Fick en kommentar på mitt inlägg kring Folkhälsoinstitutets rapport om funktionsnedsatta barn. Bondbönan funderade kring varför det är vanligare med diagnos i ekonomiskt utsatta hem. Jag lägger ut mitt kommentarssvar även som inlägg.

Jag tror att orsakssambandet det omvända. Inte att barn i ekonomiskt utsatta hem oftare får diagnos, utan att föräldrarna till barn med funktionsnedsättning måste sluta eller gå ner i arbetstid. Och därmed får en dålig ekonomi.

Det är inte ovanligt att den ena måste sluta jobba helt för att få livet att gå ihop för familjen. Att ha ett barn med NPF kräver ca 1500 mer timmar om året i “föräldraskap” än för “normala” barn. Det motsvarar en tjänst på 75%!! Det är säkert samma sak för barn med andra funktionsnedsättningar. Klart man inte kan ha ett heltidsjobb eftersom möten är på kontorstid och barnet behöver stöd och hjälp under dagen… Och hur går det för ensamstående!!?

Diagnosen ADHD är ju en beteende-diagnos. För de med lindriga symtom kan miljön göra att de får diagnos eller inte. Men ett ekonomiskt utsatt hem fullt av respekt, kunskap och förståelse är ju bättre än ett stressigt höginkomsthem med frånvarande föräldrar…

Dessutom, tjänar den ena massor så kan den ena arbeta mindre eller inte alls utan att familjen räknas som ekonomiskt utsatt…

Vi har ett så stort uppdrag! Att vi alla snabbt blir bättre på att se, acceptera, inkludera och uppmuntra andra. Speciellt de som är lite annorlunda. Sitter i en rullstol, rycker med handen eller har ett osynligt men kanske ”irriterande” funktionsnedsättning. Kanske talar för mycket om sitt, kanske studsar och far lite mer än normalt eller hör dåligt…

Och framförallt, att inte blunda för då andra inte ser, accepterar, inkluderar eller uppmuntrar dessa barn och ungdomar, ja, medmänniskor…

Om du är lärare, se dig omkring och gör något åt saker. Måste du ha så bråttom tillbaka från lektionen? Diskutera inte midsommar på rastvakten.  Besök de ställen där era elever känner sig osäkra. Vet du inte var? Ta reda på det! Så många barn och ungdomar vittnar om lärare som inte ser eller till och med deltar i mobbningen. Och att delta kan vara omedvetet. Om kompisarna fryser ut dig dag efter dag och ingen lärare ser dig eller ger dig frågan så blir ju läraren en del av medmänniskorna i skolan som ignorerar dig. Eller då läraren skäller på dig utan förståelse och respekt för din ADHD. Då blir ju det en fortsättning av intoleransen och mobbningen från skolgården. Såklart gäller det samma alla föräldrar och fotbollstränare. Alla vuxna!

Igår skrev generaldirektör Sarah Wamala med flera från Folkhälsoinstitutet i Svenska Dagbladet om att just funktionsnedsatta mobbas mer än andra. Det konstaterade de även i förra årets rapport, då poängterades det också att fler pojkar med funktionsnedsättning mobbas… I sin rapport som de just publicerat skriver de:

Barn med funktionsnedsättning har en sämre hälsa än andra barn, mobbas oftare och lever oftare i ekonomiskt utsatta hushåll… Ökat fokus på barn med funktionsnedsättning i skolornas arbete mot mobbning behövs, liksom på utsattheten för ensamstående föräldrar till barn med funktionsnedsättning.

De skriver också:

Dessa barn bör pekas ut som en särskilt viktig grupp i skolornas planer mot kränkande behandling.

För våra älskade ungars skull… skriver jag!

Tidigare har jag skrivit om mobbning i bland annat de här inläggen:

Drottningen vaknar av att en  fluga surrar och studsar mot fönstret. Solen strålar in genom spetsgardinen. Hon sträcker på sig och mår bra. Lediga, semester, sol och lite ompysslade hos mormor o morfar, alltså Prestationsprinsen mormor och morfar. Det luktar nybryggt kaffe. Hon funderar lite på dagens mål. Tydliga mål. Att cykla och bada. Hon tassar upp. Prestationsprinsen sover otroligt tungt.

De kom i förrgår och de första dagarna har förstås gått åt att få Prestationsprinsen installerad och van vid torpet, sängen, utedasset… Drottningen var med syskonen och bada igår. Men pappa var hemma med Prestationsprinsen. De mådde gott. I det lilla och långsamma och alldeles lagom tempot. Men Prestationsprinsen har ändå varit helt slut och sovit mycket.

Drottningen säger godmorgon till sin mamma. Morfar är redan uppe och igång med något trädgårdsprojekt. Hon häller upp en kopp te. Mamma kommer aldrig ihåg att hon inte dricker kaffe.

Idag ska hela familjen ut och cykla. Det finns alldeles fantastiska småvägar, enebackar, kohagar, gamla ekar, röda stugor och badsjöar i trakten. Förr ville aldrig Prestationsprinsen följa med. Han förstod liksom inte anledningen. Varför. Varför ska de ut och cykla. Vart ska de? Vad är meningen eller målet med utflykten? I hans verklighet är saker meningslösa om de inte leder till något. Lite för abstrakt för en omogen 12-åring att tala om motion och hälsa, det är ju inget här och nu!

Så nu vet de tricket, Drottningen och hennes man. Vi ska inte ut och cykla idag (och på vägen förmodligen bada o köpa glass). Vi ska cykla till badplatsen. Och där ska vi bada och köpa glass. Samma utflykt. Olika beskriven. Att ut och cykla är abstrakt. Att bada och köpa glass väldigt konkret. Glass och bad kan också vara en utmärkt belöning som motiverar till en lite svettig och jobbig cykeltur!

Så trots Karin Boyes ord om att det finns mål och mening med vår färd, men det är resan som är mödan värd. Så stämmer det inte för alla. En del behöver just tydliga mål och mening. Tänk på det i sommar. Ni kanske inte behöver ändra programmet, utan beskrivningen av det. För våra älskade ungars skull!

Så var det dags igen. Nu moderaterna. Mognadstesta alla sexåringar så att särskilt stöd kan sättas in i tid. Svenska Dagbladet , Dagens Nyheter, SR, TV4 tar upp detta utspel, som andra partier är kritiska till.

Hm. Man talar mest om läs- och skrivsvårigheter. Ingen tar upp barn med andra funktionsuppsättningar som neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, eller en släng av…

Hur testar man dyslexi eller annan lässvårighet vid ett tillfälle på ett barn som inte kan läsa. Hur avgör man koncentrationssvårigheter hos en femåring eller sexåring som per definition ska vara ganska omogen och full av energi? Hur upptäcker man ett annorlunda sätt att tänka hos ett barn med högfungerande Aspergers bland sexåringar som förhoppningsvis samtliga fortfarande tänker utanför ”boxen”! Det går kanske, med rätta redskapen, men det låter osäkert.

Jag är tveksam till test. Jag är för en skola för alla. Släpp in fler i normalundervisningen. Se till att lärare har kunskapen och tiden att möta fler elever utan att det kallas särskilt stöd eller särskilda behov. En skola för alla. Utvärdera hur det går under sexårs-året, har inte alla nått dit vi anser att de bör eller uppför som vi anser att de bör. Och det oroar oss. Sätt in särskilt stöd till läraren i årskurs 1, så att han eller hon kan möta fler i sin ordinarie undervisning. Och bara särskilt stöd till de barn i behov, trots lärarens inkluderande undervisning. Men det ska verkligen vara undantaget.

Om fler och fler behöver särskilt stöd är det skolan det är ”fel” på inte eleverna.

Drottningen fikar och funderar. Vi är alla annorlunda ur någon aspekt. Vi har alla svagheter och styrkor utanför “normal”-spannet… En del har det mer än andra.

Hon undrar varför det är så att om vi avviker för mycket från det som i just vår tid och kultur kallas normalt, så är det ett problem. Varför inte oftare en tillgång. Avviker från det som anses hanterbart. Eller så mycket att det ställer till problem. För oss själva eller andra. Då kan man få en diagnos. Eller stämplas med en diagnos. Beroende på hur man ser det. Själv och andra. Eller kanske snarare vilka följder det får…

Hon tänker på sina vänner, sina barn, Prestationsprinsen, kollegor… Vi har alla styrkor och svagheter. En del är mer kreativa än andra. En del är mer oroliga än andra. Än del kan springa snabbare och mer än andra. En del kan ta dagen som den kommer, andra vill veta allt som ska hända. En del hämtar styrka i att var med andra och möta nya människor. En del behöver vara ensamma och ifred för att hitta styrkan. En del har lätt att koncentrera sig en hel skoldag, andra inte alls. En del orkar inte en hel skoldag eller arbetsdag, det blir för mycket. En del är smidiga och lättsamma, en del lite egna och bökiga.

Drottningen vet att alla som läser detta ser någon framför sig för varje exempel. De personer ni tänker på anses kanske inte onormalt energirika, koncentrationsproblematiska, enstöriga, bökiga… Så är det ju oftast. Vi accepterar varandras egenheter och olikheter. Men ibland irriterar vi oss, kanske till och med väljer bort eller förlöjligar…

Men är vi inte på väg att bli väldigt intoleranta mot mänsklig variation? Är vi inte bättre på att hyssja på våra energirika ungar än att ta vara på energin? Är vi inte mer irriterade på de impulsiva eleverna än glada för deras entusiasm? Är inte den kreativa ifrågasättande ungen mer ”jobbig” än den tysta som gör vad vi säger? Är vi inte lite väl intoleranta mot den som ser saker med en annan logik än vi själva? Som tänker annorlunda och ser saker ur andra perspektiv än ”normalt”?

Vi behöver kreativa, energirika, ifrågasättande, annorlunda tänkande barn, ungdomar och vuxna! Drottningen sätter ner sin tekoppp och tänker att vi föräldrar, skolan och samhället måste ju vara till för alla!

Den här bloggen riktar sig ofta till lärare och föräldrar, och alla andra intresserade förstås, som vill förstå mer kring neuropsykiatriska (så kallade) nedsättningar. Men egentligen handlar det bara om annorlunda barn. Om annorlunda medmänniskor. Och vi måste förstå och orka med annorlunda människor. För det är vi alla. Mer eller mindre. För vi har alla en släng av dessa egenskaper, som om man har för många blir en diagnos. Det vill såga i vår tid och vår kultur… för i en annan tid eller miljö kan problemen vara fantastiska tillgångar!

Tiden kan vi inte rå på. Men miljön är vi själva. Och formar vi själva. Genom vårt agerande och våra värderingar…

Semesterplanering pågår för fullt i hus och stugor! Eller så är ni redan på väg! Den där eller de där fantastiska veckorna då vi ska ha så trevligt och uppleva så mycket. Tillsammans. Vardagarna är vi i skolor, på jobb, på Dagis, ja, på olika håll. Nu ska vi vara tillsammans. En utmaning och underbart tillfälle för alla familjer.

Har man ett barn som inte är så förtjust i nya saker eller i behov av struktur och förutsägbarhet så kan en semester bli lite knepig om den innehåller flera stopp, olika sov- och matställen, mycket folk, nya människor och nya miljöer. Kanske ett nytt land!

Så tänk till. Om ditt barn inte klarar nya miljöer så är förstås att bila genom Europa, båtluffa i Grekland eller luffa i Thailand inte aktuellt. Inte ens att bila eller båtluffa i Sverige. För många intryck, ingen reträttplats, alldeles för lite struktur och förutsägbarhet. Då får man välja annat! Till exempel:

Då får ni en plats som blir den trygga punkten, varifrån man gör utflykter eller upptäcker nya saker. Dessutom kanske barnet eller ungdomen kan få stanna i stugan eller båten medan övriga sticker iväg på upptäcktsfärder. Om det är ett mindre barn bör förstås någon stanna hos barnet och ha en mysig dag med mycket tid tillsammans.

Har man ett lite mer flexibelt barn. Så kan man ge sig ut på mer varierande semestrar. Men det gäller att skapa struktur och förutsägbarhet genom att noga förbereda barnet. Och mentala reträttplatser. Till exempel:

Mat, är ofta ett problem.

Har du ett barn med mycket (!) energi så är det lika viktigt att det får avreagera sig som reträttplatser. Planera in stopp och tillfällen  för att springa i kapp, hoppa tjugo gånger, stå på händerna, hoppa rep, kicka med älskade bollen osv. Att hyssja och tysta barn med överskottsenergi slutar bara i bråk. Energin måste ut! Och kommer den inte ut i benen så kommer den tyvärr ut som bråk och tråkigt humör! Och det smittar strax till dig. Och då är helt plötsligt den trevliga utflykten inte så trevlig…

En annan sak är att reträttplatser kan behövas just där och då. Du kanske måste lämna den trevliga guidningen av den gamla staden eller underbara skaldjurslunchen vid beachrestaurangen. För det blev för mycket. Då är det så. Det bara är så. Tyvärr.

Man kan testa med en mental reträttplats i de lägena. Funkar det att få gå undan till bänken ni kom överens som på Gamla Torget (ensam eller med någon), eller att slippa äta upp, och lyssna på favoritmusik i hörlurar eller spela spel på mobilen?

En annan sak är ställtid. Lägg inte in för mycket i ert schema. Hinn andas och ge ditt barn tid att återhämta sig. Det kan behöva sova massor eller ta en mellandag och bara se på TV. Bli inte arg. Det är ett reellt behov! Samma sak att det kan behövas tid att förbereda sig för kvällens restaurangbesök, ge då barnet ställtid. Kanske inte ska åka på utflykt på dagen och gå på ny restaurang på kvällen?

Ja, det finns massor att tänka på. Men tänk struktur, förutsägbarhet, ställtid och reträttplatser, mentala eller fysiska så ökar förutsättningarna för en kul semester tillsammans!

Nu räknar vi ned till midsommarafton. Sill ska läggas in eller inhandlas. Vi vuxna byter recept på bästa grillsåsen, eller grillsåserna. Drömmer om midsommar på landet, kanske i skärgården eller vid en sjö… Förhoppningsvis lever barnen lite mer i nuet. Njuter av sommarlov eller sommarjobbet och ser fram emot en tur till landet eller besök i parken för att fira midsommar. Eller sin alldeles egna föräldrafria midsommarfest! Beroende på ålder. De yngre kanske snarare siktar på lite studsmatta, bad, ridning, cykling och skate:ande…

Men, tänk nu på att vi alla är olika! En del älskar nya människor och nya rätter på midsommarbordet andra inte. En del gillar att resa och nya miljöer andra inte. Några vill dansa runt stången och springa med potatis på sked, andra tycker att det är fruktansvärt jobbigt! En del gillar att bada kallt (det är ju faktiskt midsommar), men andra gör inte det. En del av oss kan behöva mycket information och ställtid, samt lång återhämtningstid. Andra inte…

Så är det åt andra hållet. En del vill mycket. Mer än de förmår. De kanske inte riktigt hänger med i resonemanget eller förstår instruktionerna till leken eller rundar fel sten i midsommarleksstafetten! Hjälp till att skapa struktur och förutsägbarhet. En del tycker att deras egna intressen borde intressera alla andra lika mycket vid midsommarmiddagen. Ha tålamod. Försök att byta samtalsämne lite smidigt… Skratta inte åt andra som gör fel…  Då vågar de inte försöka nästa gång.

Så låt nu var och en, stor eller liten, få en fin midsommar efter sin förmåga. Man kan behöva gå ifrån och vila. Eller få springa iväg och rasa av sig energin. Vi är alla olika. Hjälp ditt barn eller fru till det när de andra tycker det är en trist attityd eller slött. Eller när morfar blir irriterad att inte barnbarnet eller svärsonen smakar på goda sillen… Tänk till innan du själv dömer.

Glad midsommar från Drottningen, Prestationsprinsen och mig!

Jag skummade lärarförbundets sajt om finalisterna till Lärarpriset. Jag läste om Lillemor Eriksson som är lärare på Backgårdsskolan i Norrfjärden utanför Piteå. Och blev glad! Hon började för fem år sedan jobba med ASL, Att Skriva sig till Läsning. Sen började hon använde metoden även i matematikundervisningen. Och sen i andra ämnen.

ASL går ut på att eleverna inte lär sig skriva för hand förrän i tvåan. I förskoleklassen och ettan fokuserar de på läsinlärning och att skriva på datorer. Mycket handlar om finmotorik, eller snarare att många barn i ettan inte har den motorik som krävs för att skriva bokstäver, anser hon.

– Vad sänder det för signaler att barnen ska hålla på och sudda när det blir fel? Det är roligt att inte behöva traggla det tekniska med bokstäver. I tvåan när de börja skriva kan de redan stor bokstav, mellanrum mellan bokstäver och var det ska vara punkt. Då kan de läsa och ser själva när de gör fel.

Och hon verkar vara en eldsjäl som verkligen förstår att alla elever är olika och har olika behov och sätt för att lära sig.  I matematiken arbetar hon med olika inlärningsstilar – kinestetiskt (att prova på), taktilt (att använda händerna), visuellt och auditivt (när läraren går igenom något). Är inte detta ett citat som borde spridas till varenda lärare:

Om man ska lära sig 10-6 kan man till exempel hoppa det om man har mycket rörelse i kroppen.

Lillemor Eriksson betonar hur viktigt det är hur man bemöter sina elever och har bestämt sig för att fokusera på det positiva, att inte det som är mindre bra. Ännu ett underbart citat:

Jag har inte fokus på ”nu är det rörigt”, utan tänker istället ”nu börjar de bli trötta”, då är det mitt ansvar att se till att det rullar på.

Det här är ju ett underbart bevis på hur ett problembeteende (stökig/rörig) beror på ett olöst problem (trötta) och att läraren sitter på ansvaret, förmågan och möjligheten att lösa det på ett bra sätt (göra annat, pausa, hoppa…), istället för ett dåligt (Gå och sätt dig! Sitt still! Skärp er!). Björn Kadsejö påpekade ju så klokt nyligen (i samband med rapporterna om överrepresentation av pojkar med ADHD-diagnos bland sent födda på året) att om en neuropsykiatriskdiagnos behöver sättas eller inte beror till stor del på skolmiljön. Jag tror att med inställningen som Lillemor och hennes kollegor har, att man kan få hoppa matten och få förståelse när att man börjar bli stimmig är en god förutsättning för färre diagnoser!

Finalister i övrigt är Olof Jonsson som utvecklat rasterna på sin skola och Anna Anu Viik som använder sociala medier i hemspråksundervisning.

Skolavslutningar, fantastisk lycka eller förtvivlan. Drottningen är varm inombords. En lycka som varar. En lycka som kan plockas fram när som helst för all framtid. En lyckoreserv. Den är unik. Bara den som varit långt från en självklarhet, har lyckan att uppleva den. Och det finns tyvärr många föräldrar med den förmånen.

Hon minns glädjen när Prestationsprinsen i årskurs 8 var med på en friluftsdag i maj och avslutningen för första gången på många år. Hur hoppet och glädjen sakta vågade börja växa hos henne och förmodligen hos Prestationsprinsen! I årskur 9 gick han ut med betyg i alla ämnen och med bra och toppbetyget i några. En fantastisk prestation av Prestationsprinsen. Men det hade inte gått om de inte arbetat så bra ihop, skola, föräldrar och prins… Den lyckan tar hon fram nu i avslutningstider.

För så här års minns Drottningen. Hon minns sin Prestationsprins, som var så nere, så långt från en fungerande skolgång, så långt från förstående lärare, så långt från de anpassningar som behövdes, så långt från bra stöd från vården, att allt såg ganska oöverkomligt ut.  Där det i mellanstadiet ibland verkade som en utopi att hela familjen skulle överleva Prestationsprinsens grundskoletid. Och om överleva var målet, utan större men för resten av livet. Betyg, ja kanske det…

Efter att ha brottat ner diverse instanser, inte minst kommunen och bytt ut andra, som skola. Så började det vända. Hemmasittandet vändes långsamt, sakta trappades kraven upp, anpassade tider, anpassad undervisning. Långsamt återkom Prestationsprinsens glädje och kunskapstörst. En skola som förstår och förmår gör skillnad.

Drottningen minns också alla maj-månader fulla av förtvivlan. Då hemmasittandet pågått sen påsklovet, eller längre (!), eller slog ner som en blixt med hjälp av friluftsdagar, utflykter, temadagar och annat skoj. Förtvivlat försökte hon och mannen få till ett avslut på terminen, ha varit där lite grann, kanske bara gå på avslutningen. Bara för att Prestationsprinsen skulle kunna sätta punkt på hemmasittandet och övergå i sommarlov! Men med noll förmåga och förståelse från skolan så funkade det inte… Det var bara att maj efter maj konstaterar att skolan för alla inte finns. Inte för en som behöver struktur och förutsägbarhet lite över ”normalt” och blir trött av social samvaro. Det finns många skolor även för dem, men allt för många som inte förstår och förmår.

Ibland funderar Drottningen på om hon skulle kontakta rektorn i mellanstadieskolan, som ville skicka Prestationsprinsen till särskolan, men fick sig en rak höger av WISC-testet (”intelligens”-testet)… men ändå mest hävdade att problemet låg hos hem och elev.

Skolavslutningar, fantastisk lycka eller förtvivlan

Ja, så här års plockar Drottningen inte bara fram sin egen lycka och njuter den. Hon skulle vilja dela med sig av den till alla Drottningar, vare sig de är pappor eller mammor, som är nedslagna av ännu en jobbig termin. Som fått kämpa med att få sitt barn till skolan. Prestationsprinsar som kämpat, som varje dag de gått till skolan utfört just en prestation. Eller som ville, men inte förmådde varje dag. Kanske inte någon dag. Och inte fick mycket förståelse för det… utan kanske snarare skuld… Skolan som förhoppningsvis kämpade, men inte förmådde. Drottningar som hoppats på att med glädjetårar få sjunga in den blomstertid som kommer. Men som istället gråter i förtvivlan, i köket, på jobbtoaletten eller rakt ut på bussen…

Hon kan faktiskt säga att hon förstår dem. Från botten av sitt hjärta. Och hon önskar innerligt att varenda kämpande Drottning och Prestationsprins med familjer därute en dag får en hemlig lyckoreserv att njuta av precis som hon fått. I avslutningstider eller när som helst… För våra älskade ungars skull!

Ungar som inte gör som vi vill och hoppas!

Bloggens berättelser om Prestationsprinsen som vill väl, men så blir det fel, enligt oss vuxna finns nu som bok. 41 korta berättelser. Läs i vilken ordning du vill. Läs mer och beställ här eller i boknäthandeln. Eller låna på ditt bibliotek.

En av slutsatserna i Högskoleverkets rapport ”Behovet av en särskild specialpedagogexamen och specialpedagogisk kompetens i den svenska skolan” är att specialpedagogexamen bör avskaffas. Kraven i examensbeskrivningen för specialpedagogexamen är för lika kraven för speciallärarexamen, som idag har sex olika inriktningar. Men man konstaterar att vissa kompetenser i specialpedagogexamen är en förutsättning för att utveckla goda lärmiljöer för alla elever. Och man gör bedömningen att de kraven inte kan föras in för alla som ska ta den nuvarande speciallärarexamen.

Idag finns speciallärarutbildning med sex inriktningar: språk-, skriv- och läsutveckling, matematikutveckling, dövhet eller hörselskada, synskada, grav språkstörning samt utvecklingsstörning. Ingen kring neuropsykiatriska funktionsnedsättningar eller liknande tillstånd. Men utredningen föreslår en ny inriktning på koncentrationssvårigheter som kan vara orsakade av flera olika skäl — något som inte täcks in i speciallärarexamen idag.

Inte heller den nuvarande utbildningen till specialpedagog innehåller något obligatoriskt kring neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (vad jag förstått, rätta mig om jag har fel).

Det här är allvarligt. Man kan gå igenom grundutbildning, bli speciallärare eller specialpedagog utan att kunna något om NPF. Samtidigt har vi statistik som visar att som skolan är utformad i dag har ca 5% risk att få en ADHD-diagnos, lägg till aspergers, autism med flera diagnoser så kommer garanterat varenda lärare att ställas inför de här utmaningarna. Lägg dessutom till alla som har en släng av dessa diagnoser permanent eller tillfälligt! Det är inte rätt mot vare sig elever eller lärarna.

Vad är det för skillnad på speciallärare och specilapedagoger. Ibland är det svårt att förstå. I princip arbetar en specialpedagog som en stödjande funktion till både ledning och personal, för att utforma undervisningen för att passa fler. Medan en speciallärare arbetar som lärare, med kompetens att möta elever med särskilda behov. Det här är inte alltid så tydligt, en del specialpedagoger arbetar också enskilt eller i liten grupp med elever.

Ett problem jag har identifierat är att specialpedagogen inte alltid har det mandat och befogenhet han eller hon skulle behöva för att ”hjälpa” enskilda lärare att tänka rätt och förstå skolans skyldigheter att anpassa. De har kunskapen, men får inte tillräcklig respekt för sin kompetens av till exempel en ämneslärare. Bra idé, men det funkar inte när… Har de då inte fått ett tydligt mandat av sin ledning, kan det bli svårt. Framförallt för eleverna!

Lärarförbundet poängterar behovet av att ha en medarbetare som arbetar i ett större perspektiv än enstaka ämnen och som ser till elevers hela lärandemiljö.

Jag tror det är viktigare än någonsin att det finns en kompetent, övergripande ansvarig för att:

Det här är viktigt. att vi måste börja i de ordinarie undervisningen. Inte minst med Skolinspektionens färska rapport i minnet. Det slarvas med att fånga upp och ha tilltro till alla, samtliga, elever. Vi måste sluta se så många elever som specialfall, diagnosbarn och sätta vår tillit till extra resurser. Den ordinarie undervisningen måste klara av att möta fler elevers behov. Så är det bara.

Så oavsett vad examen heter, så måste detta behov tillgodoses. Precis som Lärarförbundet säger någon måste se till helheten. Men som sagt, inte bara rätt utbildning behövs, utan en stark personlighet och ett tydligt mandat med klara befogenheter!

 

Hej! Vi använder cookies för att förbättra er användarupplevelse. Om du vill ha mer information om hur vi behandlar era uppgifter, se vår Integritetspolicy.

Jag samtycker