Jasså, hellre fiska än gå på möte… att förstå att hemmasittare, som Prestationsprinsen, vill, men inte förmår.
Handläggaren lägger på luren och muttrar för sig själv. Här har jag äntligen hittat en öppning, men då behagar inte hemmasittarkillen komma. Nej, han ska iväg och fiska eller vad det var Pelle snackade om… Nu hade han chansen att möte Karlsson imorrn och också att det kanske kunde bli en plats. Åhhh, vad otacksamt!
På eftermiddagen när de fikar berättar handläggaren frustrerat om hur hopplös Prestationsprinsen är, och Pelle som har hand om honom. Nu har ju killen sin chans att komma ur hemmsittandet! Kollegorna håller med. Utom Ellen, hon säger att han kanske inte är mogen för det än. Att det kanske inte är läge. Men hur kul ska ungen ha, man måste ju ta ansvar också, tänker handläggaren.
Han käkar lunch med en kollega som är chef i en angränsande verksamhet. Han drar historien om unga killen som hellre ville åka och fiska än ta sin chans. Det låter ju inte klokt säger kollegan…
Men hur ligger det till egentligen? Prestationsprinsen har varit hemmasittare länge. Han var i skolan större delen av höstterminen, men efter novemberlovet gick det inte. Han gick lite i början av vårterminen, men det glesa ut igen. Det var ungefär samma sak förra året. Och året innan…
Nu är det snart sommar. Det är maj och han har inte varit i skolan på månader. Inte gått ut på månader. Jo, pappa och han cyklar ibland och han måste gå runt kvarteret de andra dagarna. Ibland med syrran, ibland med morsan, annars på egen hand. Eller vara med på Pelles aktiviteter. Annars blir det inget dataspel!
Familjen har fått hjälp, äntligen. Pelle började komma hem till dem för tre veckor sedan, Prestationsprinsen var inte intresserad. Varför skulle han tillbaka till skolan, det funka ju ändå inte. Han pallar inte allt som händer hela tiden. Man ska gå dit, man ska hämta böcker, rätt böcker(!), vara där tidigt, äta lunch på dåligt diskade tallrikar, alltid grytor och geggor, långa dagar, mycket folk, man blir trött och arg…
Pelle är familjens räddande ängel. Äntligen har Prestationsprinsen tagit sig ut ur hemmet. Han har testat att åka buss (inte i rusningstid!), han har varit och styrketränat lite, inte på gymmet, utan det finns lite grejer längs löpspåret han och Pelle brukar promenera. Han gillar inte gym, trångt, luktar, äckligt med alla som hållit i redskapen… Pelle får kämpa, locka, pocka, ordna belöningar, mest datatid, det är det som betyder något. Igår var Pelle och Prinsen och kolla på tennisträningen. Längst inne skulle han vilja börja igen. Men det var så jobbigt med bestämda tider. Ibland var han bara för trött. Och när han kände för det fanns det inga lediga banor…
Prestationsprinsen träffar fortfarande inga andra människor än familjen och Pelle. Att vara bland andra är tufft. Han förmår inte. Exakt varför vet man och han inte. Dofter, ljud, man vet inte vad de tänker göra, vad som ska hända… Förutsägbarhet och struktur finns inte i klassrummet, caféer, folksamlingar, biosalonger, bussar.
Krav är svårt. Det kan man förstå. Om man varit deppig, livet inte funkat, upplevt att vuxna inte förstår då orkar man inte in i ett system som man inte ser strukturen och meningen med. Kraven att gå upp i tid, förtjäna sin datatid, äta lite nyttigare, komma ut, vara med på Pelles aktiviteter är vad han förmår. Inte ens det alla dagar. Han ramlar tillbaka i hemmasittandet. Kommer inte upp, käkar bara varm korv, vägrar gå ut, skiter i datareglerna. Men de vuxna står på sig, vi misslyckades idag. Det är en ny dag i morgon. Och skillnaden är att det är det. Så var det inte för ett halvår sedan. Då var det inte enstaka dåliga dagar. Då var det enstaka, om några, bra dagar…
Så när ett vanligt liv, som kanske mest liknar skollov, är tungt och svårt för en hemmasittare, nya människor en utmaning jämförbart med att hålla tal för hela stan, oförberedd, så är man kanske inte mogen för att möta nya vuxna som vill hjälpa en vidare till skolan, dagverksamheten, praktiken…
Det måste vi vuxna förstå! Långsamt och långsiktigt. Det är inget lyxliv eller hopplöst beteende. Det är en hård kamp, full av vilja, men inte alltid förmågan. Och det är svårt för alla. Svårast för Prestationsprinsen själv.
Du kan om du vill, tänker många. Sanningen är, som jag hört så bra sägas, att de vill om de bara kunde. Visst finns det barn och ungdomar som behöver större krav, som får saker gjort om de får en spark i rumpan och lite eld också kanske…
Men en prestationsprins med NPF, till exempel ADD, Asperger eller högfungerande autism vill ofta mer än de förmår. Och de kommer sällan fram som ett ”jag är ledsen, ursäkta mig, jag vill, men det går inte”. Många av dem är lika frustrerade som du över situationen, att inte palla att delta i mötet om ens framtid, hänga med till bion, utflykten eller gå till skolan. Kanske till och med arga. Och då kan det komma ut som ilska, skrik, anklagelser, total tystnad, en igenslängd dörr, täcket över huvudet, bråk eller tårar… Allt är faktiskt uttryck för samma sak. Och det kräver förståelse. Bland alla vuxna. För våra älskade ungars skull…
Superbra skivet!! Applåder!!
Frågan är..vem gör en konsekvensanalys av att det ser ut så här för fåtalet barn?? (undrar hur många det är..) Vad fick det att gå så här långt?? Och vad har man för hjälp att tillgå när det är som det är ? Och vad säger vår regering om dessa barn som inte klarar av skolan efter åk 9.. Vilken är deras framtid ? Kan de få en lärlingsplats och ett yrke ändå??
Tack för tipset om detta inlägg!! Jag sprider det vidare
Tack för de fina orden. tack för att du vill sprida. Ja, frågorna är många kring de här barnen. Vi kanske får reda på hur många nu när det blivit hårdare krav kring frånvarorapporteringen på skolor och kommuner. Skolverket sa 1600 i en rapport. tror att det är en bråkdel…
Jag har just upptäckt begreppet hemmasittare. Sånt fanns inte när jag var 14, mina föräldrar skilde sig, och jag började sitta hemma. Rektorn och flera lärare tyckte synnerligen illa om detta eftersom jag var ganska väl begåvad och ordförande för elevkåren. Jag fick lära att det finns stora krav och förväntningar till högtbegåvade elever, men ingen hjälp att få om man har behov. Man förväntas hitta ut själv. En skolpsykolog sa att det kanske var bättre förr i tiden när barnen fick en örfil. Men annars hade han inget vettigt att säga. Skolen hotade att inte skicka vidare mig till gymnasiet (rektorns idé, eftersom min klasslärare stod på min sida) vilket dock inte blev allvar. Deras taktik var stort sett att ge mig hot och bekymmer men inga lösningar. Ett av de värsta minnen var när våran kontaktlärare i elevkåren en dag, utan varning och framför hela elevkåren, sa: ”Nu är du avsatt som ordförande”, trots att elevkåren väl egentligen får välja sin egen ordförande. I motsättning till skolan hade jag hela tiden skötat elevkårsarbetet perfekt, eftersom jag var vald.
Detta fortsatte genom gymnasiet där jag gick på 4 olika gymnasier med 1,5 extra år, men utan avslut. Sen fick jag göra klart mitt avslut med självstudier på komvux och fick et mycket högt betyg. Kompletterad med 2,0 i högskoleprovet. På universitetet har det dock inte gått bättre, jag har nu läst i många år men inte avslutat bachelor. Även här har jag försökt tala med psykologer som bara tycker jag är lat, osjälvständig och ansvarslös. (Jag kan inte rekommendera psykologer).
Olika fysiska hälsoproblem har dock lett fram till att jag har CFS (kroniskt trötthetssyndrom), som jag troligen alltid har haft. Det involverar neurologiska och immunologiska följder och evt infektioner, förutom naturligtvis en enorm stresskänslighet och uttmattande. Vissa symptom som påminner om depression, Asperger, autism eller ADHD kan vara typiska.
I kombination med omgivningarnas alltid höga förväntningar, men ingen hjälp till att nå dit, är det klart att det inte går i längden. Ett barn kan bli utbränd, precis som vuxna. Dessutom har mina föräldrar alltid varit upptagit av sig själva och väldigt kritiska till allt jag hittade på.
Kanske andra har andra problem/orsaker, men i alla fall är det fint med fokus på ”hemmasittare”. Det är förmodligen aldrig barnets egen skull.
Jag är inte så optimistisk vad gäller systemets förmågenhet att hjälpa med såna problem. Lösningen i dag tycks vara att ge piller, eller kräva ”nolltolerans” och återvändande till gamla tiders auktoritära system (som förr i tiden ofta hade en mänsklig sida, men så är det inte i dag). Byråkratin och de professionella får mycket arbete, men jag är inte säker på att det hjälper barnen.
Oj Kasper. Jag blir så ledsen varje gång jag får en bekräftande livshistoria som din. De är så sorgligt att vi vuxna inte kan utgå från att alla vill väl och vill delta i det vi tycker är det ”normala”. Det du råkade ut för i skolan är så långt ifrån OK man kan komma!
Att ha förstående och stöttande föräldrar är tyvärr en förutsättning, för man behöver som barn någon som slåss för ens rättigheter. Har man inte det så funkar sällan vårt stödsystem i skolan, vården och kommunen… Vilket också är tragiskt. Barn med frånvarande eller oförstående föräldrar behöver ju samhällets hjälp mest!
Du använder ordet utbränd, jag brukar också använda den liknelsen när jag försöker få lärare och politiker att förstå. För tyvärr har de alla varit med om vänner eller kollegors långa väg tillbaka efter utbrändhet. Och det är precis samma situation för hemmasittare.
Hoppas du krånglar dig igenom studierna och hittar en plats i livet som är snällt mot dig. Jag hoppas också att du är snäll mot dig själv och är viss i din vetskap att du faktiskt kämpar och gör så gott du kan. Lycka till!