Även Skolinspektionen kritiserar nu ett vanligt livskunskapsprogram.
Nu kritiserar även Skolinspektionen en av de färdiga metoderna för värdegrundsarbete och mot mobbning. Det rapporteras om i Svenska Dagbladet där finns också en intervju med mamman som anmälde skolan. Även Ekot rapporterar.
Det har varit mycket diskussion om livskunskapen som mångaskolor har men som inte är ett skolämne. I höstas var det full diskussion, Lärarnas Nyheter varnade för den nu kritiserade metoden, den kan leda till självmord. Skolfront tog upp undervisningen i livskunskap på våra skolor och var ganska så kritiska, läs tidigare inlägg om detta ”Livskunskap i skolan”. Prestationsprinsen tog också upp ett exempel på hur illa det kan gå när man rör runt i barns starka känslor utan kunskapen som krävs i ”Livskunskap ger Prestationsprinsen problem”.
I januari i år sågade Skolverket samtliga färdiga metoder mot mobbning. De kan till och med öka mobbningen sa de. Bland de granskade metoder finns den som också Skolinspektionen nu kritiserar. Det finns ett tidigare inlägg om Skolverkets utvärdering .
Det är klart att vi vuxna måste diskutera värderingar och hur vi uppför oss mot varandra med våra barn och ungdomar. Men det viktigare att vi vuxna skapar rätt förutsättningar, istället för att tala om det en lektionstimme då och då.
Att rastvakterna inte diskuterar kakrecept och står mitt på gården, istället för att vara observanta och vara där det händer. Att vi vågar se, istället för att blunda. Att vi behandlar alla lika och inte har förutfattade meningar då ett bråk är igång. Vi ser en slå eller hör en säga något olämpligt, men vad hände innan? Hur behandlar pedagogerna varandra och eleverna? Grupperingar? Irritation? Vem har koll på vad som händer i omklädningsrummen? Vid skåpen? På väg till slöjden?…
Hej!
Jag tycker att det är en olyckligt debatt.
Livskunskap är oerhört viktiga frågor som i och med detta prejudikat nu riskerar att inte få någon plats alls i skolorna alls!
Det är svårt att bevisa om en metod ger det utfall som syftet är. Frågan är dock vad uttfallet blir om man inte gör något alls, är det bättre? Är det så att skolorna endast skall sikta in sig på kärnämnena när vi ser hur stort behov det finns av att man pratar om hur vi skall vara mot varandra, vänskap mm?
Det är lätt att inte agera, då får man sällan kritik. Här är det en skola som valt att ta dessa problem på allvar och då får de kritik. Det tycker jag är trist. Tack för mig, hej!
Från en mycket nöjd förälder på Solhemsskolan
Hej Stefan, välkommen hit! Tack för din kommentar.
Jag håller inte med dig om att det är en olycklig debatt. Jag tycker det är en viktig debatt. För visst, vi måste tala om det här med våra barn och unga, precis som jag skriver i inlägget.
Men, saker ska ske i rätt ordning och på rätt sätt. Det viktigaste är att skolledningen ser till att implementera, genom att få de vuxna på skolan att förstå, acceptera och leva efter, en juste värdegrund. Sen kan man börja jobba med eleverna. Funkar inte det första så lever inte vi vuxna som vi lär. I arbetet med eleverna måste vi tänka till!
Att öva sig på att kränka varandra är mindre lyckat, att uppmana barn att tala om familjesvårigheter likaså, berättelser om personliga trauman har inget i ett klassrum att göra. Vi måste förklara vad eventuelle tystnadslöften innebär dvs. att om eleven mår dåligt, har funderingar, inte förstår så får man givetvis i förtroende tala med mamma, pappa eller annan vuxen man har förtroende för!
Och det här har ju bevisligen inte fungerat överallt. Jag är glad att det fungerat bra och givit dig och dina barn något gott! Det har det säkert gjort för många.