Orolig Prestationsprins, stöttas med lugn!
De ska in och hämta en dator som varit på reparation. Det lockade Prestationsprinsen att få träffa killarna som fixat med datorn. Höra vad de gjort. Få ställa lite frågor. Kanske se lite coola tillbehör.
De kör nerför stadens huvudgata. Bilar, cyklar, rödljus, folk, skyltar, fåglar, hus, duvor, ljud… Bilar byter fil, stannar för att svänga, en gubbe går ut gatan, när ska de svänga höger, nej enkelriktat, det får bli nästa, så hitta parkering…
Drottningen skojar och ojar sig: oj oj oj, det här kommer aldrig att gå. Oj vad mycket folk… aj aj aj… Då säger Prestationsprinsen bryskt: Sluta! Jag orkar inte. Jag gillar inte stan!
Då skäms Drottningen. Hon skojade ju bara. Väldigt klumpigt. Där satt Prestationsprinsen och försökte hantera situationen. Det var på den nivån. Klara situationen. Hantera situationen. Utan att tappa kontrollen. Coping. Så började hon bete sig som om hon mådde likadant. Opedagogiskt!
Som vi skrivit om förut så speglas känslor, speciellt för barn och unga med autismspektrumtillstånd. Så om du ojar o oroar dig, så smittar oron. På samma sätt, om du istället är lugn och samlad, talar sakta och med låg röst, få ord. Talar om det som fungerar och är bra. Så speglas den känslan och hjälper barnet eller ungdomen att klara situationen bättre. Kanske till och med bra. Det är en av grunderna i lågaffektivt bemötande.
Så det var precis vad Drottningen gjorde. Hon höll klaffen. Talade när hon hade något att säga. Gärna lugnande saker och saker som gav förutsägbarhet och bekräftade att hon hade fullständig kontroll.
Det hela gick jättebra. Prestationsprinsen lärde sig lite grejer och var förstås nöjd med att ha klarat en sådan utmaning som att åka till stan. Och Drottningen var stolt. Över sig själv och Prestationsprinsen. Det gäller att tänka till och ta sitt ansvar som vuxen!
För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!
Lämna ett svar