Många funderar och tänker på behovet av diagnoser och att de inte borde behövas…
Jag skrev ju härom dagen om diagnoser. Bra eller dåligt och kom förstås fram till både och. Det beror på. Vem man är och i vilken miljö man lever. För många är det bra, för att förstå sig själv och få rätt stöd och förståelse. Men får man inte det. Då kan diagnosen vara tung att bära… För hur det fungerar beror ju mest på oss runt omkring… Föräldrar, syskon, vänner, lärare, medresenärer, grannar, klasskamrater, klassföräldrar, fotbollstränare….
Här är några andra bra blogginlägg på samma tema från Victorias ADHD-blogg, Madelein – mamma till sex och Micke Gunnarssons inlägg om barn med skolnedsatt förmåga, som inte ens nämner ordet diagnos, men det finns där ändå…
Så är det! Det är hur andra reagerar på att man har diagnoser som påverkar hur det känns. Men då önskar man inte bara bort sin diagnos. Man önskar bort det som gjorde att man fick den från början.
Ja Chanelle, omgivningen har stor betydelse. Om man har lindriga symtom kan miljön vara hela orsaken till att en diagnos blir aktuell. Och har man en diagnos så är det omgivningen som avgör hur stora problemen blir… Värt för alla att tänka på!