Om att ta sig tid att tala med barn och ungdomar. Att som vuxen vara tillgänglig för kommunikation.
Våra unga vuxna saknar vuxna som lyssnar. Detta enligt BRIS-rapporten 2010, Barnombudsmannens och SCB:s statistik för barn och unga upp till 18, SIFO-undersökning för Mentor 2011 med flera rapporter. De säger att de inte har någon att tala med, de som är i kontakt med myndigheter känner sig inte lyssnade på, till och med illa behandlade av oss vuxna. Kan vi leva här och nu och se och vara mer med dem? Respektera dem? Lyssna på våra ungdomar?
Ger vi oss och dem tid att tala? Skulle vi kunna göra en paus i altanbyggandet och tala med vårt barn istället för att bara ha visionen av att göra det då den är klar. Skippa kakel- eller soffinköpet och bara hänga hemmakring kanske. Långsam kommunikation på deras villkor, när de vill, när de behöver. Är det verkligen omöjligt att gå hem tidigt från jobbet och bara sitta där vid köksbordet med en kopp te då dina ungdomar eller barnbarn kommer från dagis, skola eller gymnasiet och tar sitt mellis? Det går ju att smita tidigare då du ska hämta bilen på verkstad eller har en läkartid! Eller strunta i TV-programmet, presentationen till imorgon eller den goda boken en halvtimme och natta tonåringen, tala om dagen, vad som hänt. Lyssna! Tystnad och gemensam eftertanke tillsammans är fin kommunikation.
Man blir förvånad över vad tid och närvaro gör skillnad i kommunikationen. Jämfört med frågorna vi använder för att vid middagsbordet pressa oss till en dialog… Hur va de i skolan i da då? Vad fick ni att äta? Vad hände på dagis idag? Hade ni utedag? Var Alva frisk igen nu? Hur går det med temaarbetet? Vilka var med ute igår? Gick det bra på orienteringen? osv!
Man kan bjuda hem barnen och barnbarnen fast det inte är städat och du inte orkar eller kan laga mat. Köp en pizza, be dem ta med eller bjud på ett glas kallt läskande glas kranvatten! Stanna och tala med grannens barn. Det är kanske lättare att tala med dig än hopplösa morsan. Det vet man ju hur hon e… för å inte tala om farsan.
Jag tror att vi vuxna har lite bråttom. Och att vi oftare ber dem stå stilla eller titta oss i ögonen än att verkligen lyssna. Speciellt prestationsprinsar. Både som föräldrar och vi som möter barn och unga i våra jobb. Att vi inte ger oss tid att lyssna och kommunicera. Att vi inte ger ungarna tid att hitta orden, förtroendet i sig och för oss för att börja berätta och tala med oss.
Bra och viktig text! Moa /Fryshuset