Jag fick ett meddelande på Prestationsprinsens facebook av Susanne, som vill bidra till NPF-bloggarnas temavecka om stress. Men hon har ingen egen blogg så hennes inlägg kommer här:

Idag har vi en lugn dag. Jag sitter i soffan med 6-åringen hoppandes bredvid tittandes på film och jag kan i lugn och ro koncentrera mig på min dator och mitt jobb. Idag behöver jag inte sitta på helspänn och vänta på att telefonen ska ringa från skolan och meddela att jag måste komma och hämta 6-åringen för att han hamnat i bråk som skolan som vanligt inte kunnat förhindra eller lösa. Det hände senast igår och därför är 6-åringen återigen portad från skolan i några dagar, suspended. Skolan ser det som en bestraffning för att han ska “tänka over”. 6-åringen ser det som en belöning att få vara hemma med mig ett par dagar och istället gå i “mammaskola”. Vi jobbar rätt mycket när vi har hemmadagar; skriver, läser och räknar matte. Förmodligen lär han sig mer på 10 minuter hemma med mig än han gör på en hel skoldag i vanliga fall.

Snart kommer vi att flytta hem till Sverige igen och då ska vi kontakta BUP för att få påbörja en utredning om sonens svårigheter. Oavsett utgång kan vi förhoppningsvis få bättre stöd i den svenska skolan, men tyvärr är jag inte alltid så hoppfull. Resursbristen är skriande även i den svenska skolan och det är oftast elever i behov av särskilt stöd som det sparas på först.

Idag ser jag också hemmasittandet som en belöning. Inte för att jag tycker att det är bra att 6–åringen är så stressad av skolan och att de är så oförmögna att ta hand om ett barn som honom, men för att idag slipper jag i alla fall stressen som vanligtvis äter upp mig inifrån. Idag får jag själv ta hand om min son och se till att han mår bra. Idag kan jag koncentrera mig på mitt jobb.

Skolavslutning lycka eller förtvivlan? Drottningen är varm inombords. En lycka som varar. En lycka som kan plockas fram när som helst för all framtid. En lyckoreserv. Den är unik. Bara den som varit långt från en självklarhet, har lyckan att uppleva den. Och det finns tyvärr många föräldrar med den förmånen.

Hon minns glädjen då Prestationsprinsen i åk 8 var med på en friluftsdag i maj och avslutningen för första gången på många år. Hur hoppet och glädjen sakta vågade börja växa hos henne och förmodligen hos Prestationsprinsen! I åk 9 gick han ut med betyg i alla ämnen och med bra och toppbetyget i några. En fantastisk prestation av Prestationsprinsen. Men det hade inte gått om de inte arbetat så bra ihop, skola, föräldrar och prins… Den lyckan tar hon fram nu i avslutningstider.

För så här års minns Drottningen. Hon minns sin Prestationsprins, som var så nere, så långt från en fungerande skolgång, så långt från förstående lärare, så långt från de anpassningar som behövdes, så långt från bra stöd från vården, att allt såg ganska oöverkomligt ut.  Där det i mellanstadiet ibland verkade som en utopi att hela familjen skulle överleva Prestationsprinsens grundskoletid. Och om överleva var målet, utan större men för resten av livet. Betyg, ja kanske det…

Efter att ha brottat ner diverse instanser, inte minst kommunen och bytt ut andra, som skola. Så började det vända. Hemmasittandet vändes långsamt, sakta trappades kraven upp, anpassade tider, anpassad undervisning. Långsamt återkom Prestationsprinsens glädje och kunskapstörst. En skola som förstår och förmår gör skillnad.

Drottningen minns också alla maj-månader fulla av förtvivlan. Då hemmasittandet pågått sen påsklovet, eller längre (!), eller slog ner som en blixt med hjälp av friluftsdagar, utflykter, temadagar och annat skoj. Förtvivlat försökte hon och mannen få till ett avslut på terminen, ha varit där lite grann, kanske bara gå på avslutningen. Bara för att Prestationsprinsen skulle kunna sätta punkt på hemmasittandet och övergå i sommarlov! Men med noll förmåga och förståelse från skolan så funkade det inte… Det var bara att maj efter maj konstaterar att skolan för alla inte finns. Inte för en som behöver struktur och förutsägbarhet lite över ”normalt” och blir trött av social samvaro. Det finns många skolor även för dem, men allt för många som inte förstår och förmår.

Ibland funderar Drottningen på om hon skulle kontakta rektorn i mellanstadieskolan, som ville skicka Prestationsprinsen till särskolan, men fick sig en rak höger av WISC-testet (”intelligens”-testet)… men ändå mest hävdade att problemet låg hos hem och elev.

Ja, så här års plockar Drottningen inte bara fram sin egen lycka och njuter den. Hon skulle vilja dela med sig av den till alla Drottningar som är nedslagna av ännu en jobbig termin. Som fått kämpa med att få sitt barn till skolan. Prestationsprinsar som kämpat, som varje dag de gått till skolan utfört just en prestation. Som ville, men inte förmådde varje dag. Kanske inte någon dag. Och inte fick mycket förståelse för det… utan mera skuld… Skolan som förhoppningsvis kämpade, men inte förmådde. Drottningar som hoppats på att rörda med glädjetårar få sjunga in den blomstertid som kommer. Men som istället gråter i förtvivlan, i köket, på jobbtoaletten eller rakt ut på bussen…

Skolavslutning lycka eller förtvivlan!

Hon kan faktiskt säga att hon förstår dem. Från botten av sitt hjärta. Och hon önskar innerligt att varenda kämpande Drottning och Prestationsprins med familjer därute en dag får en hemlig lyckoreserv att njuta av precis som hon fått. I avslutningstider eller när som helst… För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Extra föräldrakväll! Tips inför terminslut och start nästa

Vi får signaler från många att det är jobbigt (som vanligt) med slutet av läsåret. I de lägre årskurserna, ja, för all del även högstadiet är maj ofta fyllt av aktiviteter som ställer till det för många elever. Nya miljöer, övergångar, schemabrytande aktiviteter och med det ibland brist på förutsägbarhet kan öka oro och frånvaron.

För många elever, och föräldrar, kommer så kallade F-varningar och prat om lovskola, i bästa fall förslag hur komplettera mm. som en överraskning eller i alla fall som något tungt och oroande.

Vi talar om hur vi kan mildra effekterna av detta och vad vi kan göra för en bättre terminsstart, hemma och i samverkan med skolan.

Extrainsatt workshop: Terminsslut och start vid problematisk skolfrånvaro

3 juni kl 14 – 16 för skolpersonal, socialtjänst mm. För föräldra och anhöriga har vi föräldrakväll (se ovan)
Mer info och anmälan

Workshop för skolpersonal och andra som möter omfattande skolfrånvaro och problem i skolan. Hur kan vi på ett bra sätt skapa ett avslut på den här terminen för elever som haft det svårt med allt annorlunda i slutet av läsåret. För de som har svårt att komma till skolan eller har omfattande skolfrånvaro, som knappt eller inte alls kommer ? Vad är viktigt att tänka på inför terminsstart och vad kan vi göra redan nu för?

Prestationsprinsen har bråkat med Kalle. Nu måste rastvakten reda ut vem som börjat och den ska säga förlåt! Så gör vi vuxna ofta. Tittar bakåt för att hitta vem som gjort fel, vems skuld det är, vem som är syndabock.

Hur viktigt är det? ”Det är sällan ens fel att två träter… ”Små gliringar leder till en knuff. Ja, Anna började knuffas, men Stina började med otrevligheterna. Emma är raffinerat småtaskig mot Prestationsprinsen, som till slut exploderar. Ja, det var Prestationsprinsen som blev arg och kallade Emma fula saker… Vad ser och hör vi vuxna?

Prestationsprinsar, med eller utan neuropsykiatriska funktionsnedsättningar eller släng av, vet ofta att de gjort fel. Det framgår med all önskvärd tydlighet av hur vi vuxna reagerar i skolan, på fotbollen, i stallet och hemma! Vi talar väldigt tydligt om vad de gjort fel! Inte bara med våra ord…

Det dumma är just att rastvakten stannade vid att se bakåt, dvs. hitta den skyldiga och ordna en ”ta varandra i handen och säg förlåt”-ceremoni. Det viktiga är ju att se framåt, att försöka skapa förutsättningar så att det är mindre troligt att Prestationsprinsen och Kalle slåss igen. Att hjälpa Prestationsprinsen, och Kalle, att hitta redskapen för att inte knuffas, svära, explodera, komma i bråk, börja gråta, gå in i sig själva, springa iväg…

Barn med adhd och asperger, även andra autismspektrumproblem, har svårt att läsa andra. Och förresten, en hel del ”normala” barn och ungdomar också… Att förstå andras agerande. Den andres känslor. Varför andra gör vad de gör. Prestationsprinsen kan inte läsa in allt detta i samspelet med andra. Inte heller kan han alltid skilja på sina och andras känslor. Om andra är ledsna speglas detta så att han blir ledsen. Om någon är väldigt arg blir han också lätt arg! För att inte tala om oro och nervositet. Oj, vad han plockar upp det. Därför förvärras ofta jobbiga situationer eftersom känslorna bär iväg med honom.

Men Prestationsprinsens fröken vet att det inte är någon idé att tala om vad han inte ska göra eller gjort fel, det tränar honom inte i hur han ska göra rätt. Eller hur!

Så istället sätter hon sig, då allt lagt sig, och resonerar med honom hur han kände och hur Kalle förmodligen kände. De ritar vad som hände (funkar i alla åldrar), vad Prestationsprinsen gjorde vad Kalle gjorde och talar om varför Kalle reagerade som han gjorde. Då de talat lite om det, är det dags att hjälpa Prestationsprinsen till att hitta alternativa strategier. Vad kan han göra istället för att explodera eller knuffa. De har tidigare talat om att räkna till tio och stoppa händerna i fickorna. Då kan man inte svära medan man räknar och man kan inte knuffas.

Nästa dag berömmer fröken honom för hon såg att han faktiskt räknade till tio och körde händerna i fickorna på förmiddagsrasten då Petter var ganska så jobbig. Hon mailar också till Drottningen och berättar. Drottningen berömmer Prestationsprinsen då han kommer hem. Hon berättar för pappa vid middagen, då Prestationsprinsen hör. När de läser godnattsaga om en busig björn, säger pappa att den björnen kanske måste lära sig räkna till tio och stoppa händerna i fickorna… Hade Prestationsprinsen varit äldre kanske pappa hade kopplat det till den onde i långfilmen eller ”busen” i tidningsartikeln.

Så jobbar man för att hitta och stärka positivt beteende. Då finns det chans att Prestationsprinsen hittar en fungerande strategi. Men får han bara lära sig att säga förlåt då någon lärare konstaterat att han gjort fel, då lär han sig aldrig att göra rätt. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull.

Den här Prestationsprinsen är 10 år. Han har börjat åk4 i höstas och tycker att det är ganska så jobbigt med allt nytt. Men han biter ihop och försöker.

Prestationsprinsen tycker det är konstigt att inte magister Per talar om vad de ska göra. Han kan säga saker som att nu är det eget arbete, materialet ligger borta i hyllan. Eller tänk nu på att skynda er att byta om så att ni kommer i tid efter gympan. Men det tar väl den tid det tar att klä sig? Ska man hoppa över byxorna eller vad menar han. Och hur ska man veta när nästa lektion börjar? Dessutom är det flera nya kamrater i klassen och han tycker fortfarande att det är jobbigt att förstå dem. Sina gamla kamrater vet han liksom hur de fungerar.

Nu är det dessutom maj. Då ska allt vara lite roligare. Men vadå roligare? Det är ju inte roligare att vara på en idrottsplats och göra saker man aldrig gjort förut eller på en konstig teater som luktar konstigt, än att vara i skolan där man vet hur saker fungerar!? Eller att helt plötsligt vara med killar från en annan klass eller med en lärare man aldrig träffat.

Allt detta och lite till resulterar i att han är helt slut efter skolan. Han bara dimper ner i soffan framför TV:n eller vid datorn och där blir han sittande… Slutkörd av att försöka vara duktig och sin vilja att lyckas. Inte blir det bättre av att han ibland inte klarar av att planera och få gjort det egna arbetet, inte kommer i tid efter gympan, blir stående på idrottsplatsen, får lite panik eller spring i benen på teatern eller hamnar i problem med någon ny kamrat… Då är han dessutom ledsen. Även om mamma, pappa och lillsyrran mest märker det som ett fruktansvärt humör!

Det blir också svårt på morgnarna. Men Magister Per har också sagt att nu går de i fyran. Då måste man lära sig att komma i tid. Men Prestationsprinsen har så svårt på morgonen. Han är stressad eftersom skolan i sig stressar på grund av allt det här.  Och dessutom vill han att det ska vara som det alltid är, annars måste han liksom börja om eller i alla fall hitta tillbaka till den vanliga ordningen och då är det jättejobbigt! (Struktur och förutsägbarhet)

Drottningen visste inte riktigt hur hon skulle stötta Prestationsprinsen. De försökte att hjälpa honom att följa samma rutin varje dag. Att göra samma sak i samma ordning. Först toa, sen kläderna, sen äta (samma sak i långa perioder), borsta tänder och kamma sig, kolla väskan och att allt är med (Drottningen eller Pappa hjälper) och så iväg. Oftast följer Drottningen eller Pappa Prestationsprinsen.

Men det räcker att en sak går fel så blir det så tokigt. Om lillasyster är på toa, eller om hans flingor är slut eller om kläderna är fel… då kan det blir sammanbrott av alltihop! Och då kommer han lätt för sent. och att komma för sent är super-stressande. Eftersom Per sagt att nu går vi i åk4 och kan komma i tid!

Men så kom de på ett sätt att få det att fungera bättre. Ett schema. På Prestationsprinsens whiteboard sitter små lappar med varje steg i morgonrutinen. Bredvid är det ritat ett klockslag. Klockslaget är en klocka. Inte 7.05. Det blir lättare att förstå att morgonen inte är en katastrof då lillsyrran är på toan. Då byter bara Drottningen, eller om det är en bra dag Prestationsprinsen själv, plats på toa-lappen och ”klä på sig”-lappen. Drottningen har gjort lite typiska-schemabrytande-aktiviteter-lappar också. Så Prestationsprinsen kan förbereda sig på vad det innebär (buss, idrottsplats, teater, matsäck…) Han har lättare att förstå instruktioner visuellt än muntligt. Det är både schemat,klockan och lappar som kan byta plats bra exempel på.

Sen talade Drottningen och pappa med Magister Per om morgonstressen hemma, Prestationsprinsens vilja att lyckas i skolan och leva upp till Pers uppmaning att vara stor och komma i tid. Magister Per förstod precis. Han och Prestationsprinsen har nu en överenskommelse att sådär en 10 minuter är OK att komma sent ibland. Och när han påminner klassen om vikten att komma i tid. Då tittar han lite hemligt och nickar utan att de knappt märks till Prestationsprinsen. Men han ser nicken. För det är deras hemliga signal att nu säger jag något till klassen som du och jag har en specialare kring. Nu i maj har de lite specialare kring utflykter, friluftsdagar, fotbollsturneringar också.

Gissa vad? Med schemat, specialare och den hemliga överenskommelsen så kommer Prestationsprinsen allt mer sällan för sent… Till detta behövs inga extra resurser. Det behövs en förtroendefull relation, förståelse, kunskap och respekt. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull.

Det var en gång en Drottning som fått ett brev, ett veckobrev. Hon är mamma till en underbar prins, Prestationsprinsen, som blir lite pirrig och nervös då det är nya och annorlunda saker på gång. Både hemma och i skolan. Det kan vara vad som helst en utflykt, ett prov, prata inför klassen, gå bort till någon man inte känner så väl, få hem gäster med barn som man inte känner. Ja, ni förstår. Det är inte ovanligt, snarare naturligt och vanligt. Blir det för jobbigt och ohanterligt kan det röra sig om en diagnos, men det kan också vara på ”normalstörd” nivå. Det här var bara en normalt extra känslig och nervös prins.

Tillbaka till veckobrevet. Drottningen läser och funderar. Och bara idrottsdagen och lördagsnärvaron visste de om innan. Vilken utmaning!

Måndag och tisdag: Vanliga dagar enligt schema, inga läxor.

Onsdag: Läxa som vanligt + teaterbesök i sta’n (inte med Prestationsprinsens mentor). Ingen matsäck, men ta med pengar till hamburgare.

Torsdag: Läxa som vanligt + idrottsdag på idrottsplatsen i valda grupper som leds av lärare enligt tidigare utskick. Glöm inte matsäck och sittunderlag.

Fredag: Läxa som vanligt + Prestationsprinsens grupp har hand om ”Fredagsskoj” (vilket innebär att leda ”roliga lekar”).

OBS!: I veckan kommer vi att ha besök till och från i klassrummet av Nina som har PRAO på skolan.

OK, ni som är vana att läsa om prestationsprinsar förstår. Vi börjar med onsdagen:

Och sen är det en resa tillbaka också! Och allt detta med lärare som inte Prestationsprinsen känner och som inte känner till hans pirr och ängslan.

Vi behöver inte gå igenom de andra dagarna, ni förstår Prestationsprinsens problem. Idrottsdagen innebär att vara i en grupp som är en ny konstellation, ledda av en lärare han inte känner och de ska till idrottsplatsen, som är ett ovant ställe att vara på. Fredagsskoj är skitläskigt, stå inför alla, kommer de att tycka det Prestationsprinsen och hans gruppkompisar hittat på suger? Och sen ska det bara dyka upp någon i klassrummet till och från, som grädde på moset denna vecka full av utmaningar, där vanor och rutiner kastas om.

Prestationsprinsen kommer att klara det här. Drottningen ringer hans mentor, de talar igenom utmaningarna. Drottningen och Prestationsprinsen får lite mer information och detaljer om de olika aktiviteterna.

Jesper, läraren som ska åka på teater med honom kommer förbi klassrummet en dag och säger hej till hela klassen (det skadar inte, det finns flera mer eller mindre pirriga, nervösa och oroliga ungar i varje klass) och berättar lite mer om när, var, hur och vad. Han har koll på att vara beredd om Prestationsprinsen (och ett par till som behöver lite extra stöd) verkar vilsen.

Pepp inför fredagen tar mentorn hand om, det behövs, men inte mycket.

Att förklara kring Nina och vad PRAO är, det fixar Drottningen. Hon förbereder Prestationsprinsen (enligt infon från mentorn) på vad och hur hon kan komma att hjälpa till i klasssrummet och i vilka ämnen.

Henke, läraren som ska vara med Prestationsprinsen, söker upp honom en rast och byter ett par ord, skojar lite och utmanar Prestationsprinsen i vem som kan hoppa längst baklänges. Prestationsprinsen skrattar och ser helt plötsligt fram emot idrottsdagen!

Struktur, förutsägbarhet och ställtid. Liten insats – stor skillnad!

Och kom ihåg. Vi är alla olika. Struktur, förutsägbarhet och ställtid gör skillnad för många! En för att den oroar sig över vad som ska hända, en för att den behöver veta hur länge till den måste sitt stilla, en annan hur länge den ska vara passiv lyssnare, en tredje för att den vet vem som ska hjälpa just mig om det behövs osv.

Och dessutom vi reagerar så olika på bristen av struktur och förutsägbarhet. En blir nervös, en annan stökig, en tredje vägrar gå, en fjärde genomför allt ihop, men blir ledsen, arg, ”bråkig” eller stannar hemma efteråt, en femte…

Så visst är det fiffigt, en lösning hjälper många och stöder alla. En skola för alla! För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Et gott exempel som detta behöver lyftas fram, speciellt om det krisar bland majaktiviteterna och åtgärdsprogram är aktuellt för några av er.

I dag är Drottningen lycklig, så lycklig som bara en som varit riktigt bedrövad över något, kan bli då det äntligen fungerar.

Den här Prestationsprinsens skola förstår och förmår. Förstår hans svårigheter och hans behov och som förmår ge det särskilda stöd han har rätt till. Han har bytt från en oförstående kommunal skola till en friskola specialiserad på elever som behöver särskilt stöd. Han trivs. Har fått förtroendet för skolan tillbaka. Men visst finns det fortfarande uppförsbackar!

Nu sitter Drottningen med en IUP, individuell utvecklingsplan, i sin hand. Den innehåller hur Prestationsprinsen ska få stöd för utvecklingen mot målen och ska följas upp på nästa utvecklingssamtal. Hon och hennes man har dessutom varit med och tagit fram ett åtgärdsprogram redan innan utvecklingssamtalet. Den innehåller hur det särskilda stöd han har behov av ska utformas. Allt för att han ska få den undervisning han har rätt till med hjälp av lite anpassningar. Åtgärsdsprogrammet följs upp kontinuerligt.

Åtgärdsprogrammet innehåller tydliga mål och svar på vad är problemet, konkret vad ska vi göra, vem som har ansvar och vem som gör vad, när det ska följas upp och vara klart. Dessutom kom dokumentet fram genom bra samarbete mellan skola och föräldrar. Eftersom det togs fram i mars, tänkte man igenom hela terminens behov av stöd och där ingick förstås stöd och anpassningar i maj, alla roliga aktiviteters månad.

Prestationsprinsen verkar också lycklig, det känns som han fått förståelse i stället för ”du måste skärpa dig” bannor. Nu känner han att han också ska göra sitt bästa för att visa att han vill. Det har han velat hela tiden, men när ingen förstår varför det är jobbigt och ingen hjälper honom, ja, då går liksom orken, hoppet och lusten även ur en Prestationsprins…

Ja, med rätt förutsättningar kan det fungera så mycket bättre för både elev och skola. Ibland behövs det inte så mycket. Att det enkla, så ofta, ska behöva vara så svårt.

Det kan inte vara sant. Vad är det som händer! Är detta på riktigt?I Sverige på 2000-talet!? Drottningen får bita sig i läppen och tänka på allt utom det hon ser. Specialläraren på skolan har ringt henne och sagt att Prestationsprinsen inte mår bra. Att hon nog borde komma och hämta honom.

Hon hade frågat om han hade feber, om det hade hänt något som gjorde honom ledsen eller slutit sig. Som han gör då situationen blir honom övermäktig. Då han blir totalt frustrerad. Det blir inget bra svar. Drottningen tar sin väska, ursäktar sig och lämnar mötet. Som så många gånger förr. Kollegorna tittar medlidande, oroade och någon irriterat…

När Drottningen kommer in i studion. Denna lokal där alla med något ”problem” föses samman. Inte för att det är bästa lösningen för dem. Utan bara därför att det inte fungerar i klassrummet heller… Prestationsprinsen hör inte hemma här. Ingen hör hemma där. De är bara exkluderade från den ”normala” klassen, inte inkluderade där för att det är en mer passande grupp. Bara hopfösta, mot bättre vetande.

När hon kommer in i studion sitter Prestationsprinsen i ett hörn under ett bord. Han håller för öronen och mumlar en ramsa om och om igen. Han vaggar lite och rabblar igen. Han mår definitivt inte bra! Att ringa och säga att han inte mår bra är dagens understatement. Hon har aldrig sett honom så förtvivlad, ledsen och totalt innerligt uppgiven! Det här är helt sjukt att utsätta en tolvåring för detta. Vad tänker läraren? Hur länge har han suttit där?

Prestationsprinsen tittar upp då Drottningen kommer. Slänger sig i hennes famn så stor han är. Äntligen någon han litar på. Som har hans förtroende, för det har ingen vuxen i skolan. Och det beror på att studion är hans särskilda stöd enligt åtgärdsprogrammet. De lämnar bara skolan. Drottningen orkar inte kommentera eller diskutera just nu.

Efter ett par timmar hemma av tröstande och TV-spel, börjar han berätta. Och det är ingen rolig historia. Hur han inte fick vara kvar i klassrummet om han ändå bara skulle ”skolka på lektionstid” och ”låtsas sova”. Hur några andra killar i studion svor och kastade grejer. Låste dörren då fröken gick ut. Hade brutit av alla pennor och linjaler. Börjat bråka med varandra. Då kröp han in under bordet. När fröken kom tillbaka med vaktmästaren, som öppnade dörren, var det först ingen som såg honom. Som kom ihåg honom. Som brydde sig om honom… Han tyckte det var bra att Drottningen kom. Suck. De här killarna skrek högt och slogs vilt för sina behov. Men det var det ingen som förstod tydligen. De var bara hopplösa. Likaså Prestationsprinsen, men han orkade inte ropa på hjälp. Han gav upp. Såg ingen nytta.

Många är frustrerade och missförstådda. Men alla vill väl. Alla vill lyckas. Alla bär på fantastiska egenskaper som borde få blomma! Vi vuxna måste utgå från att det är så. Att alla vill. Att det som stör eller brister går att stödja, att det finns en annan sida av ”problemet” som är en tillgång. Och det är vi vuxna som måste hitta formerna. som måste vinna deras tillit, måste bygga en relation. Inte barnen och ungdomarna. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Antalet hemmasittare växer med knopparna på träden… Det är tufft nu – så mycket ”skoj” i skolan, på jobbet och på fritiden. Du kanske läste gårdagens inlägg om hur allt detta sliter på begåvningar som kan ta in mycket information, snabbt ta beslut, bryr sig väldigt mycket om att försöka förstå hur och varför andra agerar som de gör, som tänker mycket på vad som ska hända och vad som kan hända – vi kallar det ibland koncentrationsproblem, impulsivitet, bristande social förmåga och oro…

Allt det där lilla extra tär. Vare sig man tycker det är kul eller utmanande. Det är mycket nytt. Mycket intryck. Mycket man aldrig gjort förut….

Då ökar hemmasittandet och skolvägran. Jag har ingen statistik eller forskning eller artikel att hänvisa till. Bara min egen erfarenhet och andras…

Det är i maj och november som antal hemmasittare, skolvägrare och korridorvandrare ökar. Det är förstås också mycket problem för de som påverkas men ändå tar sig till skolan. Maj, på grund av alla schemabrytande aktiviteter, stress inför avslutning och långhelger. Efter novemberlovet är orken slut, mörkt, jobbigt. Då ökar trycket på BUP och resursskolor. På föräldrar och närstående. Maj och november.

Vi kan mildra effekterna och hindra hemmasittandet genom förståelse, struktur, förutsägbarhet, minskat antal aktiviteter, ställtid och reträttplatser…

Låt oss hjälpas åt att med det. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Då är maj över oss igen. Denna underbara månad då alla vill vara ute och njuta. Njuta av solen, fåglarna, blommorna, värmen, rensopade gator, nyköpta utemöbler och fartvinden när man cyklar, de ljusa kvällarna. Men gärna njuta i sin egen takt…

Varje vecka är Prestationsprinsens veckobrev fyllt av schemabrytande aktiviteter. Olika saker beroende på hur gammal Prestationsprinsen är. Det är så jobbigt! Ena dagen är det utflykt till ett lantbruk, nästa ett museum, idrottsdag med friidrott på IP, cykelturer, fotbollsturnering, biologi skogen, ”hela skolans dag” där olika årskurser blandas i samma grupp för att öka sammanhållning och gemenskap. Ofta med resor och matsäck.

Och visst, många ungar älskar det! Förstås! Man slipper lektioner, man kommer ut, man kan prata med sina kompisar, man känner att sommarlovet inte är långt borta. Och det är värdefullt – luft, motion, gemenskap, nya vänner, nya insikter, nya relationer mellan vuxna och ungdomar i skolan.

Men Drottningen har möten, mailar sms:ar, ringer i det oändliga för att få reda på mer om NÄR, VAR, VILKA, MED VEM, HUR, VARFÖR och inte minst vad skippar vi för Prestationsprinsen (så att han orkar med) och vad ändrar vi lite på!? Allt för att skapa struktur och förutsägbarhet. Men inte sällan är det någon lärare som suckar och tycker att det här ligger faktiskt utanför deras ansvarsområde! Men de flesta vill förstå och hjälpa.

Hon försöker förklara för rektor, gympalärare, andra pedagoger och vuxna i skolan att för Prestationsprinsen är detta jämförbart med att bestiga Mount Everest eller bli ivägskickad till Australien utan reskassa och bagage. Och säkerligen för många andra i skolan också. Det är svårt, läskigt, pirrigt, oroande och ibland faktiskt omöjligt! För andra Prestationsprinsar kanske det bara är jättekul, men det blir så intensivt och mycket intryck att energin tar slut ändå. Men det är förstås fantastiskt roligt och utvecklande för Prestationsprinsen att få vara med! Dock fullständigt utmattande…

Hon måste också förklara att om han är med på något, så är det på grund av bra förberedelser och tydlighet som i sin tur skapat trygghet och förtroende hos Prestationsprinsen. Men att han dagen efter förmodligen inte kan komma för han behöver sova sådär en 15 timmar…

Det viktiga är att skilja på att saker är tryggt och strukturerat ordnat och om Prestationsprinsen upplever det tryggt och strukturerat. För det är nivå två för skolpersonal. Drottningen suckar då hon tänker på alla gånger hon fått till svar att allt är lugnt och vi har koll, från lärare, rektor eller assistent. Men då hon senare insett, pga en katastrof eller litet sammanbrott, att de inte lyckats få Prestationsprinsen lugn och få honom att ha koll.

Hon förstår att detta är svårt att förstå. Och svårt att förmå. Men vi måste förstå, förmå och acceptera. Det är som det är. Och våra ungar har rätt till de anpassningar deras särskilda behov kräver. Inte minst på friidrottsdagen och cykelutflykten… För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull.

Läs gärna tidigare inlägg med konkreta tips.

Vi förstår (någorlunda) begränsningarna av att sitta i rullstol. Vi förstår hyfsat begränsningarna av att halta/stuka foten.

Men förstår vi de osynliga? Förstår vi någorlunda begränsningarna av att ha ADHD eller släng av. Eller begränsningarna av en ”stukad själ” i form av en depression eller fobi…

Nej! Men vi borde.

Centrum för Evidensbaserade Psykosociala Insatser, CEPI, har utfört en kartläggning som omfattar 338 chefer på uppdrag av Hjärnkoll. Sju av tio tillfrågade chefer underskattar förekomsten av psykisk ohälsa bland medarbetarna. Över hälften av cheferna gör en grov underskattning.

94 procent av cheferna tycker att det är viktigt med kunskaper och rutiner för att stödja medarbetare med psykisk ohälsa. Men nästan hälften av cheferna att de saknar tillräcklig kunskap för att kunna agera stödjande och lika många saknar fungerande rutiner.

Det här måste ändras. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Hej! Vi använder cookies för att förbättra er användarupplevelse. Om du vill ha mer information om hur vi behandlar era uppgifter, se vår Integritetspolicy.

Jag samtycker