Tre föräldrar på samma gata.
Den enas hjärta bultar av stress över att hinna till jobbet och få med allt. Ropar förstrött hejdå till sitt barn som går iväg till skolan. Stressar vidare. Det mesta tas för givet.
Två hus bort. En förälders hjärta bultar av stolthet över att hans barn ropar hejdå och kommer iväg till skolan. Bara för att han kommer iväg i sig. Livet är en kamp. Idag fungerar det.
Längre ner på gatan. En förälders hjärta bultar av förtvivlan och stress. Barnet kommer inte iväg. Idag heller. Det vill, men förmår inte. Tror inte på skolan. Tror inte på de vuxna hon möter där. Besviken på vuxenvärlden.
Att vara förälder innebär så olika för olika föräldrar. Du vet så lite. Ta inget för givet. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!
Här kommer en vidareutveckling av ett inlägg från då bloggen var ung. Jag tycker det här är ett bra exempel på hur man kan inkludera barn och ungdomar i en undervisning som inte bara passar, utan är bra, för alla!
De flesta elever som är i behov av särskilt stöd behöver en begränsad mängd intryck och begränsad, strukturerad, kanske visuell information eller talböcker för att kunna tillgodogöra sig information och kunna fokusera. Om detta är ett normalt sätt att undervisa så är det inget som drabbar någon elev eller behöver specialanpassas för särskilt många. Det gynnar helt enkelt alla i gruppen. En skola för alla. En “design for all”.
Struktur, förutsägbarhet och ”less is more” är ett bra sätt att göra livet hanterbart för många barn och unga, inklusive de med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, på köpet får alla som är lite omogna, okoncentrerade eller oroliga det mycket enklare och alla barn drar nytta av det. Alla mår bra av tydlighet och förutsägbarhet, lugn och ro, alternativa arbetssätt och instruktioner.
Ordning och reda – I klassrummet kan vi lägga undan det som inte måste vara framme. Växla elevernas arbeten som hänger på en enda vägg istället för att bara fylla på på alla väggar. Använd skåp med dörrar. Hyllor och skåp med glasdörrar är bra för att man ser vad som finns där. Men det blir väldigt rörigt för många då man ser allt. Sätt upp lappar och etiketter som visar vad som ska vara var. Det har vi ofta, mest för de yngre åldrarna, men det här stör ingen, utan stöttar i alla åldrar. Det kan förenkla för många om man också har med en bild eller teckning på lappen.
Tydlig, aktuell och relevant information – Lappar behövs inte bara på skåp och hyllor. Tydliga rubriker fyller också en funktion på whiteboards och anslagstavlor. Då vet eleverna vilken typ av information som finns var och det finns en tydlig struktur och förutsägbarhet. Det funkar bra för alla att ha ett ställe där man sätter upp information. Till exempel en anslagstavla. Och bara där, när den börjar bli full så måste man prioritera. Ta bort gammalt och växla mellan permanent information. Aktuell information ska ha en tydlig rubrik och helst ska det som sätts upp inte bara vara skriftlig utan också bilder eller teckningar. Visuella instruktioner och visuell information underlättar för många, finns det en bild på en buss och simhallen blir det mycket enklare att komma ihåg och förbereda sig på att man ska åka buss och bada… Och vem störs av det?
Inte bara muntligt en gång – Det finns roliga små manicker man kan läsa in ett meddelande på, sen bara trycka på den, så läser den upp det t.ex dagens rastkompis, dagens mat, kom ihåg till i morgon. De kan komplettera informationen för den som har det tungt med det skrivna.
Återkommande struktur – På whiteboarden är det bra om man har en återkommande struktur. Kanske ha den indelad i fält, lite som en webbsida. Det man skriver kring lektionen ett stort fält till vänster. I övre högermarginalen de olika delarna/sakerna som ska ske på denna lektion. I den undre högermarginalen till exempel mer långsiktiga saker.
Tydliga instruktioner – Varför ska den här uppgiften göras. Vad är syftet. Hur hänger det ihop med vad vi gjort tidigare och vad vi ska göra framöver.
Det är inte ovanligt att det finns arbetsblad framme som eleverna ska arbeta med. I de yngre årskurserna finns kanske veckans fyra uppgiftspapper för det egna arbetet. Kan det struktureras annorlunda och tydligare än bara fyra högar? Tydliga lådor med tydliga etiketter om vilket ämne. Varför inte även vilken dag det ska göras? Eller i vilken ordning (även om de inte behöver göras i en viss ordning). Det underlättar otroligt för den som inte har så lätt att planera och komma igång med sitt arbete. Då börjar man med nr 1, är man klar med den oavsett om det är samma lektion eller en annan dag tar eleven nr 2. Sen kan det ju vara OK att göra dem i en annan ordning om det fungerar för uppgifterna och någon elev absolut vill.
Ge instruktioner på olika sätt – muntligt, skriftligt, genomgånget på tavlan, inspelat på video…
Låt elever redovisa på olika sätt – muntligt, skriftligt, genomgånget på tavlan, inspelat på video…
Ge mer information till den som behöver för att känna sig trygg – behöver de här eleverna ha det skriftligt eller muntligt? Om muntligt, ta tiden att fokusera på en elev, men förbered kanske från början uppgifterna på en nivå som är tydlig för alla. Eller gör två varianter. Det är egentligen bara att lägga till några rader, kanske klippa in någon extra bild i den uppgift man gör till alla. Ta fram det pappret då du tar och förklarar muntligt. Då har eleven kvar pappret och minns bättre. Idag då vi arbetar digitalt kan mycket återvinnas från gång till gång. Ta hjälp av tekniken! Har idrottsläraren skrivit en detaljerad intern agenda för friluftsdagen, förmodligen i word, skriv ut och ge till de barn som behöver mer information. Maila ut den till några barn eller föräldrar som behöver veta mer detaljer eller alla?
Hjälp att uppfatta och hålla tider – Det finns många bra hjälpmedel för att hålla reda på tiden. Tydlig klocka i alla klassrum är en självklarhet, men fattas alltför ofta i klassrum, eller fungerar inte. Det är inte OK. Det finns också bra klockor som extra tydligt visar hur mycket tid som är kvar och att det snart är slut. Du kan ha en timer som signalerar att nu har halva tiden för eget arbete gått och när det är fem minuter kvar till din slutgenomgång. Eller hur du nu lägger upp din lektion. Kanske några elever behöver en klocka på sin bänk eller en tidstock. Du kan förstås själv tydligt meddela sådana hållpunkter. Bra och tydlig klocka på gården underlättar också att komma i tid från rast och ämnen i andra delar av skolan.
Rätt att skärma av – Om en elev lätt blir störd av andra kan det kanske vara OK att lyssna på musik i hörlurar eller ha hörselskydd om det hjälper barnet att koncentrera sig. Man kan ha några stycken som den som behöver får ta, men det kan vara så att vissa barn behöver sina egna. För kontinuitet och förutsägbarhet eller bacillskräck eller …
Lugn – Tänk på inredningen. Inte för mycket olika färger, mönster och saker! Inte massa roliga saker som hänger i taket, klistrar upp på dörrar ställs ut på hyllor. Lugn. Less is more.
Jag kan exemplifiera i evigheter, men här kom några tankar, för att förhoppningsvis sätta igång fler hos er! Allt detta gäller förstås i andra miljöer också. Väntrum, hemma (!), scoutlokal, stallet, schackklubben… För våra älskade ungars skull, ja för allas skull!
Jag har skrivit om detta tidigare, dels när Moderaterna kom med sina idéer om mer tester och tidigare för att hitta de som behöver särskilt stöd. Dels när Kalibers rapporterade om bristerna i att ge särskilt stöd till barn med NPF och andra begåvningar…
Det var när en av lärarna som intervjuades tog upp att de har ingen kunskap, de får inget med sig från lärarhögskolan. Sen får de i bästa fall gå någon halvdagskurs och där hinner de bara till vad problemet är, inte till vad de ska göra. Och de pedagogiska tips hon hittat och fått handlade om vad man skulle göra med just den eleven. Hon skulle göra något speciellt för fem av hennes 28 elever.
Det är ju det som är felet!!! Vi ska inte göra något speciellt för en elev, det vi gör ska fungera för alla. Då slipper vi göra en massa specialare… Visst, vi kanske inte kan fånga alla, men vi kan nog gå från flera specialfall per klass till något enstaka. Eller faktiskt inget i många, många klasser. För det dessa elever behöver, behöver alla. Jag tycker bloggen Specialpedagogen skrev så bra om detta ”det som skrivs i åtgärdsprogrammen behöver alla elever”. Och det är så sant, ofta står det saker som lugn och ro, tydliga uppgifter, tydliga delmål, skriftliga instruktioner, hjälp att komma igång…
Samtidigt är elever med NPF, lika olika som alla andra. Vi talar om elever med aspergers, adhd eller bara en släng av: lite väl spontan, lite väl mycket associationer, lite väl mycket egna åsikter, lite svårt med planering och genomförande… Man kan inte bunta ihop dem. Men det är en rad saker som återkommer. De vill ha struktur, förutsägbarhet och är beroende av förtroendefulla vuxenrelationer som präglas av tillit och förståelse. Det gör att de bland annat ofta är:
- Känsliga för förändringar
- Har igångsättningssvårigheter
- Svårt att upprätthålla koncentration
- Vill veta varför de ska göra något, de vill se mening med det de gör
- Svårt att planera sitt arbete
- Är ofta hjälpta av skriftliga, lite mer detaljerade och visuella hjälpmedel och instruktioner
- Impulsiva, framförallt ADHD
- Sociala brister, speciellt autism och asperger. Obs! De behöver inte vara klumpiga socialt, det kanske bara är oerhört jobbigt och energikrävande för dem.
- Mycket känsliga för sinnesintryck. De tar in allt. De hör, ser, luktar, känner på ett fantastiskt sätt som vi andra inte är i närheten av. Och därför blir vi inte heller lika störda och trötta.
- Inte imponerade av auktoriteter, säger en lärare eller rektor något de tycker är korkat eller respektlöst så visar de det. Oavsett sin ”socialt” lägre rang i skolan.
Om vi lägger upp undervisningen utifrån det här synsättet kommer vi att inkludera så många fler. Och ingen kommer att bli störd av tydligheten.Det här kan inte läggas på enskilda lärare, även om vi kan komma längre än de flesta gjort bara med ett annat tankesätt och arbetssätt.
Men visst grundutbildningen på lärarhögskolan måste innefatta hur man undervisar alla sorters funktionsuppsättningar en lärare kommer att möta. Man ska inte kunna bli specialpedagog eller speciallärare utan att kunna något om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och hur man möter de eleverna. Rektorsutbildningen måste innefatta juridiken kring barn i behov av särskilt stöd. Klasserna måste bli mindre. Och en schysst värdegrund en självklar bas i varenda skola…
Det är som med våra strömbytare till lampor, de vippas upp eller ner. För skulle man vrida runt en ganska trög knapp. De klarade inte många rörelsehindrade. Den här lösningen ville förstås alla ha den var ju smartare och lättare för alla. Det samma med fjärrkontrollen, enhandsgrepp för kranar istället för varm- och kallvattenkran … ”Design for all” heter begreppet. Vi pratar om ”en skola för alla”. Då kan vi inte tänka att de ”annorlunda” ska ha särskilt stöd. Då måste vi se de annorlunda som normal variation. Och se till att de fångas upp i lärarens ordinarie undervisning. För våra älskade ungars skull, ja för allas skull!
Missförstådd på förskolan? Den här Prestationsprinsen är fem år och går på förskolan, ny avdelning, mellanbarnsavdelning. En dag vill han inte gå in på avdelningen. Han är en lugn prins som aldrig har älskat dagis, men ändå tyckt det är OK, men han behöver mycket tid för sig själv och funderartid efter dagis och på helgerna.
Han vill inte, små tårar kommer. Drottningen sätter sig och lyfter upp Prestationsprinsen i knät, är tyst och lyssnar. Han brister ut i ”det är bråkigt, de andra prinsarna skriker, fröken är arg, man ska vara tyst, Peter och Johan bråkar och det kan göra ont”. Drottningen kysser honom ömt på håret. Vad bra att du berättar, jag ska prata med fröken. I dag kommer farfar och farmor och hämtar så då går du hem tidigt. Blir det bra? Ja, säger Prestationsprinsen och springer ganska nöjd in på avdelningen.
Drottningen funderar. Går sen efter sin prins och talar lite med fröken. Jo, det är lite stökigt och högljutt i killgruppen och ja, det är två killar som har lite väl mycket energi, men vi försöker få dem att vara tystare och uppföra sig.
Missförstådd på förskolan
Ett par veckor senare är det föräldramöte och frågan tas upp. Man diskuterar regler, varför inte de här killarna följer dem, om man ska införa någon form av bestraffning osv. De flesta föräldrar tycker ändå att barn är barn och att det måste vara vi vuxna och framförallt lärarna som ändrar förutsättningarna så att det blir lugnt. Som en förälder säger, de kanske bara har för mycket energi!?
Det hela löser sig av sig själv, en pedagog slutar och en ny barnskötare kommer. En ung man, ”fröken” Danne som spelar basket på hög nivå, barnkär.
Oförstådda, hyssjade prinsar blir glada prinsar!
Danne förstår med en gång problemet. Han tar ut killarna, de får köra hinderbana på gården, upp och ner över bänkar, rutschkanan åt fel håll, hoppa över bandyklubbor, springa fem varv runt förrådet; Följa John i högt tempo; lite basket, kull och han är med själv. Gissa om det blir lugnare inne på avdelningen sen? Alla ligger lugnt och bygger lego då det är dags för det, istället för att prata, putta och peta på varandra. Till och med Peter och Johan är lugna. Men inte bara lugna som vi vuxna tycker så mycket om. De mår faktiskt gott och känner gemenskap.
Och det bästa av allt, tycker både barnen och föräldrarna, mitt ibland ungarna ligger Danne och bygger lego för fullt. Han har utlyst en tävling, coolaste rymdskeppet med töntigaste delarna. Allt för att undvika bråket om de häftigaste delarna.
Genialt!
Att utgå från barnens behov (göra av med energin), istället för våra vuxna behov (lugnt, tyst och enligt ett schema som passar oss), kan ändå leda till att vi blir nöjda (lugnare och mer lätthanterliga barn) och på köpet blir också barnen nöjda och glada.
Oförstådda, hyssjade prinsar blir glada prinsar! Heja alla Dannar där ute, våra vardagshjältar, för våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!
Tio punkter som ska rädda den svenska skolan. Eller är det tio punkter som ska rädda läraryrket och dess status? Regeringen, fackförbunden, SKL och Friskolornas riksförbund gick igår ut med en debattartikel i DN den direktsändes på svt.se Tio punkter som ska rädda skolan är rubriken, men den handlar om de vuxna i skolan. Inte barnen, inte ungdomarna, inte eleverna eller deras föräldrar. Inte om kunderna…
Alla punkter handlar om läraryrket. Ingen punkt har elevperspektiv. Tio punkter som ska rädda skolan utan att man talar om eleverna. På presskonferensen sades väldigt mycket om denna unika samling och överenskommelse kring skolan, det var många ord. Jag hörde ordet elev två gånger. Två gånger!
Gott och väl att lärarutbildningen och yrket utvecklas. Det behövs. Finns massor av fantastiska lärare, men för många som är dåliga, trötta, uppgivna. Skrämmande när man hört om sista årens ansökningsstatistik till lärarutbildningen (även om det blivit lite mer tryck senaste två åren…) Och så klart kommer detta eleverna till godo på många sätt.
Men det finns många brister i skolan som handlar om elevens vardag. Om klasstorlek, om lugn och ro, om kunskap och respekt för unika funktionsuppsättningar, om bristande värdegrund, om mobbing, om ett nytt betygssystem som inte fungerar och segregerar, om konservativa sätt att bedöma (skriva, skriva, skriva…) om hur vi inte tar till vara de högbegåvade och låter både dem och de svagbegåvade hamna utanför, om hur skolan är ojämlik för pojkarna …
Björklund talade om den onödiga byråkratin och dokumentationen med åtgärdsprogram… Inte ett gott ord om detta fick han ur sig! Det gjorde mig lite upprörd. Gång på gång konstaterar Skolinspektionen att det särskilda stödet brister, eleverna får inget, för lite eller fel stöd! Åtgärdsprogram som lägger ansvaret på eleven i stället för vad skolan ska göra. Som inte följs upp! Livsviktigt, bokstavligen, att det särskilda stödet dokumenteras och följs upp. Så vi lär oss vad som fungerar för denna eleven och vad som prövats tidigare och inte fungerat.
Problemet med åtgärdsprogrammen är att varje skola sitter och uppfinner sina egna mallar, sidorna fylls med irrelevant fakta om eleven och inte sällan deras hem, familj och sjukdomshistoria eller diagnoser… Vilket inte har där att göra. Vad fungerar inte i skolstituationen är allt som ska stå. Och vad skolan ska göra för att förändra detta. Vem som ska göra vad till när och hur det ska följas upp. Nej, det är ingen onödig byråkrati. Det är kunskapen om särskilt stöd och kunskapen om hur man dokumenterar rätt saker och lagom som saknas.
Elever objektifieras när allt fokus läggs på läraren och läraryrkets status. Om elever anses omotiverade, våldsamma, ha en antipluggkultur, vara ouppfostrade och allt vad det är kanske det kan ha göra med att de tydligen är objekt i ett rum där läraren undervisar. I vissa fall också förmedlar kunskap och en hunger & lust till mer kunskap!
Lärarfacken tänker för mycket på lärarna! Jan Björklund, Eva-Lis Sirén, Bo Jansson, Maria Stockhaus och Mikaela Valtersson utgå lite mer från eleverna. Snälla. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull.
Ett gott exempel och tips kring utflykter för lärare och föräldrar till barn som har svårt med utflykter. Det kan finnas alla möjliga skäl, till exempel adhd, aspergers, autism eller lite oro, svårmotiverade… Det här är inför semestern, men sättet att tänka fungerar generellt!
Drottningen vaknar av att en fluga surrar och studsar mot fönstret. Solen strålar in genom spetsgardinen. Hon sträcker på sig och mår bra. Lediga, semester, sol och lite ompysslade hos mormor o morfar, alltså Prestationsprinsen mormor och morfar. Det luktar nybryggt kaffe. Hon funderar lite på dagens mål. Tydliga mål. Att cykla och bada. Hon tassar upp. Prestationsprinsen sover otroligt tungt.
De kom i förrgår och de första dagarna har förstås gått åt att få Prestationsprinsen installerad och van vid torpet, sängen, utedasset… Drottningen var med syskonen och bada igår. Men pappa var hemma med Prestationsprinsen. De mådde gott. I det lilla och långsamma och alldeles lagom tempot. Men Prestationsprinsen har ändå varit helt slut och sovit mycket.
Drottningen säger godmorgon till sin mamma. Morfar är redan uppe och igång med något trädgårdsprojekt. Hon häller upp en kopp te. Mamma kommer aldrig ihåg att hon inte dricker kaffe.
Idag ska hela familjen ut och cykla. Det finns alldeles fantastiska småvägar, enebackar, kohagar, gamla ekar, röda stugor och badsjöar i trakten. Förr ville aldrig Prestationsprinsen följa med. Han förstod liksom inte anledningen. Varför. Varför ska de ut och cykla. Vart ska de? Vad är meningen eller målet med utflykten? I hans verklighet är saker meningslösa om de inte leder till något. Lite för abstrakt för en omogen 12-åring att tala om motion och hälsa, det är ju inget här och nu!
Så nu vet de tricket, Drottningen och hennes man. Vi ska inte ut och cykla idag (och på vägen förmodligen bada o köpa glass). Vi ska cykla till badplatsen. Och där ska vi bada och köpa glass. Samma utflykt. Olika beskriven. Att ut och cykla är abstrakt. Att bada och köpa glass väldigt konkret. Glass och bad kan också vara en utmärkt belöning som motiverar till en lite svettig och jobbig cykeltur!
Så trots Karin Boyes ord om att det finns mål och mening med vår färd, men det är resan som är mödan värd. Så stämmer det inte för alla. En del behöver just tydliga mål och mening. Tänk på det i sommar. Ni kanske inte behöver ändra programmet, utan beskrivningen av det. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!
Det här var ett av mina första inlägg.
Prestationsprinsen går i åk 4. Han har koncentrationssvårigheter, det kan kvitta om han har diagnos eller ej. Det ska ju inte spela någon roll…. När all ork och koncentration tar slut lägger han sig på bänken. Det vet fröken. Ändå ringer fröken hem och beklagar sig. Det här är inget annat än skolk på lektionstid! Rent teaterspel! Jag såg minsann att han var glad på rasten. Jaha, suckar drottningen, Prestationsprinsens mamma.
Drottningen tar sats och säger, om det här hade varit en liten prestationsprinsessa, som grät för att hon inte kunde koncentrera sig, inte hängde med och inte förstod. Om du sen på rasten blickade ut på skolgården från lärarrummet med en kopp te i din hand och såg att hon var glad och hoppade rep med de andra tjejerna, hade du kallat även hennes gråt för skolk och teater?
Fröken blir tyst ett ögonblick. Sen svarar hon: Nej, det hade jag nog inte.
Varför ska det vara så svårt att förstå att barn och ungdomar vill väl och göra sitt bästa. I SvD:s del 2 i artikelserien om skolsvårigheter berättar en ung tjej om sina skolproblem pga koncentrationssvårigheter och hur lärare behandlat henne.
I del 4 i samma artikelserie får vi läsa om Gustav Adolfskolan i Alingsås. De verkar ha fattat grejen. Det här är en skola som inte bara pga. sitt kungliga namn skulle passa Prestationsprinsen!
Hur kan vuxna tro illa om barn och ungdomar? Eller i alla fall så fel! Det handlar förstås om okunskap, vi måste hjälpas åt att sprida kunskap. Jag tror inte att det viktigaste är kunskap om diagnoser , om koncentrationssvårigheter, om barns problem. Utan om enkla lösningar som hjälper alla barn i skolan, struktur, förutsägbarhet, trygghet och ett bra och sunt ledarskap. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!
Vuxenlogik om skärmar, inte alltid så logisk. Envis som en get? Eller precis som du`?
Mamma, mamma, kom! Det är ett skitroligt klipp här på youtube. Kom, ropar Prestationsprinsen. Mmmm, inte nu jag läser tidningen, svarar Drottningen långsamt. Och jag har inte druckit upp mitt te. Men det är skitkul Mamma! Nu får du lugna dig, jag kan titta sen!
VUngefär samma sak händer på eftermiddagen. Då vill Prestationsprinsen att Drottningen ska ringa Petters mamma och tala om lanet på lördag. Men Drottningen ser en bra film på TV. Nej, jag kan inte bara gå ifrån för att du vill det. Var inte så envis. Jag vill ju se slutet. Vuxenlogik om skärmar, inte alltid så logisk …
Vuxenlogik om skärmar inte så logisk
Senare sitter Prestationsprinsen och spelar data. Drottningen ropar att han måste göra läxor. Jag kan inte komma, jag är mitt inne i en arena, svarar Prestationsprinsen. Men då säger Drottningen att det är väl inget att snacka om. Läxorna ska göras innan läggdags och det är bara att komma. Han kan spela sen…
Är det konstigt att de blir förvirrade? Vi kallar dem envisa, vi vuxna skulle möjligtvis kunna sträcka oss till att vi ibland inte är så flexibla, men mest är det ju bara: Självklart!
Envis, inflexibel eller har skoj?
Envis som en get? Eller bara som vi? Envisa barn och unga är bara inflexibla, som vi. Så låt oss komma ihåg det. Vi får helt enkelt hjälpa dem, genom att förvarna, ge ställtid, hitta naturliga slut och avbrott, så går det lättare (inte alltid lätt). Och hörrni, det gäller tydligen både för oss vuxna och våra älskade ungar! Vuxenlogik om skärmar, inte alltid så logisk…
För våra älskade ungars skull, ja för allas skull!
Mer om datorspel, skärmar osv.
Dataspel, gaming och e-sport – varför fastnar våra barn här? Olof som föreläst många gånger på våra föräldrakvällar och utbildningar har en gratis föreläsning i Nacka kyrka 15/2, 19-20.30. Det är Nacka kommun, Nacka församling och Röda korset Nacka som bjuder in till detta.
Följ länken för mer info. Den sänds även digitalt, men om du har möjlighet kom gärna till kyrkan, då kan du också ställa frågor.
Ett annat inlägg om bristande vuxenlogik. Varför fixar vi och ordnar så fotbollsmatchen ska fungera, men dataspelet…
Prestationsprinsen gick till skolan varje dag i lågstadiet. De flesta lågstadieelever kan faktiskt gå själva till skolan utan livsfara på grund av trafik eller pedofiler. När han började mellanstadiet fick han gå lite längre, men då cyklade han på sommarhalvåret. På högstadiet åkte han buss, men gick till och från busshållplatsen.
Drottningen hade alltid tyckt att det var viktigt med vardagsmotion, men inte bara det. Man startar inte bilen för att skjutsa till skolan eller träningen en eller två kilometer bort. Idag fick hon ett mail från lillebrors skola: ”Snälla respektera trafikreglerna på gatorna utanför och kring skolan. För våra barns säkerhets skull.”
Hon hade själv sett kaoset kring skolan vid 8-tiden. Och alla stressade föräldrar som körde gasen i botten fram till skolan, inga 30 km/h där inte. Deras tankar är väl redan på jobbet…
En del skolor ordnar ”gå-tåg”, ungarna samlas i olika gathörn för att gå gemensamt, för yngre barn kan en förälder som ändå går plocka upp andra barn på vägen.
Varför kör vi storstadsmänniskor våra barn till skolan? För att vi ändå startar bilen? Ungarna kan väl gå ändå, de har förhoppningsvis kortare väg. För att vi tycker det är kallt eller regnigt? Men ge barnen regnkläder och ett paraply. Tror vi det är farligt? Hur stor är risken att ditt barn möter en knäppskalle som vill det illa jämfört med att du krockar, med ungarna baksätet, i villaområdets korsning pga din eller medtrafikantens morgonstress?
Eller vad är det? Det är väl bättre att det går, de rör på sig, möter och pratar med andra ungar, får lite sol på näsan (AD-vitaminer), lite positiva hormon i omlopp, som endorfin och serotonin, ser vad det är för väder, känner regnet i ansiktet eller får höra smattret mot paraplyet, ser kanske nötskrikan som de pratat om i skolan, vintergäcken vid grannens södervägg eller att lönnen i hörnet har börjat skifta i rött, kanske fångar de de första snöflingornas kristaller…
Många barn och unga, inte minst med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, medicineras med serotonin idag, det kanske i vissa fall kan bytas ut mot vardagsmotion? Men ditt barn kanske inte klarar av att gå och/eller åka kollektivt, det får kanske nog med intryck av att vara i skolan, ni kanske har nekats skolskjuts av kommunen osv. Det finns många bra skäl till att köra sitt barn, såklart.
Jag kommer att tänka på Nils Simonssons underbara sommarprogram och föreläsningar. Han berättar bland annat om en undersökning där hälften fick ett par springskor och ett löpschema, de andra medicinerades. Lika bra resultat efter sex veckor, men medicinen har 234 olika biverkningar… Hittade två smakprov på youtube:
[youtube http://www.youtube.com/watch?v=H7pLScC9O4w&w=640&h=390]
[youtube http://www.youtube.com/watch?v=oT3qPLSwmzE&w=640&h=390]
I flera diagnoser, som till exempel Aspergers, ingår att det är svårt med sociala relationer.
Många tror att det måste innebära att man är lite klumpig socialt, talar bara om sina intressen eller ”fel” saker, tolkar uttryck bokstavligen, lyssnar inte på andra, talar konstigt till exempel forcerat, med hög röst, lillgammalt eller att personen sitter tyst, drar sig undan…
Visst kan det vara något av detta, eller inte!
Det kan helt enkelt vara så att man klarar det galant, eller någorlunda galant, det vill säga som folk gör mest.
Men att man bara klarar det korta stunder, att man behöver gå ifrån, det gör vi ju alla ibland, kaffepaus, mer sällsynt nu för tiden är rökpaus, och det kanske är ett uttryck för detta behov. Mindre uppskattat av lärare och chefer är att ta på hörlurarna och lyssna på skön musik eller ett radioprogram man missat, eller att spela ett spel på mobilen, eller se en video…
Eller att man klarar det en längre stund, hela konferens-, skol- eller arbetsdagen, men sen är man helt slut. Inte tal om någon trevlig middag med kollegorna, några hobbys eller träningar!
Eller kanske att man klarar det som alla andra, men sen inte något alls på flera dagar, eller behöver sova ett dygn efteråt…
Så man behöver inte vara underlig i sociala sammanhang! Inte alls. Vi är alla olika, med eller utan diagnos! Men kom ihåg att det kan ta på krafterna. För våra älskade ungars skull, ja för allas skull!