Det behövs även bättre föräldrar för att förändra våra barn och ungdomars skolresultat, enligt en amerikansk journalist i DN igår (hittade bara originalartikeln ”How About Better Parents? från New York Times på nätet). Notera att jag skriver även. Det gör jag av två skäl. För det första för att han själv skriver som slutkläm:

Ingenting kan förstås ersätta en skicklig lärare. Det finns inget värdefullare än förstklassiga lektioner.

Vi behöver också bra lärare. Själv tror jag bättre lärare. Ja, det finns många lärare som behöver göra bättre ifrån sig! Det finns också fantastiska lärare. Och för det andra tror jag att han har rätt i att det behövs ”bättre föräldrar”. Och då betyder inte det att det inte finns fantastiska föräldrar…

Barn till föräldrar som läser för sina barn flera dagar i veckan under den tidiga skolgången och som engagerar sig i hur barnet har det i skolan får bättre skolresultat. Jag hittade rapporten från Pisa som han hänvisar till. Och New York Times har fått in en del reaktioner på artikeln.

Jag tycker att han har en stor poäng. Och jag tog upp föräldraengagemanget ur ett annat perspektiv i tidigare inlägg då Lärarförbundet presenterade sin undersökning om föräldrars inställning till skolan för ett tag sedan. Föräldrarna är nöjda, konstaterade de utan analys. Då gör vi alltså ett bara jobb var poängen, som var mer eller mindre uttalad. Men det hänger ju inte ihop! Ungarna presterar sämre och sämre, vi har en ojämställd skola där killarna halkar efter, för många elever mår psykisk dåligt… Men föräldrarna är nöjda! Och lärarna tycker att de gör ett bra jobb?

Nej, vi måste bli bättre! Föräldrar (eller annan närstående!) och lärare. Föräldrar kan  läsa högt, engagera sig och uppmuntra oavsett ekonomi eller arbetstider. Det kan ju vara mormor eller äldre halvbrorsan också. Men inget kan kompensera en oengagerad lärare. Så låt oss hjälpas åt. För våra älskade ungars skull

Mamma, mamma, kom! Det är ett skitroligt klipp här på youtube. Kom, ropar Prestationsprinsen. Mmmm, inte nu jag läser tidningen, svarar Drottningen långsamt. Och jag har inte druckit upp mitt te. Men det är skitkul Mamma!

Nu får du lugna dig, jag kan titta sen!

Ungefär samma sak händer på eftermiddagen. Då vill Prestationsprinsen att Drottningen ska ringa Petters mamma och tala om lanet på lördag. Men Drottningen ser en bra film på TV. Nej, jag kan inte bara gå ifrån för att du vill det. Var inte så envis. Jag vill ju se slutet.

Senare sitter Prestationsprinsen och spelar data. Drottningen ropar att han måste göra läxor. Jag kan inte komma, jag är mitt inne i en arena, svarar Prestationsprinsen. Men då säger Drottningen att det är väl inget att snacka om. Läxorna ska göras innan läggdags och det är bara att komma. Han kan spela sen…

Är det konstigt att de blir förvirrade? Vi kallar dem envisa, vi vuxna skulle möjligtvis kunna sträcka oss till att vi ibland inte är så flexibla, men mest är det ju bara: Självklart!

Envisa barn och unga, är bara inflexibla, som vi. Det är dessutom kännetecknande för barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Så kom ihåg det. Hjälp dem att få förvarning, ställtid, naturliga slut och avbrott, så går det lättare (inte alltid lätt). Och du, det gäller tydligen både för oss vuxna och våra älskade ungar!

Prestationsprinsen hade en bra dag igår. Han hade sovit gott och mamma var inte sådär stressig när hon väckte honom. Hon tog sig tid. Sa till honom många gånger snällt så han hann vakna och förbereda sig. Hon var inte arg eller lät arg en enda gång! När han vaknat till, kom de överens om vilken tid då han skulle upp. Och då gick han upp.  Pappa hade köpt hem Prestationsprinsens favoritbröd och medvurst, som han äääälskar. Solen sken, det är bra. Då kan man ha sina Converse utan att mamma säger att de blir blöta och smutsiga.  Han mådde gott i hela kroppen.

I skolan gick det toppen. Han brukar inte vara med på gymnastiken. Han gillar inte att byta om, inte att duscha, inte att det är smutsigt och faktiskt ganska rörigt. Inte direkt strukturerat och förutsägbart, jo, när de spelar bollspel och leker lekar. Då finns det regler.  Regler är skönt. Hur som helst skulle de spela basket, det gillar Prestationsprinsen. Så han ville vara med, men inte byta om. Hans lärare vet att det är svårt, så han sa att Prestationsprinsen inte behövde byta om. Han kunde duscha och byta kläder hemma sen. Så satt läraren Prestationsprinsen längst fram vid samlingen så han inte såg alla andra som putta på varandra, pilla med grejer och viskade. Prestationsprinsen såg och hörde bara läraren gå igenom lektionen. Underbart – anpassningar, struktur och förutsägbarhet.

Så spelade de. Efteråt fick Prestationsprinsen beröm. Av gymnastikläraren, av andra lärare, av mamma och pappa. Då kände han sig duktig. Det enda som var jobbigt var att när han kom hem skulle han ju duscha. Men mamma röjde lite bland gamla schampooflaskor så att bara hans grejer var framme och lade fram ren handduk och rena kläder i badrummet. Då slipper han gå ut och bli kall på väg till sitt rum. Med rätt stöd klarar han även det han inte alltid klarar. Anpassningar, struktur och förutsägbarhet.

Nästa dag är en skitdag. Han är jättetrött. Mamma har lite bråttom och väcker honom inte lika många gånger som vanligt. Dessutom är hon otålig då hon kommer in och väcker, för lillebror ska ha matsäck och hon måste skriva ut något hon ska ha med till jobbet. Han vill inte gå upp. Till slut går han upp. T-shirten han fick ren igår skaver lite i nacken. Äckligt. Och storebror har ätit upp all medvurst. Han blir så arg, han vill bara skicka smöret i väggen. Djävla skitdag. Djävla morsa som inte har tid. Djävla lillebror som ska ha matsäck och djävla storebror som äter upp allt!

Givetvis blir dagen därefter. De har gymnastik idag också. Han går inte ens dit. Då kommer en ny fröken i korridoren och frågar varför han sitter där, vilken klass han går i, följ med mig ska vi kolla vad du ska ha. Här kan du inte sitta och skolka. Fan heller säger, Prestationsprinsen. Så säger man väl inte, säger fröken. Jo, för det är en skitdag och jag pallar inte skitdagar. Det bara är så. Idag kan jag inte vara med på gympan!!! Det är inget man väljer säger fröken. Nej precis, svarar Prestationsprinsen. Därför funkar inget idag! Nu följer du med här, insisterar hon. Prestationsprinsen svär en harang, puttar undan fröken och springer från skolan…

Vi har alla våra bra och dåliga dagar. Vi har alla saker vi klarar galant och mycket vi klarar med rätt hjälp eller anpassningar. Och det är ganska konstant för oss neurotypiska eller normalstörda. För våra älskade barn med autismspektrumtillstånd är det helt annorlunda.

De klarar en del saker varje dag och lite mer med stöd och anpassningar. En del saker fungerar helt enkelt aldrig, kanske stora folksamlingar, spontana utflykter, exotiska grytor… annat kanske går med rätt hjälp eller anpassningar t.ex. komma upp på morgonen, koncentrera sig på mattelektionen, vara med på släktmiddag. Eller om det är en bra dag. Men det finns dåliga dagar. Då måste vi andra anpassa oss, dvs. lärare, föräldrar, mostrar, grannar, medresenärer… Inte barnet eller ungdomen.

Tänk på det nästa gång du ser en hopplös, ”ouppfostrad” unge. Han kanske är livrädd och situationen honom övermäktig med trängsel på bussen, han får inte ur sig frustrationen på annat sätt än att slå på mamma. Eller när systersonen springer från släktmiddagen. Han kanske är panikslagen av mormors ”goda” kycklinggryta med kinesiska bönor, tre snacksaliga mostrar och lite skön musik i bakgrunden. Det växer i munnen och öronen gör ont av allt prat, nästan skrik, han kanske bara vill börja gråta men springer istället. Säg då inte till syrran att hon måste få lite pli på grabben… utan flytta kanske ut i köket med Prestationsprinsen och ha en egen liten hörna där ni äter mackor med medvurst i underbar tystnad…

Eftersom ni blivit så många fler läsare under året som gått, lägger jag ut lite gamla texter från när bloggen var ung.

Du lagar middag, sista diskussionen på jobbet snurrar i huvudet, irritationen över baklyktan som måste bytas växer, detta kombinerat prinsens tjat om nytt dataspel och det plötsliga insikten att bakgrundsmusiken gör dig vansinnig får dig att ….!

Lugnt stänga av musiken, pedagogiskt be din son om att få ta diskussionen en stund senare och tänker rationellt att du hinner byta lampan i helgen så det behöver du inte älta just nu? Eller dänger du av musiken, ryter åt sonen att du inte orkar med det där tjatet och fräser till maken/makan att nu får du ta tag i den där … bilen, samtidigt som du bränner middagen? Det blir liksom för mycket. Svårt att koncentrera sig, svårt att tänka rätt.

Man kan vara stressad och/eller okoncentrerad av många skäl. För att man är lite omogen, problem hemma, blir behandlad illa av lärare eller klasskamrater, upplever att man blir behandlad fel, mobbad, föräldrar ska skiljas, fått en liten diagnos kanske och på det en aning för mycket intryck.

Hur upplever Prestationsprinsen ett klassrum i det läget? Det är elevernas vårvinterdikter på väggen, allas akvarellvitsippor på en annan, i taket hänger fjärilarna kvar från insektsprojektet, fröken har satt upp en fin affisch över rymden och en om de senaste rymdprojekten (som vi läser om nu), på hyllan vid väggen ligger veckans fem arbetsblad, vid dörren hänger skolans likabehandlingsplan, lapp om friluftsdagen, nästa föräldramöte och vem som är rastkompis. Jo, i fönstret är det glada, mönstrade gardiner och alla trettio solrosplantorna. Skåpet med atlasar och andra låneböcker, samt skåpet med bildmaterial har glasrutor så man snabbt ska hitta. Barnens förvaringslådor har namn och teckning. På tavlan står bra saker att komma ihåg och lite lappar, m.m. Just det m.m!

Nu börjar lektionen. Eleverna strömmar in, det släppas fötter, pratas i minst tio konstellationer, fröken börjar: räkna vidare i matten, om ni blir klara ta ett arbetsblad (men med många, många fler ord). Elin och Kalle fnissar åt något, Felix har tagit med en boll in och rullar runt den, Martin trummar på bordet och Oskar tycker det är kul att hans stol gnisslar. Utanför kommer en lastbil med maten, det kurrar i magen, förresten skorna är nog lite små, hoppas jag får en tallrik utan intorkade matrester i dag, två fåglar har byggt bo i trädet, en ekorre bråkar med dom, nu går parallellklassen på rast, varför fnissar tjejerna så och varför blev Mohammed så sur på rasten innan.

För en Prestationsprins med koncentrationssvårigheter kanske det inte är så konstigt att inga mattetal blir gjorda, än mindre arbetsbladet om rymden? Om nu fröken haft en tung dag och blir irriterad, kanske det inte är så konstigt att Prestationsprinsen också blir irriterad. Har både fröken och eleven haft en laddad morgon kanske det inte är så konstigt att det t.o.m. exploderar? Kluring: vem kallas utagerande?

Prestationsprinsen älskar dataspel, datorn och allt med data. Han kan spendera timmar vid datorn. Det enda som kan mäta sig med dataspel är fotboll.

Men idag fattar Prestationsprinsen ingenting. Igår hade han fotbollsmatch kl 18. Det är egentligen då de brukar äta middag, eller de brukar äta någon gång mellan 17.30 – 18.30. Så han tänkte att han kanske inte skulle kunna var med. Men då sa mamma att det är klart att han ska vara med! Ställ upp för laget, du utvecklas och mår bra av det.

Du får ett rejält mellis efter skolan, en frukt innan matchen och så äter vi sen middag. Det är inga problem, sa hon. Oj, vad bra, tänkte Prestationsprinsen.

Idag har han spelat dataspel sen han kom hem. Så nu ikväll, när mamma ropade vid 17.45 att det är mat om en halvtimme. Så ropade Prestationsprinsen från datorn att det kunde bli svårt för han var i en raid och de var nog inte klara då. Då ropade mamma att det ficka han ordna.

Hur tänker hon då? Man kan ju inte bara sluta mitt i! Vad ska alla andra i gruppen säga då. Om man bara sticker efter typ första bossen. Man kommer bli bannad, eller inte bannad, men i alla fall kommer ingen att vilja ha med en i gruppen. Nu ropar mamma att maten är klar. OK, men jag kan inte komma nu. Då kommer hon uppklampande för trappan, skitsur och säger att nu kommer han på en gång! Annars rycker hon ut sladden ur datorn och det blir ingen data på flera dagar!

Varför var det så självklart att han skulle spela match på middagstid, för att inte svika laget, utvecklas och allt var det var. Men att han helt självklart ska svika laget och inte få bättre ranking och utvecklas när han raidar.

Morsor är konstiga!

Jag förstår inte denna fixering vid vinster i skola. Det säger inget om kvalitet!

Härom dagen på SvD Brännpunkt går representanter för idéburen skola till angrepp på Björklund och kommittédirektiven till Regler och villkor för fristående skolor m.m.. Ofta kallad friskoleutredningen. Den finns att läsa om utredningen på regeringens webbplats. De skulle vilja se ”ett tilläggsdirektiv om att undersöka (friskole-)reformens påverkan på kvaliteten i skolorna.” Varför då?

Vi ska väl i så fall ge goda verktyg till Skolverket att ge vägledning och Skolinspektionen att göra uppföljning så att vi ser till att det är kvalitet i alla skolor, oavsett huvudman. Och sen presentera detta så vi aktivt kan ta ställning till var vi eller våra barn vill gå i skola. Och hoppsan, det är just ett av direktiven :

… överväga om Statens skolverk och Skolinspektionen kan publicera information om offentliga och fristående skolor på ett mer lättillgängligt sätt så att elever, föräldrar och andra intressenter kan utläsa och jämföra olika skolors kvalitet,

De går till attack på vinstmaximerande skolkoncerner (med all rätt!), men säger att organisationsformen påverkar kvaliteten (säger vem?). ”Idéburna skolorna satt decentralisering, mångfald, lokalt inflytande och samhällsansvar i första rummet”, underförstått att alla andra vinstmaximerar på kostnad av detta…

Så läroböcker är dåliga, samtliga alltså? Jag menar läroboksförlagen drivs ju med vinstsyfte… Eller all skolmat som levereras utifrån? Eller alla pennor i skolan? Eller stolarna? För att inte tala om alla dess smartboards!

Dåligt använda pengar, dvs, ingen kostnadskontroll resulterar lätt i nollresultat eller förlust. Är det bra?

Kostnadsminimerande kommuner, dvs med låg skolpeng, höga hyror för skolorna, lite pengar till särskilt stöd, dåliga löner och lite fortbildning till pedagoger osv. de gör inte vinst. Men de satsar inte det de borde för de vill ha råd med annan kommunalverksamhet.

Vinst eller inte är ett dåligt mått på kvalitet, resultat, kund- och medarbetarnöjdhet…

I direktiven står följande angående skolor som går med vinst:

…utreda om det, i fall då Statens skolinspektion riktar allvarlig kritik mot en huvudman för bristande kvalitet i undervisningen och det finns belägg för att ekonomiska uttag ur verksamheten väsentligen har bidragit till bristerna, finns behov av att Skolinspektionen tar hänsyn till detta och, om så bedöms vara fallet, föreslå hur det bör ske,

Dvs. om det inte är kvalitet i undervisningen då kan det var intressant att utreda om det beror på vinst- eller andra ekonomiska uttag. Märk väl i vilken ordning!

Tidigare inlägg om forskning kring friskolereformens goda påverkan på kvaliteten.

Vi firar ett år med ännu en repris från bloggens första veckor förra året. Det handlar om vikten av samspel mellan hem och skola, den här gången kring livskunskap.

Drottningen hör något från Prestationsprinsens sovrum. Men – han gråter. Hon skyndar in, stryker hans hår, frågar vad som hänt.

Först säger han inget. Sen att han drömt, tror han. Han berättar om lektionen i livskunskap de haft. Det handlade om en butiksägare som råkade ut för ett brutalt rån, men som i självförsvar skadar rånaren som får skador och senare dör.

Prestationsprinsen är en skör prins. Han är orolig till sin natur, är rädd för att inbrottstjuvar ska finnas i garderober eller under sängen, gillar inte mörka rum. Men värst av allt han har själv varit allvarligt skadad, han har legat på intensiven, han höll på att dö. En bilolycka. Så en inte helt obefogad dödsrädsla finns i den lilla kroppen.

Drottningen vet allt detta och förstår vad som virvlar i prestationsprinsens huvud, hon vet vem han är och vad han gått igenom. Hon undrar hur läraren tänkte. Han vet ju om prinsens oro och vad Prestationsprinsen gått igenom.

Hon ringer läraren och frågar vad som egentligen hände på livskunskapen. Vad var syftet, hur gick diskussionen och hur tänkte han angående Prestationsprinsen. Hon får inget bra svar, tycker hon.

Någon månad senare är det ett föräldramöte och man informerar kort om livskunskapen. Hon tar upp vikten av att vi föräldrar vet vad den handlar om och syftar till vid varje enskilt tillfälle. För att i förväg kunna ha en dialog med läraren och i efterhand stämma av med sitt barn. Rektorn lovar detta. Men inte kommer någon sådan information, varken då eller någon av terminerna sen dess…

Idag tar Ekot upp hur hemskt  det är att skolor inte alltid polisanmäler misshandel. Och då är det underförstått alla elever som slåss, vi talar inte om någon gradering. Ekot talar inte något om att barn är barn och kanske är det inte helt ovanligt att två 13-åringar ryker ihop i skolan. Det kanske finns orsaker bakom som vi vuxna har ansvar för och inte gjort vad vi borde kring! Polisanmäl rektorn istället!

Detta om polisanmälan kommer upp i samband med ännu ett trist mobbningsfall i skolan, där lärare och rektor inte ställt upp för eleven. Det är skandalen! Inte att polisen hölls utanför!

Om skolan tar hand om problemen finns ingen anledning att polisanmäla. Vad ger det för signaler om de vuxna i skolans förmåga att ta ansvar för ordning och mandat att reda ut? Det är som det fantastiska straffet som fortfarande lever kvar ”annars får du tala med rektorn…” eller ”annars ringer vi dina föräldrar”. Om jag var elev skulle jag tänka, varför då? Vet inte du som rastvakt vad som gäller, eller?

Det är självklart att skolan först ska försöka lösa problemet på plats. Där och då. Jag håller med Felipe Estrada, professor i kriminologi och Bert Grundström, rektor, som uttalar sig i programmet och är kritiska till polisanmälan.

Skolan ska inte skylla ifrån sig och polisanmäla istället för att ta tag i de problem som orsakar beteendet. Om småungar slåss är det inte misshandel. Om tonåringar slåss kan det vara det, men det kan också bara vara allmänt tjafs där båda har lika skuld. Det kan vara alla möjliga orsaker som skapar ett antisocialt beteende som att en elev mobbar eller är utagerande, kanske till och med slåss.

Det kan vara skolan som inte anpassar till särskilda behov, som skuldbelägger eleven, kanske även familjen. Det kan vara andra ungar som retar denna elev för att den inte hänger med eller för att den är just bråkig. Sorg, ångest,frustration och ilska är väldigt nära besläktade. Eller det kan vara ungar med NPF problematik, det förstår inte orsak och verkan på det sätt vi  ”neurotypiska” dvs vi ”vanliga”. De förstår inte heller konsekvenser på samma sätt som oss. Och de beter sig inte som oss. Därför kan de anses vara mobbare och bråkstakar eller så blir de mobbade…

Det är vi vuxna som helt o hållet har ansvar för all sorg, stress, deppighet, frustration, problem med inlärning, koncentrationsproblem etc som påverkar våra elever. Det är vi som ska ta tag i situationerna och behoven. Och problemen som följer. Skolpersonal och föräldrar i första hand. Inte polisen!

Som sagt, bloggen är nu ett år. Det har gått från några hundra sidvisningar i månaden till många tusen och det ökar stadigt. Tänkte därför lyfta fram några av de tidiga inläggen, från när ni inte var så många. Till exempel detta som är ett gott exempel att lyfta fram, speciellt om det krisar i novembermörkret och åtgärdsprogram är aktuellt för några av er.

I dag är Drottningen lycklig, så lycklig som bara en som varit riktigt bedrövad över något, kan bli då det äntligen fungerar.

Den här Prestationsprinsens skola förstår och förmår. Förstår hans svårigheter och hans behov och som förmår ge det särskilda stöd han har rätt till.

Nu sitter hon med en IUP, individuell utvecklingsplan, i sin hand. Den innehåller hur Prestationsprinsen ska få stöd för utvecklingen mot målen och ska följas upp på nästa utvecklingssamtal. Hon och hennes man har dessutom varit med och tagit fram ett åtgärdsprogram redan innan utvecklingssamtalet. Den innehåller hur det särskilda stöd han har behov av ska utformas. Allt för att han ska få den undervisning han har rätt till med hjälp av lite anpassningar. Åtgärsdsprogrammet följs upp kontinuerligt.

Åtgärdsprogrammet innehåller tydliga mål och svar på vad är problemet, konkret vad ska vi göra, vem som har ansvar och vem som gör vad, när det ska följas upp och vara klart. Dessutom kom dokumentet fram genom bra samarbete mellan skola och föräldrar.

Prestationsprinsen verkar också lycklig, det känns som han fått förståelse i stället för ”du måste skärpa dig” bannor. Nu känner han att han också ska göra sitt bästa för att visa att han vill. Det har han velat hela tiden, men när ingen förstår varför det är jobbigt och ingen hjälper honom, ja, då går liksom orken, hoppet och lusten även ur en Prestationsprins…

Att det enkla, så ofta, ska behöva vara så svårt.

Ett år har gått sen bloggen startade och den växer, eller ni som läser, ökar hela tiden i antal och ni är nu många som läser och kommenterar. Tack för det. Det stärker mig i tron att den här sortens tankar behövs och kanske till och med gör nytta…

Sen någon månad tillbaka finns även Prestationsprinsen på facebook. Följ och gilla gärna även där!

Man vill ju helst rädda världen. Men tänk om ett råd här eller en liten prestationsprinshistoria kan få en enda rektor, en enda lärare, en enda kommuntjänsteman, en enda inom vården att tänka om. Eller om ett inlägg kan stärka en enda familj att orka, fastän de egentligen inte orkar… Och förändra situationen för ett enda barn eller en enda ungdom.

Det räcker för mig. Och jag vet att det är så, tack vare era kommentarer och mail. Man kan hungra efter mycket, till exempel trygghet och tillit till skolan… Stig Dagermans dikt från 1954 gäller än och kan ge både mod, kraft och insikt.

Jorden kan du inte göra om.
Stilla din häftiga själ!
Endast en sak kan du göra:
en annan människa väl.
Men detta är redan så mycket
att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre
betyder en broder mer.