Idag publicerar Socialstyrelsen öppna jämförelser av placerade barns skolresultat för förstas gången. De barn vi gemensamt har störst ansvar för, lyckas sämst… det är minst sagt inte bra!

Undersökningen visar att skolresultaten är oacceptabelt låga och att det finns stora variationer mellan landets kommuner. 86 procent av alla svenska barn är behöriga att läsa vidare på gymnasiet efter grundskolan (lågt redan det?). Men bland omhändertagna barn är siffran så låg som 55 procent…

”Hur barnen lyckas i skolan är den enskilt viktigaste faktorn för hur det ska gå för dem senare i livet. En bra skolgång innebär i regel en bra start i vuxenlivet för de barn som har varit i samhällets vård, säger Håkan Ceder som är överdirektör på Socialstyrelsen på deras webbplats. ”

Men redan i Social rapport 2010 från Socialstyrelsen, handlar kapitel 7 om hur låga eller ofullständiga skolbetyg och leder till ogynnsam utveckling hos barn. Både vad gäller psykisk ohälsa och socioekonomiska förhållanden. Och att placerade barn lyckas extra dåligt.

Håkan Ceder och Helén Ängmo, överdirektör på Skolverket skriver idag om dessa siffror, och framförallt barn och unga, idag på Svenska Dagbladet Brännpunkt.

Ja, vi har diskuterat allt detta förut. Att antalet barn och unga, och vuxna också, som diagnostiseras ökar. För- och nackdelar med diagnoser, för och nackdelar med medicinering. Att medicinering måste hänga ihop med anpassningar och stöd. Att man kan fråga sig om det är barnen det är fel på eller skolsystemet och samhället som är intolerant.

Alla diagnoser i DSM kräver att vardagen inte fungerar. Att det blir så beror ju inte, bara, på personen i fråga, utan i stor grad på hur tolerant och anpassningsbar skolan eller samhället är.

Men det är väl ändå lite allvarligt när de som lett arbetet med de tidigare arbetet att ta fram DSM-manualerna kritiserar arbetet?! Artikel i Svenska Dagbladet idag.

Psykiatern Allen Frances, som ledde arbetet med nuvarande upplagan av DSM, är förskräckt över hur hans alster, DSM-IV från 1994, har orsakat ”falska epidemier” av psykisk ohälsa. Han anser numera att hans grupp gjorde misstag i DSM-IV som fick förskräckliga konsekvenser. Oavsiktligt bidrog de till att utlösa tre falska epidemier, nämligen autism, adhd och bipolär sjukdom hos barn.

Nu befarar han att kollegerna som jobbar med nästa upplaga, som är planerad till 2013, ska göra saker etter värre genom att lägga till nya diagnoser och sänka trösklarna för andra. Även om handboken aldrig föreslår behandlingar, endast diagnoser, anser Fran­ces att DSM-5 öppnar dörrarna för ännu mer läkemedel i behandlingarna, inte minst av barn.

Med stöd av Robert L Spitzer, som ledde arbetet med DSM-III, hävdar Frances att arbetet med den nya upplagan görs under stort hemlighetsmakeri. Han anar att läkemedelsbolag ligger bakom det.

Några tidigare relaterade inlägg:

Handläggaren lägger på luren och muttrar för sig själv. Här har jag äntligen hittat en öppning, men då behagar inte hemmasittarkillen komma. Nej, han ska iväg och fiska eller vad det var Pelle snackade om… Nu hade han chansen att möte Karlsson imorrn och också att det kanske kunde bli en plats. Åhhh, vad otacksamt!

På eftermiddagen när de fikar berättar handläggaren frustrerat om hur hopplös Prestationsprinsen är, och Pelle som har hand om honom. Nu har ju killen sin chans att komma ur hemmsittandet! Kollegorna håller med. Utom Ellen, hon säger att han kanske inte är mogen för det än. Att det kanske inte är läge. Men hur kul ska ungen ha, man måste ju ta ansvar också, tänker handläggaren.

Han käkar lunch med en kollega som är chef i en angränsande verksamhet. Han drar historien om unga killen som hellre ville åka och fiska än ta sin chans. Det låter ju inte klokt säger kollegan…

Men hur ligger det till egentligen? Prestationsprinsen har varit hemmasittare länge. Han var i skolan större delen av höstterminen, men efter novemberlovet gick det inte. Han gick lite i början av vårterminen, men det glesa ut igen. Det var ungefär samma sak förra året. Och året innan…

Nu är det snart sommar. Det är maj och han har inte varit i skolan på månader. Inte gått ut på månader. Jo, pappa och han cyklar ibland och han måste gå runt kvarteret de andra dagarna. Ibland med syrran, ibland med morsan, annars på egen hand. Eller vara med på Pelles aktiviteter. Annars blir det inget dataspel!

Familjen har fått hjälp, äntligen. Pelle började komma hem till dem för tre veckor sedan, Prestationsprinsen var inte intresserad. Varför skulle han tillbaka till skolan, det funka ju ändå inte. Han pallar inte allt som händer hela tiden. Man ska gå dit, man ska hämta böcker, rätt böcker(!), vara där tidigt, äta lunch på dåligt diskade tallrikar, alltid grytor och geggor, långa dagar, mycket folk, man blir trött och arg…

Pelle är familjens räddande ängel. Äntligen har Prestationsprinsen tagit sig ut ur hemmet. Han har testat att åka buss (inte i rusningstid!), han har varit och styrketränat lite, inte på gymmet, utan det finns lite grejer längs löpspåret han och Pelle brukar promenera. Han gillar inte gym, trångt, luktar, äckligt med alla som hållit i redskapen… Pelle får kämpa, locka, pocka, ordna belöningar, mest datatid, det är det som betyder något. Igår var Pelle och Prinsen och kolla på tennisträningen. Längst inne skulle han vilja börja igen. Men det var så jobbigt med bestämda tider. Ibland var han bara för trött. Och när han kände för det fanns det inga lediga banor…

Prestationsprinsen träffar fortfarande inga andra människor än familjen och Pelle. Att vara bland andra är tufft. Han förmår inte. Exakt varför vet man och han inte. Dofter, ljud, man vet inte vad de tänker göra, vad som ska hända… Förutsägbarhet och struktur finns inte i klassrummet, caféer, folksamlingar, biosalonger, bussar.

Krav är svårt. Det kan man förstå. Om man varit deppig, livet inte funkat, upplevt att vuxna inte förstår då orkar man inte in i ett system som man inte ser strukturen och meningen med. Kraven att gå upp i tid, förtjäna sin datatid, äta lite nyttigare, komma ut, vara med på Pelles aktiviteter är vad han förmår. Inte ens det alla dagar. Han ramlar tillbaka i hemmasittandet. Kommer inte upp, käkar bara varm korv, vägrar gå ut, skiter i datareglerna. Men de vuxna står på sig, vi misslyckades idag. Det är en ny dag i morgon. Och skillnaden är att det är det. Så var det inte för ett halvår sedan. Då var det inte enstaka dåliga dagar. Då var det enstaka, om några, bra dagar…

Så när ett vanligt liv, som kanske mest liknar skollov, är tungt och svårt för en hemmasittare, nya människor en utmaning jämförbart med att hålla tal för hela stan, oförberedd, så är man kanske inte mogen för att möta nya vuxna som vill hjälpa en vidare till skolan, dagverksamheten, praktiken…

Det måste vi vuxna förstå! Långsamt och långsiktigt. Det är inget lyxliv eller hopplöst beteende. Det är en hård kamp, full av vilja, men inte alltid förmågan. Och det är svårt för alla. Svårast för Prestationsprinsen själv.

Du kan om du vill, tänker många. Sanningen är, som jag hört så bra sägas,  att de vill om de bara kunde. Visst finns det barn och ungdomar som behöver större krav, som får saker gjort om de får en spark i rumpan och lite eld också kanske…

Men en prestationsprins med NPF, till exempel ADD, Asperger eller högfungerande autism vill ofta mer än de förmår. Och de kommer sällan fram som ett ”jag är ledsen, ursäkta mig, jag vill, men det går inte”. Många av dem är lika frustrerade som du över situationen, att inte palla att delta i mötet om ens framtid, hänga med till bion, utflykten eller gå till skolan. Kanske till och med arga. Och då kan det komma ut som ilska, skrik, anklagelser, total tystnad, en igenslängd dörr, täcket över huvudet, bråk eller tårar… Allt är faktiskt uttryck för samma sak. Och det kräver förståelse. Bland alla vuxna. För våra älskade ungars skull…

Jag fick en fråga i kommentaren till ”Orimlig dokumentationsbörda för lärare eller bara nytt, ovant, men rimligt?” om hur mer dokumentation kan höja resultaten.

Dokumentation ger insyn och transparens.  Om dokumentationen är professionell, uppdaterad och följs upp, samt efterlevs(!), inger det förtroende. Och ger möjlighet till att förbättra sitt arbete. Men det finns förstås en gräns när dokumentationen tar för mycket tid i förhållande till det som ska göras, till exempel undervisa, men är vi där idag?

Men visst tycker jag att dokumentation kan höja skolans och direkt, eller indirekt, elevens resultat. Några exempel:

Huvudmannen ska systematiskt och kontinuerligt planera, följa upp och utveckla utbildningen enligt skollagen. Det kvalitetsarbetet ska bygga på de mål som finns för utbildningen i skollagen och andra föreskrifter. Och det ska dokumenteras. Syftet är förstås att kontinuerligt förbättra skolans arbete på ett strukturerat sätt. Med förbättrad undervisning når vi bättre resultat.

Dokumentationen kring särskilt stöd, rektorns utredningsansvar och därmed utredningen som föregår eventuellt åtgärdsprogrammen, är superviktiga för att förbättra skolans arbete. Så alla förstår vad som ska göras , av vem och varför, se till att det görs, i rätt tid, att det utvärderas, revideras så vi säkerställer att det förbättrar förutsättningarna till goda resultat för eleven och därmed skolan.

Det är för mig självklart, om man inte dokumenterar vet ju inte alla inblandade hur man tänkt bedriva sin verksamhet, åtgärda brister eller sätta in stöd. Man kan inte heller revidera planeringen om man upptäcker att något kan göras bättre eller om det kommer berättigade klagomål. Skolans arbete blir förstås bättre om alla förstår vart man är på väg, att nya som kommer in kan läsa sig till detta och genom att följa upp och revidera vet man vad man ändrat och varför. Ifall t.ex. någon tänker återinföra något man ratat av en eller annan anledning, så finns det dokumenterat vad som fungerade bra och dåligt sist och varför man lade ner det tänket.

Dokumentation om disciplinära åtgärder som kvarsittning, utvisning eller beslagstagning av föremål ska också dokumenteras. Det är förstås en säkerhetsåtgärd så att lärare eller annan verkligen har skäl till detta och att om klagomål kommer kan läraren klart veta vad och varför den utdelat straffet. Det förbättrar skolans arbete att man kan lära sig av när detta gjorts korrekt och när det inte gjorts. Om värdegrunden är juste och gäller för alla, vuxna och elever, skapas förtroende. I den miljö präglad av trygghet och tillit nås bättre resultat.

Frånvarodokumentation och uppföljning förbättrar skolans arbete genom att de tvingas ta tag i ströskolkarna, korridorvandrarna och hemmasittarna. Och förbättra skolans arbete så att även de här eleverna finner sin plats. Vi kanske äntligen kan få koll på hur många hemmasittare vi har i Sverige och inte bara förbättra skolan utan övriga insatser för dem. Påverkar resultaten inte bara för individen utan hela samhället.

Enligt skollagen ska det finnas skriftliga rutiner för att ta emot och utreda klagomål mot utbildningen. Det kvalitetssäkrar förstås skolan att ha en strukturerad och dokumenterad hantering av klagomål och annars vet ju varken personal, elever eller föräldrar hur det ska agera. Och då leder inte klagomålen till förbättringar.

Är det elevdokumentation kan iup:er, åtgärdsprogram och annat som följer eleven ge stor hjälp till nästa skola för att förstå elevens situation och veta vad man testat förut med vilket resultat. Det förbättrar den skolans insatser och därmed arbete med eleven.

Om dokumentation finns på ett strukturerat sätt kan också oberoende parter lättare granska skolans arbete och hjälpa till att förbättra, genom att t.ex. komma med specialistkunskap.

och så vidare…

Jag skulle gärna vilja veta vad det är som är onödigt, eller inte förbättrar skolans arbete eller elevens situation med den dokumentation som krävs idag. Eller är den bra, men tar för mycket tid? Varför tar den tid? Har lärare idag arbetsplatser, datorer, datorvana, wordmallar, m.m. så de kan dokumentera effektivt? Dokumenteras rätt saker? Sida upp och ner i ett åtgärdsprogram om vad som inte fungerar är inte ovanligt. Sen är själva åtgärderna vaga, ingen står som ansvarig och tidpunkt för införande och uppföljning saknas. Då kan det ju kvitta! Har alla en positiv inställning till dokumentation? Har alla självförtroende och kompetens till själva skrivandet, det kan ju vara datorn eller förmågan att uttrycka sig som känns osäkert.

En dag att minnas i höstrusket. Solen skiner. Vattnet är blått och kluckar mot stenarna under bryggan. Storkusinerna, som kan simma, hoppar från bryggan, simmar och skojar. Bredvid står Prestationsprinsens storebror i badbyxor med simpuffarna och skulle vilja vara med… men han är lite försiktig. En alldeles underbar sommardag alltså.

Då kommer Prestationsprinsen själv farande, brunbränd, solblekt hår, skrubbsår på knän och armbågar, och neonfärgad flytväst. Som alltid på bryggan, för här händer det saker och det händer att det ramlas i. Mycket händer runt honom, samtidigt som han inte gillar när det händer för mycket runt honom…  Det är inte så lätt för andra att förstå. Än. Många år senare ska det visa sig att han får en Aspergerdiagnos.

Tillbaka till bryggan. Han har inte koll på några sociala spelregler. Att han skulle vara för liten. Eller att storebror kanske simmar för dåligt. Eller att alla kanske inte får vara med.

Han springer längst ut på bryggan och skriker: Vem av er kommer först till bojen, jag tar tid (han har ingen klocka förstås, men det behövs ju inte). Storkusinerna simmar allt vad de orkar. Rickard kommer först. ”Rickard vann, ropar Prestationsprinsen. Nu ska ni simma till badstranden och Erik ska vara med” (Prestationsprinsens storebror som inte vågade tidigare). Sagt och gjort. Alla tre simmar på.

Så är leken igång. De har hur kul som helst. Alla får vara med. Bara av sig själv. Ingen frågade ”får jag vara med och leka”… Och Prestationsprinsen dirigerar glatt och utan översitteri från bryggan.

Så visst är funktionsnedsättning ett väldigt dåligt ord. ”Funktionsskillnader” eller ”olika funktionsuppsättningar” är bättre sätt att se det.

Skäms på sig Dagens Nyheter och journalisten Claes Svahn, om det är han som satt rubriken. DN skrev en artikel om att hackare gripits i Storbritannien och smäller till med rubriken ”19-årig hackare lider av Asperger”. Hur vet Claes Svahn att killen lider?
Uppdaterat: Jag trodde först att det var en ny artikel, men den var ju från i somras… Men ändå. Är detta OK?

Det är ju intressant och har nyhetsvärde att hackare grips och tydligen är det flera som gripits. Men varför talar man om att hackaren har asperger? Och varför tar man upp att en som gripits tidigare har samma ”syndrom”!? För det första är det irrelevant! Och för det andra sätts det inte i något sammanhang!

Varför får vi inte veta vilken hårfärg de har tro – var de båda rödhåriga? Har båda druckit mycket cola?  Har de kanske en hund båda två!? Vilket märke på jeansen föredrar de? Och om de äter flingor till frukost, eller något annat totalt ointressant som inte hör till saken…

Föräldrar sliter hårt och ofta ensamt. Det är inte lätt att tala om de problem som uppstår när ens barn eller ungdom har det jobbigt. Man känner att det är konstant missförstått och att om bara skolan… om bara moster Donna…. om bara mormor…. kunde sluta eller börja uppföra sig på ett annat sätt. Och det känner barnet också…

Man känner intuitivt att det inte är barnet det är ”fel” på, utan omgivningen. Barnet är som det är. Det är vi runt omkring som måste ändra oss. Och javisst, barnet eller ungdomen måste också få stöd och strategier som förenklar mötet med skolan och omvärlden (som det är fel på, eftersom den inte fungerar för alla).

1500 timmar om året är en siffra som Sven Bölte, föreståndare vid KIND på Karolinska har nämnt. Så mycket tid lägger föräldrar till barn med npf på alla möten och kontakter som krävs för att lotsa barnet genom livet än för ett vanligt barn. Och kom då ihåg att det är ovanpå heltidsjobbet, hushållsarbetet och all press det innebär i sig att ha ett barn som inte ”passar in” och har problem pga det! Sen har ju de här barnen fantastiska egenskaper som de berikar ens liv med, som t.ex. ordvitsar, en helt logisk syn på tillvaron, det är bara att det är en annan logik än för oss normalstörda och det berikar!

Jag läser i tidningen Föräldrakraft att Göteborg inrättat en Lots-funktion för att hjälpa dessa föräldrar, och barn. Den drar igång i februari. Det tycker jag är bra! Heja Göteborg!

Som artonåring diagnostiserades ­författaren och DN-kritikern Martina Lowden med ­Aspergers syndrom. Idag skriver hon i DN om det, problemet med att få diagnos, hur man blir behandlad då man har en diagnos. Att man med diagnos även har styrkor. Styrkor och svagheter som alla andra. Bara att för den med diagnos innebär svagheterna svårigheter på grund av samhällets utformning där man lever. Hon tar upp ett bra ord. Funktionsskillnader. Hon tar upp en bok, Tvåsam av Willy Kyrklund. Där saknar vaktmästaren i boken sinnet S. Martina skriver:

Vilket i den bästa av världar inte hade behövt vara ett problem. Kanske har man fått sinnena T, U och V för att kompensera för bristen på S. För det mesta är inte vår värld den bästa tänkbara. Kyrklund fortsätter: ”Ingalunda så att man av finkänslighet hade undvikit att tala om hans defekt. Tvärtom. Man hade skrikit den i örat på honom, man hade slängt den i synen på honom, man hade slagit honom i skallen med den. Men man hade skrikit på S-språket, man hade slängt med S-färger och slagit med S-föremål. Därför hade han ingenting förstått.” Några rader skönlitteratur vet som vanligt mer om mitt liv än någon diagnosmanual i världen. Facklitteraturen nämner sällan slagen och skriken från de neurotypa när den räknar upp problemen med vårt sätt att vara.

Men hade vaktmästaren inte blivit skriken åt och slagen på, hade hans brist på S kanske inte varit lika svår för honom att bära. Funktionsskillnader måste inte innebära funktionshinder.

Och vi måste kanske alla fundera på om vi använder ”S-språket” även till fler än de med diagnos. Kanske är det vårt egna sätt att uttrycka oss som är problemet. Inte mottagarens funktionsuppsättning, eller som vi kallar det då de inte förstår eller fungerar som vi vill, funktionsnedsättning…

Det blir mer och mer dokumentation och skrivjobb för lärarna. Det äter upp deras tid. Det skulle vara intressant att se siffror på hur detta förhåller sig till andra branscher?

En IT-projektledare, tjänsteman, mellanchef har möten och peppar/stöttar sina projektmedlemmar/medarbetare. Ändå ska protokoll, beslutsunderlag, budgetar, projekt/verksamhets/affärsplaner, strategier mm skrivas och levereras… Möten=undervisningstid?

Kan det vara så att problemet för många lärare är t.ex. ovana, brist på rutiner, inga mallar att använda, ingen egen dator och kanske lite ovilja eller i alla fall osäkerhet, snarare än att det är orimligt?

Lärarnas Riksförbund presenterade nyligen sin Arbetsmiljö 2011, där uppger drygt var tredje lärare att deras arbetssituation har försämrats det senaste året, 90 procent uppger att de administrativa uppgifterna har ökat de senast fem åren  – utan att andra arbetsuppgifter försvinner, varannan lärare i undersökningen får inte den ro och avskildhet som de behöver för att förbereda lektioner och ta del av, bedöma och ge respons på elevuppgifter. Drygt hälften har sömnsvårigheter pga. sin arbetssituation och 16% har upplevt hot. Det är inte bra! Men är det specifikt för lärarna eller en samhällsutveckling att de som är i arbete få mer att göra, sover dåligt pga. jobbet och har för lite tid att förbereda sig? Det kanske är en trend som måste vända för fler än lärarna?

Svenska Dagbladet skrev om undersökningen och lärarnas situation. Jag tycker det är intressant att det är så lite reflektion i sådana här artiklar. Det är ju faktiskt ett fackförbund som har, och ska ha(!), sina medlemmars intressen för ögonen.

Säg nej till allt skrivgöra – den omfattande dokumentationen leder till sänkt kvalitet på undervisningen, skriver läraren Maj Stoddardi i Lärarnas Nyheter. Hon tar upp en hel del bra tankar som jag kan skriva under på, men jag ställer mig tveksam till en del.

En anledning till att all dokumentation inte behövs är ”Skolan är ingen industri och arbetar inte med att tillverka varor utan med levande människor.” hm!? Så hur tänker Maj då kring vården, är t.ex. skriftliga journaler, rutiner och behandlingsinstruktioner som följs upp onödiga? Eller på Försäkringskassan eller på Arbetsförmedlingen…

Sen konstaterar hon att politikerna målat upp en bild av en skola i kris och tagit heder av en hel yrkeskår. Varför denna ständiga självömkan inom lärarkåren? Om våra elever halkar efter i internationella jämförelser, killarna inte får samma chans som tjejerna och antalet hemmasittare ökar så har vi väl en skola i kris? Och hela Sverige är medvetna om att det finns massor av vardagshjältar i form av lärare som trotsar det som inte fungerar och gör hedervärda insatser och mirakel för enskilda elever varje dag, men det finns för mycket som inte fungerar! Och varje lärare som vänder bort blicken då ett barn mobbas, inte kommer till skolan, inte når målen är en för mycket… Och de finns också! Det finns mindre bra fungerande i alla yrkeskårer, även bland lärarna, erkänn det!

Men ”vi  i skolans värld” vet vad det beror på. Som så ofta förr hävdar lärare att det bara är de som egentligen vet. (Det är lika fånigt som att säga till SJ-kunderna att de ska ha åsikter när tåget är två timmar sent, för det är vi lokförare som vet att det inte är vårt fel, men vi vet minsann varför!) Ibland kan det faktiskt vara så att saker framstår tydligare när någon utifrån betraktar en verksamhet, eller kunden som faktiskt använder produkten eller tjänsten.

Orsakerna är ”till exempel ekonomiska nedskärningar, friskolereformen och det fria skolvalet, lärarutbildningen, påbud från politiker som inte tar hänsyn till forskning, samt allt administrativt arbete.” Några tankar:

Är det alltså inget bra med att ställa högre krav på dokumentationen i skolan som rektorers utredningar, åtgärdsprogram och skriftliga omdömen?

Hade det inte vara trevligt om det i fackförbundets eller lärarnas argumentation framgick att de förstår nyttan av det hela? Och media som köpt hela politikersnacket enligt läraren, de sätter in hela artikeln om dokumentationens nedbrytande verkan på främst lärarna (man kan ju ana att eleverna kommer att lida om inte lärarna hinner förbereda och reflektera) utan någon reflektion…

Läste på politikdirektbloggen på svd.se att Moderaterna vill införa något liknande Teach First i Sverige. När jag först läste om Teach First för flera år sedan tyckte jag att det verkade bra. Jag tror att många begåvade människor med fantastiska kommunikationsegenskaper inte väljer skolan som arbetsplats av många skäl, lönen, karriärmöjligheterna, ingen jämn könsfördelning etc. Men att många egentligen känner både lust och kall. Våra ungar, det viktigaste vi har och vår framtid. Vem vill inte vara med och bidra till dem och det!?

Men det är ju förstås många begåvade fantastiska människor som väljer att bli lärare, trots dåliga odds i löneutveckling och tuff arbetsmiljö. Men eftersom det inte är något högtryck på ansökningarna till lärarhögskolorna och många som kommer in tydligen inte valt det i första hand (är det verkligen så? Har läst det i många artiklar, men var kan man hitta den statistiken?) så är det förmodligen ett stort antal som halkar in i brist på annat… Och man skulle ju önska bättre för våra älskade ungar och Sverige.

Tänk om vi kan få briljanta läkare, ingenjörer, konstvetare, ekonomer, läkare, beteendevetare och andra som kanske satsat allt för att komma in på en svår och utmanande utbildning eller i alla fall gjort ett mycket aktivt val för något de brinner för, med en tydlig vision vad de vill åstadkomma, att komma in och sprida lite av sin glöd och vilja bland lärare och inte minst eleverna!

Såklart, det finns mycket som kan gå fel. Men mycket som kan gå rätt. Så givetvis gäller det att ha en bra uttagning, vem som helst kan inte arbeta som lärare, det krävs fantasi, lyhördhet, ödmjukhet, anpassningsförmåga och en enorm passion och vilja för att orka.

Och tänk om några av dessa har en fallenhet och lust att bli kvar i skolans värld. Då kan det väl inte vara annat än bra att vi kommer med olika bakgrund, men givetvis relevant kompetens, till skolan. Vi kanske till och med kan få lite fler män att vilja bli lärare!

Hej! Vi använder cookies för att förbättra er användarupplevelse. Om du vill ha mer information om hur vi behandlar era uppgifter, se vår Integritetspolicy.

Jag samtycker