I en ny undersökning av Lärarförbundet, där 800 medlemmar svarat, uppger 80 procent av grundskollärarna att de inte kan ge tillräckligt stöd åt elever som behöver det. I gymnasieskolan är det 70 procent. Och hälften av lärarna har under det senaste året blivit nekade extra stöd till en elev när man sett att det funnits behov. Man blir ju förbannad rent ut sagt! Lägg till alla lärare som inte fattar att de ska begära särskilt stöd!
Det är många barn och ungdomar som far illa i Sverige!
I Svenska Dagbladet den 3 januari skriver Eva-Lis Sirén att legitimerade lärare därför borde få ordinera särskilt stöd på samma sätt som legitimerade läkare ordinerar medicin… Det skulle vara en lösning för att rå på kommunernas kamerala syn på särskilt stöd. Nja, jag vet inte det jag. Det skulle förstås lösa en hel del problem. Men är det inte lite synd att facken så ofta inte ser några problem eller möjlighet till förbättringar bland sina egna medlemmar…
Hm, jag har nog stött på en och annan lärare som skuldbelägger elever och familj snarare än att kämpa för särskilt stöd. Jag har stött på en och annan rektor som inte kämpat för sina elevers rättigheter, man vill ju ligga bra till i kommunen generellt och speciellt om någon roligare rektorspost dyker upp. Jag har till och med varit med om situationer där kommunen har fått ryta till för att rektorn ska söka de resurser som behövs för en enskild elev som far illa i kommunen pga. skolan. Förhoppningsvis är de undantag. Men när man hör era berättelser, kära läsare, då undrar man…
Jag förstår inte denna fixering vid vinster i skolan. Det säger inget om kvalitet! Maria Ludvigsson skrev en syrlig ledare i Svenska Dagbladet häromdagen över Lärarnas Riksförbund och Ung Vänsters utspel kring vinster i friskolor och lärarlöner.
Det finns en handfull vinstmaximerande skolkoncerner, där det verkar finnas anledning att fundera över kvaliteten på undervisningen. Och säkerligen ett antal skolor till.Det finns otroligt mycket mer än en handfull kommunala skolor där det finns anledning att fundera över kvaliteten – utan vinstmaximering.
Eller? Är det verkligen någon skillnad om man kostnadsminimerar för vinst eller för att få ett fint centrum, högt hus eller ny idrottsarena? Kostnadsminimerande kommuner, dvs med låg skolpeng, höga hyror för skolorna, lite pengar till särskilt stöd, dåliga löner och lite fortbildning till pedagoger osv. de gör inte vinst. Men de satsar inte det de borde för de vill ha råd med annan kommunalverksamhet eller politikern i fråga, eventuellt tjänstemannen är rädd om sin kommunala karriär.
Dessutom en friskola som går med förlust pga. dålig kostnadskontroll resulterar lätt i nollresultat eller förlust. Är det bra? Ger de högre löner tro?
Vinst eller inte är ett dåligt mått på kvalitet, resultat, kund- och medarbetarnöjdhet…
Tidigare inlägg om forskning kring friskolereformens goda påverkan på kvaliteten.
Här kommer lite tips till alla föräldrar till barn, med eller utan neuropsykiatriska problem, inför skolstarten. Då är det bara en långhelg kvar till lovet är slut och skolan sätter igång igen. Kanske har också ni vridit på dygnet och med det både mat- och sovtider?
Då är det dags att försiktigt börja förbereda skolstarten i nästa vecka. Diskutera med er Prestationsprins när han lägger sig och går upp nu under lovet och när det ska gås upp när skolan är igång. Så är det ”bara” att komma överens om att gå och lägga sig en halvtimme tidigare per dag och inte minst komma överens om att gå upp en timme tidigare per dag!
Att avsluta roliga saker är svårt. Försök att komma överens om ett naturligt, återkommande avbrott och rutin på kvällen. Det kan vara att ni tittar på något favoritklipp på youtube, gärna på smatphone eller surfplatta så ni kommer ifrån datorn; läsa högt, läsa själv eller lyssna på talbok, ett kapitel per kväll; se en långfilm (börja titta i tid!), spela ett spel, digitalt eller IRL; kvällsmacka en bestämd tid (som då förstås blir en halvtimme tidigare per dag)… Det bästa är förstås att göra samma sak varje kväll.
De flesta Prestationsprinsar är logiska och resonabla. I teorin. Sen kan det behövas mutor och ett oändligt tålamod från dig för att hjälpa honom att genomföra er plan. Kommer man i säng i tid och upp i tid kanske man kan få chokladmjölk eller annan lyxfrukost? Och glöm inte att andas lugnt och hålla dig lugn. Bråk bidrar absolut inte till Prestationsprinsars motivation…
Prestationsprinsen är på väg ut. Han tar varken på sig jacka, mössa eller vantar. Drottningen ser det från köksfönstret och skyndar till köksdörren. Prestationsprinsen, du måste ha jacka och mössa, det är faktiskt vinter! Nej, det går bra säger han och vandrar iväg. Hon öppnar munnen, men hinner inte säga något innan han är borta.
Drottningen stänger dörren och tar tag i disken. Och funderar. Han upplever verkligen väder och temperatur på ett annat sätt än resten av familjen. Han är så varm av sig. Även då det är minusgrader. Om Drottningen då insisterar på dunjacka, mössa och vantar, så nog tusen har jackan åkt av efter ett tag. Då går han i T-shirt, kanske bland dalande snöflingor! Folk, i sina mössor och tjocka jackor, tittar storögt…
Och då det regnar, visst blir han blöt som oss andra, men det som stör kan snarare vara dropparna mot kinderna, än att han är blöt och kall som brorsan eller kompisen.
Det här kan ju vara ett problem, för han kan bli torr och fnasig om händerna när han vägrar ha handskar. Och det är ju ingen hit det där med kladdig handkräm som kanske till och med luktar… Mössor och vantar kommer bort eftersom han tar av sig dem hela tiden. Jackan blir kvarglömd hos kompisar eller i värsta fall på skolgården eller fotbollsplan.
Drottningen har kommit fram till att dunjacka är inget för Prestationsprinsen. Han har ingen jacka på sommaren, kanske en munkjacka i bomull på höst och vår och vad vi andra kallar höst eller vår-jacka på vintern. Det räcker. Och mössa kanske inte är så viktigt alls? Hans tjocka vinterhandskar är utbytta mot tunna handskar, fingervantar hade säkert fungerat. Men Prestationsprinsen gillar inte känslan av stickat mot händerna, fingervantar sitter ofta åt och det blir konstig känsla mellan fingrarna… Dessutom kan de bli blöta och blött tyg som klibbar mot huden är så illa att han bara måste åka eller gå hem.
Hjälp din Prestationsprins, vare sig det är ditt barn, elev eller idrottsadept, att hitta vad som fungerar för honom eller henne. Det som känns rimligt för dig kanske inte alls fungerar. Och då är det bra om utflykten, promenaden, shoppingrundan eller vad det är blir av. För risken är annars att allt fokus flyttar till att det är för varmt, kallt, det sticker, kliar eller blir blött, sitter åt… Och det kan ju göra att hela familjen, eller klassen, får vända eller att några får gå hem. För att inte tala om hur onödigt det är för en Drottning eller lärare att tjata om en mössa och skapa motsättningar, en stressad situation och kanske till och med bråk kring något som inte behövs!
Vi är alla olika. Sensorisk överkänslighet och starka sinnesintryck är en del av autismspektrumtillstånd och neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, men en del andra har också begåvats med detta. Vissa olikheter har vi lätt att acceptera, som vad gäller smaken. En del annat knappt alls. Varför?
Många föräldrar till elever med autism, asperger och andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar blir oroliga då de läser om de tuffare och hårdare tagen kring skolk! Speciellt om de går på gymnasiet där studiemedel riskeras att dras in och med det kanske andra bidrag.
Och oron är befogad! Redan idag är det svårt att få såväl grundskola som gymnasium, att förstå sitt ansvar i att ens barn inte går till skolan periodvis eller blivit hemmasittare på grund av just skolan själv. Det finns en stor brist på förståelse och i förmåga som beror på en okunskap från skolans sida.
Mitt tips är att skolk kan aldrig vara annat än ogiltig, olovlig frånvaro. Så se till att frånvaroanmäla ditt barn enligt skolans regler. Antingen anger du tydligt att ditt barn har eller riskerar psykisk ohälsa på grund av brister från skolans sida i det särskilda stödet. Eller så anger du bara det som faktiskt är den fysiska konsekvensen sömnsvårigheter, ont i magen, huvudvärk, (återkommande) förkylningar…
Har ni en bra läkare, på BUP, eller var ni får hjälp, så kan faktiskt läkaren sjukskriva ditt barn om det finns anledning till det.
Går ditt barn på gymnasiet är det viktigt att veta att enligt CSN:s webbplats ”fakta skolk” betraktas inte sjukdom som olovlig frånvaro. Så ditt barn kan inte få indraget studiemedel på grund av sjukdom som frånvaroanmälts. På CSN:s webbsida ”skolk” står att det kan behövas läkarintyg om en elev har stor sjukfrånvaro, men det står också:
”I vissa fall kan det finnas speciella anledningar till att en elev har otillåten frånvaro, exempelvis mobbing. Skolan kan då bedöma att den otillåtna frånvaron inte ska rapporteras till CSN.”
Notera exempelvis mobbing. Det tolkar jag som att skolan även kan bedöma uteblivet särskilt stöd som anledning till att inte rapportera. Men det står inte uttryckligen så. Men det tycker jag att man som förälder till barn med NPF ska hävda.
Passivt deltagande i lektioner är inte skolk enligt CSN.
Om man fått beslut från CSN som man vill överklaga ska man vända sig till överklagandenämnden för studiestöd. Det har kommit ett antal beslut kring ogiltig frånvaro sen de striktare reglerna kring skolk infördes.
På CSN:s webbplats finns mer information om skolk och när studiemedel kan dras in: Frågor och svar kring skolk , Skolkrapportering för gymnasieskolor och CSN har också tagit fram ett utskriftsvänligt informationsblad kring de nya reglerna kring skolk. Och glädjande nog på samma sida en länk till deras allmänna råd för att främja närvaro!
Även Skolverket har information om elevers frånvaro och ledighet på sin webbplats. Dessutom har de tagit fram en juridisk vägledning kring frånvaro och ledighet.
Uppdaterad 5 februari 2013.
Hade inte tänkt blogga om de striktare reglerna om skolk och vad de innebär. Skrev kort på Prestationsprinsens facebook att:
Idag står det om skolk i Dagens Nyheter, och vilka konsekvenser det kan få för en familj pga indraget studiestöd och därmed andra stöd. Inte ett ord om hemmasittare, skolans ansvar för elevers frånvaro, mobbning, särskilt stöd som inte fås… Inget heller om lärares datorovana och många elever i varje klass som gör att det inte är ovanligt med felrapportering kring frånvaron…
Men idag har jag suttit och läst Johan Kants blogg om ämnet och inser hur rätt jag hade i denna lilla facebook status. Det är så viktigt att vi alltid lyfter fram undantagen och problemen. Om än kort. Våra elever med neuropsykiatriska problem, eller en släng av som jag brukar skriva lite slarvigt, har ofta frånvaro på grund av sin funktionsnedsättning. Eller snarare på grund av att de inte får de särskilda stöd de har rätt till och därför faktiskt far illa i skolan. Det är inte alltid som skolan och familjen har samma syn på detta. Ibland skuldbeläggs familjen eller barnet på grund av brister i förståelse och förmåga från skolans sida.
På Johans blogg blev det en mycket konstig diskussion kring detta. Han blev påhoppad att han inte hade förståelse för t.ex. NPF problematiken, främst för att han stavade fel till asperger. Jag tror att om Johan tydligt hade nämnt de här problemen och sin förståelse för detta, men att han ville ta upp de ungar som skolkar för sovmorgon, extra rast, inte ha läst läxan pga av biobesök mm. Så kanske diskussionen blivit annorlunda. Fast det vet man inte. Troll som vill ställa till det finns överallt på nätet…
Min uppfattning är att Johan Kant har en otroligt konstruktiv syn på elever, även de med neuropsykiatriska diagnoser. Jag känner att Johan liksom jag har en djup övertygelse att alla elever vill lära sig och i grunden är positiva till det. Och att det är vi vuxna, skola och föräldrar, som ska locka fram den lusten. Det är vi som brister då detta inte fungerar, aldrig barnen eller ungdomarna.
Tack för 2011! Det har varit ett fint år för Prestationsprinsen, Drottningen och mig.
Vi startade i slutet på 2010, men det är under 2011 som de flesta av er hittat hit, fortsätter att komma och kommentera. Tack för det. Jag blir så glad då ni delar med er av era tankar och erfarenheter! Utan er skulle jag inte veta och stärkas av att vi tillsammans gör skillnad.
2012 fortsätter vi att tillsammans sprida kunskap och förståelse. För våra älskade ungars skull!
Drottningen sitter och funderar. Hon är faktiskt riktigt frustrerad. Prestationsprinsen har varit förkyld, rejält snorig och hostig. Det var verkligen inget försök att få ta det lite lugnt. Han mådde inte bra. Men nu! Det har gått många dagar…
Han vill absolut inte gå till skolan för det gör lite ont i halsen, ibland, när han sväljer. Ibland! Och han vill inte behöva snyta sig, om det behövs, i skolan. Om! Drottningen påpekar försiktigt att han knappt snutit sig alls sista två dagarna och att han kanske kan gå ut på toan om han behöver det, det blir ju antagligen inte mer än någon enstaka gång!?
Nej, det känns inte bra. Prestationsprinsen ser allvarlig och besvärad ut. Han tycker nog det är bäst att han är hemma. Han blir lite ledsen då Drottningen försöker tålmodigt få honom att ändra sig. Men sen blir det som han vill. Drottningen säger OK och han blir hemma ännu en dag.
Nu sitter Drottningen och funderar på varför. Han är absolut inte mer förkyld än att han skulle kunna gå. Det skulle varenda normal människa göra om de mådde som han. Varför är allt så jobbigt för honom! Men det är ju precis så det är. Varje normalstörd människa skulle gått till skolan eller jobbet.
Men Prestationsprinsen har asperger och är extremt känslig för sinnesintryck. Ljud: som röster på avstånd, folks små läten, bilars motorer, hissens start och stoppljud, ventilationens brummande är en belastning. Liksom lukter som vi andra knappt känner: lite instängt, lite för starkt rengöringsmedel, lite matlukt… Beröring: som lappar i kläder, nytvättade stela kläder, strumpor som korvat sig… Ja, ni vet. (Ni känner igen problemet och jag har skrivit om problem med känslosinnet förr för personer med asperger, adhd, autism och andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar)
Så därför är det också så att en aning ont i halsen och en aning snuva är mycket jobbigare för Prestationsprinsen och hans gelikar, med neuropsykiatriska tillstånd, än för oss andra. Det lilla ont i halsen som vi glömmer då jobbet eller skolarbetet tar fart, glömmer inte Prestationsprinsen. Det finns kvar. Det känns, det irriterar och det stör. Den en aning svullna slemhinnan i näsan och det lilla, lilla snoret som vi andra varken känner eller irriteras av, känns och irriterar för fullt!
Hur ska man kunna koncentrera sig på matte eller samhällskunskap då. Och samtidigt vara på topp så man läser av klasskamraterna och uppför sig som andra förväntar sig. och sortera bort allt stökigt i klassrummet så uppgiften blir gjord och …
Nej, när Drottningen tänker efter förstår hon att det behövs några extra dagar. Det är bara så det är. Och det är bara att acceptera och förklara för alla som inte förstår. Så att det blir fler som förstår.
Nu är verkligen Stieg Larssons Millenium på allas läppar. Män som hatar kvinnor har haft premiär i sin amerikanska Hollywoodversion ”The girl with the dragoon tatoo”. Jag har läst böckerna och sett den svenska filmen ”Män som hatar kvinnor”.
Jag har inte sett ”The girl with the dragoon tatoo”, men har ju läst en del av vad som står. Det står om hämnaren, om feministen, om den känslokalla. Jag är förvånad över att inte fler diskuterar Aspergers! Lisbeth Salander är ju i centrum, Naomi Rapace jämförs med Rooney Mara. Men ingen talar om hur de gestaltar funktionsnedsättningen Aspergers syndrom. Någon sa att Rooney Mara gör Lisbeth lite mer känslosam, inte sådär shiitcool som Naomi… De har kanske inte fattat?
Jag tycker Stieg Larsson porträtterar Lisbeth Salanders asperger så underbart bra! Det blir så extremt ofta. Stieg Larsson lyfter inte fram Aspergers så plumpt som man gör i dansk/svenka bron och inte så absurt extremt (men kul o kärleksfullt) som i ”I rymden finns inga känslor”.
Utan hon är betraktande, fåordig, har starkt rättspatos, är en trogen vän, otroligt dedikerad och duktig på det som intresserar henne, intelligent… hon kan det sociala spelet i stort, har lärt sig hur man beter sig (inte alltid), men blir trött och behöver sin ensamhet i stora doser! Och Lisbeth Salander, som alla aspergare, visar känslor, till exempel mycket varma känslor för sin gamla rättvisa och schyssta advokat och riktigt starka mot sin oschyssta nya…Ni känner väl till Aspie-kriterierna?
Och underbara udda Plague. Han har väl också en liknande diagnos, även om det aldrig uttalas. Även här visar Lisbeth Salander sin trofasthet och vänskap utan att döma. Plague är duktig och schysst, alltså OK.
Jag tycker att vi ska tacka Stieg Larsson i sin himmel! För Lisbeth Salander, ett fint porträtt av en aspergare och hur orättvist och nedrigt de ofta blir behandlade i Sverige, idag.
Jag läste Dagens Nyheter om Björklund och studentexamen och blev arg. Jag fick verkligen en känsla av att han menar att några få prov skulle kompensera och påvisa all orättvisa i betygen och betygsinflationen. Och att de skulle vara avgörande för slutbetygen. Men man vet ju inte om det är Jan Björklund eller journalisten man ska vara arg på egentligen.
Studentexamen, där allt hänger på en dag. Aldrig i livet. Studentexamen som ligger till grund för betyg, men är nationellt kontrollerat och rättat, kanske det. Men vad är då skillnaden mot väl utformade nationella prov? Björklund är tveksam till att ha muntliga prov, det var en skräck tydligen. Men, det beror väl på hur de utformas. Det kan vara världens chans för en analytisk, kreativ ungdom som har svårt med skrivandet av en eller annan anledning… Jag tror tvärtom, alla andra prov bygger ju på skriva, skriva, skriva. Låt istället elever med andra talanger komma fram i de här proven!
Skånskan skriver just detta, djävulen ligger i detaljerna. Jag tänkte tillbaka till hur det lät i Dagens Nyheter när Centern genom Ulrika Larsson talade om studentexamen för någon månad sedan. Det lät bättre.
Hon talar tydligt om att det ska vara vägledande och att det är en andra chans att visa vad man kan. I dagens system där varje avslutad kurs ligger till grund för slutbetyget tillåts inga svackor. Så det gäller att man som gymnasieelev är frisk, inte har jobbigt hemma eller med sig själv, får det stöd man har rätt till eller inte blir mobbad någon enda period av gymnasiet. Då kan du inte få toppbetyg, hur duktig du än är, egentligen…
Så vi får väl se. Jag tycker det är tråkigt att våra politiska utbildningstalesmän alltid bara talar om ”mainstream”eleverna. Och att alla bara talar om skriftliga prov. Varför kan de inte i alla fall en liten bisats nämna elever med någon form av ”problem” (som ju är ganska många det med) som de som är för smarta för svenska skolsystemet eller råkar få en diagnos till stor de på grund av vårt samhälle och skolsystems utformning!?