att vi har gjort så mycket nu, vi kan inte göra mer… Men det har de slutat med! Skolan kan alltid göra mer!
De bestämde sig också för att inte utvärdera eleven – utan utvärdera skolans insats. Vad har vi inte gjort, vad har vi gjort och vad kan vi göra annorlunda. Elevens svårigheter och problem var ofta ganska tydliga, det var bättre att fokusera på bra insatser och åtgärder. För mig låter det klokt, man kan tycka självklart, men det är det inte för många skolor. Man analyserar inte bara eleven, utan också föräldrar och familj… Framförallt hamnar ofta ett stort ansvar på dem (se punkten ovan).
Alla ska lyckas i klassrummet. De försöker att inte alls plocka ut elever ur klassen och klassrummet. De plockar in specialpedagog och fler vuxna istället. Som kan hjälpa svaga, ”normala” och de som har lätt för sig! (De erbjuder också mer undervisning till de som vill, lovskola mm. Dit är både svaga och starka, alla åldrar välkomna. Och de erbjuder extra lektionstillfällen för de svagare inför nya moment, så får de förutsägbarhet och kan glänsa lite första lektionen…)
Höga förväntningar på både lärare och elever. Tror man att man kan vrida saker ett varv till för att en elev ska lyckas så gör man det, gör alla andra det blir det en självklarhet! Tror man att en elev inte kan mer, så blir det självuppfyllande…. Inte bra! De diskuterar med varandra, de läser böcker och delger varandra sina tankar, eftersom de är flera lärare i klassrummet så kan de ge varandra feedback. Läskigt, men effektivt.
Det har som bekant vridit skutan rejält och når nu bra resultat. Det mest intressanta tycker jag är att de inte fått några mer resurser. De använder tid, lokaler och lärare på ett bättre sätt. Det är inte alltid mer resurser som är lösningen. Det är ofta smartare användning av resurser. Nossebroskolan bevisar det!
Såg en snutt av ett föredrag på Kunskapskanalen om tillgänglighet i skolan. Det handlade om att ha blinda barn i klassen. Hon tog så fint upp att vi lätt hamnar i att tala om höstens röda, gula och bruna löv, om hur saker ser ut, men att de här blinda barn använder ju sinnesupplevelser och sinnesintryck som ljud, lukt och känsel för att tolka och minnas hösten och allt annat…
Hon hade en fin liten historia om tre barn som lekte affär, de två seende koncentrerade sig på att få ner rätt saker i korgen, men den blinde pojken satt och slog med en bil på en stol med metallben. Det blev ett metalliskt lite skramlande ljud. De andra blev irriterade och hämtade fröken som frågade vad han gjorde. Det är här man ställer tillbaka kundvagnarna, svarade han självklart och glatt!
Då tänkte jag att det där gäller ju alla elever, barn och ungdomar. Det är säkert många som tänker på doften av förmultnande löv, av hur blöta löv känns när man stryker med handen över dem, hur det låter då man pulsar i högar av löv, då man säger ordet höst! Eller ljud och lukter då man talar om att handla. Speciellt barn och unga med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, som ju ofta har annorlunda och starkare sinnesupplevelser och sinnesintryck.
Och vet ni vad! Vi som inte använder så mycket annat än syn då vi upplever saker, vi borde träna att tolka mer med lukt, känsel, ljud, kanske smak då det det är lämpligt för att få ”se” och uppleva mer av vår underbara värld och förstå andra bättre på köpet…
Tidigare inlägg om sinnesintryck.
Hemmasittare. Det finns ingen enhetlig och accepterad definition av vad begreppet hemmasittare betyder. Men det används allt mer och det tycker jag är bra. För det är inte bara ordet som används mer, utan antalet hemmasittare ökar.
Och vi måste tala om problemet hemmasittare. Och vi måste göra något åt det. En del tycker att en hemmasittare är någon som inte varit i skolan på flera år. Då talar vi förstås hemmasittare i grundskole- eller kanske gymnasieålder. Jag tycker hemmasittare likaväl kan vara någon som har varit hemma i ett par veckor eller en månad. Kanske dessutom i regelbundet återkommande perioder av frånvaro. Kanske alltid efter novemberlovet? Kanske alltid i mitten av mars? Eller i slutet av vårterminen… Vi kan inte låta det gå år!
Men begreppet används också för unga vuxna som varken studerar eller arbetar. Då talar man ofta om åldern 16-24 år, ibland upp till 29 år. Här blir det svårare att dra slutsatser ur den statistik som dessutom är svår att får fram. Det är skillnad på att sitta hemma på rummet och att vara på luffen i Sydostasien… Men båda kanske varken pluggar eller studerar i något eller några år.
Varje hemmasittare har sin historia. Det är vanligt att barn och ungdomar i behov av särskilt stöd hamnar i den här situationen. Med eller utan neuropsykiatriska diagnoser. Eller man kanske ska säga som inte passar in i det fyrkantiga system som vi kallar skolan. Man kan inte sållas in i ”normal” facket. Man är lite annorlunda, kanske för smart, kanske för levnadsglad, kanske med fantastiska egenskaper som inte värdesätts i skolan idag… Och ett återkommande problem är att de tappat förtroendet för oss vuxna, i skolan eller helt och hållet. Skulden kan vi aldrig, aldrig lägga på barnet eller ungdomen. Det är vi vuxna som ska skärpa oss och hjälpa dem ur sin situation. Och det tar tid och måste få ta tid.
Hur kan vi tro att alla lågstadieelever ska kunna sitta på rumpan huvuddelen av tiden mellan 8.10 och 13? Hur kan vi tro att alla mellanstadieelever ska kunna sitta på rumpan huvuddelen av tiden mellan 8.10 och 14 eller 15? Dessutom från 10 års ålder ta ett stort ansvar för planering av till exempel veckans eget arbete! Hur kan vi tro att alla elever mellan 12 och 19 ska orka sitta på rumpan mellan 8.10 och 16!? Och fösas, strömmas, knuffas i trånga korridoren mellan skåp och salar. Det är klart att en del måste studsa lite, eller prata lite eller fnissa lite eller skoja lite eller få en två timmars promenad, ordentlig paus eller få använda höger hjärnhalva en stund eller kanske bara blunda och försvinna ett tag …. Varför ska eleverna skriva så mycket? Och läsa så mycket? Idag finns massor av information på avancerad nivå i form av ljud, bild och video. Framtiden är audiovisuell, inte svart vit text…
Tacka ja till alla barns unika kompetens och förmågor. Lite mer vuxen ödmjukhet inför ungarnas unika kunskap för ja, kunskap kring world of warcraft, photoshop, manga, skateboards, motorer, fantasy, hästar, katter eller vad det nu är för något som tar upp hemmasittarens vardag där hemma är just unik kunskap! Vi kan utgå från den till att lära oss vad som helst i läroplanen!
Vi måste fånga upp dessa barn och unga tidigare och snabbare. Det ska inte få gå flera år! Om vi hjälper dem redan i mellanstadiet eller när nu förtroendet för skolan och oss vuxna börjar svikta, så kostar det mycket mindre i mänsklig lidande och reda pengar. För våra älskade ungars skull!