Panik hos Prestationsprinsen, han vill inte åka vidare på semestern
Drottningen sitter i bilen och vill bara gråta. En tår ligger i ögonvrån. Hennes man sitter samlad och frustrerad, syskonen där bak fattar ingenting.
Prestationsprinsen själv sitter i en buske i duggregnet framför bilen. Så fort någon närmar sig byter han till en buske längre bort.
Han vill hem. Han är trött på folk och intryck. Det snurrar i huvudet och han vill bara vila. Sova. Aldrig att han åker till ett nytt hotell på en ny plats! Men, han kan inte förklara sina tankar och känslor. Bara springa undan. Och säga: Nej! Med besked!
Han är förtvivlad och situationen är honom övermäktig. Liksom för övriga familjen.
Familjen har haft en härlig helg med stora släkten, kusiner, sysslingar. En del känner de väl, andra mindre.
Prestationsprinsen är 8 år och har ingen diagnos. Än. Men han har ett stort behov av att veta vad som ska hända och han gillar inte förändring, speciellt inte plötslig. Men det där har varken familjen eller han själv förstått. Än. Eller delvis, men inte fullt ut.
Prestationsprinsen har varit med varje år på släktkalaset sen han var liten. De är på samma pensionat vartannat år. Så han har kompisar han återser med glädje. Även om ståhejet inte passar honom. Men i trädgården med jämnåriga kompisar är allt kul!
På söndagen då allt är över ska familjen åka vidare på lite semester. Det finns så mycket fina ställen i närheten. Med god mat, vacker natur, bad, stränder och sevärdheter.
Men man har inte bestämt vart i förväg och inte förberett Prestationsprinsen ordentligt. Vädret har varit ostadigt och man ville välja hotell och ort efter vädret. Och det har fått denna oanade konsekvens.
Förtvivlad Prestationsprins i en buske. Förtvivlad familj i bilen. Och alla sorters reaktioner av släkt och andra som passerar. Förvånade, nedlåtande, medlidande, irriterade… Ja till och med föraktfulla!
Efter en timme. En oändlighet! Är Prestationsprinsen så blöt, kall o ledsen att han låter sig ”fångas”. Det är ganska skönt i pappas famn. Och tryggt och varmt. Han hoppar in i bilen, men är arg och upprörd över att de ska vidare. Men han är helt slut. Liksom övriga familjen!
I tystnad kör de iväg. Drottningen stryker Prestationsprinsen på armen. Det lugnar honom. Och henne…
Syskonen får de ta hand om senare. De kommer ofta att få stå tillbaka. Och Prestationsprinsen kommer att få uppleva fler situationer av total vanmakt, övermäktiga situationer och djup förtvivlan. Liksom Drottningen. Och pappa. Och syskonen…
Åh det där känns igen allt för väl. Så jobbigt för alla.
Ja, det här är vad semestertider innebär för en del. Och det är det många som inte vet. Inte förstår.
Därför är det så härligt att många hittar till Prestationsprinsen, för att lära eller instämma igenkännande. Tack!
Åh vad kämpigt. Ja när det blir för mycket så blir det för mycket o då är det bara det mest invanda jag längtar efter också. Jag är vuxen med AS och när jag ska iväg på nåt kör jag alltid dit i egen bil så att jag kan åka hem närhelst jag känner att jag behöver…
Du skriver att Prinsen inte har någon diagnos …än. Har hans utredning påbörjats då? Eller är det lång kö för barn också?
Hoppas ni kom vidare och att ni har det så bra det går på semesterresan
Jo, familjen fick en bra fortsatt semester. De åkte till ett lite finare hotell, där Prestationsprinsen kunde ha det bra på rummet, då de andra, eller föräldrarna gjorde annat.
Prestationsprinsen finns. Han är en och flera prinsar i ett, berättelserna bygger ibland på en viss prins, ibland på flera och ibland bara en typisk situation. Allt för att inte utelämna någon. Men de berättar alla en viktig historia. Att känna igen sig i eller lära sig av!
Förresten. Många får vänta på utredning. Lite olika på olika ställen. Men det värsta är att vad som händer sen är ovisst och kan dröja.
Dessutom är kunskapen ofta dålig både inom landsting, kommun och skola, så en diagnos sig leder inte någon vart. Det är bara för föräldrarna att fortsätta kämpa, förhoppningsvis med bättre och mer exakt kunskap om vad som behövs…
Här var igenkänningen väldigt hög. Prinsessan har pressats många gånger och reagerat precis så. Nu vet drottningen att prinsessan behöver tid att varva ner, behöver känna tillit. Behöver hjälp att förstå sin reaktion. Med stöd och kärlek utvecklas hon till en mycket värdig kronprinsessa. Och det är värt den tid det tar. Planering är en nyckel. Belöningen är riklig.
Härligt när det går åt rätt håll! Och det gör det ju till slut för de flesta. Men vägen dit kan vara svår och lång…
Andas dag för dag är en del i lösningen, vila i de goda stunderna och planera inför de kommande svåra. Att göra det som krävs av oss vuxna är bara att axla och stå ut i men sorgen över att syskonen får stå tillbaka så mycket och förstå sådant de inte ännu har ord för känns tungt som mamma. Vissheten om att syskonen är blivande medlare i mellanösterkonflikten eller karitativa medmännisikor i vardande känns aningen tröstande, men priset är ibland högt.
Ja, att se de bra stunderna, vara närvarande då, och förhoppningsvis se att det blir bättre och bättre. Eller i alla fall vara trygg i att en dag vänder det!
Syskonen kan ha det tufft. Men jag tror som du att det är oerhört utveckllande och ger dem en fantastiskt tolerant syn på sina medmänniskor.