Dyslexi javisst, men även ADHD, Asperger och andra funktionsnedsättningar! Skollagen ger inte tillräckligt stöd för elever med funktionsnedsättningar
Nu rasar handikapprörelsen mot skollagen. Jättebra artikel idag i Dagens Nyheter (men den verkar inte finnas i deras nätupplaga!) om att den nya skollagen som inte ger tillräckligt stöd för elever med funktionsnedsättning. Dyslexiförbundets kanslichef Sven Ekelöf uttalar sig. I citaten talar han generellt om funktionsnedsättningar och inte bara om dyslexi. Det samma gör lärarnas fackförbundsordföranden Eva-Lis Sirén och Mette Fjelkner.
Men i DN skriver man sedan bara om dyslexi. Det står inte ett ord om att det här drabbar barn med andra svårigheter som ADHD, ADD, Asperger, Autism osv. Det är tråkigt. Ekot tog också upp det här men mycket bättre helhetssyn. Sven Ekelöf tar där också också upp att han är ”kritisk till att elever med behov av särskilt stöd bara har rätt att få stöd upp till nivån godkänd. Men många elever med funktionsnedsättning är väldigt begåvade och ska ligga på MVG för att nå sin fulla potential.” Men statssekreteraren på utbildningsdepartementet, Bertil Östberg, betonar att den förra skollagen också var utformad så. ”Om alla ska ha rätt till åtgärdsprogram för att nå alla nivåer blir den här rätten urholkad och inte meningsfull”,säger Bertil Östberg.
SvD, Sydsvenskan, GP med flera har bara en liten notis.
Det får inte bli en kamp bland särintressen när journalister inte kan koppla till helheter. Men all heder till Sven Ekelöf och Dyslexiförbundet, han säger inte dyslexi utan funktionsnedsättningar. Dyslexiförbundet är mycket duktiga att föra fram argument och få ut dem i media. Jag misstänker att åren då kungabarnen gick i skolan med sina dyslexiproblem också gav en del skjuts både i allmän kännedom och medias fokus. Men Autism- och aspergerförbundet, Riksförbundet Attention med flera har en del att lära verkar det som.
Problemet är att lärare kan inte sätta in särskilt stöd som kräver mer resurser på eget beslut och rektorer med karriärambitioner inom kommunala skolan vinner inte mycket på att vara en kostsam och besvärlig rektor då kommunens ekonomi ska gå ihop… Detsamma gäller förstås i skolkoncerner, men de är färre än kommunerna. Det har blivit möjligt att överklaga åtgärdsprogram i nya skollagen och det är positivt. Men tänk då att först ska problemen upptäckas och skolan ska verkligen ta beslut att utreda, sen ska ett åtgärdsprogram tas fram och förhoppningsvis diskuteras med föräldrar, sen kan föräldrarna anmäla och på det kommer handläggningstid och om det kommer ett beslut att åtgärdsprogrammet inte håller måttet så ska processen börja om med antagligen samma inblandade som inte lyckades förra gången heller.
Och under tiden far en liten person eller tuff ungdom väldigt illa genom att inte klara sin skolgång på det vis den har potential till, för att vi vuxna inte ger det stöd han eller hon har laglig rätt till.
Dyslexiförbundet blandar ihop äpplen och päron.
Den nya skollagen säger nämligen med all önskvärd tydlighet att skolorna har skyldighet att 1) ”Skyndsamt” genomföra en utredning om det över huvud taget kan misstänkas att en elev inte kommer att klara av minimikraven och b) Utarbeta ett åtgärdsprogram om utredningen visar att eleven är i behov av särskilt stöd. Åtgärdsprogrammet nämner tydligt vilka insatser som ska sättas in, och föräldrarna är delaktiga i utformandet. Skollagen är därmed så tydlig som den kan vara på området.
Att det sedan saknas resurser och utbildning på området beror på kommunens budget. Det är dock något som regleras på kommunal nivå, inte i skollagen.
Nu har vi ju inte hunnit se hur den nya skollagen fungerar i praktiken. Men skyndsamt kan i värsta fall komma att få en mycket flexibel tolkning. Sunt förnuft har ju även innan lagändringen inneburit att man snabbt tar reda på vad som behöver göras. ändå har det inte gjorts och lagändringen kommit till.
Åtgärdsprogram är oftast allt annat tydliga och uppföljningen bristfällig och otydlig.Lagändringen kan, men behöver inte innebära en skärpning iom utredningsansvaret. Så där har vi lite olika erfarenheter och synpunkter. Både Skolinspektionen och skolverket har ju i sina rapporter konstaterat att det inte fungerar så bra.
Att kommunerna saknar resurser och kompetens, liksom för många lärare och rektorer, är vi överens om.